Självbiografi

Jag var varje kväll på Gubbängsfältet där Tivoli låg. Vi klampade omkring i lervällingen som blivit av allt vårregn. Berit var också med, vi brydde oss mest om alla gulliga killar, som vi såg. Ingo var snyggast, en lång kille, säkert sexton år, med kolsvart småkrulligt hår klädd i lejongul collegetröja, riktiga jeans och ljusbruna reliefmönstrade cowboystövlar med klack. Det viskades att han hade färgat och permanentat sitt hår så där snyggt. Det var verkligen ovanligt och uppseendeväckande, men det var också något särskilt med honom: Han brydde sig inte om tjejer, sas det. Han rörde sig med stil och var alltid omgiven av de andra killarna. Fjanten, var en annan av dem från Gubbängen. Det var Berit och jag som kallade honom så. Han var också lockhårig, men inte så snygg som Ingo. Han fjantade omkring oss hela tiden och gjorde sig löjlig. När jag var där ensam en kväll, utan Berit, kom han fram till mig och började prata en massa. Lite mallig var jag över att han kom fram till mig, fast han var äldre. Jag såg att han var finnig i hela ansiktet och hade svullna läppar. Jag visste inte om jag skulle tycka att det var läbbigt eller om jag skulle tycka synd om honom för det. Vi hade i alla fall kul tillsammans. Han frågade om jag ville komma hem till honom någon dag.

– Det kan jag väl, svarade jag utan att tänka efter.

Jag talade om det för Berit.

– Ska du gå dit ensam, undrade hon

– Ja, vad är det med det då?

– Nä, men … jag tänkte …

– … att du skulle följa med? Men du brukar ju inte vilja det. Förresten så vet jag inte om jag gör det.

Jonte och Linkan frågade en dag om vi ville gå med till Hammarby och se speedway. Det ville vi, men det kostade pengar i inträde. Det var ingen idé att fråga hemma, för det var säkert att jag skulle få NEJ. Jag hade vid denna tid kommit på ett sätt att komma över pengar. Det var oftast jag som gick till nya konsum och handlade. I min vintygsjacka, som var vändbar, marinblå på ena sidan och vinröd på andra, fanns det ordentliga fickor. När det skulle handlas smör, stoppade jag paketet i innerfickan, betalade för de andra varorna i kassan, men låtsades att jag glömde ta fram smöret och slapp på så vis betala för det. Sedan slängde jag kvittot, visste ändå vad varje sak kostade, när jag skulle redovisa köpet. Mamma var inte så noga med sådant, men det var Pappa som frågade efter kvittona. Han tänkte på återbäringen. När jag handlade litet och summan inte var så stor, vågade sjabbla med detta. På så vis sparade jag enkrona på enkrona och samlade ihop en egen kassa att ta ur när jag ville gå på bio eller ha till resan in till stan. Nu kom den väl till pass.

Vi skulle träffas vid Skanstulls utgång, på Ringvägen. Berit och jag var ute i god tid. Vi fick vänta länge. Jag hade nästan tappat hoppet om att de skulle komma, när de äntligen dök upp

På håll hördes smattret av speedwaybågarna som fintrimmades i depåerna och när vi närmade oss så såg vi i strålkastarnas skarpa sken banan med den rödbruna kolstybben. Vi betalade inträde och trängde ihop oss med alla andra på ståplatsläktaren. Vi skulle stå nära upploppskurvan, där sker den avgörande slutspurten, meddelade Jonte. Han visste precis hur allt skulle vara och vi hade inga invändningar, vi gjorde som han sa. Det var Vargarna som var hemmalaget. Där jag stod i spänd förväntan tänkte jag på korvgubben som vi gått förbi på vägen in. Lukten av korvspad och fotogen från plåtlådan han hade på magen hade fått hungern att stegras, och nu stod jag här och darrade av spänning och tom mage. Jag hade hoppat över middagen, vågade inte gå hem och riskera att Pappa skulle få för sig att plötsligt säga: Du blir inne! Det är färdigränt för idag. För när han var på det humöret då hjälpte inga böner, inga löften eller vädjanden. Det blev som han hade befallt.

Jag tordes ändå inte ta mig ner från läktaren och fram till korvgubben för att köpa mig en korv, luckan efter mig skulle fyllas igen direkt där jag stod och jag skulle bli utan plats, tänkte jag. Så var det dags för start. Fyra ekipage, två från var klubb, närmade sig startbandet med rusande motorer, luften fylldes med ett öronbedövande oväsen och lukten av motorernas bränsle, tillsammans med kolstybbens fräna lukt. Startbandet flög i luften och iväg for de som skjutna ur en kanon. I första kurvan la de sig i fil, lutade bågen så det sprutade gnistor när det plåtskodda vänsterbenet snuddade marken. På raksträckan drog de på för fullt. I nästa kurva var de tätt inpå varandra och jag blundade, vågade inte se, för tänk om bågarna skulle haka i varandra och slå runt. Det var hela tiden på håret att någon olycka skulle ske, tyckte jag. Lika spännande som det var att se vem som skulle vinna, lika obehagligt var det att vänta på att någon skulle vurpa. Publiken vrålade lika ursinnigt som motorerna.

Spänningen och min tomma mage gjorde mig svimfärdig, då försvann allt som i ett rus, tiden stannade som i en oändligt lång och utdragen mardröm. Men mellan loppen blev det rörelse på läktaren och litet mer svängrum, och bättre sikt. Längre bort på ståplats såg jag då att Gubbängsgänget stod med Ingo i centrum. Fjanten var också där. Jag viskade till Berit och pekade. Hon brydde sig inte. Nu var hon bara intresserad av att ha ögonen på Linkan, som litet tafatt visat henne sitt gillande.

När det hela var över och vi började lösgöra oss från den hoptryckta folkmassan, och jag äntligen skulle få köpa mig en korv så var den slut, det fanns bara korvbröd kvar. Två bröd med senap emellan var allt jag fick. Senapen brände i munnen och brödet kändes torrt som papper. Innan hade vi bestämt att vi efteråt skulle gå hem till Hökarängen alla fyra. Men vi tappade bort varandra i vimlet och jag ville snabbast möjligt komma hem. På stela ben stegade jag på, mot Skanstull. Jag visste nu vägen. Jag såg Berit på Ringvägen. Jag rappade på och var snart ifatt henne. Nere på perrongen såg vi Jonte och Linkan intensivt upptagna med att diskutera taktik och körning. Då fick jag klart för mig att ”vårat” lag Vargarna hade vunnit. Och att Vargolle var världsbäst i speedway. Jonte berättade överlycklig, att Vargolle bodde i Hökarängen och att han fått hans autograf.

Mot oss kom killarna från Gubbängen. Fjanten hejade när de passerade.

– Va! Känner du honom? undrade Jonte.

– Nää… jo… lite.

– Vet du vem han e? fortsatte han

– Nä, vet du det?

Jonte drog med sig Linkan och de gick iväg.

– Du skulle aldrig ha talat om att du kände honom, sa Berit besviket.

– Vad gör det?

– Det förstår du väl.

Redan i porten visste jag att jag skulle få skäll. Pappa kom emot mig i hallen, rödbrusig och hotfull. Han var ordentligt uppretad och jag fattade direkt att han inte tänkte tåla någon motsägelse eller försök till förklaring. Det skulle han bara ta som att jag var uppkäftig.

– Var har du vart? Klockan är mycket, fattar du inte att Mamma blir orolig.

– Nä, det är inte så farligt. Hon är ju hemma nu, välbehållen, Mamma ville släta över.

– Jag är hungrig får jag ta en smörgås, frågade jag vädjande.

Mamma gick före ut i köket, på diskbänken stod en tallrik med kall mat, det var min middag.

– Kan jag inte få en smörgås istället?

– Ska vi kasta maten då? Du vet ju vad Pappa tycker om det. Han är tillräckligt uppretad ändå. Varför gör du så här, när du vet hurdan han är? viskade Mamma fram.

Jag petade i mig den kalla maten, mest för Mammas skull.

Samma vår meddelade Mamma att hon ville börja jobba igen. Hon hade sett en platsannons i DN och for in till stan för att söka arbetet som paketerare på en brödfabrik i Hammarby fabriksområde. Jag såg från köksfönstret när hon glad i hågen kom över Ängen och slängde med en tårtkartong. Det kunde bara betyda en sak, att hon hade fått jobbet. Jag hade ett år kvar av folkskolans åtta klasser och Bengt, min lillebror, gick i andra klass. Nu var det var meningen att jag skulle se efter honom medan Mamma arbetade. Så jag fick en egen dörrnyckel. Det var ansvarsfullt och jag tog det på största allvar. Nu skulle han lyda mig, tyckte jag. Mamma hade alltid var för släpphänt och eftergiven när det gällde brorsorna, men nu skulle det bli andra bullar av, tänkte jag. Det blev inte så lätt som jag hade trott. Istället för att han gjorde mig till viljes så blev det jag som fick springa efter honom. Han tog det för en lek som för mig var på största allvar. Innan dess hade jag inte haft ögonen på vad han gjorde. Nu blev jag tvungen att hålla reda på det. Mina egna intressen blev lidande. Jag började förstå att det kanske inte varit så kul för Mamma att hålla sig hemma jämt och ständigt för att passa oss.

Jag tittade efter Jonte och Berit efter Linkan, men de var svåra att få syn på. Jag drogs oftare till Gubbängstrakten nu och hoppades få se Ingo, eller i annat fall Fjanten. Ville han fortfarande att jag skulle komma hem till honom? Nu hoppades jag det. Det fanns en bosättningsaffär på torget. Dit gick jag när jag bara drev omkring. Att gå där bland alla saker, peta och känna, välja och se ut, var ett fantastiskt tidsfördriv. Jag fastnade alltid för en och samma kaffeservis med små rosa blommor och bård i guld; koppar med fat och assietter för doppat och kaffekanna med lock i modernt rakt snitt, både gräddsnipa och sockerskål hörde till. Den skulle jag köpa när jag fått jobb och tjänade egna pengar. Jag ville gå där och fantisera om mitt drömhem, med söta små ungar och en snäll pappa som hade bil. På nedre avdelningen fanns leksakerna, dit gick jag inte så ofta, men jag tyckte om att titta i dockskåpet, på de pyttesmå möblerna och miniatyrerna. Ägaren var bussig, jag fick vara där utan att bli utkörd så länge jag hade lust.

Jag såg Fjanten på Gubbängsfältet en dag, han såg inte mig. Jag följde efter honom på lagom avstånd för att se vart han gick. Han gick förbi Gubbängens skola och uppåt Ramvägen. Bodde han där? Han fick absolut inte se mig, det ville jag inte. Eller ville jag det? Plötsligt slank han in i en port, jag gick efter för att se vilken. När jag kom fram stack han ut huvudet och sa: Buuu! Jag kände mig urbota dum.

– Bor du här, hasplade jag ur mig.

– Bor du här, härmades han. Nä, jag bor inte här precis, tillade han.

– Vart bor du då?

– Du kan följa med hem, om du vill, sa han flinande.

– Idag? Nu?

– Ja, var det inte det du ville, sa han och fortsatte flina.

Det gick för fort. Just nu, hade jag inte tänkt mig. Men om jag tvekade nu, kanske han skulle ändra sig.

– Ja hur blir det? Nu lät han otålig.

– En stund då, gav jag med mig, sedan måste jag hem och se efter min lillebror.

Vi gick längre upp på gatan och svängde in på Dörrvägen, där hade jag aldrig varit förut. Fjanten hastade på tyst och bortvänd. Jag ville att vi skulle prata med varandra under vägen, men han sa inte ett knyst. Så kom vi till hans port, han tog två trappsteg i taget och var före mig högst upp, på tredje våningen. Han låste upp dörren och klev in. Jag kom efter, in i en trång hall. Han stängde till dörren in till rummet. Jag klev ur skorna och tog av mig jackan och skulle just hänga den på kroken, när han sa irriterat:

– Ta inte av dej, vi ska inte in här.

Vi gick in i köket, där det fanns ett bord med två stolar och borta under fönstret stod en obäddad säng. Jag satte mig vid bordet, vaxduken var alldeles kladdig, med mörka ringar från glas och koppar. På diskbänken stod travar med odiskade tallrikar huller om buller. Väggarna var gula av rök och matos, med långa ränder av runnet fet. Småsvärande rev han i lådor och letade i skåpen. Jag kände sådan lust att diska upp och städa rent där, i alla fall öppna fönstret och vädra ut all unken luft. Men jag vågade inget göra eller säga. Så hittade han visst vad han sökte.

– Kom, vi ska till källar´n! Jag ska visa dej någe, sa han ivrigt.

Han rasade nerför trapporna så det dånade och jag efter, ner i källaren. Det var samma som hemma, en lång gång kantad med små källarkontor. Längst bort vid slutet av gången stannade han, låste upp ett hänglås, slog upp dörren med en skräll och sa:

– Här kan vi va, här är det ingen som hör oss. Gå in!

Han puttade till mig hårt.

– Vad ska vi här å göra, undrade jag

– Gå in! Gå in bara, han tog tag i min arm och drog in mig.

Han tog låset med sig och låste på insidan, knäppte på lyset från en källarlampa, som hängde på en krok. På golvet var det en madrass, några filtar och en kudde.

– Här, han rättade till filtarna, lägg dej! Här håller jag till när morsan är på lyran, sa han glatt.

Jag tog av mig jackan och satte mig på madrassen, drog upp benen under hakan. Han slängde in jackan i ett hörn. Så klädde han av sig jackan och tröjan, knäppte upp byxorna.

– Klä av dej du me! sa han med en annan, helt annorlunda röst.

– Nä, jag vill inte. Jag drog ihop mig allt jag kunde.

– Va, krångla inte nu!?

Han kastade sig ner på knä, grep tag i min kofta och ryckte och slet för att få upp knapparna.

– Vänta, vänta, ha inte sönder den. Jag knäpper upp själv om du slutar dra.

Under hade jag bara linnet. Han drog av sig sina byxor och la sig raklång på rygg med kalsongerna på. Jag ville inte titta åt hans håll. Han andades ljudligt.

– Vänta, se här! Han tog min hand och förde den till sig. Jag drog tillbaka den, han reste sig med ett ryck.

– Va fan är det? han hytte med fingret, vände sig om och släckte lampan.

Det blev kolmörkt. En massa förmaningar dök upp i mitt huvud: ”gör aldrig motstånd mot en våldsverkare, det bara förvärrar skadan” och ”den som ger sig in i leken får leken tåla” och ”en sexuellt upphetsad karl kan ta sig för vad som helst” och ”följ aldrig med en främling, vad han än lockar med”. Nu hade jag gjort det i alla fall, och nu skulle det hemska hända som jag hade blivit varnad för, men ännu inte visste vad det var. Jag knep ihop ögonen allt jag kunde tills jag kunde se en massa färger lysa i mörkret, så som jag brukade göra för att mota bort mörkerrädslan, letade med handen i mörkret efter hans kropp, kände hans lår, böjde mig fram och utan att jag ville det bet jag så hårt jag någonsin kunde tills jag kände blodsmak i munnen. Hans skrik skar sönder den tryckande tystnaden och han började slå med knytnävarna mot mitt huvud. Jag satte upp händerna till skydd och försökte komma undan. Han snyftade till och drog sig bort. Jag hade vant mig vid det svarta mörkret, det kändes skönt att inget se. Vad skulle hände nu?

– Andra får ju, sa han med svag röst.

Jag svarade inget, försökte tänka mig bort därifrån.

– Hu´ru? Varför får inte jag, andra ligger du med minsann? Du får gå sedan, bara du hjälper mej.

Jag kröp ihop och vände mig bort, ville inte tala om det.

– Fattar du inte jag blir sotis när du gör så här?

Jag bet ihop käkarna allt vad jag orkade och lät kroppen domna bort. Han böjde sig över mig och letade efter öppningen på mina byxor. Jag gjorde mig lealös och spelade död, så gjorde jag när jag kände mig hjälplös och utan utväg. Han fick upp knäppningen och började dra ner dem. För att de inte skulle gå sönder blev jag medgörligare. Med min hjälp fick han av mig byxorna. Han la sig ovanpå mig och tryckte sin mun mot min. Jag vek ansiktet åt sidan. Han rullade av och sa med trött, nästan sorgsen röst:

– Du vill inte. Varför..?

Han låg tyst, andades tungt. Vi låg sida vid sida. Jag kände värmen från hans kropp, huttrade, ville krypa närmre, men jag vågade inte, rädd att han skulle missförstå och bli ivrig igen. Vi låg så ett långt tag, jag lugnade mig och tänkte att det nu var över och jag skulle få komma därifrån. Också han lugnade sig och slappnade av. Mörkret var kompakt, det enda som hördes var suset från vattenledningarna i huset. Men så tog han ny sats, blev arg igen och röt:

– Du ska inte tro du kommer undan. Jag ska ligga me´re jag också.

Han försökte tränga sig emellan mina ben. Jag fick en alldeles enorm kraft och kastade honom åt sidan. Nu var jag också arg, tyckte att han var larvig och dum.

– Jag vill inte, släpp mej jag måste hem, annars …

– Ja…annars va då?

– Nä, ingenting, släpp mej bara, jag måste… Vi kan ses en annan gång istället.

– Det säger du bara, han lät trött igen.

– Det är säkert…jag lovar.

Han reste sig och tände lampan. På låret syntes ett illrött svullet bettmärke.

– Ser du nu vad du har gjort.

Han försökte skyla det med handen, men ryckte till av smärta och grinade illa, slog förtvivlat ut med händerna. Jag blev alldeles förskräckt när jag såg vad jag hade gjort.

– Förlåt, förlåt! Det var inte meningen.

– Du är ju för fan farlig

Han sträckte sig efter min jacka och drämde den i skallen på mig. Jag letade efter mina byxor och koftan. Han låste upp låset och sa hårt:

– Ge dej iväg din markatta.

Han knuffade ut mig innan jag hunnit få på mig kläderna, drog igen dörren och låste från insidan. Han släckte lampan. Jag klädde mig i mörkret. Längst bort i gången såg jag springor av ljus, och trevade mig utmed väggen fram till dörren.

När jag kom ut från källaren, visste jag inte var jag var. Jag såg skogskanten och gick viljelöst in där, virrade omkring. Hur länge? Jag vet inte. Vad hade hänt egentligen? Ingenting och ändå något, som gjorde ont, som fick oron att vrida sig i magen. Kunde jag gå hem, syntes det på mig att jag gjort något som var avskyvärt. Skulle Pappa se på mina ögon att jag varit med en kille? Han hade sagt vid något tillfälle att det syntes på en kvinnas ögon om hon hade varit otrogen, varit med någon annan. Det var nog för att försäkra Mamma om att hon var bevakad, som han hade sagt det, men nu blev det ett hot mot mig. Småningom hamnade jag hos Tjärnen, min vän i nöden. Den var så stilla, så oberörd och klar. Där kunde jag gråta ut och samla ihop mig, bli hård igen och försvarsberedd.

När jag kom hem var Mamma redan hemma, hon var ledsen och besviken på att jag lämnat Bengt utan tillsyn:

– Om jag inte kan lita på att du gör som vi bestämt, får jag ingen ro att vara på arbetet. Förstår du inte det?

– Det är alltid någe fel på det jag gör, svarade jag med gråten i halsen.

– Det är inte för min egen skull jag gör det här, ska du veta, det är för eran skull, sa hon upplysningsvis.

Jag gick in på rummet och drog igen dörren. Där inne satt Bengt och flinade skadeglatt.

– Det är du som har skvallrat förstås!

Nu kändes det skönt att få ge sig på någon och bita ifrån.

– Nä, de e de inte alls, bjäbbade han emot.

Jag kastade mig på sängen, virade in mig i filten och storgrät. Jag var den olyckligaste och mest oförstådda människa på denna jord. När Pappa kom hem hade jag redan glömt bort att dölja mina ögon för hans blick. Händelsen hade redan sjunkit ner i de mörka skrymslena. Inte för någon berättade jag vad jag hade varit med om.