Självbiografi

Doktorn tyckte att jag såg mycket piggare ut nu, men hon var inte nöjd med att jag fortfarande var så mager och utmärglad, som hon sa. Du måste äta upp dig, var hennes varningsord. Det tyckte jag lät så roligt och bakvänt, tänk att äta upp sig själv. Det är för att hon kommer från Ungern, berättade Mamma, som hon inte vet hur vi säger. I alla fall så ansåg hon att jag kunde återgå till arbetet igen. Det var redan i mitten av maj, så sol och värme skulle göra mig gott och skynda på mitt tillfrisknande, trodde hon. Jag var tillbaka på Hallbergs, med en ny och stoltare känsla nu när jag kunde säga att jag hade fästman. Hemma var det inte tal om att jag skulle berätta om Sune, inte ens för Mamma. Jag ringde honom som vi avtalat. Det var inte så lätt att få tag på honom. Hans mamma svarade lika vänligt varje gång som hon sa att han inte var hemma, men om jag ringde lite senare så kanske… Men det kunde jag inte, för när Pappa var hemma vågade jag inte använda telefonen, han bråkade om hur dyrt det var om man ringde.

– Va ska man då ha telefon till om man inte får ringa, gnällde jag för Mamma.

– Du vet hur noga han är med att hålla kostnaderna nere, försvarade hon honom.

– Men det gäller inte när han ska köpa sprit, svarade jag upproriskt.

– Så där ska du inte säga, Pappa gör vad han kan.

Det var ingen mening med att prata eller klaga, Mamma försvarade alltid honom och brorsorna med för den delen.

Jag ringde varje dag i en veckas tid efter Sune och fick samma svar, att han var ute, men skulle nog snart vara hemma. Det var ingenting som var roligt längre. Jag höll mig inne på mitt rum om kvällarna, låg på sängen och våndades av oro för att jag aldrig mer skulle få se honom. Bit för bit, scen för scen återupplevde jag varje minut vi hade varit tillsammans, för att hitta något som kunde vara orsaken till att det blivit så här. Var det något som jag hade kunnat göra på annat sätt? Var det för att jag inte låtit honom få som han ville? Fanns det nu någon annan tjej som hellre lät honom få det? Jag ringde till Sonja, men undvek att tala om min oro. Vi skulle ses på lördagen, efter jobbet. Hon ville att vi åkte till Grönan, men jag ville ut till Solna.

– Va ska vi dit å göra?

– Jag ska bara se efter en sak, svarade jag.

– E’re den där killen du ska till? Hur mycke ska’ru hänga efter han.

– De e en sak jag se efter nämligen, förklarade jag.

Vi träffades vid Odenplan och tog den skramliga 15. Den gamla spårvagnen gnisslade och krängde, man fick hålla fast sig, så man inte åkte av i kurvorna. Vi stod längst bak, ute och rökte. Mig hutade man åt: Inte ska en sån liten flicka röka och svära som en borstbindare. Sonja var minsann lika gammal, men henne sa de inte ett knyst till. Jag såg barnslig och flickig ut, det visste jag, och försökte verkligen tuffa till mig och bli som Sonja. Men nu var jag inte så morsk. Hungrig och frusen, illamående av cigarrettröken och spårvagnens vingliga färd började jag ångra mig. Vad skulle jag där att göra, leta efter Sune, men var, inte visste jag var han höll till. 15 svängde av vid Haga Norra och skramlade vidare Råsundavägen. Efter den första skarpa svängen skulle vi komma till Stråket, torget vid Fotbollsstadium, nu kände jag igen mig. Där låg ju fiket som Sune varit inne på, medan jag satt i bilen och väntade, den första kvällen.

– Här ska vi av, sa jag lättad till Sonja.

– Jaha, å va ska vi göra här?

Jag gav henne inget svar. Ute på torget var vi väldigt synliga kände jag, jag ville undan från nyfikna blickar och drog med mig Sonja till en port.

– På fiket där, pekade jag, vill du gå in å se om Sune e där?

– Nä de få’ru göra själv. Ska’ru spionera på’n, varför då?

– Följer’u me da, jag vill inte gå ensam.

Hon ryckte på axlarna, som att det inte spelade henne någon roll vilket. Så gick vi över torget till fiket. Jag tvekade precis framför dörren, men Sonja skuffade till mig. Så tog jag sats och drog till mig dörren, som öppnades med en skräll. De som satt med ryggen till vände sig häftigt om och skrapade med stolarna. Alla därinne stirrade på oss, som om vi kommit från månen eller så. Jag for med blicken över lokalen för att se om jag såg Sune. Det var bara tjejer, som satt vid borden. Sonja sträckte upp sig och stegade fram till ett ledigt bord och satte sig. Jag följde efter, mer hopkurad. Jag såg de två tjejerna, som hade glott på mig i bilen, första kvällen jag var här med Sune. De kände nog honom, skulle jag våga gå fram till dem och fråga? Servitrisen kom och frågade vad vi ville beställa. Vi tittade frågande på varandra, måste vi det.

– Ta in en dricka och två glas, sa Sonja högt och viftade med handen.

– Vad för sorts dricka, frågade servitrisen lugnt.

– En Pommac, svarade jag lågt för att avstyra att det blev mer uppståndelse.

– Du får betala, sa Sonja. Det är ditt påhitt.

Jag satt upptagen med att samla mod till att gå fram till de där tjejerna, som nu åter vänt sig till varandra.

Så utan att jag ens tagit sats gick jag fram till henne jag kände igen.

– Du, du känner Sune va.

Hon vände bort ansiktet. Den andra vid bordet fnissade och vände sig med ryggen mot mig. Sonja hade kommit efter och ryckte i min jacka. Men jag gick inte att hindra. Jag ryckte åt mig jackan, fräste över axeln till henne:

– Va gör’u, släpp.

Hon tog ett steg tillbaka med förvånad min. Jag blev också förvånad över vilken kraft jag hade fått.

– Du, säg bara om du vet var han e, envisades jag.

– Han e nere på klubben, svarade hon motvilligt men inte elakt.

– Jasså klubben, jaha, va e’re den ligger nu’ra?

Jag ville verka som om jag redan hade varit där, redan var en av dem. Det var min högsta önskan att tillhöra ett gäng, nästan vilket gäng som helst.

– E’ru fläng va, den andra tjejen vid bordet vände sig hastigt om och glodde ursinnigt på mig. Ge fan i han, han bryr sej inte, fatta ru’nte de.

– Jamen ja bara fråga, e de så farligt, jag svarade med samma frenesi som hon.

Sonja drog sig mot dörren. Men jag kunde inte ge mig nu. Hon, den där gapiga tjejen skulle inte skrämma mig, så det så.

– Han e nere på kaféet vid gympasalen, svarade den vänligare tjejen. Du e inte härifrån va? kom hon på.

– Nä, medgav jag. Gympasalen i plugget alltså, ville jag få förklarat men fick inget svar.

Ute på gatan stod Sonja och rökte häftigt. När jag kom ut trampade hon ihjäl fimpen irriterat och skrek till mig.

– Du e bara så helvetes jävla ding, hur kan du låta dom där skitarna hålla på.

– Följer du me mej, ner till plugget, jag vet va de ligger.

Hon följde med, motvilligt och knyckigt, stannade stup i ett och skällde som en ilsken hund. Jag gick tyst och envetet ett par steg före henne. Framme vid skolan, sa hon beslutsamt:

– Du får gå in, jag stannar här ute och väntar.

Det var stängt på framsidan. Jag ryckte i var dörr, såg att det lyste därinne nedanför trappan.

– Du ser, det e ju stängt, kom nu så åker vi till Grönan istället för stå här å hänga, tjatade Sonja.

– Men det lyser där nere. Jag går till baksidan och kikar.

Jag gick runt. Där var det en dörr, uppställd. Jag såg en lång korridor, hörde musik, långt bortifrån. Det luktade svett och unken fukt. Här måste gympan vara, tänkte jag, och gick in. Längst fram till vänster var det, ett rum upplyst med olikfärgade glödlampor. I ena änden var det en disk med fikabröd och dricka, lite koppar och sånt, där satt det en tjej och hängde. Några bord stod planlöst placerade. Vid den bortre väggen stod en stor skimrande skivbox, med lampor som blinkade. Det var därifrån musiken kom. Två flipperspel fanns det också. De lyste och blinkade, pep och skrällde. Jag såg ryggen på Rumpan, han rörde sig rytmiskt och svängigt lutad över spelet, han knyckte till med underkroppen då och då. Jag tvärstannade, ville inte att han skulle se mig, nu genast. Jag ville spegla mig först. Var fanns det en toalett? Det fanns en dörr till höger också. Där inne var omklädningsrummet. Det hängde några enstaka, glömda paltor kvar. Det var blött på stengolvet ännu. Jag trippade på tå över golvet. Inne på toaletten stod två tjejer. De var lika varann som bär. De måste vara tvillingar, tänkte jag. Det var första gången som jag såg ett par tvillingar, jag hade bara hört talas om att det fanns två likadana människor, men hade haft svårt att tro på det. Nu såg jag att det var sant. De höll på att ordna till håret på varann, touperade och sprejade det mörka långa håret. De såg mig inte ens. Jag smög förbi dem och in på toaletten.

– Rumpan har kommit, såg du det? Men inte Sune, sa den ena.

– Nä, jag vet, han e hos Lillen å spelar poker, svarade den andra, han kommer senare.

Jag satt stel på toasitsen och höll andan. Å om de bara gick sin väg, så jag kunde komma därifrån osedd.

Jag satt en bra stund och hörde på deras flamsiga trams, innan de äntligen var färdiga och gick iväg. Jag smög mig förbi klubbrummet utan att se åt det hållet, rädd för att bli sedd. Nu ville jag bara därifrån. Sonja stod kvar på framsidan.

– Ja fick du tag i han? frågade hon irriterat. Vilken jävla tid det tog.

– Nä, han var inte där, svarade jag undvikande.

– Va, va han inte, jag såg ju när han kom.

– Jag såg’en inte i alla fall. Var e bilen i så fall?

Det fanns cyklar och ett par mopeder på parkeringen, men ingen bil.

– Jag tänker gå hem till han och fråga. Jag vet att han bor där nere vid sjön.

– Varför då, när han e där inne, skrek Sonja och pekade ihärdigt.

Jag gick iväg, ville inte lyssna på henne. Från skolan var det inte så långt ner till Sjövägen och villorna. Jag var säker på att han nog var hemma nu och åt middag. När jag kom närmare såg jag hans bil och hans pappas bil stå parkerade utanför huset. Jag blev så glad att jag var färdig att börja lipa, men bet mig i underläppen och lyckades låta bli. Sonja var långt bakefter. Väl framme vid grinden tvekade jag. Nä, jag vågar inte ringa på, vad ska jag säga, nu ångrade jag att jag alls tagit mig dit. Sonja hade hunnit upp mig och började genast gorma en massa.

– Skrik inte, dom kan ju höra!

Nu kunde jag inte backa, för Sonjas skull var jag tvungen att göra som jag hade sagt. Jag gick med ansträngd beslutsamhet fram till trappan och upp till dörren. Med skakande pekfinger tryckte jag på dörrknappen. Jag kunde inte höra någon signal, så måste jag försöka igen. Nu hördes ett skorrande ljud. Jag vände ett öra mot dörren och lyssnade inåt om det var någon som kom nerför trappan. Så öppnades dörren och Sunes pappa stod där. Han rynkade pannan, såg funderande ut. Han kanske inte känner igen mig, tänkte jag. Jag neg och böjde ner huvudet innan jag lågt fick fram vad jag ville säga:

– God dag farbror, är Sune hemma?

– Nej, det är han inte. Skulle han vara det?

Jag skakade. All kraft var borta. Nu var jag rädd för att falla ihop. Jag började lipa.

– Kära barn, inte ska du vara ledsen. Var kommer du ifrån, bor du här i närheten?

– Nä, jag bor i Hökarängen, långt härifrån, snyftade jag.

– Lugna dej nu, ingen grabb är värd att fälla tårar för. Kom in ska du få nåt i dig.

Jag såg mig om, Sonja stod kvar vid grinden, bortvänd. Jag gick in och följde honom upp till övervåningen. Han knackade på den stängda köksdörren. Sunes mamma tittade ut och undrade vad som stod på.

– Se här, vem som har kommit. Hon är här för Sunes skull. Hur var det nu du hette?

– Jag heter Ingrid, svarade jag och neg igen.

– Koka lite kaffe och bjud flickan på, bad han innan han gick iväg.

Jag satte mig på kökssoffan och såg på medan tanten dukade. Hon var liten och rund, hade håret gammalmodigt flätat med en kringla vid var öra. Tre koppar med fat ställde hon fram på bordet. Från det stora skafferiet tog hon fram flera kakburkar som hon ställde på diskbänken. Hon fyllde ett stort kakfat i flera våningar, med kakor av flera sorter, kanelsnurror och det bästa av allt chokladrutor med kokos uppepå. Vände sig till mig och sa:

– Är det så att hon vill ha mer, så finns det, säg bara till.

– Ja tack, sa jag, och försökte niga sittande.

– Gå nu å säg till farbror att kaffet är serverat.

Han låg på den smala sängen, som knappt räckte till, med fötterna dinglande utanför sängkanten, den stora tidningen uppslagen på magen. Han blundade. Sänglampan spred ett varmt sken över hans vilande ansikte. Rummet var sparsamt möblerat; ett runt, lågt sängbord, två enkla karmstolar med brungrå klädd sits. Det brunaktiga sängöverkastet gick i samma stil. Väggarna var tomma så när som på att det fanns en vävnad i dova färger, som föreställde Jesus vandring på vattnet. Genom fönstret såg man ut över Råstasjön, tätt omgiven av vassruggar. Vid bortre väggen stod en stor glänsande möbel, en radiogrammofon med television. En sådan som jag hade sett i skyltfönstret hos Radiohandlaren uppe på Hökarängsplan. Jag harklade mig försiktigt. Han tittade upp, fick syn på mig och småskrattade förnöjt när jag sa att kaffet var klart.

Vi satt tysta och drack det kokvarma, tunna kaffet, som Mamma hade kallat det. Tanten sköt kakfaten åt mitt håll. Och jag åt den ena bullen efter den andra, nästan utan att tugga, kaka på kaka och bäst av allt var de saftiga chokladrutorna med kokos. Tanten och farbrorn satt tysta och följde mig med blicken och log, medan jag tuggade och åt.

– Det smakade ser jag, sa han.

Jag tänkte att Sune kunde komma när som helst och finna mig här i deras kök.

Jag ville så gärna stanna kvar där, länge. Där var det lugnt och vänligt. Och jag tänkte på om jag kunde få se på televisionen också.

– Ja du Ingrid, vänta på Sune är inte lönt. Det är bäst att jag kör dig till tunnelbanan, så att du får komma hem, innan det blir för sent.

Nej, inte hem, jag ville framför allt inte hem. Det var lördag och hemma var det fest och bråk, som vanligt, till långt in på natten. Jag brukade hålla mig borta så länge jag kunde. Nu kunde jag inte sova hos Sonja heller. Hon var säkert arg. Och det skulle ta ett bra tag innan hon var sams med mig igen.

– Kan jag inte få stanna lite till, bad jag med min snällaste röst.

Jag tittade på tant Margit, som jag nu visste att hon hette. Hon såg på mig med en inträngande blick, som om hon på något sätt förstod att det inte stod rätt till. Så brukade ingen se mig; intresserad utan att vara forskande. Jag kände mig genererad, vad var det hon såg, att jag var för mager, att jag hade mörka ringar under ögonen?

– Nej, nu blir det som jag bestämt. Förresten du kan telefonera hem och berätta att du är här och stanna lite till då, ändrade han sig.

– Får jag se på televisionen också, frågade jag ivrigt.

I hallen vid det stora skrivbordet fanns telefonen, jag lyfte luren, snurrade på nummerskivan medan jag höll nere knappen i klykan, väntade lite och så pratade jag på. Jag låtsades att jag pratade med någon som var intresserad av var jag var och när jag skulle komma hem. Då kunde jag också tala om att jag var i Solna, hemma hos Sune och undrade om det gjorde något om jag stannade lite till. Annars hade jag aldrig vågat berätta om att jag träffat en kille, än mindre att jag var hemma hos honom, till på köpet på andra sidan stan. Det skulle göra Pappa rosenrasande och livet hemma mer svårt än vanligt. Jag väntade ett tag och så sa jag hej då och la på luren.

Han hade kommit och ställt sig på andra sidan bordet, plockade lite bland sakerna där och frågade:

– Nå, hur blev det nu då?

– Jo jag fick, stanna ett tag till å se på television, svarade jag glatt.

– Jaha, är det säkert nu då.

Han såg tveksam ut, som om han ville höra mer och bli övertygad. Jag ville inte prata något mer om det utan ville gå till köket och tant Margit. Dörren var stängd och jag mindes att Sune hade sagt att hon bodde där och låste om sig. Jag vågade inte känna efter om dörren var låst, utan knackade. Hon låste upp och tittade ut, frågande. Jag blev generad, visste inte vad jag skulle säga, stod där och väntade på att hon skulle säga något; be mig komma in. Men hon stängde dörren igen och jag hörde hur nyckeln vreds om två varv.

Jag gick till rummet där farbrorn var. Han låg åter på sängen, nu med en svart katt på magen, som spann ljudligt. Radion var på och han lyssnade på dagsnyheterna. Jag stannade och lutade mig mot dörrkarmen; lite rädd för katten, men den såg mjuk och stillsam ut. När han öppnade ögonen och såg att jag stod där sa han:

– Kom in och sätt sig, vetja.

Jag satte mig och satt tyst, ville verka som att även jag lyssnade på nyheterna. När de var slut reste han sig och slog av radion. Vände sig om och frågade om jag ville lyssna på musik. Tyckte jag om musik?

– Ja, oh ja!

– Då ska vi sätta på några grammofonskivor och lyssna, sa han uppspelt.

Han plockade fram några stenkakor ur sina omslag och trädde dem, en efter en på en stång och sedan en platta ovanpå. Den understa skivan föll ner med en smäll, svängarmen med pickuppen sänktes ner på skivan och ut ur apparaten kom det musik. Det var Evert Taube, det kände jag igen. Hemma var han mycket populär. När den hade snurrat färdigt så lyftes svängärmen och drogs åt sidan och nästa skiva föll ner över den andra och nu hördes något annat. Vi lyssnade båda på musiken och sången som fyllde rummet. Det var en högtidsstund. Utan att vi märkt något stod tant Margit i dörrhålet, fnös och sa allvarligt:

– Vad är det här för trams? Ska du inleda flickan på dina dåligheter?

Han reste sig och tystade grammofonen. Jag blev förvånad och visste inte vad jag skulle tycka: Att lyssna på musik, kunde det vara dåligt?

– Det är lika gott att du kör hem henne, nu med en gång, sa hon lågt men avgörande bestämt.

– Nä, men jag skulle få se på television, utropade jag besviket.

– Det får bli en annan gång, svarade han och nu var all glädjen borta.

Det var maj och kvällsljust, när vi satte oss i bilen, den silverfärgade Mercedesen. Jag fick sitta där fram, bredvid honom. Han körde långsamt. Vi satt tysta. Det var samma känsla av högtidlighet, som när vi hade hört på grammofonen, att sitta där med en vuxen och vara på väg någonstans.

– Är Ingrid hungrig? frågade han efter en stund.

– Nä, svarade jag artigt.

– Är det säkert nu då? Skulle det inte smaka med en varmkorv?

Han vände på huvudet, såg åt mitt håll och granskade mig. Jag blev generad, nu hade jag satt mig i en knipa, bara för att jag alltid var så snabb att svara. För visst var jag hungrig. Det var kväll och jag hade inget ätit på hela dagen. Bullarna och kaffet hade givit en snabb mättnad, men nu var magen tom. Jag var van att uppleva detta tillstånd av hunger: Vara omgiven av det dämpande ytterhöljet som höll allting på avstånd och skyddade mig från att nås av slag och hån. Men nu var det fara på färde, det fick inte gå för långt. Gjorde det det så kunde jag bli svimfärdig och inte kunna reda mig på egen hand. Och jag ville absolut inte att han skulle se en sådan svaghet. Det kunde skrämma bort honom.

– Lite hungrig e ja nog, sa jag svagt.

– Jag tänkte väl det, sa han med ett brett leende. Då åker vi till Erika, min syster och får oss en korv.

Jag visste vem det var. Sune hade berättat om sin faster, som bodde där nere i villan på Sjövägen. Hon och hennes man hade en liten korvkiosk på Kungsgatan, mellan broarna, som de drog dit på hjul, från ett garage i närheten. Det såg festligt ut, när de kom dragandes på den lilla smala, höga kiosken, var kväll i ur och skur, hade Sune berättat.

Han parkerade mitt på Kungsgatan och bad mig följa med fram till kiosken. Där han presenterade mig för tant Erika. Hon hade rött, färgat hår, som var uppburrat, kletigt målade läppar, långt utanför och starkt rosafärgade kinder. Det glittrade och skramlade av bijouterier i halsen och kring handlederna. Kontrasten till Sune mamma var så slående att jag var nära att börja skratta. Tant Erika var som från en helt ny värld, en cirkus eller kabaré.

Med två varmkorvar, en i vardera handen, gick jag mot bilen och hann äta upp dem innan farbror Edvin skämtat färdigt med Erika, som var glad i att prata och skoja.

– Nu ser du, får du ta dig hem själv. Jag ska berätta för Sune att du har varit efter honom.

Han satte sig i bilen och for iväg. Kvar stod jag på Kungsgatan, det var lördagskväll, ännu varmt i luften och inte riktigt mörkt. Hem ville jag inte. Vart skulle jag gå? Det var inte långt till Kungsan därifrån. Kanske var Sonja där, jag kunde ju se efter. Jag gick nerför gatan, spänd och på min vakt, svängde in på Norrlandsgatan som jag visste ledde fram till Kungsan. Där var det fullt med folk, som vanligt. Jag höll utkik efter Sonja, eller någon annan som jag kände igen. Det var ängsligt att vara själv där, det hade jag inte varit tidigare, Sonja hade alltid varit med. Gubbarna glodde, smög sig inpå och mumlade sina erbjudanden medan de passerade. Man behövde inte bry sig, de var som skuggor, upplöstes så snart de var förbi. De unga killarna var desto mer verkliga, begärliga. Jag vågade inte tilltala någon av dem. Men jag kunde stå på håll och kika. Vissa kände jag igen, som jag sett tillsammans med Sonja. Men de kände inte igen mig, de såg mig inte ens. Det var egendomligt upphetsande att vara på en gång osynlig och ändå där.

Jag tänkte på Sune, jag ville vara trogen och inte kolla efter andra killare. Men var det så att han var min kille egentligen? Jag önskade det så mycket. Nästa gång skulle han få det som han ville, jag skulle inte krångla, bestämde jag mig för. Jag gick fram och tillbaka några gånger, letade efter Sonja, innan jag bestämde mig för att trots allt åka hemåt, till Hökarängen. Med spårvagnen kom jag till Slussen, men for förbi uppför Katarinavägen och hela vägen till Skanstull. Där kände jag mig hemma. Det hände att jag gick hem därifrån, för att slippa att åka tunnelbanan. Det var gjort på mindre än en timme, men nu var jag trött och skakis i benen av dagens alla händelser. Det var heller inte så sent att det skulle bli otäckt att åka. Senare, när det nästan inte var några som åkte, kunde det hända att äckliga gubbar satte sig bredvid och ville tafsa på en.

En gång, när det bara var jag som satt i en vagn, kom det en gubbe, inte så värst gammal, och satte sig mittemot och glodde konstigt på mig med tillgjort flin. När jag tittade bort, ut genom fönstret, så viskade han: Titta här lilla flickan. Och när jag såg ditåt såg jag att han tagit fram grejen ur byxorna. Den var slapp och lealös. Han höll den i handen, fingrade tafatt, böjde sig framåt och bad mig vädjande att hjälpa honom att få fart på den. Det var hemskt, jag visste inte vad jag skulle göra. Om jag gick av skulle det ta minst en halvtimme till nästa tåg, satt jag kvar var det som att jag gick med på det han gjorde. Och jag tyckte dessutom synd om honom, stackaren, som inte visste hur han skulle göra utan måste be mig om hjälp. När jag berättade för Mamma om vad jag hade varit med om, sa hon, att det inte var något att bry sig om: Låtsas som ingenting, var hennes råd om det mesta.

När jag kom hem var det släckt, det kunde jag se på långt håll och blev lugnad. Det hade varit fest, det kände jag direkt i porten, för då var det alltid stinkande röklukt ute i trappan. Jag låste upp och smög mig tyst in. Glad över att ha fått egen nyckel. Det hade varit mycket bråk innan Pappa kunde gå med på det. Han ansåg att vi barn inte hade rätt till det, utan att vi fick lov att passa tiderna och gjorde vi inte det fick vi skylla oss själva om vi blev utelåsta. Men nu slapp jag ringa på dörrklockan och väcka upp Mamma, utan kunde låsa upp och komma in. Jag hörde att Pappa sluddrade och svor ute i köket. Han satt och sov vid köksbordet. Jag gick en sväng genom lägenheten för att se efter hur det var. I min säng låg morbror Ivar och sov med kläderna på, och på golvet nedanför sängen stod flaskan med återställaren i. Jag väckte upp Mamma och viskade:

– Mamma, morbror Ivar ligger i min säng. Var ska jag ligga då?

– Jaja, nu blev det så att han inte kom iväg, innan de stänger hotellet. Han ger sig snart iväg, lägg dig hos Bengt så länge, sa hon och somnade om.

Morbror Ivar bodde på ungkarlshotellet Pelikanen tidvis, när han hade slarvat och blivit utan bostad. Där på hotellet, hade morbror berättat, sov gubbarna i sovsalar. De som hade skött sig och stått i väntekö kunde få ett enkelrum att sova i. Men ingen fick vara där under dagen, de släpptes ut efter frukosten på morgonen och in till middagen på eftermiddagen. Och intaget, som det kallades, stängdes en bestämd tid på kvällen. Han var ofta hos oss. Och på Julen var han ibland hos oss och ibland hos moster Berta. Det var så sorgligt med morbror. Han snyftade och grät när han talade om sig själv och sitt liv. Han hade inget att leva för, bäst vore det för alla om han dog, kunde han säga. Men, ser du Ingrid, till det krävs det mod och det modet har jag inte. Jag förstod inte hur man kunde slarva till det så, som han hade gjort. Mamma var alltid extra känslig när morbror Ivar kom på tal. Hon försvarade honom utan att man ens hade sagt något ont om honom. Det hade varit bäst för honom om han hade blivit kvar där hemma, i Härnösand där de vuxit upp, menade hon. Men, de skulle ju ranta efter mig hit till Stockholm, den ena efter den andra av syskonen, sa hon ofta. Och det var svårt att tyda om hon var besvärad över det eller tacksam.

Jag hjälpte Pappa i säng, tog av honom skorna och bäddade ner honom påklädd, innan jag kröp ner bakom ryggen hos min bror Bengt.

Vi var nu ihop Sune och jag. Åtminstone var det så jag ville, att det var. Vi träffades på lördagarna och ibland även på söndan. Sune bestämde vad vi skulle göra och jag var med på det. Oftast var vi på Grönan. Han tyckte om att spela på rouletten. Vi kunde stå där i timmar medan han noga efter ett hemmagjort system antecknade och tänkte ut var kulan skulle hamna och bli kvar. Jag tyckte att jag kunde se att det fungerade, inte så att det blev rätt varje gång, men tillräckligt ofta för att det skulle verka som att han hade inflytande över spelet. När det hade gått dåligt under en längre tid och vinsten krympte, då spelade han på rött eller på svart.

– Det är ganska lätt att pricka in förstå’ru, undervisade han mig, femtio procents chans se’ru.

Inte för att jag förstod hur han menade, men jag var glad att han vände sig till mig som till en medspelande, i alla fall. För det hände att han var så upptagen med att spela och anteckna att han glömde bort att jag var med.

Det var en alldeles speciell stämning där vid spelbordet. På en grön filtduk var det inrutade nummer i rader, från ett till trettiosex. Man kunde markera ett nummer, det var högsta vinsten, trettio gånger insatsen eller två på en gång, då fick man femton gånger insatsen. Sedan minskade vinsten ju fler nummer man markerade med polletter. Hälften av numren var svarta och andra hälften röda.

Croupieren vred igång den roterande skivan åt ett håll och satte igång kulan åt motsatta hållet. När han ropade ut: Inga fler insatser, fick inga armar eller händer vara på bordet, då reste sig alla som stått lutade över bordet och höll andan, med uppspärrade ögon följde de kulans färd runt, runt, tills kulan låg där den låg och croupieren ropade ut det vinnande numret. Halvkvävda utrop av besvikelse och lågstämda glädjerop blandades med rasslet av spelpolletter som rakades in av croupieren. Han sköt fram vinsten i prydliga högar med rakan till den eller de som hade vunnit. En kort stunds ansträngd tystnad gick snabbt över i ivrigt mummel, frasandet av kläder och trängsel av kroppar. Alla var återigen hoppfulla och ivriga att lägga ut nya polletter på de nummer som nu skulle ge dem den vinst som de hela tiden väntade på. Cigarrettröken var tät, man fick akta sig så man inte brände sig på cigarrettstumparna som låg på bordkanten och pyrde.

När Sune var nöjd, gick vi till restaurangen Blåsut, där tömde han fickorna, la upp alla polletterna som han hade vunnit på bordet. Vi travade dem i högar med fyra i varje, räknade samman vinsten. Så tog han bort en summa, som han kallade för spelpengar, de skulle användas för att återvinna de pengar som vi hade handlat för. Sedan åt vi för resten av vinsten. Man fick inte växla in polletterna i rena pengar, utan måste förbruka dem inne på Grönan. En annan kväll kunde vi bli stående vid det höga runda bordet, där det spelades tjugoett. Med tiden förstod jag även hur det spelet fungerade. Jag kunde märka att Sune verkligen var bra på att spela. Han kunde vara helt avskärmad och totalt inriktad på spelet, ingenting fick honom att släppa spelet med blicken. Jag var stolt över honom, och mallig att han var med mig.

Jag fick höra av Smockey, en annan av hans kompisar, att Sune var en mästare på att spela minigolf. Själv talade han aldrig om att han var bra på något, inte så att han var blygsam, nej det skulle bara försvåra för honom att vinna på det, resonerade Sune. Allt kunde göras till spel och vadslagning, så också minigolftävlingarna. Till sommaren skulle SM i minigolf gå av stapeln i Örnsköldsvik. Och Sune var uttagen att spela för Råsunda golfklubb. Jag vågade inte fråga honom om det var sant. Bara tanken på att han skulle resa bort, så långt bort gjorde mig stel av skräck och inbillningssjuk. Jag försökte att inte tänka på det när vi var tillsammans. Men när jag låg hemma, ensam på mitt rum och skulle sova, så kom det hemska tankar om att han skulle försvinna eller att han skulle träffa någon annan tjej som han tyckte mer om och som inte skulle släppa honom ifrån sig.

Ännu hade det inte blivit så, att vi hade varit tillsammans på riktigt. Han hade inte gjort något mer försök efter händelsen på Djurgården. Och jag visste inte hur jag skulle göra, för att han nu skulle förstå att jag var beredd att låta honom få. Det var nu så, att jag var ute i Solna, hos hans föräldrar, över helgerna. Vi låg i samma säng när jag sov över hos honom. Den smala rangliga sängen, gnisslade och kved bara man det minsta rörde på sig. Farbror Edvin som låg på andra sidan väggen, skulle bulta om det hördes några ljud. Det visste vi, både Sune och jag. Hans pappa brukade raljera och skämta om vad vi hade för oss i sänghalmen. Det retade upp tant Margit som fnös och genast gjorde sig ärende ut i köket. Jag hade hört att det kunde fungera som ett kitt att man legat med varandra. Det hade Mammas kusin Gullan berättat, när hon var lite på pickalurven på Pappas femtioårskalas. Hon hade suttit på min säng med vinglaset vippande i handen och öppenhjärtigt talat om för mig och min kompis Berit hur det där fungerade. Då sa hon också att det var mycket, mycket viktigare för en karl än det var för fruntimret. Det fick vi bara förstå.

Vi skulle träffas på lördan och Sune frågade om jag inte hade någon snygg kompis som kunde komma med, så vi blev fyra. Det skulle Smockey gilla. Vem skulle jag fråga då? Inte var det någon idé och fråga Berit, hon ville ju aldrig. Och Sonja ville jag inte fråga. Men Barbro, min granne, som var ett par år äldre än jag, kunde jag försöka med. Hon var visserligen inte så snygg, men det fick gå. Smockey var ju inte snygg han heller; plufsig och sjabbigt klädd och så luktade han illa.

Jag var ofta hemma hos Barbro på dagarna när jag var sjukskriven. Till henne berättade jag allt som hände mig. Det var hon som tog hand om familjen, tre bröder och en syster och sin ensamstående mamma, som arbetade hela dagarna. Hon hade alltid fullt upp med att städa, tvätta, diska och laga mat. Jag var imponerad av vad mycket hon kunde och lärde mig en hel del av henne hur man sköter ett hem. Hennes mamma var sträng. De fick inte säga du till henne utan måste säga Mor. Och Barbro vågade inte göra någonting, utan att först fråga om lov. Jag frågade henne:

– Kan du’nte följa me på lördag?

– Nä, jag vet inte. Varför då?

– Men, de kan väl va kul. Så få’ru träffa Smockey.

– Jag tror inte jag får.

– Du kan väl säga att vi ska gå på bio, du och jag, föreslog jag.

Jag visste att hennes Mor inte tyckte om att Barbro var med mig. I vår trapp såg de ner på min familj och visade öppet sitt ogillande.

På lördan åkte jag in till Odenplan för att träffade Sune. Smockey var med. Han frågade efter tjejen som skulle vara med.

– Jag tror inte hon kan, svarade jag.

– Ring henne å fråga, tyckte Sune.

Det gjorde jag. Nu ville hon komma. Vi åkte ut till Hökarängen och hämtade henne. Hon hade klätt upp sig och var nypermanentad i håret. Smockey ville att Barbro skulle sitta i baksätet med honom, så vi bytte plats och jag satte mig fram. Sune tyckte att vi skulle åka till Grönan, som vanligt. Det tyckte inte Smockey, som hellre ville att vi skulle åka hem till honom. Så singlade de slant och Sune vann. Vi åkte ut till Grönan. Sune drog mig lite åt sidan, menade att Smockey skulle få chansen att flirta in sig hos Barbro. Jag vet inte hur det gick. Till mig sa Barbro inget om vad hon tyckte. Vi blev hemskjutsade sent. Smockey var sur och gruffade på Sune: Varför ska vi köra dem, de kan väl ta tricken, menade han.

Sune stannade bilen på Fagersjövägen, en bra bit ifrån vår port, och stängde av motorn. I baksätet satt Smockey och Barbro, tysta. Sune och jag småpratade sinsemellan i framsätet. Efter en stund hördes det att de hånglade där bak. Sune såg nöjd ut. Jag var förvånad: Hur kunde hon, med honom?

– Ska vi inte gå en sväng, viskade Sune, så de får vara ifred en stund.

– Det tror inte jag Barbro vill, viskade jag tillbaka.

– Som det verkar, sa han och gick ur bilen.

Jag var då tvungen att göra likadant. Det var sent och jag mådde illa, som vanligt hade jag inte ätit något på hela dagen. Barbro kom utrusande hafsigt klädd. Hon drämde igen bildörren, stirrade på mig med öppen mun, som om hon ville säga något, men teg och gick med raska steg mot Hauptvägen. Bildörren öppnades, Smockey kastade ut hennes väska på marken och skrek till mig: Här, här har du hennes förbannade väska!

– Ja hej då, sa Sune hastigt, de e bäst vi sticker.

Jag plockade upp hennes handväska och såg efter bilen som for iväg. Jag visste att Barbro ingen portnyckel hade eftersom jag hade hennes väska, så jag skyndade mig efter henne. Utanför porten stod hon och grät häftigt. Hon fick sin väska och vi gick var och en till sig.

Vi hade bestämt att vi skulle träffas dagen efter, klockan ett och meta abborre i Ulvsundasjön. Sune skulle komma och hämta oss. Jag var och ringde på hos Barbro: Ville hon följa med? Ja, till min förvåning så ville hon det. Det syntes inte ett tugg på henne vad som hade varit kvällen innan. Smockey var på bättre humör och vi åkte iväg till andra sidan stan. De hade med sig fiskedon och visste var det var bra att fiska. Sune körde till Huvudsta, parkerade i närheten av badet. Vi klev ur bilen och gick ner till sandstranden.

– Jag tänker bada, E’re nån mer som vågar, undrade Sune.

– De e ju svinkallt, invände Smockey.

– Du’ra Ingrid, kom nu, ett snabbdopp bara, skämtade Sune

Jag tänkte visa att jag inte var en fegis eller badkruka. Jag tittade på Barbro, som inte visade vad hon ville. Så gick jag till bilen och klädde av mig, behöll trosorna på. Med manchesterjackan utanpå sprang jag ner till vattnet, kastade av mig jackan, som Sune fångade upp, och plaskade ut i sjön. Det var så kallt att benen domnade av och utan känsel slängde jag mig framåt, skrapade knäna i sandbottnen, reste mig hastigt, vände om och vadade tillbaka till stranden. Jag försökte skyla mig med armarna och samtidigt hålla i de vattentunga trosorna så de inte åkte av mig. Sune räckte mig jackan. Jag frös så jag skakade tänder.

– Du var mej en baddare. Det trodde jag inte om dej, flinade Sune

När jag gick mot bilen skrek han:

– Du kan inte gå dit nu.

– Varför då? Jag måste hämta mina kläder, innan jag fryser ihjäl.

– Inte nu, de e igång, du får vänta.

Jag sprang till bilen, öppnade bakdörren med bortvänt ansikte, för att slippa se vad som var igång.

– Va gö’ru, e ru’nte klok, väste Smockey.

– Jag måste få mina kläder, fräste jag tillbaka.

– Va e de för nåt da?

– Byxor å tröja, de ligger där nånstans.

Han kastade ut kläderna och drog igen dörren. Jag böjde mig fram, klev ur de iskalla trosorna och drog på mig långbyxorna, släppte jackan till marken, nu brydde jag mig inte om att skyla min nakenhet, och fick på mig tröjan. Sune stod på bryggan och rökte med blicken ut mot andra sidan sjön. Jag satte mig på gräset tryckte benen tätt intill kroppen, la hakan mot knäna och väntade.