Självbiografi

Jag hörde några röster, en kvinna och man som talade lågmält med varandra. De verkade inte vara överens. När jag öppnade ögonen såg jag dessa två stå vid fotändan av en bred och hög säng, som jag låg i. På min vänstra sida fanns en konstig sak, en hög ställning med en uppochnedvänd flaska hängandes i, från flaskan gick det en slang som ledde fram till sängen. En genomskinlig vätska droppade från flaskan ner genom slangen och in under den ljusa, beige filten som jag var omstoppad med. Rakt fram över deras huvuden fanns en rund cirkel, med två sträck, som pekade åt var sitt håll, det ena sträcket var kortare än det andra. Det längsta sträcket rörde sig knyckigt i en cirkel. Så var jag borta.

Nästa gång som jag öppnade ögonen var det tomt i rummet. Cirkeln fanns kvar och nu hörde jag att det knäppte var gång som det längre sträcket knyckte till. På sidan om cirkeln fanns en dörr, det kunde jag se, en dörr med glasruta i. Det droppade från flaskan som förut, dropp…dropp. Det var någon, med vit munkåpa, som tittade in på mig genom glasrutan, hon vinkade och log. Nu kom en man i vit rock in i rummet, fram till sängen. Han hälsade med stadig röst:

– God dag Ingrid, han sträckte fram handen.

Jag låg blickstilla, alldeles orörlig. Han satte sig på sängkanten. Jag försökte se åt hans håll, men lyckades inte. Jag höll blicken stadigt rakt fram. Han tog min hand och höll den mellan sin händer, jag kände hans värme. Han satt så, tyst, en lång stund, tankfull. Jag kände att han såg på mig. Till slut sa han med mjuk röst:

– Ingrid är mycket sjuk. Är det något, så tala med Syster.

Så reste han sig och gick dröjande mot dörren, vände sig om, såg medlidsamt på mig innan han gick ut ur rummet. Jag höll blicken stadigt fäst vid cirkeln på väggen. Bara så kunde jag slippa yrseln.

Jag vaknade till av att någon rörde vid mig. Det var Syster, nu utan munkåpa, som ville bädda om. Hon vek filten åt sidan, och jag såg att slangen från flaskan var fästad i foten. Nu fanns det nästan ingen vätska kvar i flaskan. Det kom en sköterska till och på ett överraskade enkelt sätt kunde de bädda om utan att behöva rubba mig. De småpratade och skojade med varandra medan de utförde dessa vana sysslor. En ny fylld flaska hängdes upp i ställningen. När hon satte dit slangen på min fot frågade hon om det gjorde ont. Jag hade inget att svara, kände ingenting.

– Du har fått lite färg ser jag, sa Syster uppmuntrande. Doktorn vill att du ska äta. Säg något du vill ha, något du tycker riktigt mycket om, vad som helst, så ordnar vi fram det.

Jag tänkte och tänkte, men kunde inte komma på något.

– Känn efter och tala om för mej när du vet!

Jag försökte sätta mig upp, prövande, men det gick inte. På min vänstra sida fanns ett högt rullbord. Jag sneglade ditåt. Där låg det flera brev. Hur hade de kommit hit? Ett var från Sune såg jag, men från vilka var de andra breven? Jag la märke till att inget var från Mamma. Jag lät dem vara.

Nu var jag intresserad av att krya på mig, för Systers skull och för Doktorns. Det var full aktivitet: Flera olika doktorer var inne och tittade, såg tankfulla ut, rådgjorde med varandra. Man visste inte vad det var för fel på mig. Jag hörde att de talade om blodkräfta. Jag hade hört talas om att det fanns de som fått kräftan. Men när det hade kommit på tal uppstod det alltid en obehaglig stämning och samtalet halkade snabbt in på annat, så jag kunde aldrig få reda på vad det egentligen var för sjukdom. Det dör man nog av, hade jag tänkt.

Doktorn berättade att de skulle borra ett hål i min bröstkorg för att ta ett benmärgsprov.

– Det kommer inte att kännas alls, sa han tröstande, så var inte rädd.

Jag hade velat svara honom att jag inte var rädd, inte för någonting. Men jag var tyst, också då han ville veta vad jag hade varit med om. Var det något som jag hade varit utsatt för och som jag inte ville tala om?

– Ingrid måste låta oss veta, så att vi kan hjälpa henne att bli frisk, fortsatte han.

Men jag förstod inte vad han frågade om, vad han ville veta. Mamma fick inte besöka mig. Jag hade hört hennes upprörda röst därute: Hon var väl i sin fulla rätt att träffa sin dotter. Men hon blev inte insläppt. En ung man, i vit rock, rullade in en vagn med instrument. Med sköterskans hjälp kunde jag sätta mig upp så att hon fick av mig sjukhusskjortan. Han kände lite på min bröstkorg och stack sedan en spruta in under skinnet på flera ställen. Jag kände att det brände till och efteråt kändes det som en blöt, kall sandkaka placerats på bröstet. Jag blundade, hjärtat började dunka häftigt och när jag hörde borren försvann jag.

När jag vaknade till igen var flaskan utbytt mot en med rött innehåll, som nu droppade genom slangen.

– Ingrid har besök. Se här!

Syster visade in Berit, min gamla bästis, i rummet och lämnade oss. Hon såg rädd ut där hon stod med en bukett blommor i handen, såg ut som om hon helst velat springa därifrån. Hon kastade en snabb skrämd blick på flaskan:

– Vad e re där? E’ru mycke sjuk? Jag ska nog gå, kom hon på och backade mot dörren.

Jag såg på henne lugnt, kände mig lite glad: Något sådant här har hon i alla fall inte varit med om.

– Dom fråga mej om jag visste vad du gjort. Ha’ru gjort nåt?

Jag svarade med en axelryckning. Jag tyckte hon såg liten och barnslig ut. Det var lika bra att hon gick, jag hade inget att säga henne i varje fall. Hon la blommorna på filten och skyndade iväg. De fick ligga där till Syster kom, vad skulle jag med blommor till.

Det ena brevet var från Solna kunde jag läsa på baksidan, från E. Holmqvist som skrev:

Bästa Ingrid!

Jag har talat med din mamma på telefon och hör att Du ligger på sjukhuset. Men vi hoppas att Du snart kryar på dig. Du får inte gå å leds för mycket efter Sune, lagom kär är bäst. Margit vill skriva några rader också.

Må så gott

Edvin

Kära lilla Ingrid!

Hör att du har gått och blivit sjuk. Ni får väl skriva till varandra Sune å du, å du skall se att tiden nog kommer att gå

Kära hälsningar till dig

Margit

Jag grät, det var för sorgligt alltsammans.

– Du ska få en kraftig dos penicillin, en spruta morgon och kväll, så ska vi se om du inte snart är på benen igen.

Doktorn, jag visste nu att han hette Bengt, satt åter igen på min sängkant och höll min hand mellan sina varma händer. Han var ung, med ljust rött hår och ansiktet fullt med fräknar. Han pratade med stadig, ljus stämma, mer som en vän än som en främmande. Nu såg jag på honom, mötte hans blick. Jag ville att han skulle se att jag lyssnade.

– Vill du inte tala om vad som har hänt? Jag kanske kan hjälp dej.

Åh, om jag bara hade haft något att tala om, något att säga: Kanske kunde jag hitta på något, som han blev nöjd med.

Syster hade ställt en bricka på det höga rullbordet på min vänstra sida. En kopp med välling, havremust, det kände jag på lukten och en limpsmörgås med en tunn skiva ost på. Jag kände, lätt, med fingret på vällingen: Jo det var skinn uppe på. Hur skulle jag göra nu? Om jag smakade på vällingen skulle jag nog spy och det ville jag inte. Inte heller skulle jag kunna spotta ut den för jag kunde ju inte resa mig upp. Jag började med smörgåsen, osten la jag åt sidan så länge. Den hade redan börjat bågna och svettas. Jag nöp små bitar av brödet, la en på försök på tungan, kastade huvudet bakåt samtidigt som jag svalde. Det gick, den åkte ner. Så gjorde jag med bit efter bit. Slapp jag tugga så gick det bra. Så var det osten. Jag rev av en lagom stor bit och la också den på tungan, kastade huvudet bakåt. Ostbiten hamnade i gommen där den fastnade. Jag försökte peta ner den med tungan, samtidigt som jag kväljdes och tyckte att jag var nära på att kvävas. Jag spottade och fräste tills den, slemmig och seg, hamnade på filten. När Syster kom låg jag och blundade. Hon bar iväg med brickan och jag var lättad för ett tag.

När jag skulle läsa brevet från Sune, tog det emot, fast jag ville. Det hade legat oläst i flera dagar och jag vågade inte dröja längre med att läsa det. ”Jag blir ledsen när jag läser dina brev och du skriver att du är så väldigt sjuk”, skriver han och fortsätter ”igår var jag på Sjukan för just hum, hum. Du vet vad jag menar va, antagligen så hade jag det, för jag fick en spruta och ska tillbaks på fredag. Och så får jag inte gå ut på kvällarna. Du säger inge till morsan och farsan va.” Jag förstod inte. Vad menade han? ”Jag hoppas att du är frisk när jag kommer hem, så vi kan gå ut och ha lite skojigt. Du blir väl inte ledsen om jag kommer?” Jag orkade inte bli glad. Hur skulle jag hinna bli frisk till dess, till Midsommar? Det var bara några veckor dit.

Jag lades på bår och kördes med bil till andra delar av sjukhuset för olika röntgenundersökningar. Man röntgade lungorna och magen. Jag skulle svälja en vit tjock smet, som smakade krita med en aning vanilj. Den skulle stelna i magen och synas på röntgenplåten. Men den stelnade redan i munnen eftersom jag dröjde med att svälja den. De gjorde om proceduren flera gånger och uppmanade mig att svälja den direkt. Till slut tappade de tålamodet och sa till mig att jag måste svälja den ändå, redan stelnad. Jag kände hur den åkte ner genom halsen och bröstet till magen och stannade där som en klump. Skulle den lösas upp sedan eller vara där för evigt?

Efteråt var det lättare att svälja. Jag kunde äta plötsligt. Och nu kunde jag också prata igen. Jag berättade för Syster vad jag önskade mig: Jordgubbar med vispgrädde.

– Jag ska se vad jag kan göra, sa hon med ett brett leende.

Nu ville jag också försöka gå på toaletten. Det fanns en toalett med badkar intill rummet. Jag kasade ner för den höga sängen och kröp in på toaletten och med stort besvär lyckades jag komma upp till sitsen och sätta mig för att kissa. Men jag kom inte därifrån, utan fick trycka på hjälpknappen. Syster kom och hittade mig gråtande, hopsjunken på toalettsitsen. Hon hjälpte mig tillbaka till sängen och gav mig rådet att be om hjälp nästa gång. Doktorn lovade att jag skulle få komma till allmän sal och slippa stanna på observationsavdelningen, om jag gick upp i vikt. Jag tyckte inte om maten, den smakade ingenting, men åt ändå. Inte ens jordgubbarna smakade som jordgubbar och grädden kletade bara runt i munnen. Men det sa jag inte när Syster frågade om det var gott. Jag nickade ihärdigt för jag ville att hon skulle tro att jag var nöjd och glad.

En dag kördes jag till det stora huset. Syster sa att nu skulle jag få sällskap och slippa att ligga ensam. Det gjorde mig inget att vara ensam, men det sa jag inte. Jag kom till en sal med fem gamla tanter. De hälsade vänligt och lovade Syster att ta väl hand om mig. Jag tyckte genast om dem. De pratade i mun på varandra och skrattade åt sitt elände. Flera av dem var söndervärkta av reumatism. Svullna och förvridna fingrar, knän stora som fotbollar. Även ansiktena var vanställda, kanske av värk och smärta. All min blygsel försvann tillsammans med dem. När sjukgymnasten kom tystnade de och samlade ihop sig för en stunds obeskrivlig pina. Hon sträckte och drog i de värkande kroppsdelarna för att något hålla emot stelnad och invalidisering. De varnade mig och sa att de kanske måste skrika och svära.

Jag kunde gå uppe, en kort sväng fram till handfatet och tillbaka, flera gånger på varandra. En gång om dagen tog jag mig till toaletten, efter att jag sagt till. Jag hade alltid någon med mig, för säkerhets skull och för att det skulle kontrolleras vad jag uträttade. Jag var alldeles påpassad. Det var Doktorns order att jag skulle vara under uppsikt. Inne på salen underhölls jag av tanterna. Av dem fick jag veta en hel del om livet, sådant som de tyckte att en ung och oerfaren flicka som jag borde känna till. Jag lyssnade och la på minnet.

Men hur skulle jag göra för att komma hem till Midsommar? Jag ringde till Mamma.

– Du måste se till att jag blir utskriven till Midsommar, gnällde jag, Sune har permis då, å jag dör om jag inte får träffa han.

– Nä nu får du lugna ner dej. Det där bestämmer doktorn. Han släpper inte iväg dej förrn han ser att du klarar dej. De har han sagt.

– Han bestämmer inte över mej. Då rymmer jag, hotade jag.

– Ja jag ska försöka prata me han, men lovar inget, gav hon med sig.

Nu var det bråttom med att bli frisk. Jag satt uppe i fåtöljen vid fönstret, när doktorn kom på ronden. Och jag var ute i korridoren så ofta jag orkade för att visa hur mycket piggare jag hade blivit. Men jag hade svårt att öka på vikten. Det var en plåga varje gång som jag skulle ställa mig på vågen inne hos sköterskan och känna besvikelsen över hur litet som hade hänt sedan jag sist vägt mig. Och höra hennes tröstande ord: Nästa gång ska du se..!

Doktorn menade att det inte var någon mening att skynda på, han trodde på att låta livskraften komma naturligt. När jag stod och såg ut genom fönstret ner på Valhallavägen, så tänkte jag att de som gick där nere inte visste hur lyckliga de var. Jag ringde till Mamma från telefonburen och klagade.

– Oh om du visste vad vi längtar efter dej, Pappa och jag. Vi spelar din skiva, du vet den där med Platters, Only you, på Åkes grammofon, å gråter en skvätt.

– Jamen ha´ru pratat med doktorn, tjatade jag.

– Ja, å han har sagt att du behöver komma ut på landet för att tillfriskna.

– Till landet, vicket land!?

– Ja de undrar ja med. Det kunde han visst ordna, som det lät.

– Jag åker ingenstans, så mycket du vet. Jag har ju sagt att Sune kommer hem, skriker jag hysteriskt

– Vad vill du att jag ska göra, frågade hon.

– Du får hitta på nåt, va som helst, du vet va ja har sagt, jag sticker.

Så blev jag inkallad till Doktorn.

– Sitt, sitt för all del. Det har framkommit… din mamma har berättat att du ska resa till en lantgård hos släktingar i Gnesta och tillbringa sommaren där. Vad säger du om det? Vill du det?

– Ja, svarade jag med blicken i knät.

– Du förstår jag tror att du är en förståndig och klok flicka. Det är du själv som kan bestämma hur det kommer att bli i framtiden. Du ska vara ute i friska luften, bada och sola, äta, ett ägg varje morgon och frukt, glöm inte det.

– När får jag lämna sjukhuset då? frågade jag försiktigt.

– Ja till Midsommar, då du skulle bli hämtad förstod jag av din mamma.

Tanterna var glada för min skull. Men var jag inte för tunn och blek ändå. Tänk om det är för tidigt, tänk på hur sjuk du har varit. De oroade sig uppriktigt, det märkte jag. Men jag kunde inte tänka på det nu. Jag hade lovat Sune att vara på Centralen och möta honom klockan 8.55 på midsommaraftons morgon. Dagen före blev jag utskriven från Epidemiska sjukhuset. Jag hade med mig sjukintyg med återbesöksdatum. Man ringde efter taxi, hjälpte mig ner till bilen och vinkade av mig. Det gick fort och snart var jag hemma på gatan. Redan i trappan hörde jag att det var skrål och fest hos oss. Eftersom jag var utan nyckel, ringde jag på dörren, upprepade gånger. Till slut slogs dörren upp. Mamma vacklade till när hon såg mig.

­- Här är du ju!

– Ja, har du glömt det!

Jag gick förbi henne. I köket ropade Pappa:

– Vart tog du vägen?

– Det är Ingrid, som kommer från sjukhuset. Gå ut och hälsa på Pappa, han har inte vart sej lik sen du kom på sjukhus.

Allt var sig likt och ändå inte.