Blog Image

Självbiografi

Min berättelse

Jag berättar här om min uppväxt ute i Hökarängen mellan åren 1949 och 1959

Vad jag berättar är sanning. Men vad som inte berättas är också sanning och mellan dessa sanningar, den utsagda och den förtigna, råder det ibland en hemlig fiendskap.

Bara flickor

Bara flickor Posted on 25 apr, 2014 19:38

Året därpå delades vi upp i pojkklass och flickklass. Det blev lugnare så. Vi fick en ny lärare återigen, en äldre kvinna, som undervisade oss med säker hand. Hon hade en alldeles naturlig auktoritet, som gjorde det onödigt att trotsa eller sabotera. Vi ville komma vidare.

Nu kom nya flickor och fyllde på platserna efter pojkarna. Ganska snart trädde en ledargestalt fram bland oss: Kiki, en av flickorna som var vuxnare än vi andra på flera sätt. Lång och smal som en mannekäng klädde hon sig i svart snäv kjol och nylonstrumpor med söm, svarta lågskor och angorajumpers i olika pastellfärger. Den i ljust, ljust blå kunde jag inte se mig mätt på, hon var så fin i den. Hon hade mörkt shinglat hår, uppseendeväckande modernt för oss, vackert ansikte med rena drag. I en liten puderdosa som såg ut som guld med inslag av pärlemor speglade hon sina läppar titt och tätt, drog några drag med läppstiftet, tryckte läpparna mot varandra, slätade sedan ut färgen med lillfingret, innan hon med ett ljudligt klick klämde igen dosan och stoppade ner den i ytterfacket på axelväskan i brunt skinn, som hon alltid bar med sig. Kring halsen hängde ett långt halsband i låtsaspärlor, som hon knutit i en knut och lät hänga ner till magen. Ingen i hela skolan var så uttänkt klädd och självmedveten som hon.

Det var inte alls konstigt att hon tog ledarskapet på sig eller att vi andra inrättade oss. Vi såg verkligen upp till henne och tävlade i att vara henne till lags. I tävlandets spår uppstod rivalitet, vi slogs om att stå henne närmast. Hon gick sällan ut på rasten, istället höll hon sig i korridoren, där vi flockades runt henne. Blev vi utkörda av rastvakten, så skyndade hon sig till lärartoaletten i korridoren, där var det trångt, men Kicki valde ut ett par stycken av oss, som fick plats där med henne, tills det ringde in. Det var en ynnest att få bli invald, det visade att man tillhöra den innersta kretsen, och ökade ens popularitet i övrigt.

Men tiden blev det obalans i ledarskapet. Runa, också lång och smal, gjorde sig känd genom att göra sig lustig över Kiki. Kiki var klassens snyggaste och Runa klassens fulaste flicka, grov och klumpig. Hon hade mörk, lite sprucken röst, gick i säckiga, alldeles för stora långbyxor, de hölls uppe med hängslen: Det är väl bara karlar som har, tyckte vi.

Och bara för att hon var så ful, väntade man sig inte något speciellt från henne. Men hon kom att visa oss en helt ny sida att vara på, en rolig. Hon skämtade och gjorde narr av sig själv, härmade andra på pricken, kunde förvrida ansiktet i groteska grimaser. Om Kiki var frånvarande någon dag, så hängde vi efter Runa istället. Då kivades vi inte om vem som skulle bli med, det fanns plats för alla, som ville vara med henne. Var och en som ville visa sig rolig eller kvick kunde göra det utan att känna sig dum. Vi skrattade åt varandra och hade kul.

Kiki brydde sig inte det minsta om Runa. Jag tror inte att hon ens såg henne, omsvärmad som hon var av oss beundrarinnor. Några i klassen valde att vara med Runa och de började reta oss som hängde efter Kiki, kallade oss för apor. Jag vacklade och visste inte vad jag ville. Jag beundrade Kiki och njöt av att vara i hennes närhet, men kände samtidigt att det var roligare att vara med Runa och de andra. Vågade jag gå mellan dem, ja vara med dem båda två och slippa välja? Det försökte jag, men blev på en gång åthutad.

– Du får välja! Är du med Runa så får du inte vara med oss, sa de som talade för Kikis del.

– Får man inte vara med vem vill, när man vill? Det bestämmer inte ni, försökte jag försvara mig

Det blev två sidor; en som stod på Kikis och en som ställde sig på Runas sida. Men Runa själv ställdes sig utanför hela frågan. Hon spexade och skojade inför alla som ville se på, verkade alldeles obekymrad om de fejder hon hade blivit orsak till.

En dag, under långrasten var det uppståndelse på skolgården, de skvallrades om att något var på gång nere i källaren. Vi hade fått använda ett av källarrummen för att förvara de tidningar och flaskor vi samlat in för att säljas och bidra till vår skolresa ner till Östergötland senare på våren. Jag undrade vad som hade hänt och gick ner i källaren för att se. Det luktade unket av gammal sprit och pilsner från de uppradade tomflaskorna, som täckte en stor bit av golvet. Utmed långväggen var det packat med tidningsbuntar. På håll hörde jag upprörda röster, någon som skällde och skrek. Det var Kiki som gastade:

– Erkänn! Erkänn, du ska erkänna att du tagit den, upprepade hon lutad över Runa som låg raklång på golvet med Kiki gränsle över sig.

Runa garvade och försökte orma sig loss ur hennes grepp. Runt omkring stod de andra och fyllde i med egna tillrop: Erkänn! Erkänn! Erkänn! ropade de i kör uppeggade av stundens egendomliga scen. Men Runa fortsatte att garva. Kiki blev än argare och tog tag i Runas huvud och dunkade det hårt mot betonggolvet, gång på gång. Jag rusade fram utan att tänka mig för och försökte vräka Kiki åt sidan.

– Vad har hon tagit? Vad har hon gjort? Du kan väl erkänna då, så slipper du det här, vädjade jag till Runa.

– Du ska inte lägga dig i. Du har inget med det här att göra. Gå härifrån, varnade Kiki.

De andra hakade på och började slå på mig med knutna nävar. Det haglade slag över mig. Runa vräkte sig upp, med en sådan kraft att Kiki kastades av och in bland flaskorna, Runa ställde sig skyddande med mig bakom ryggen, de andra gav sig på henne i stället och knuffade henne mot tidningshögarna, som föll isär och spred sig över golvet. Trots höga tjut och ett öronbedövande skrammel, hördes en myndig röst utropa.

– Vad är det som försiggår här, om jag får fråga. Har ni blivit alldeles från vettet.

Överläraren klev bland rullande flaskor och utspridda tidningar och skakade på huvudet.

Vi sträckte på oss, slätade ut kläderna och försökte se oskyldiga ut.

– Dom säger att Runa har tagit något, hasplade jag ur mig. Kiki kastade en mördande blick på mig.

– Vad har Runa stulit, frågade han och såg sig sökande omkring efter vem Runa var.

– Jag har inte stulit någonting, svarade Runa enkelt och klev fram.

– Hon har tagit Kikis puderdosa, sköt en av de andra in när Kiki teg.

– Jag vet ingen annan råd än att ni två får följa med till lärarexpedition, så vi får reda ut hur det förhåller sig. Ni andra kan ta och städa upp här.

Han gick iväg. Kiki såg sig kring och när hon fick syn på mig sa hon hotfullt:

– Dej ska jag göra upp med sen!

Jag började resa upp flaskorna. Stämningen var fientlig, de andra slog omkull flaskorna med foten vartefter som jag reste dem. Jag plockade med tidningarna då istället, men samma sak hände med det, de vräkte omkull packen när den hade blivit hög, så att jag fick börja om från början. Ingen sa något, det var tryckande tyst. Till slut gav jag upp, de spärrade utgången genom att ställa sig tätt ihop och göra miner med framskjutna hakor. Jag trängde mig emellan och pressade mig ut, med dem bakefter, upp ur källan och ut på skolgården. Både Kiki och Runa var frånvarande under resten av skoldagen. Det blev en otrevlig stämning i klassen efter detta. Vad hade hänt med puderdosan?


I ett fristående litet hus på skolområdet en trappa ner fanns elevtoaletterna. Nedgången till pojkarnas var på ena sidan och till flickornas på andra sidan. Toalettrummet var helkaklat med betonggolv. Det var fem toalettutrymmen på rad och fem på motsvarande sida, rygg mot rygg om man så säger, alla med svängdörrar utan lås, som endast skylde stolen där man satt. Det var därför lätt att se från utsidan om det var någon där, böjde man sig ordentligt så kunde man också se vem det var. Det var alltid nervöst att gå dit och sitta där, så jag höll mig helst till jag kom hem.

En dag på rasten, kom Yvonne i vår klass fram till mig och frågade om jag ville vara med på något kul.

– Det beror på, svarade jag avvaktande.

Jag var inte van vid att hon kom fram till mig, efter det som hänt i källaren.

– Jag tycker att Kiki är dum, hon vill alltid bestämma. Tycker inte du det med?

– Jag vet inte, kanske.

Hon stod kvar och svängde sig med kjolen. Hon var alltid klädd i hemsydda fina klänningar och i koftor, som hennes mormor hade stickat. När det var kallt hade hon en ribbstickad randig halsduk i fina färger, virad flera varv om halsen, och en blå sotarmössa, också ribbstickad. Det var jag avundsjuk på.

– Vi kan väl vara bästisar, du och jag, viskade hon nära mitt öra.

– Jag har redan en bästis, svarade jag och såg mig sökande om efter Berit.

– Ja, jag vet, men vi kan väl vara tre, fortsatte hon.

Jag visste inte vad jag skulle svara, så jag gick iväg och sökte upp Berit. Efter en stund kom Yvonne i sällskap med Kiki och flera andra fram till mig. Jag stelnade till och ville gå därifrån, då Kiki tog tag i min arm och vred om den. Det gjorde ont, men jag sa inte ett knyst.

– Jag hörde nog vad du sa om mig, snäste hon

– Jaha, vad då?

– Du ska inte vara så snorkig, för då kan du åka på stryk. Jag vet vad du sa till Yvonne nämligen.

Jag tittade frågande Yvonne. Hon drog sig en bit bort och Berit backade en aning. Jag ville springa därifrån, men kunde inte röra mig ur fläcken. Äntligen ringde det in och rasten var slut. Yvonne höll sig borta från mig. Jag hade velat fråga henne vad Kiki hade menat.

Senare, nere på toaletten, blev jag överfallen av flera stycken, däribland Yvonne. En av dem knuffade mig fram mot en av toaletterna, där hon tog tag i min nacke och pressade ner mitt huvud i toalettstolens vatten medan Yvonne spolade. Sedan sprang de därifrån storflabbande. Min mössa hade fallit av och ner i vattnet, och när de spolade fastnade den i hålet, jag stirrade på vattnet som steg och steg och på mössan därnere. Jag var tvungen att sticka ner armen och fiska upp mössan.

Det hade ringt in när jag kom upp från toaletterna. Skolgården var tom. Jag ville gå hem, men vågade inte, för tänk om jag fick en anmärkning till. Jag knackade på dörren till vår skolsal och väntade. Fröken ropade ”varsågod”. Jag stod kvar och väntade, då den öppnades av Yvonne. Hon slog ner blicken när hon såg mig, blöt och rödgråten.

– Vem är det, frågade Fröken.

– Det är Ingrid, svarade Yvonne.

– Be henne komma in, så vi får fortsätta lektionen.

Yvonne tittade frågande på mig. Jag skakade på huvudet, ville inte gå in och visa mig. Hon gick tillbaka till sin plats. När Fröken kom till dörren och fick se mig frågade hon.

– Du är ju alldeles blöt flicka lilla, vad är det som har hänt.

– Jag vill gå hem, viskade jag.

– Ja gör det, gå hem och byt om, och stanna hemma resten av dagen.

Mamma blev förskräckt när hon såg mig. Jag berättade vad som hade varit. Hon tyckte då att det var bäst att jag berättade alltsammans för Fröken.

– Det vill jag inte.

– Det måste du, för så får det inte vara.

– Det blir bara värre om jag skvallrar, jag gör det inte, gnällde jag.

– Vi får höra med Pappa hur vi ska göra. Något måste vi ändå göra, det förstår du väl.

På darrande ben gick jag till skolan dagen efter. Fröken ville prata med mig och bad mig stanna kvar inne när det ringde ut till rast.

– Jag har hört att det är bråk om en puderdosa som har försvunnit för Kiki. Känner du till något om det?

Hon tittade uppmärksamt på mig medan hon väntade på svar. Jag svarade inget, utan teg.

– För att vi ska kunna bringa reda i vad som har hänt, är det viktigt att du talar om vad du vet, fortsatte Fröken.

Jag sa ingenting, väntade på att det skulle ringa in och att förhöret skulle vara avslutat.

Ankan, en av de andra i klassen, kom fram på rasten och frågade om jag ville följa med hem till henne efter skolan.

– Får Berit följa med också?

– Nää, bara du.

Jag blev villrådig: varför frågade hon mig och ingen annan? Hoppas att det ringer in så jag slipper svara, tänkte jag. Men hon upprepade frågan innan.

– Vill du eller vill du inte?

– Jag vet inte, jag måste nog hjälpa Mamma i tvättstugan, kom jag på.

– Fast i morrn följer du med hem till mig, avgjorde hon.



Värsta klassen

Värsta klassen Posted on 25 apr, 2014 18:13

Berit berättade senare, vad som sedan hade hänt. De hade kallats till lärarrummet där Överläraren hade förmanat och varnat för att fortsätta med dessa fasoner. De som hade avvikit från skolan skulle bli prickade för skolk, en skriftlig varning som skulle uppvisas för föräldrarna.

Han hade också talat om, att vi nu skulle få en ny lärare, en manlig, som med krafttag skulle skapa ordning i skolans mest svårhanterliga klass. Så blev det också. Vår nye lärare var ganska ung, liten och muskulös, vältränad som en brottare med illande rött hår och högröd ansiktsfärg. Han hette Nylander, kallades direkt för ”Nyllet”.

Det syntes från första stund att han var beredd att ta i med hårdhandskarna om det skulle behövas, också att han gärna gjorde det, kanske till och med alltför gärna. Grabbarna var till en början avvaktande, men alls inte uppgivna eller slagna. De repade bara tid för att lägga upp en ny strategi, striden var inte på långa vägar över eller avgjord. Men nu var det en annorlunda motståndare, som skulle besegras. Vi flickor hade alldeles gett upp och vågade inte längre utmärka oss, vi var nu helt och hållet åskådare. Det var klart, att det nu inte skulle stanna vid ordkrig, utan det skulle bli nävarnas språk som talades.

På skolgården under rasterna övades slagsmål. Tonen hade blivit Han hade också talat om, att vi nu skulle få en ny lärare, en manlig, som med krafttag skulle skapa ordning i skolans mest svårhanterliga klass. Så blev det också. Vår nye lärare var ganska ung, liten och muskulös, vältränad som en brottare med illande rött hår och högröd ansiktsfärg. Han hette Nylander, kallades direkt för ”Nyllet”.

Det syntes från första stund att han var beredd att ta i med hårdhandskarna om det skulle behövas, också att han gärna gjorde det, kanske till och med alltför gärna. Grabbarna var till en början avvaktande, men alls inte uppgivna eller slagna. De repade bara tid för att lägga upp en ny strategi, striden var inte på långa vägar över eller avgjord. Men nu en annan. Skolans äldre grabbar kände sig utmanade av att vår klass nu hade tagit plats och gjort sig så bemärkt. Jag var mallig över att tillhöra den ”värsta klassen” men orolig över fortsättningen: Slagsmål var grymma. Vem det än var som hamnade underst, så tyckte jag synd om den och ville handgripligen gå till försvar, utan att det minsta kunna slåss.

Lektionerna var tysta, spänningsfulla uppvisningar i ställningskrig. Nyllet mötte varje motstånd med en örfil, han prickade alltid just på örat, där det smärtade mest och lämnade rodnad länge efteråt. Han ägnade bråkstakarna hela sin uppmärksamhet och då särskilt en av pojkarna som han inte kunde få till att lyda. Var det riktigt allvarligt tog han syndaren i håret och ledde honom ut i korridoren och klådde upp honom ordentligt, som han också hade varnat för. Aldrig att syndaren klagade över behandlingen, men det syntes vad han blivit utsatt för. En dag kom han snaggad, med högburet huvud såg han stint på Nyllet, som blev röd av ursinne: Hur vågade han, var han alldeles okänslig för stryk?

Vi andra kom mer och mer i skymundan. Ordning och lydnad var det som Nyllet ägnade all sin kraft åt att verkställa. Inget var roligt längre. Det var en pina att gå till skolan. Vi slutade att prata med varandra. Några av de tuffaste grabbarna växte i mod och styrka, började bete sig som härskare, även över oss andra, som från början inte alls hade varit motståndare utan medhjälpare. Stämningen var våldsam och när som helst kunde en snyting utdelas, som direkt efterföljdes med en ström av svordomar. Nyllet eggades av motstånd och det var svårt att få något stopp på våldet.

Jag berättade hemma om vad som hände i skolan och att jag mådde illa, hade ont i magen och inte ville gå till skolan alls. Det var liksom ingen mening. Mamma menade att det var min plikt att gå till skolan, att jag inte kunde slippa bara för att det var otrevligt. Jag hade redan fått en skriftlig varning, och det kunde leda till att mitt betyg i uppförande var i farozonen. Och det skulle vi inte kunna underlåta att Pappa fick veta. Men jag ville att hon skulle förstå att det var farligt, det som hände i vår klass, att det när som helst kunde hända en riktig olycka och att det då kanske var för sent, att göra något åt det.

Jag var ofta sjuk under den här tiden, halsont och feber var vanligt. Dessutom fick jag konstiga utslag på händerna som jag rev och kliade på ständigt och jämt tills det blödde. För att inte komma åt att riva lindade jag in händerna i gasbinda. Jag längtade till dessa sjukdagar, då kunde jag glida in i dagdrömmar och fantasier. Där skapade jag en fantasivärld, som jag befolkade med personer som hörde ihop och angick varandra. Där kunde allt, det jag verkligen saknade, finnas och ske. Med tiden gjorde jag mig oåtkomlig för det som hände på riktigt. När det var bråkigast under lektionerna stängde jag av den yttre världen och ägnade mig åt min inre. Med tiden blev den mer och mer detaljrik och levande. Mitt intresse för studier var helt utslocknat.