Självbiografi

Det är i femtiotalets början och vi är i tio-elvaårsåldern.

Från Hauptvägen, där vi bodde, cyklade vi ner till Fagersjö. En smal, regnhalkig träbro över sjön Magelungen ledde till Farstanäset, en udde som stack ut från Ågesta. Där badade vi om somrarna.

En gång när vi cyklade till badet, hörde vi konstiga skrik bakom ett högt plank, i det mest obebyggda området vid sjön. Jag blev nyfiken, hoppade av cykeln i flygande fläng och smög fram till planket, varifrån jag hört skriken. I de smala springorna kunde man skymta delar av en trädgård och något rött som kunde vara ett hus. De andra som fortsatt ett stycke stannade och ropade:

– Kom! Det finns idioter därinne, de är farliga om de får fatt i en. Du hör väl vad de vrålar. Vad då idioter? Jag försökte vinkla huvudet, så jag skulle få bättre syn på vad som fanns där innanför.

Jag såg några stora pojkar, de såg förvuxna ut på något sätt, deras huvuden var alldeles för stora till kroppen och tunga så de vinglade när de rörde sig. De kastade boll mellan sig, men missade att fånga den, var gång. Och så skrattade de, på ett besynnerligt sätt, inte som när man har roligt utan som för att visa att de kunde. Men de kunde ju inte. Jag tyckte mig se in i en värld, som var alldeles annorlunda än utanför planket. De andra kom tillbaka med långa pinnar, som de stack in mellan spjälorna och lockade på några av pojkarna, som flinade och glodde på varandra, de verkade inte kunna förstå varifrån lockropen kom. När de fick syn på pinnarna som vippade upp och ner fattade de att det var någon där och drog sig sävligt, motvilligt mot planket. När de slutligen hade vågat sig ända fram till planket och stod helt nära såg jag att de inte såg ut som vi andra, de verkade inte vara varken barn eller vuxen, utan något annat: Men vad då?

En av de andra tryckte till med pinnen rakt i magen på pojken, som just hade tänkt ta en av pinnarna. Han vek sig av smärtan och gav till ett fruktansvärt skri.

– Du ser väl, de är inte riktiga, de är tokiga förstår du och därför måste de hållas inlåsta här.

Jag tyckte synd om pojken där inne.

En stor och tjock tant kom utspringande och fram till planket, ropade till oss:

– Kom här, så jag får tala med er. De andra satte sig på cyklarna och trampade för brinnande livet därifrån. Jag blev kvar som fastfrusen.

– Se här flicka lilla, hon såg vädjande ut, men kunde knappt se mig genom spjälorna, de här pojkarna är så snälla och rara, vill ingen illa, men de har svårt för att fatta, det är hela saken. Jag hörde vad hon sa, tydligt, men förstod inte vad hon menade.

– En annan dag kanske ni vill komma in och hälsa på pojkarna. Ska vi säga så.

Hon gick iväg utan att vänta på svar. Pojkarna slöt upp vid henne och sneglade flinande på hennes ansikte. Hon lugnade dem med mjuk jollrande röst:

– Nu går vi in och dricker saft och ser om där finns några goa bullar som fröken har bakat. De gick i samlad tropp in i huset. Kvar stod jag och såg längtansfullt efter dem, vad jag hade velat få följa med in och värmas, av den vänliga rösten.

Jag kunde inte släppa tanken på de där pojkarna. Inte heller på den vänliga tanten. Jag frågade Mamma om hon visste vad som fattades dem, vad som var fel. Var det något fel? Mamma undvek att svara, försökte prata bort frågan. Men jag insisterade: Kunde jag också bli sån? Varför blir man så? Jag fick inga tillfredsställande svar. Något sa mig att vuxna inte alltid hade svar, inte kunde veta allt. Det var oroande. Var gång vi cyklade förbi Pojkhemmet nere i Fagersjö, så stannade jag till och kikade in för att se att de var kvar. Jag hoppades få förnyat erbjudande, att komma in och hälsa på pojkarna, som hon sagt. Men jag såg inte till den tjocka tanten mer.

En dag senare på hösten träffade jag på en av pojkarna uppe vid Hökarängsplan. Jag såg honom på håll, hur han larvade omkring utan att liksom vara på väg någonstans. Jag gick efter honom länge, visste inte hur jag skulle göra för att han skulle se mig och börja prata med mig. Hur det blev så tappade jag bort honom, innan. Det stod inte långt på förrän såg jag honom igen. Nu gick jag fram och sa hej. Han såg sig omkring utan att förstå att jag talat till honom. Då tog jag hans hand och drog lite i den. Han drog tillbaka handen och såg på mig.

– Hej, upprepade jag, du bor där nere på Pojkhemmet, va?

Han drog sig en bit bort, men höll ögonen på mig, oavvänt.

– Vad heter du? Jag heter Ingrid, bor där borta, pekade jag mot kiosken och Hauptvägen. Han såg ditåt, han kunde alltså förstå vad jag sa. Men han svarade ingenting alls, bara såg oavvänt på mig, utan att blinka. Jag lämnade honom. När jag vände mig om såg jag att han stod kvar länge, länge alldeles orörlig.

Vid den här tiden hade vi upptäckt hissen i höghuset på Hökarängsplan. Berit, min bästis och jag brukade tjuvåka hiss, när vi inte hade något annat kul att göra. Där fanns två stycken hissar, mittemot varandra. De var små och stängdes med en järndörr, där en smal glasruta fanns, så man kunde se hissen mittöver och se om hissen var där. Vi åkte i var sin hiss, upp och ner, försökte jaga varandra och undgå varann. Det var alltid någon som till sist upptäckte vårt bus och gormade i trapphuset så att det ekade genom våningarna, att de minsann skulle få fatt i oss och berätta för våra föräldrar vad vi höll på med. Och det var en varning som tog, samtidigt som det höjde spänningen på leken avsevärt.

En gång när jag var på väg uppåt stannade hissen mellan två våningar, jag ensam blev stel av skräck, kände mig fångad som i en fälla. Förvirrad av skräcken kunde jag inte komma på att trycka på nästa våningsknapp, utan tryckte istället på larmknappen. Ett högt, gällt ringande fyllde hela huset. Så satte hissen igång neråt, jag fick för mig att jag störtade i hög fart och att jag skulle krossas mot botten. Jag vrålade för full hals i fallet, som jag trodde, när hissdörren öppnades av en farbror, som tog mig i örat och ledde mig hårdhänt mot porten, han hade Berit fast i ett stadigt grepp i andra handen:

– Jag hoppas att ni fått er en läxa nu och att jag aldrig mer ska behöva se er här.

Skakis och gråtfärdig var jag ändå glad att han inte tänkte berätta om vårt bussträck för pappa.

Vi höll oss därifrån ett bra tag. Men sedan bleknade båda varningen och skräcken. Åter blev begäret efter spänning och utmaning så starkt, att riskerna inte avskräckte. Jag kom på att längst ner vid dörren fanns en spärr och om man tryckte på den med foten, så stannande hissen. Det där tränande jag på. Jag upptäckte att om jag själv stannade hissen och sedan satte igång den igen, så blev jag inte rädd. Det var lite samma känsla som att cykla, hissen blev något som jag bestämde över och kunde styra dit jag ville. När glädjen över upptäckten gick över, märkte jag att också spänningen var borta, inget överraskande kunde nu hända.

Nu ville jag se om han, den där pojken som hade svårt för att fatta, skulle bli rädd om hissen stannande mellan två våningar. Jag såg honom ganska ofta uppe vid Hökarängsplan och tänkte nu lura med honom till höghuset för att åka hiss. Han kände igen mig nu och när jag tog honom i handen drog han inte undan den. Jag sa att vi skulle göra något roligt:

– Vill du det? Han svarade inte, utan flinande och skrattade så där högt och menade.

Det betydde nog Ja, tänkte jag. Vi kom in i trappen, han lunkade efter mig, så klev vi in i hissen. Jag var spänd av förväntan på vad som nu skulle hända. Så tryckte jag på knappen till översta våningen, plan 8. Hissen satte igång. Jag iakttog honom hela tiden för att se hur han skulle reagera. Men han gav inte ifrån sig någon reaktion alls.

– Se! sa jag, vi åker uppåt. Jag pekade på den lilla fönsterrutan, där man såg hur vi passerade våning efter våning. Jag trodde att han skulle tycka att det var kusligt, i alla fall konstigt. Men han rörde inte en min. Så tryckte jag på spärren så hissen stannade mellan våningarna och sa:

– Titta, nu har vi fastnat, hissen står still, nu kan vi inte komma ut.

Han tittade med samma uttryckslösa blick ömsom på mig och ömsom på det lilla fönstret. Han blev inte det minsta rädd.

Jag tryckte ner hissen och inte heller det väckte någon som helst känsla hos honom. Jag hade alldeles tröttnat på att åka hiss och på att vara med honom. Men han ville inte gå ur hissen, utan tryckte sig mot väggen. Jag drog honom i handen och sa att det nu var slut, att vi måste gå ut igen. Han knep ihop läpparna och väste argsint så det stänkte. Hur skulle jag nu göra, jag ville inte åka något mer hiss med honom. Jag smet iväg och lämnade honom kvar där.

Senare på våren restes ett stort gräddvitt, runt tält på Ängen. Det var inte ett tivoli, det var Filadelfia som hade kommit. Jag var nyfiken på vad det var. Jag frågade hemma och Pappa höll ett långt förmaningstal. Han varnade för vad som kan hända, om de får klorna i en. De kunde trollbinda en, så att man inte kom loss ur deras garn. Satans soldater, kallade han dem. Jag blev väldigt intresserad av hur det skulle gå till. Jag drog med mig Berit då de hade möte. Hon var försiktig och stannade en bra bit därifrån, tyckte att det räckte att lyssna på håll. Men jag ville närmre, förflyttade mig i cirklar, bit för bit, ända fram till tältduken. En av vakterna utanför tältet vinkade på mig, vek upp tältöppningen och bjöd mig in med en generös bugning. Det var redan för sent att backa. Framme på scenen stod en ung grabb och mumlade, knappt hörbart, i en mikrofon. Bakom honom stod en liten orkester med flera gitarrer och blåsinstrument. De stod raka i ryggen och lyssnade med allvarsam min på vad den unga grabben ville tala om. När han tystnade, så började sången och ljudlig musik från blåsarna. På gräset var det uppställt rader av träbänkar och där satt tätt, tätt, vuxna och barn andlösa. Det cirkelformade vita uterummet, med gräsgolv färgade ansiktena ljust gröna. Jag tappade andan av hänförelse, det var vackert. Man flyttade ihop sig på bakre bänken och såg vänligt åt mitt håll. Jag ville bli där, tillsammans med dem, men mindes Pappas kraftiga varningar och rusade ut därifrån och bort till Berit som stod kvar på behörigt avstånd.

– Vad var det därinne?

– En scen, det var en scen. Det gick inte beskriva vad jag hade upplevt.

Hela våren var tältet kvar och var dag var där fullt med människor som höll möte. Jag vågade mig inte fram någon mer gång. Men vi höll oss där omkring. Nu hade även killarna uppmärksammat besöket. De bråkade och ville störa. De äldre killarna körde med sina mopeder, runt, runt och sången dränktes i motorbuller. Men de lyckades inte störa dem därinne, som fortsatte sina möten stillsamt och oberörda. Jag låtsades inte om att jag hade varit på väg in och nästan blivit kvar.

Längst ut på Stora Essingen bodde Mammas yngre syster Berta och morbror Gunnar med mina tre kusiner. Från Stenkullavägen stupade en brant backe ner till Esssingesundet och på en bergknalle, som sköt upp ur vattnet stod huset och balanserade. En stor hyresvilla av trä med tinnar och torn, fyra våningar högt med källaren. På nedre våningen bodde ett konstnärspar med ateljé. Det var ett virrvarr av rum som löpte som i en labyrint. Jag letade mig alltid fram och kom jag fel visste jag inte var jag var. Från början var det omöblerat, morbror Gunnar inredde det lite i taget, vart efter som han kom över en möbel som föll honom i smaken och som han tyckte passade in. Varje rum fick sin speciella karaktär och användning. Allt var begagnat, hittegods eller inbytt. Han tog varsamt och kärleksfullt hand om tingen och förvandlade dem med slip och olja till vackra, behagfulla delar av inredningen. Soffor, fåtöljer och stolar klädde han om, så att de passade till varandra. Det ingick i välkomstmottagandet varje gång, att gå runt och titta och beundra de allra senaste skapelserna. Han lyckades alltid överträffa sig själv. Visst var han blygsam och skröt ogärna, men att han gladde sig åt uppskattningen, det kunde man se.

På vintern eldades det med koks nere i källaren, om det var svinkallt eldades det för fullt och man kunde höra hur det mullrade därifrån, och då stånkade det i vattenledningarna och den stora varmvattenberedaren väsnades. Man väntade att den skulle kränga sig loss från väggen och dränka en i kokhett vatten där man satt på toaletten. Då samlades vi alla i det stora rummet som låg mitt i huset. Det var det enda stället som var uppvärmt nog av öppna spisen och man slapp att vara påbyltad med vantar och mössa. I kallrummen, som låg som en ring runt storrummet, behövdes det. Ett enormt stort bord, där allt möjligt hamnat, drog till sig allas blickar och vi barn kurade i sofforna invirade i filtar. Här berättades det kusliga historier och spännande sagor, som skapades i stunden. De brinnande stearinljusen flämtade av draget från de kalla rummen och skapade flaxande skuggor på väggarna, det sprakade och knäppte från brasan, stämningen förtätades. Var de vuxna i högform tävlade de i att komma med det mest hårresande. Vi barn ville aldrig få nog, bad alltid om mer när de verkade vilja börja prata om annat. Det kunde vara till långt inpå natten.

På loven var lillebror och jag där så ofta det gick. Det var skojigast när inte Mamma var med. Moster Berta var inte lika ängslig, hon lät oss leka och vara utan övervakning. Det hände att vi blev för leklystna och tog större risker än vi förstod, men det gick alltid vägen tillslut ändå. Att jumpa på isflaken var en lek som var extra spännande och nog farlig, men det tänkte inte vi på. När flaken tippade eller började ta in vatten måste man vara snabb och fortsätta till nästa. Det gick inte att stanna upp för då sjönk man direkt. Från den stora vildvuxna trädgården kunde man klättra upp för stenbranten till Stenkullavägen ovanför. Man fick ta tag i det som syntes kunna hålla och bära en tills man fann en ny hållhake att hiva sig vidare uppför. Ibland tappade man taget och rasade ner och skrubbade sig. Men envisa och tävlingssugna som vi alla var tog vi nya tag och sökte andra vägar att ta oss upp.

I källaren hade morbror Gunnar som var tapetserare sin verkstad, där han klädde om möbler och gav bilstolar nytt skinn. Det stod ofta någon flådig bil på tomten som skulle få ny klädsel. Var det på vintern kunde det hända att den branta backen var rena iskanan och då blev bilen stående, tills kylan släppte sitt grepp och isen kunde smälta och rinna ner för backen och bilda stora vattensamlingar, som vi genast började dämma upp och skapa rännilar av. Vi åkte kälke utför med hisklig fart. Om man sladdade och krängde kälken kraftigt kunde man åka förbi huset vidare nerför bergknallen och ut på isen ett bra stycke. Vi drog ett sträck i isen och mätte ut vem som kom längst. Allt var tävling och uppvisning i mod och förslagenhet. Vi hejade på varandra och uppmuntrade till allt bättre resultat.

I ett av kallrummen hade moster Berta ett rikligt material som hon samlat och plockat hem från skogen och överallt annars. Det var träbitar, grenar, konstiga stenar, benbitar från döda djur, fågelskelett, ja allt möjligt och omöjligt. Av detta satte hon samman små figurer, som hon kallade skogsväsen, så levandegjorda att man genast kom att tycka om dem. Hon arbetade då och då i diverseaffären uppe på Stenkullavägen, med lite av varje. Hennes små figurer var efterfrågade av kunderna, och hon kunde få lite betalt för dem.

Huset var fullt med djur; Kejen, en stor schäfer, som jag höll mig på avstånd från, fast han var så snäll, var vakthund; två kattor, en som aldrig gick ut och en som aldrig gick in: Det var Morran, som levde på råttor och bara till nöds åt av den framställda matskålen nere i källaren, dit han tog sig in genom ett hål i stengrunden för att värma sig när kylan blev för svår även för honom. Så var det två undulater, och ett marsvin, små vita möss som alltid försvann, och aldrig hittades igen. Pappa kallade det för Noaks ark.

Under varma sommarnätter sov vi barn på golvet uppe i tornet inrullade i filtar. Dit kom man med en trång spiraltrappa. Härifrån hade vi utsikt över Essingesundet till Ekensbergs varv och Gröndal. Ångbåtarna från Klara Mälarstrand gled tyst förbi på väg mot Svartsjölandet och längre in i Mälaren. Och var det fest på andra sidan så hördes musiken över vattnet. På dagarna ekade hammarslagen från varvet och man hörde hur skärbrännarna skar sig genom plåtflaken och såg gnistkvastar från svetsen flamma till. Där byggde man båtar.

På andra sidan fanns Ekensbergs egna lilla samhälle med arbetarbostäder, affär och Godtemplarna med musikkår. Vid årliga högtider, ordnades festligheter och varvsbolaget bjöd på svagdricka och läskedrycker, om somrarna byggde de upp en dansbana. Våra äldre syskon rodde ofta över till andra sidan och ibland fick vi yngre följa med.

En kväll när vi satt och såg nyheterna på teve hemma i Hökarängen fick vi höra om en brand med häftigt förlopp på Stora Essingen.

– Men i Jesu namn, är det inte hos Berta. Mamma skrek till.

– Tyst nu, så jag får höra, tänk att käften alltid måste glappa, gormade Pappa.

Inslaget var redan slut. Där satt vi alla med var sin skräckbild av vad som kan ha hänt.

– Jag tyckte inte att det såg ut som att det var där, fick jag till slut ur mig, alldeles torr i mun.

– Det kan du ha rätt i, Berta hade väl ringt i så fall. Mamma reste sig och tände taklampan.

– Men vad gör du, tänder du? Det var utsagt förbjudet att ha lyset tänt och att prata när teven var på.

– Ja, jag måste ta mig en cigarrett. Men herregud Harald, hur kan du vara så kallsinnig! Förstår du inte vad som kan ha hänt. Mamma skrämde upp sig mer och mer.

– Ja om du bara hade kunnat hålla käft för en gång skull, hade vi kanske vetat det nu.

Lillebror satt tyst och stirrade in i teven som nu hade övergått till ett annat program.

Telefonen ringde, vi tittade på varandra: Vem ville svara? Mamma tittade på Pappa och Pappa vände sig mot mig. Lillebror satt stel som en pinne och stirrade in i teven. Mamma gick till slut beslutsamt fram till telefonen och lyfte luren, ivrigt blossande. Hon drog häftigt in luft gång efter gång. Pappa hade tänt en cigarrett även han, den låg och självbrann på askfatet, han tuggade och bet av nagelbitar som han spottade ut mellan sammanpressade läppar. Mamma jämrade sig och gnällde om vart annat. Spänningen steg i rummet och jag bara väntade på att Pappa skulle mista tålamodet och rycka till sig luren. Men han satt som slagen. Jag anade att en katastrof nu skulle drabba oss och göra oss märkta för livet, så som jag hade hört talas om. Att inget skulle vara sig likt efter det här. Det kändes högtidligt på något sätt att vara så drabbad av olycka. Lillebror började prata osammanhängande om allt möjligt, nu kunde han inte hålla sig längre. Pappa hyssjade på honom, mer lamt än vanligt. Telefonsamtalet drog ut på tiden. Jag hann tänka ut hur jag skulle berätta det för kompisarna.

– Nå, äntligen! Får vi höra nu då. Pappa såg sig om som om han ville tysta ner oss. Men det var ingen som sa något.

– Men vem pratade du med?

– Med Gunnar.

– Den idioten. Ja vad sa han då?

– Jamen, han sa att det ha brunne ner, hela kåken med djur å allt.

– Moster Berta me, pep lillebror.

– Nej, nej hon har dom kört till sjukhus, fortsatte Mamma. Hon e ju alldeles ifrån sig, som hon ömma för dom där djuren. Jag har ju aldrig förstått varför hon brytt sig så mycket, det var ju nästan viktigare med dom än med barna hennes.

Det var en stor olycka som hade hänt. Orsaken till branden tros vara en spricka i skorstensstocken, som kan ha blivit av sprängningarna på granntomten. Moster Berta var den enda som var hemma i huset när branden utbröt. Det var jobbarna hos grannen som sett att det kom rök från understa våningen. En av dem hade rusat in i huset och ropat uppför trappan: Är det någon här? Moster Berta hade svarat helt ovetande från övervåningen: Vad gäller det? Mannen hade då sprungit upp för trappan och ryckt till sig henne och fått med henne ut. När hon där såg att nedervåningen stod i ljusan låga gick det upp för henne att alla djuren var där, instängda. Hon slet sig ur hans grepp och rusade mot dörren, hann en bit upp för trappan när han hann upp henne och med våld drog henne med sig, precis innan trappan rasade samman och elden tog fart och strax hade allt stått i brand. Moster Berta chockades svårt, blev stel som en pinne och stirrade med glasartad blick i tomma intet. Det gick inte att få kontakt med henne. Hon fördes till sjukhuset av polisen som kommit till platsen med brandkåren. Ingenting hade gått att rädda, huset brann ner till grunden. Konstnären, som hade sin ateljé på nedre våningen, hade just fernissat sina färdiga målningar och förberett sig för vernissage och utställning. Allt hade stått inpackat och klart för hämtning. Morbror Gunnars vackra och personliga inredning, och hans välfyllda verkstad, tillsammans med Moster Bertas hela insamlade material, barnens alla saker. Ja allt som deras liv bestod av var borta.

När Pappa fick höra att de var oförsäkrade till råga på allt, var kommentaren given.

– Jag är inte förvånad. Den där snåle skåningen, skryt och prål var han noga med men att se till att kosta på försäkring de var för mycket. Stackars Berta, vad ska hon med honom till.

– Nu är du för hård Harald, sa Mamma.

– Kanske det, men jag har aldrig tålt en.

– Nä, det är väl bara du som är god nog åt Berta, sa Mamma surt.

– Denna genomsnälla varelse hade väl varit mer värd än en så´n.

Pappa och morbror Gunnar hade aldrig dragit jämt. Mamma menade på att det var för att de stod så långt ifrån varandra politiskt: Pappa längst till vänster och morbror längst till höger. Fast Pappa menade att det var för att han var skåning, han gillade inte skåningar. Jag tyckte om morbror Gunnar, och allt han gjorde, men det talade jag tyst om. Jag ville inte att Pappa skulle veta att jag inte tyckte som han.

I en liten mörk och omodern tvårummare i gatuplanet, på Söder fick de tränga ihop sig. Bara yngsta dottern kunde bo kvar hemma. På Stadsmissionen fick de välja ut vad de behövde. De saknade precis allt, hade bara kläderna de hade på sig när olyckan drabbade dem. Den glädje och skapariver som lyfte hela huset ute på Essingen var bortblåst. Allt verkade tungt och svårt. Hur kunde det bara hända, så där plötsligt, att allt bara försvann i ett nafs, så skrämmande. Kunde det hända även oss, mig, Mamma, Pappa och brorsorna? Var det så, var tillvaron så osäker och överraskande? Jag ville inte tänka på det. Mamma slog också bort tanken. Pappa blev grå och hård, när han inte grumsade teg han så att det hördes lång väg. Och han blev arg för det allra minsta.

Moster Berta brydde sig inte om att se ut varken möbler eller husgeråd. Morbror Gunnar höll sig borta, ingen visste vart. Mamma skickade dit mig, hon orkade inte själv se eländet, kunde inte se sin älskade soliga syster så dyster och nere. Kusinerna såg ut det allra nödvändigaste. Kläder och annat fick vänta till sorgen hade lagt sig. Inga stearinljus som lyste upp och värmde. Inga nystärkta handbroderade dukar på borden. Inga flitiga Lisa som blommade och skräpade ner, inga växter alls. De skulle ändå mörkret snart sluka, trodde moster. Inte ens en radio hade de, att höra musik från. Så tyst det hade blivit utan mosters smittande skratt. Det som kunde få henne att skina upp var när hon berättade om att kattor kunde leta sig tillbaka flera mil: Kanske var det svårare för Morran att hitta rätt här i stan, men vem vet… Ingen ville ta ifrån henne detta lilla hopp och säga att det var tillbaka hem som kattor kunde ta sig flera mil.

Jag tyckte att det var svårt att gå dit, men kunde inte heller hålla mig därifrån. Det var som att tiden var utmätt, och om jag inte höll mig i närheten så skulle de kunna försvinna och inte finnas mer. Det var som att det bara var om jag höll mig i närheten som det var kvar, som var livsviktigt för mig. Så hade jag känt förut också, när jag var barn, att jag måste vara inom synhåll för Mamma, annars kunde kanske det hända, att hon glömde bort att jag fanns. När jag var på koloni om somrarna, så kom Mamma inte ihåg att skicka paket och brev till mig, så som de andra barnen fick. Mamma brukade skoja om det. Hon var överraskad själv att hon kunde vara så glömsk.

Nu var det moster Berta och morbror Gunnar som måste hållas under uppsikt. Jag kände att man måste hålla fast vid det man ville ha kvar och inte släppa det utom synhåll.

Med tiden så bleknade minnena av Essingen och det gråa och modlösa blev det jag väntade mig att möta när jag kom till moster. Och jag kom mer och mer sällan på besök.