Självbiografi

Det var 1958 och i april öppnade Grönan, Sonja och jag var där lördagskvällar och hela söndagar med ibland. En lördag i början av maj träffade jag en kille där som kallades för Lalla. Han var lik honom som jag kikat in på fiket på Brogatan, svart lockigt hår, och skinnjacka med nitar. Han ville träffa mig dagen efter, på söndagen, vid Hammarby tunnelbana. Jag sa till Sonja att vi inte kunde träffas den dan, att jag inte fick gå ut för Pappa. Till Pappa sa jag att jag skulle gå upp till Berit och låna en bok. Så åkte jag in till Hammarby för att träffa Lalla. Det var första gången som jag på helt egen hand träffade en kille. Vi åkte till T-Centralen och gick omkring där i kvarteren. Det var så lätt att prata med honom. Han berättade att han hade bott där i Klara som barn, men nu bodde han och hans mamma i Solna.

– Din pappa’ra? undrade jag.

– Äh han har stuckit, tröttnade på morsan och drog.

– Men saknar’unte han?

– Nä, för fan, sa han och såg ledsen ut.

Jag tänkte att han nog inte ville låtsas om det, för att det gjorde ont. Jag tyckte så synd om honom och ville trösta honom.

– Du kan va gla att du’nte har nån farsa, så slippe’ru allt bråke, menade jag och tänkte på hur det skulle vara om min pappa skulle dra och lämna oss.

– Fast han bråka’nte, han var bussig. Nu e re värre, när morsan sitter å lipar dagarna i ända.

– Kan du’nte söka upp en da?

– Nä, jag vet inte va han e.

– Kan han va dö, tro’ru?

Det var det värsta som jag kunde tänka, att någon var död. När jag tänkte det så blev det kallfuktigt och halvskumt omkring oss, där vi satt på parkbänken på Klara kyrkogård. Jag huttrade till och flyttade mig närmare Lalla. Kyrkan var som en jätte bakom våra ryggar. En kort stund kändes det som att vi var ihop på riktigt. Så tände Lalla en cigarrett och skakade på sig och sa:

– Äh jag måste dra, skulle träffa en kompis, höll ja på å glömma.

Han reste sig med ett ryck, stampade med fötterna, sköt iväg cigarretten och drog jackan tätare omkring sig.

– Fan, de e kallt! Ska´ru till tricken? Kom då.

Jag kunde inte resa mig genast, allt var så svårt igen, ville inte att han skulle gå och lämna mig så här, ensam. Det varma ögonblicket var över och allt var sig precis likt. Klockan var mycket och nu var det bara bråket hemma som var kvar. Lalla skyndade på stegen, med mig bakefter, motvilligt. Jag försökte att inte sura, ville inte att han skulle tycka att jag var barnslig. Vi skildes åt, han skulle norrut och jag söderut.

– Ring mej på torsdag, de e ledigt då. Om du vill, la han till, innan han rusade nerför trappan och försvann.

Jag ringde honom på torsdan; Kristiflygardan. Han var inte riktigt nykter och dillade något om att han skulle till Solvalla med sin kompis Lasse. Hans kompis kom till telefon och sa att jag skulle låta Lalla vara ifred. De ringde av och jag kände mig snopen och förstod ingenting, skulle jag inte ringa något mer eller vad menade de.

Jag ringde på en gång till Sonja. Jag skulle minsann inte krusa, ville han inte så..! Vi åkte till Grönan och där träffade vi ett par grabbar, som kom fram och frågade om vi ville åka Kärlekstunneln med dem. Den ena killen var snygg, den andra var ful som stryk. Jag ville i så fall åka med den snygga. Jag tittade på honom och frågade:

– Vem vill du åka me’ra?

– Med dej förståss, svarade han och log med hela ansiktet.

Sonja drog mig åt sidan och sa att vi skulle skippa dem.

– Nä, varför de. Vi kan väl åka en gång me’rom, de gör väl inge.

Jag vände mig till den snygge och frågade om de tänkt bjuda oss, annars kan det vara.

– Självklart, svarade han.

Men hans kompis såg inte ut som han hade någon lust, han drog sig bortåt en bit. Men jag ville plötsligt ingenting hellre än att åka Kärlekstunneln nu. Sonja gav med sig och den andra killen med. Man åkte båt, två och två, i en smal ränna med vatten genom en tunnel och kom till en grotta, med dämpad belysning. Där stannande han båten och sa att vi skulle gå av. Då såg jag att det stod par lite varstans och kysstes. Men hur kommer man ut sedan då, undrade jag. Det fixar sig, man skickar in tomma båtar bara, svarade han. Han verkade så van. Vi klev ur båten och den flöt vidare. Sonja och den andra killen kom efter oss, de satt kvar i båten och försvann. Det var fuktigt och kallt därinne, vatten rann och skvalade överallt. Jag tänkte att nu skulle vi kyssas, så som de andra gjorde. Men det blev inte så, han verkade inte alls intresserad av det. Jag huttrade och frös och ville därifrån. Men det kom ingen tom båt, som han hade sagt. Jag tyckte inte alls att det var kul längre, nu ville jag ut och det fort. Hjärtat skenade iväg och jag blev torr i munnen, paniken lurade. Han såg road ut, tycktes trivas med att jag blev rädd.

– Va gör vi nu’ra? Jag var gråtfärdig.

– Ja, jag vet inte. Vi blir kanske kvar här, sa han glatt.

Han tog det på skoj, verkade inte det minsta rädd. Jag tänkte på att vi kunde bli kvar över natten och att jag då skulle frysa ihjäl. Och Mamma och Pappa som inte visste var jag var, kunde inte rädda mig. De andra paren var upptagna med varandra och inte ett dugg bekymrade. Sonja hade till slut ledsnat på att vänta och talat om att jag var kvar därinne, så det kom en farbror och hämtade mig. Han såg pillemarisk ut och flinade åt killen, som sträckte på sig. Vi fick gå ut genom en sidodörr. Jag var glad och lättad när vi kommit ut, ville inte låtsas om att jag hade varit nära att lipa där inne. Killen, som jag nu visste hette Sune, ville skjutsa oss in till stan.

– Har du körkort, frågade jag tvivlande.

– Javisst, han tog fram det och sträckte över det till mig, stolt.

– E’re säkert, va Ha’ru bilen då?

Jag som aldrig hade åkt bil, trodde inte att det var sant: En kille med bil. Sonja ville inte att vi skulle åka med.

– Vi kan väl åka med en bit, in till stan i alla fall, övertalade jag henne.

– Jag vill inte sitta breve honom, den där läskbubblan, sa hon surt.

– Nä, nä du slipper.

Vi gick till parkeringsplatsen. Där stod den, en Citroën B11, lärde jag mig att den hette. Sune visade mig platsen i framsätet, men jag sa att vi ville sitta där bak. Vi åkte en sväng upp över Östermalm och jag visade var jag hade bott förut, på Banérgatan 25. Sonja satt och tjatade hela tiden att vi skulle gå av. Men jag tyckte att det var så roligt att åka omkring, så där enkelt. När vi kom till Kungsgatan sa hon till Sune att stoppa bilen, så att vi kunde komma av. Det gjorde han och vände sig om och tittade på mig och sa:

– Vill du också gå?

– Ja, de vill hon, svarade Sonja.

– Vill du det?

Vad skulle jag göra, gick jag av nu skulle jag aldrig få se honom mer. Jag satt blickstilla, sa ingenting. Sonja slog upp dörren och klev rakt ut i gatan, drämde igen den och försvann. Rumpan, han kallades så, tyckte att det var lagom åt’na.

– Du kan sätta dej därbak nu, sa Sune till honom och bad mig sitta fram.

Jag satte mig fram. Bilstolen var stor som en soffa. Jag kände mig liten och skamsen, satt stel som en pinne med blicken stadigt rakt fram. Vi for iväg under tystnad. Det var första gången som jag åkte bil och fick inte må illa. Sune körde långsamt Kungsgatan ner och svängde till vänster vid Stureplan och vidare Birger Jarlsgatan bort mot Roslagstull. Jag kände till gatorna väl och visste hela tiden var vi var. Jag smygtittade på Sune. När jag såg honom på Grönan tyckte jag genast att han liknade Elvis, där han stod bredbent med händerna i byxfickorna och skinnjackskragen uppvikt bak. Han hade framkammat sitt mörka hår som en plog i pannan och när han skrattade föll den ner över ögonen. Men nu såg jag inget av det. Rumpan kröp ihop i baksätet och somnade. Sune satt och trummade på ratten, ibland tutade han till lite lätt på tjejer vi åkte förbi. De låtsades bli rädda och flinade till. Så såg jag att hans långfinger var av på högra handen, det fanns bara en kort stump kvar. Det brände till i bröstet, jag blev alldeles varm: Det var synd om honom. Han var inte som andra, det kände jag. Vi for ut från stan.

– Jag ska bara köra hem Rumpan till Solna, sa Sune, när vi svängde av från Uppsalavägen vid Haga Norra.

– Har du varit i Hagalund nån gång, frågade han på måfå.

Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag hade ju inte varit någonstans. Hagalund var inte alls som hemma i Hökarängen. Det var som en bilderboksstad, backig med små pastellfärgade hus på kullerstensgator. Han körde vidare bort mot Solna. Sune knuffade på Rumpan som tittade upp yrvaket och undrade var vi var.

– Vi e i Solna, du ska gå av nu.

– Varför då, va ska du’ra? undrade Rumpan stött.

– Vi ska hem till mej en sväng, sa Sune kort.

– Kan ja’nte få följa me’ra, vädjade Rumpan

– Nä, de kan du inte, gå av nu när jag säger det, tjafsa inte.

Rumpan gick motvilligt ur bilen, stod trumpet och glodde efter oss, innan han lommade iväg.

– Bry’re inte om honom, han ger sej snart, sa Sune. Vi åker till fiket i Råsunda, det e nåt jag måste kirra först.

Han körde vidare med gasen i botten, det skrek i däcken och jag tyckte det var kul. Han parkerade utanför fiket, slog av motorn och sa till mig att sitta kvar, han skulle strax vara tillbaka. Efter en stund kom det ett par tjejer ut därifrån, och fram till bilen, de lutade sig framåt och glodde in på mig. Jag såg tillbaka på dem, frågande. Så sa de någonting till varandra, skrattade högt och gjorde miner, gick sedan tillbaka in på fiket. Det dröjde, jag började tänka på hur jag skulle ta mig hem. Jag hade inga pengar kvar, de hade vi gjort av med på Grönan. Spårvagnen, gamla 15, skramlade förbi uppe på Råsundavägen flera gånger medan jag satt där och väntade. Det började skymma, jag hade ingen aning om hur mycket klockan var eller hur länge jag hade suttit och väntat. Så kom Sune till sist.

– Ha’ru tråkigt?

– Nä’ra, men jag måste nog hem, svarade jag lågt.

– Ja, jo jag kör dej hem sen, först ska vi bara hem till mej en sväng.

Han körde lite krokvägar, så var vi nere vid Råstasjön. Han stannade utanför en gul villa, parkerade bredvid en stor silvergrå Mercedes och slog av motorn.

– Kom, vi går in å hälsar på farsan

– Bor du här, frågade jag skeptiskt.

– Javisst, kom då.

Han klev ur och slog igen dörren med en smäll. Jag ville inte, satt kvar och försökte tänka mig bort därifrån. Nu ville jag verkligen hem. Han gick runt bilen och öppnade dörren där jag satt och kände mig dum.

– Men larva dej inte, kom då, upprepade han.

Jag var rädd att han skulle bli arg och börja bråka, så jag gick ur bilen och följde med honom in genom grinden och fram till dörren. Han låste upp och vi gick in.

– Här nere bor min faster och farbror förstår du, vi bor där uppe, sa han och pekade uppåt trappan.

– Jag väntar här, förslog jag.

– Nä, kom nu.

Jag gick med upp för trappan till en stor öppen hall, där hans pappa satt vid ett skrivbord och tryckte och vevade på en apparat med tangenter. Han vände sig om, log och sa:

– Men se här, är det en ny fjälla, frågade han retsamt.

Han reste sig, hälsade, tog i hand. Jag neg. Sune drog mig ivrigt i armen, bortåt i korridoren, till ett rum.

– Här e mitt rum, sa och puttade in mig innanför dörren.

Det var ett pyttelitet rum, där rymdes bara en säng och ett litet skrivbord och en pinnstol. Han satte sig på sängen och drog ner mig bredvid sig. Så började han kramas. Jag satt stel, och kände mig urbota fånig. Han försökte sedan få omkull mig. Men jag stretade emot. Då han ville knäppa upp min jacka som jag fortfarande hade på mig, höll jag fast i den stadigt. Vi brottades en stund, så gav han upp. Jag tänkte, nu kör han nog inte mig hem. Det knackade i väggen.

– Hallå där inne, hördes det svagt.

– De e farsan, viskade Sune, lika bra vi sticker.

– Va e din mamma’ra? frågade jag viskande.

– Äh, hon låser in sej i köket på kvällarna.

– Varför då?

– Hon gör så bara, hon sover där.

Jag frågade inte mer, för han verkade inte vilja prata om det. Vi gick ut och han körde iväg. Det var sent, jag var hungrig och trött, hade inte ätit på hela dagen. Han frågade om jag ville ha en cigarrett, vi rökte under tystnad när han körde mot stan.

Vi åkte genom hela stan, till Götgatan där jag kände igen mig och ut på Nynäsvägen. Härifrån kunde jag tala om hur vi skulle köra. Sune hade aldrig varit i dessa trakter, sa han. Men jag var hemma här, så många gånger som jag hade cyklat Nynäsvägen in till Åhlen&Holm. Det kändes bra att jag fick visa hur vi skulle åka. När vi närmade oss Hökarängen och Sune frågade var jag bodde, så ville jag inte tala om det, utan jag visade honom förbi Hauptvägen och vidare Fagersjövägen ner över järnvägsspåret mot sjön Magelungen. Där var det alldeles obebyggt. Nere vid stranden var det stopp. Sune slog av motorn. Det blev alldeles tyst. Jag började prata en hel massa, berättade om hur jag hade det på jobbet och att det inte var så kul hemma. Sune sa inte så mycket, han grejade och plockade med instrumentbrädan. Han sa att han skulle sätta in en bilradio där, när han fick tag i en. Sedan kunde man lyssna på musik här inne i bilen. Det var sent mitt i natten, jag visste att jag borde varit hemma för länge sedan. Men jag ville inte att det skulle ta slut, jag ville vara där med honom för alltid. Det blev fuktigt och kyligt där inne i bilen och imman på fönstren gjorde oss inneslutna. Jag var som bortdomnad, kände varken hunger eller trötthet längre.

– Det e bäst jag kör dej hem nu, det e sent, eller ska man säga tidigt, skojade Sune.

Det började bli morgon, ett svagt ljus lyste upp himlen bakom oss. Man kunde höra fåglar kvittra.

– Jag ska snart iväg å jobba, det ska väl du me, sa han bortvänd.

– Nä jag sa ju att jag e sjukskriven. Var jobbar du’ra?

– Äh, hos farsan, å han e så jävla noga med tiderna.

Han startade bilen med ett ryck och ögonblickligen var stämningen bruten. Han backade vant, svängde runt och körde tillbaka över järnvägen. Och då kom jag ihåg att berätta om grabbarna som hade tävlat om vem som vågade ligga kvar längst på spåret då tåget kom. Och att de sagt att man kunde ligga kvar medan tåget körde över en, om man låg blickstilla tills det var förbi.

– Tror du på det, frågade jag Sune.

– Ingen aning, svarade han kort.

Jag bad att han skulle stanna bilen på Fagersjövägen, ville inte att han körde mig till porten. Det skulle höras och Pappa fick inte veta att jag kommit med bil. Men Sune envisades med att han ville köra mig ända hem, som han hade lovat. Då visade jag honom till en annan port, på andra sidan lekparken. Nu ville han kramas en stund, sa han. Men jag var för nervös och inte alls pigg på att dra ut på avskedet.

– Jag e kär i dej å vill träffa dej igen, sa han tyst.

Jag trodde inte att jag hade hört rätt. Då fick han kramas en stund i alla fall, men det kändes ovant och konstigt, inte alls som jag hade trott. Så äntligen släppte han mig lös. Jag fick upp dörren och vara på väg ut när han frågade:

– När ses vi igen, får jag ringa dej, han tog min arm och höll mig kvar.

– Vi kan ses på söndag, uppe vid tunnelbanan, föreslog jag, klockan tre.

Jag slog igen bildörren och gick dröjande mot en av portarna. Den var låst det visste jag, så jag låtsades leta i väskan efter portnyckeln och hoppades att han skulle komma iväg innan jag var framme. Han for och jag kunde springa över parken till min port. Mamma stod i nattlinnet i hallmörkret när jag kom.

– Gudskelov jänta att du e välbehållen, smyg nu tyst i säng innan Pappa vaknar å får se dej, viskade hon.

Det var flera dagar till det var söndag då vi skulle träffas. Jag gick och sög på det som hade hänt, kände mig märkligt uppfylld. När det var lördag ville Sonja att vi skulle åka till Grönan som vi brukade, men jag kände inte det vanliga suget efter det. När jag tvekade frågade hon genast vad som hade hänt.

– Hänt? Va då hänt?

– Ja, du har väl inte gått å kärat ne’re i den där killen?

Jag ville inte förstöra minnet med att prata om det. Så jag sa istället att jag hade utegångsförbud, för att jag hade kommit hem så sent i torsdags.

– Va gjorde ni’ra, sen?

När jag inget svarade, sa hon snabbt:

– Vi åker dit i mor’n istället.

– Nä, det går inte. Vi ska träffas då, sa jag försiktigt.

Det kändes så bra att säga vi.

– Va’re inte de jag trodde, du har kärat ne’re. När ska ni träffas da?

– Klockan tre, här vid tunnelbanan.

– Jaha, då kommer jag dit.

Jag var osäker på vad Sune skulle tycka om det, men jag kunde inte säga ifrån till Sonja heller. Lördagen släpade sig fram. Jag ville helst inte vara hemma på lördan det var då Pappa hade besök av sina spritkompisar som satt i köket och skrålade. De lyssnade inte alls på vad någon annan sa, de pratade bara på, samma sak om och om igen. Och fram emot kvällen var de så fulla att de inte kunde röra sig utan att falla omkull. Pappa fick vi, oftast jag, hjälpa i säng. Mamma var inte så bra på det, hon var för arg och grälade på honom fastän man visste att det inte var nån idé. Sedan var det stora besväret att få iväg de andra. Det kunde ta evinnerlig lång tid att bli av med dem. De tyckte det var roligt att bli så i centrum för vår uppvaktning, som de sa. Och ville gärna dra ner en i knät, när man skulle ta tag och få dem upp från stolen. Mamma lirkade och var bemötande, skrattade och låtsades tycka om de larviga komplimangerna, allt för att få dem medgörliga och på benen. När de äntligen var avhysta var kvällen slut och vi kunde pusta ut och gå och lägga oss, Mamma och jag.

Jag gjorde mig ärende till Berit redan på söndagsmorgonen, ville inte riskera att Pappa skulle få för sig att förbjuda mig att gå ut. Det hände nämligen att han kom på något att bråka om, vad som helst egentligen, och sedan använde det som anledning att tvinga mig att stanna hemma. Särskilt söndagar var han lättretlig. Det behövdes inte mycket för att han skulle känna sig provocerad. Jag berättade för Berit om Sune, hur förvånad jag var att han ville träffa mig igen, att han hade bil och att hans föräldrar bodde i villa ända borta i Solna, på andra sidan stan. Hon som själv inte hade någon kille, blev avundsjuk det såg jag på henne.

Jag gick och ställde mig vid tunnelbanan redan klockan två, kunde inte vänta längre. Sonja kom strax före tre. Jag var nervös och spänd. Hade jag hört rätt, blev det bestämt, hade han hört vad jag hade sagt? Nu var jag osäker på det mesta. Sonja kunde inte låta bli att vädra sin skepsis.

– Du ska få se att han inte kommer. Det vet man väl vad dom där menar.

Det hade nu gått en kvart. Det var väl inte så farligt. Han hade ju lång väg att köra, ända från andra sidan stan. Och till på köpet hittade han inte så bra häromkring. Jag höll mig bortvänd från Sonja, ville tänka bort henne. Om jag hade varit ensam så hade väntetiden kunnat vara som en förberedelse inför vad som skulle komma, istället för som nu en pina. När det hade gått en timma hade också jag tappat modet. Han kommer inte, så får Sonja rätt i alla fall.

Så ser jag bilen, ja…jo det är han som svänger runt rondellen. Jag rusar ut och står där nedanför på gatan när han kör fram. Allt förlorat hopp var bortblåst och jag var bara glad, så mycket glad jag bara kunde. Rumpan satt i baksätet. Sune lutade sig fram, la huvudet på sned och såg skrattande mot mitt håll, tryckte upp framdörren och viftade in mig bredvid sig. Jag kom ihåg Sonja, vände mig om för att se efter, men hon var inte där. Stod hon kvar däruppe i biljetthallen?

– Vänta lite, jag måste hämta Sonja, hasplade jag fram.

– E hon me? sa Rumpan besviket.

– Ja, gör de nåt?

– Nä…ra visst inte, skrattade Sune och slängde en road blick mot baksätet.

Jag sprang upp tillbaka. Där innanför dörrarna stod Sonja helt orörlig med uppspärrade ögon. Hon skelade mer än vanligt.

– Va e re, ska run’te me? Du får skynda’re, han e ju här nu.

– Den där äckelpeckeln e ju me, hojtade hon.

– Ja en sen da.

– Ja, jag åker me till stan, gav hon med sig.

När vi kom ut så stod Sune och Rumpan med näsorna nere i motorn. Sonja och jag stod och väntade. Jag lutade mig lite lätt mot framskärmen för att det skulle synas att jag hörde till dem.

– Ni kan sätta er i bilen så länge, sa Sune.

Men hur skulle vi sitta då? Jag vågade inte sätta mig där fram när inte Sune uttryckligen sagt det, utan vi satte oss båda där bak. Och där fick vi sitta både länge och väl. Det verkade vara något som var vajsing.

Så, äntligen kom vi iväg.

– Jag ska be å få bli avsläppt när vi kommer till stan, sa Sonja direkt.

– Jaha, va ska du’ra, undrade Sune.

– Hem, jag ska hem, svarade Sonja snabbt.

– Men jag kan köra’re hem. Va bo’ru?

Jag tyckte att Sonja krånglade lite för mycket, att hon var överdrivet besvärande. Det räckte väl om hon fick skjuts till stan.

– Jag bor på Essingen. Det vet du väl inte va de e? bjäbbade hon.

– Nä, men du kan ju visa mig vägen dit, svarade Sune opåverkad av hennes ton.

Jag la märke till att han inte lät sig retas eller provoceras av att hon var avog. Killar är nog så, tänkte jag, olika oss tjejer, de liksom inte bryr sig. Tänk vad skönt det skulle vara att vara likadan. Men det skulle nog inte killarna gilla, förstås. Jag visste ju hur Pappa alltid gjorde stor sak av att fruntimmer var på ett visst sätt, medan karlarna inte alls var som kärringar. Det fanns ju undantag förstås, och då menade han morbror Gunnar, som han gärna slängde en gliring åt.

Så körde vi Sonja hem, som hon bett om. Sedan tog vi en sväng till Södertälje, för att köpa korv. Det var något man skojade om. Hade man bil var avståndet inget hinder. Rumpan hade åter igen fått sätta sig bak, och jag fick sitta fram. Det var tur det för jag hade svårt att hålla mig från att må illa, ovan som jag var att åka i bil. Och Rumpan somnade snart där bak hopkrupen som ett knyte. Tillbaka till stan, frågade Sune om jag ville se Djurgården.

– Va finns de å se där da? frågade jag alldeles ovetande.

Han skrattade åt mig. Det verkade som att man skulle veta det. Han svängde i alla fall dit ut. När vi gled långsamt fram på de sparsamt upplysta småvägarna, så såg jag att det fanns andra bilar som stod nedsläckta lite varstans. Och man kunde skymta att det var några därinne. Längst ut på en skogsväg stannade han bilen och släckte lyset, men lär motorn vara igång. Så purrade han Rumpan, sa till honom att sätta sig fram.

– Kom, sa han till mig, vi sätter oss där bak en stund.

– Varför de? Jag vill inte, svarade jag bestämt.

– Jo då, kom nu, du behöver inte vara rädd, jag ska inte göra dej någe illa, fortsatte han enträget.

– Jag vill inte i alla fall, nästan skrek jag.

– Du hör väl va hon säger, hon vill ju inte, hjälpte Rumpan till försiktigt.

– Du lägg dej inte i de här, sa Sune barskt.

Jag var på väg att börja lipa, fastän jag inte ville visa mig så barnslig. Jag hade ju mig själv att skylla, det visste jag allt för väl. Om man följer med, så har man också givit sitt medgivande, hur många gånger hade inte Mamma tragglat det. Rumpan gick i alla fall ur bilen och jag också. Han satte sig fram. Sune satte sig i baksätet med öppen dörr.

– Ska du inte komma da, upprepade han med låg röst, jag vill kramas lite bara, de kan väl inte vara så farligt, va dum du e, fortsatte han.

Var det något som jag avskydde att höra, så var det just att bli kallad dum. Jag gav med mig, satte mig därbak. Sune började hetsigt dra i mina kläder. Han drog upp kjolen och ville komma mellan mina ben med handen. Jag tryckte ihop dem allt jag orkade.

– Ta av dej kappan, bad han.

– Nä, jag vill inte.

Jag tänkte inte göra som han sa, det var jag bergsäker på. Så fick det bli som det blir.

– Envisa unge, så slipp då, sa han och suckade uppgivet.

Han satte sig vid ratten, slog på lyset, svängde runt och for tillbaka mot stan. Jag satt kvar i baksätet. Skämdes över att jag var så omedgörlig. Rumpan vände sig om stup i ett och log mot mig, som ville han trösta mig på något sätt. Jag bara glodde tillbaka på honom: Vad trodde han, att jag brydde mig det minsta om vad han tyckte? Men han såg snäll ut i alla fall.

– Jag kör dej hem, sa Sune vänd till mig.

Jag förstod att kvällen var slut och att det nu bara återstod en ny väntan på nästa gång, om det blev någon nästan gång vill säga. Det kunde inte jag vara säker på, allt låg i Sunes händer. När vi närmade oss Hökarängen sa Sune överraskande.

– Nästa gång kan vi gå på bio, om du vill. Vad vill du se?

– Jag vet inte. Bestäm du.

– ”Desperat ungdom” e bra, har’u sett den?

– Nä, svarade jag enstavigt.

– Bra, då säger vi så.

Han körde in på Hauptvägen. Nu ville jag inte ljuga för honom, utan talade om var jag verkligen bodde.

– Ha, ha du lilla luring, jag såg dej när du sprang iväg sist.

Jag rodnade och kände mig urlarvig. Det var ingen mening med att ljuga, sanningen kom ändå alltid fram till slut, brukade Pappa säga. Han sa också att det syntes på ögonen när man ljög. Därför brukade jag vända mig bort när jag inte talade sanning. Men jag trodde nog att man kunde lära sig att ljuga utan att det syntes. Det kunde vara bra att kunna, resonerade jag med mig själv, för det är inte allt man vill tala om. Vi satt i bilen en stund utanför min port. Sune hade åter skickat Rumpan till baksätet och bett mig kliva fram. Flera gånger sa han viskande att han tyckte om mig. Jag kände på mig att jag borde svara med att säga likadant, men jag vågade inte.

– Jag ringer dej, sa Sune när vi skulle skiljas. Va ha’ru för nummer?

– Kan inte jag ringa dej istället, svarade jag snabbt.

– Jo vars om du vill: 27 90 89 e re, glöm inte de.

Jag hade det redan inristat för alltid i minnet: Han heter Sune Holmqvist, med Q och inte med K, han bor på Sjövägen 6 i Solna, med telefonnumret 27 90 89.