Självbiografi

När jag var i tioårsåldern (1952) började jag bli intresserad av att mer förstå de vuxnas levnadsförhållanden. Det var inte vanligt att de talade om hur de tänkte eller vad de kände, utan att de liksom höll det för sig själva. Det oroade mig, jag kände mig utanför, fick för mig att viktiga saker utspelades hemligen.

I porten bredvid vår, på Hauptvägen i Hökarängen, bodde det en tant som var mamma till en liten flicka. En dag ringde jag på deras dörr och frågade om jag fick se efter henne. Jag blev bjuden in och presenterad för den lilla, som hette Lola. Hon var så bedårande, att jag blev helt betagen. Något sötare hade jag aldrig sett, en nätt liten flicka med svarta glittrande ögon, långa ögonfransar och mörkt hår med korkskruvslockar.

Det pratades om den familjen. Tant Mona och farbror John bodde med sina tre pojkar i en tvårumslägenhet. Farbror John var nattvakt, stor och rund med en enorm nyckelknippa skramlande vid sidan. Han var vänlig och hälsade alltid på oss barn med namn när vi möttes på gatan. När vi fick se att tant Mona blev rund om magen visste vi att hon snart skulle få en liten. Jag hörde hemma att de nämnde något om skandal, att det fanns en annan man, som skulle vara far till barnet, en annan än farbror John. Jag förstod inte hur det kunde vara möjligt. En betydligt yngre man, som kom på besök om kvällen, när farbror John var på sitt arbete.

Men nu hade jag blivit inbjuden att få se på den lilla och på alla hennes fina små kläder och saker. Tant Mona pratade på om allt mellan himmel och jord. Hon bodde i det stora rummet med sin lilla flicka och den andre mannen. Och i det mindre rummet bodde farbror John och de två yngsta pojkarna. Den äldste sov i köket om han var hemma, men höll mest till hos sina kompisar. Den andre mannen, kallade man för tattaren, han var mörk med svart lockigt hår och guldkedja om handleden. Han fick bara vara där då farbror John inte var hemma.

Jag trivdes tillsammans med tant Mona och lilla Lola och besökte dem så ofta jag kunde. Där i rummet var det som en lekstuga, hela rummet var fullt med saker huller om buller, på stolar på bord och på golvet, överallt. Och ett matförråd fanns där också på en hylla. Tant Mona berättade att det var bara på speciella tider som hon fick tillgång till köket för att laga sin mat. En liten kokplatta stod på bordet bland allt annat, där kokade hon kaffe och värmde Lolas välling. Och det fanns en hink med vatten och en balja att skölja av disken i.
Tant Mona hade alltid så mycket att berätta och jag lyssnade allt vad jag kunde. Hon ville gärna berätta om vad som hände när hon var ute på dans. Hon var flera gånger i veckan på dansstället Sveasalen: Där går det vilt till ska du veta, man dansar på borden och slår klackarna i taket. Jag kom särskilt ihåg att det hette Sveasalen, för min faster hette Svea och henne tyckte jag mycket om, fast det ville jag inte säga så mamma hörde för hon var arg på henne, för att det var dit pappa åkte när de hade grälat. Att man dansade på borden trodde jag nog inte på, det var sådana där överdrifter man tog till när man vill roa dem som lyssnar, hade jag lärt av pappa: Man dramatiserar.

Tant Mona var en tid mycket olycklig och ville inte ha några besök. Jag såg längtansfullt upp mot hennes fönster, men där var fördraget. Lilla Lola var inte synlig heller. Jag ville veta varför hon var olycklig och pratade med mamma om saken:
‒ Jaa… du förstår, det inte är lätt att behöva krusa och böna för allt såsom tant Mona är tvungen att göra.
‒ Men varför måste hon det? Mamma undvek att svara, så jag väntade.
‒ Bry dig inte, lek du med din kamrat istället, tids nog hinner du med sådana bekymmer, var glad så länge du slipper.

Jag höll i alla fall tant Monas fönster under uppsikt. En dag var där fråndraget, några gardiner syntes inte alls. Något hade hänt, kände jag på mig. Jag ringde på dörren, en av pojkarna kom och öppnade, jag frågade efter lilla Lola.
‒ Visst, kom in du, hon är här.
I köket satt hon i barnstolen och höll på att äta. Jag sneglade in mot tant Monas rum, där var helt tomt, inte en pinal fanns kvar.
‒ Var är tant Mona då? frågade jag förvånad.
‒ Hon har flyttat, fick jag till svar.
Lilla Lola blev glad när hon fick se mig och sträckte upp armarna och ville bli lyft. Jag tvekade, men tog sedan upp och kramade henne:
‒ Får jag gå ut med henne?

Det fick jag. Vi gick till lekparken. Där satt flera tanter, de pratade viskande. Jag lyssnade allt vad jag kunde. Jag fattade att det var om Lola de pratade: Nej, inte skulle då jag lämna mitt barn för en karls skull, det är oförlåtligt! Rösterna var upprörda och fördömande. Och de stirrade på Lola som om hon också hade förvandlats till något oförlåtligt. Jag tyckte förfärligt synd om henne och om tant Mona. Det var så förfärligt alltihop. Lilla Lola hade ingen mamma!
Jag berättade för mamma att tant Mona hade flyttat och att Lola inte hade någon mamma: Kunde inte Lola bo hos oss, jag kan se efter henne, hela tiden.
‒ Men hur skulle det gå till, du är ju i skolan mest hela dagen. Och man kan inte göra så, det är ingen kattunge som man flyttar hur som helst, avvisade hon bestämt.

Jag var inte nöjd med svaret, nu kändes det som allt ansvar vilade på mig. Jag ringde på hos farbror John och nu ville jag prata med honom. Han öppnade och hälsade vänligt. Jag frågade efter Lola och fick komma in. Hon satt på golvet inne i det stora rummet och plockade med det som man lagt för henne.
Jag fattade mod, frågade var tant Mona var. Hon har flyttat som sagt var. Men vart, ville jag veta. Hon bor nu nere i Veckoområdet, på Måndagsvägen. Där bara de värst utsatta bodde. Jag fick veta husnumret och bestämde mig för att söka upp henne. Veckoområdet var en del av Hökarängen, men låg lite vid sidan om, man fick åka matarbuss från tunnelbanestationen dit.

Jag frågade Berit om hon ville med, men hon ”ville vänta till sen”. Efter skolan nästföljande dag letade jag mig dit. Det var inte vanligt att vi var i de trakterna. Det gick rykten om att det ofta var bråk och fylla där. Jag hittade fram till huset och en handskriven lapp med tant Monas efternamn var uppsatt på dörren. Jag tvekade, vände och gick en runda i kvarteret, men kunde inte släppa tanken på lilla Lola. Tillbaka igen ringde jag på dörren. Jag väntade länge, det var alldeles tyst därinne. Så tryckte jag åter på dörrknappen, nu lite ihärdigare, men inget hände. Ute på gatan såg jag upp mot fönstret och skymtade någon där i skydd av gardinen. Jag blev glad, det var alltså någon hemma ändå. Efter en kort stund såg jag tant Mona i fönstret, hon vinkade att jag skulle komma in. Nu öppnade hon dörren.

En litet rum med kokmöjligheter i ett hörn, mörka gardiner fördragna för fönstret och nära nog omöblerat, men det fanns en säng, en pall till bord och en köksstol. Jag satte mig på stolen och tant Mona i sängen, hon sjönk ihop med ryggen så krökt att hon nästan hade huvudet i knät. Vi satt så länge under tystnad. Hon tände en cigarrett, bjöd mig om jag ville ha. Jag tvekade, det hade varit skönt om jag kunnat dela stunden med henne rökande, men jag ruskade på huvudet. Ännu hade jag inte lärt mig att röka. Hon hade svarta ringar under ögonen, ansiktet var skrämmande blekt och hon var ofattbart mager, håret var okammat och tovigt, oklädd, ännu i nattlinne fast det var sent på eftermiddagen. På pallen stod en urdrucken vinflaska.

Hopplösheten var total. Jag fick svårt att andas, visste inte vad jag skulle säga. Jag ångrade att jag hade kommit. Jag tänkte på vad mamma upprepande hade sagt:
‒ Du är för ung. Vad kan du göra? Bekymra dig inte om dem. Det är inte din sak. Lägg dig inte i. Gör dig inte själv olycklig.
Men jag kunde inte låta bli, det var som att jag var tvingad.
Jag berättade till sist att jag hade träffat Lola och att hon hade blivit glad att se mig. Tant Mona stirrade med tom blick förbi mig, rakt in i väggen. Var fanns alla hennes saker? Här var det så gott som tomt. Jag frågade, men fick inget svar. Efter en oändligt lång tid kände jag att jag ville gå.
‒ Jag går nu, men jag kommer tillbaka en annan gång.
Tant Mona sträckte på sig och som om hon först nu såg mig sträckte hon ut armarna böjde sig fram och kramade mig hårt. Så föll hon i gråt och kved: Min lilla flicka, min lilla flicka. Vi satt så en stund, sedan slaknade hennes armar, hon sjönk åter ihop och blicken blev tom. Jag reste mig och gick därifrån. Jag var som drabbad, med tunga ben masade jag mig hemåt.

Jag tänkte, att om jag pratar med äldste grabben i familjen, som jag kände sedan gammalt, så kan jag kanske få veta något om vad som hade hänt, om varför tant Mona är så olycklig och måste bo där nere, helt ensam. Att vara helt ensam kändes som det värsta straff man kunde utsättas för. När jag såg honom på gatan sprang jag fram och frågade, om han visste varför tant Mona var borta.
– De ska skilja sig, svarade han enkelt.
– Skilja sig, hur går det till?
– Ja, de ska inte vara gifta längre.
– Men lilla Lola, vad ska hända med henne?
– Hon stannar här hos oss.
Jag var förstummad, förstod ingenting, så skrämmande det hade blivit. Det var ingenting som jag kunde göra nu, kändes det som. Så gick en tid. Inuti mig gnagde tanken på tant Mona, bilden av hennes mörka stela gestalt var levande.

Så en dag stötte vi på varandra i vår Mjölkaffär på hörnet. Det var en solig sommardag. Hon såg piggare ut, var svartklädd, som sörjande brukar vara. Jag hälsade och frågade om lilla Lola: Jo, henne fick hon träffa ibland, hon kom just därifrån. De andra kunderna och mjölktanterna bakom disken vädrade nyheter. Det hade pratas en hel del om tant Mona och ingen visste riktigt hur det stod till.
– Men varför kan du inte bo här med lilla Lola? bad jag.
– Nej, det får jag inte. Men farbror John är snäll och låter mig få hälsa på henne ibland.
– Varför får du inte det? envisades jag
Hon ville inte svara på det, sa adjö och gick iväg.

Efter något år besökte jag åter tant Mona nere på Måndagsvägen. Hon hade nu inrättat sig där, möblerat och hade åter fullt av allehanda saker huller om buller. Nu var hon glad och pratsam. Hon berättade om sina danskvällar på Sveasalen och att hon där träffat sin nya kavaljer, som hon beskrev med målande ord som ett under av skönhet och medkänsla. Tant Mona var inte vacker, snarare ful, om man såg efter: Slarvigt blonderat hår, de flesta tänder saknades, kantig figur hjälpligt hyfsad med korsett och fyllnadsbysthållare, när hon vinglade iväg på höga klackar, något förfriskad, kraftigt sminkad, i snäv kjol var det hennes utstrålning av lycklig förväntan man la märke till. Det dröjde inte länge innan tant Mona var rund om magen igen. Hon var ingen ungdom, väl över de femtio. Till vintern födde hon en pojke. Nu var hon frånskild och behövde inte oroa sig för att förlora vårdnaden om honom. Lilla Lola träffade hon regelbundet hos farbror John, ibland hade hon henne över natten. Men nu skulle jag få en ny liten bebis att se efter. Det blev inte så, strax efter att pojken var född så flyttade tant Mona och fästmannen från Måndagsvägen. Jag visste inte vart.

Pappa beställde telefon snart efter att vi flyttat in i vår moderna lägenhet. Det var en stor svart, tung sak av bakelit, som luktade illa. På sidan fanns en vev, den använde man om samtalet skulle skickas vidare till grannen som bodde över oss. Snart lärde jag mig att höra på signalen, en starkt genomträngande skräll, när det var till oss och när det var till de andra. Jag retades för det, inte kunde man höra någon skillnad på signalerna inte, menade de. Men för mig var det avgörande för att jag alls skulle våga lyfta på den tunga luren och viska fram telefonnumret som Mamma hade skrivit på en lapp, som låg vid telefonen. Hon tyckte inte om att svara själv, utan stod bredvid mig och förestavade vad jag skulle säga. Det var inte ofta som det kom några signaler från denna inträngande nymodighet. Senare kom Pappa att få mycket nytta av denna, när han annonserade efter murningsjobb. Då var det bra att jag hade skaffat mig vanan att svara och kunde notera vem som hade ringt, så att jag kunde berätta det för Pappa när han kom hem.

Vi hade radio också. En stor vacker apparat, med en glasskiva framtill i svagt grönt, där det stod namn i guld på städer runt om i världen. Om man vred på den stora runda knappen så flyttade sig en nål fram och tillbaka över skivan och det kom underliga ljud ur apparaten. I ett litet glasöga, som lös när radion var påslagen, kunde man se om en radiostation var nådd. Då blev ögat alldeles klart lysande grönt, annars var det grumligt och liksom i skugga. I så fall hördes det främmande tal, ibland musik. En speciell melodislinga lärde jag mig snart att känna igen, den hördes vid alla tider på dygnet. Det var sovjetunionens störningssignal, som ville hindra alla andra från att lyssna på deras station, berättade Pappa. Varför då? ville jag veta. Så gör de bara, blev svaret. Pappa ville inte prata om Sovjet, förstod jag, det var ett särskilt komplicerat och invecklat ämne, som alltid ledde till gräl och bråk när vi var borta på kalas.

En station, som var väldigt populär, var Luxemburg. Sent på kvällen, så kom det populärmusik därifrån. Musik som jag aldrig tidigare hade lyssnat till: Jazz, svart musik kallades det. Jag kunde inte förstå hur musik kunde vara svart, fanns det vit musik också, undrade jag. Det var musik som spelades av negrer, förklarade man. Negrer, de jag hade sett på undervisningsfilm i skolan, fanns i Afrika och bodde i hyddor av bast. De levde som djuren, utan kläder och i stora klungor. De hoppade jämfota och klappade sig på magen när de var glada. Hur kunde de spela piano och trumpet, funderade jag. Men jag älskade att lyssna till denna rytmiska, svängiga musik. Och jag längtade hela dagen efter att det skulle bli kväll, så att jag fick höra mer. Jag började känna hur det spratt i benen och jag ville snart lära mig konsten att dansa. Ibland på fester fick jag dansa med Pappa, som var kung på att dansa. Men eftersom jag kände att jag gjorde allt fel, så var det mer pina än skoj.

Ibland på kvällen fick min lillebror och jag somna i soffan inne i stora rummet, där Mamma och Pappa hade sina sovplatser och samtidigt lyssna till de olika kvällsprogrammen som sändes från Motala. Det kunde vara upplysningshistoria; intressanta berättelser om platser ute i världen, om sådant som hade hänt för länge sedan; det kunde vara skojiga skrattprogram och någon gång fick vi lyssna till radioteater, även konserter med klassisk musik och till och med dansmusik spelades för oss andlöst lyssnande. Världen växte för var gång och jag var glad att jag redan låg ner för tanken svindlande. Så mycket de stora visste och kunde. Djupt imponerad, och förväntansfull somnade jag lugnt till de förtroendeingivande radiorösterna.

När min lillebror hade vuxit till sig och inte längre var bebis och docklik, så började jag att leta efter någon annans bebis att se om och leka mamma till.

En dag när jag var i lekparken och gungande så hörde jag någon ropa.
– Hallå där! Jag tittade upp mot översta våningen på ett av trevåningshusen som omgärdade lekplatsen och såg en tant viftande med handen, som ville hon locka till sig någon av oss. Jag tvekade inte utan vinkade tillbaka.
– Ja, du där, vill du vara snäll och komma upp, jag vill fråga dig om en sak.
Jag såg mig sökande omkring, var det bara mig hon menade. De andra tittade på mig och frågade om jag kände henne. Nää, det gjorde jag inte förstås, men jag visste att hon hade en jättesöt liten bebis, för det hade jag sett när hon varit med henne i lekparken. Så ropade hon igen när det dröjde.
– Ta med dig din kamrat om du vill.

Min kamrat det var Berit, vi gjorde ingenting utan varandra. Jag repade mod och gick de tre trapporna upp till lägenheten där jag räknat ut att hon måste bo. Hon stod redan i dörren och hälsade mig välkommen. Berit hade blivit ångerfull, ”ville vänta till sen”. Jag kom in i en liten lägenhet med ett rum och kök. På köksbordet låg en handbroderad duk med knypplad spetskant; blåklockor i slingor utmed kanterna och i mitten blåsippor med sina treflikade blad. Blommor som jag redan hade lärt mig att känna igen och veta namnen på. De växte ju alldeles här omkring.
Två glas röd saft och ett fat med smörbullar, stod framdukat.
– Jaha, du kom ensam. Vad hände med din kamrat?
Jag svarade något undvikande, att hon blivit tvungen att gå och handla till sin mamma.

På en trasmatta, som låg på tvärs över golvet satt den lilla flickan, nykammad med ljusblå sidenrosett i en tofs uppe på huvudet och i en klänning med små blå prickar på vit botten, sydd med puffärm. Hon var så oemotståndligt söt och gullig. Jag ville genast ta upp henne i knät och se om hon kom att tycka om mig.
– Ja, här har du Susanna, min lilla flicka. Skulle du vilja se efter henne ibland åt mig och gå ut och gå med henne i vagnen?
– Ja, svarade jag på en gång.
– Är du van att byta blöja och sådana saker?
– Det kan jag, bedyrade jag stolt, för det gör jag på min lillebror.
‒Jag kan tro det, för jag har sett hur duktigt du tar hand om din lillebror här i parken. Ja, då säger vi så då, att du kommer upp i morgon efter skolan och går en promenad med Susanna.

Jag svävade på små moln när jag gick tillbaka till de andra, som nyfiket ville veta vad som hade hänt. Nä, vad gulligt, ska du få gå ut med bebisen alldeles ensam, lät de i kör. Jag var redan äldre på bara en kort stund, nu var jag någon att räkna med, någon som hade ett uppdrag som skulle skötas, någon man frågade efter. Det dröjde inte länge förrän det hade spridit sig att jag tyckte om små bebisar och gärna drog omkring med dem i barnvagn.