Pappa beställde telefon snart efter att vi flyttat in i vår moderna lägenhet. Det var en stor svart, tung sak av bakelit, som luktade illa. På sidan fanns en vev, den använde man om samtalet skulle skickas vidare till grannen som bodde över oss. Snart lärde jag mig att höra på signalen, en starkt genomträngande skräll, när det var till oss och när det var till de andra. Jag retades för det, inte kunde man höra någon skillnad på signalerna inte, menade de. Men för mig var det avgörande för att jag alls skulle våga lyfta på den tunga luren och viska fram telefonnumret som Mamma hade skrivit på en lapp, som låg vid telefonen. Hon tyckte inte om att svara själv, utan stod bredvid mig och förestavade vad jag skulle säga. Det var inte ofta som det kom några signaler från denna inträngande nymodighet. Senare kom Pappa att få mycket nytta av denna, när han annonserade efter murningsjobb. Då var det bra att jag hade skaffat mig vanan att svara och kunde notera vem som hade ringt, så att jag kunde berätta det för Pappa när han kom hem.
Vi hade radio också. En stor vacker apparat, med en glasskiva framtill i svagt grönt, där det stod namn i guld på städer runt om i världen. Om man vred på den stora runda knappen så flyttade sig en nål fram och tillbaka över skivan och det kom underliga ljud ur apparaten. I ett litet glasöga, som lös när radion var påslagen, kunde man se om en radiostation var nådd. Då blev ögat alldeles klart lysande grönt, annars var det grumligt och liksom i skugga. I så fall hördes det främmande tal, ibland musik. En speciell melodislinga lärde jag mig snart att känna igen, den hördes vid alla tider på dygnet. Det var sovjetunionens störningssignal, som ville hindra alla andra från att lyssna på deras station, berättade Pappa. Varför då? ville jag veta. Så gör de bara, blev svaret. Pappa ville inte prata om Sovjet, förstod jag, det var ett särskilt komplicerat och invecklat ämne, som alltid ledde till gräl och bråk när vi var borta på kalas.
En station, som var väldigt populär, var Luxemburg. Sent på kvällen, så kom det populärmusik därifrån. Musik som jag aldrig tidigare hade lyssnat till: Jazz, svart musik kallades det. Jag kunde inte förstå hur musik kunde vara svart, fanns det vit musik också, undrade jag. Det var musik som spelades av negrer, förklarade man. Negrer, de jag hade sett på undervisningsfilm i skolan, fanns i Afrika och bodde i hyddor av bast. De levde som djuren, utan kläder och i stora klungor. De hoppade jämfota och klappade sig på magen när de var glada. Hur kunde de spela piano och trumpet, funderade jag. Men jag älskade att lyssna till denna rytmiska, svängiga musik. Och jag längtade hela dagen efter att det skulle bli kväll, så att jag fick höra mer. Jag började känna hur det spratt i benen och jag ville snart lära mig konsten att dansa. Ibland på fester fick jag dansa med Pappa, som var kung på att dansa. Men eftersom jag kände att jag gjorde allt fel, så var det mer pina än skoj.
Ibland på kvällen fick min lillebror och jag somna i soffan inne i stora rummet, där Mamma och Pappa hade sina sovplatser och samtidigt lyssna till de olika kvällsprogrammen som sändes från Motala. Det kunde vara upplysningshistoria; intressanta berättelser om platser ute i världen, om sådant som hade hänt för länge sedan; det kunde vara skojiga skrattprogram och någon gång fick vi lyssna till radioteater, även konserter med klassisk musik och till och med dansmusik spelades för oss andlöst lyssnande. Världen växte för var gång och jag var glad att jag redan låg ner för tanken svindlande. Så mycket de stora visste och kunde. Djupt imponerad, och förväntansfull somnade jag lugnt till de förtroendeingivande radiorösterna.
När min lillebror hade vuxit till sig och inte längre var bebis och docklik, så började jag att leta efter någon annans bebis att se om och leka mamma till.
En dag när jag var i lekparken och gungande så hörde jag någon ropa.
– Hallå där! Jag tittade upp mot översta våningen på ett av trevåningshusen som omgärdade lekplatsen och såg en tant viftande med handen, som ville hon locka till sig någon av oss. Jag tvekade inte utan vinkade tillbaka.
– Ja, du där, vill du vara snäll och komma upp, jag vill fråga dig om en sak.
Jag såg mig sökande omkring, var det bara mig hon menade. De andra tittade på mig och frågade om jag kände henne. Nää, det gjorde jag inte förstås, men jag visste att hon hade en jättesöt liten bebis, för det hade jag sett när hon varit med henne i lekparken. Så ropade hon igen när det dröjde.
– Ta med dig din kamrat om du vill.
Min kamrat det var Berit, vi gjorde ingenting utan varandra. Jag repade mod och gick de tre trapporna upp till lägenheten där jag räknat ut att hon måste bo. Hon stod redan i dörren och hälsade mig välkommen. Berit hade blivit ångerfull, ”ville vänta till sen”. Jag kom in i en liten lägenhet med ett rum och kök. På köksbordet låg en handbroderad duk med knypplad spetskant; blåklockor i slingor utmed kanterna och i mitten blåsippor med sina treflikade blad. Blommor som jag redan hade lärt mig att känna igen och veta namnen på. De växte ju alldeles här omkring.
Två glas röd saft och ett fat med smörbullar, stod framdukat.
– Jaha, du kom ensam. Vad hände med din kamrat?
Jag svarade något undvikande, att hon blivit tvungen att gå och handla till sin mamma.
På en trasmatta, som låg på tvärs över golvet satt den lilla flickan, nykammad med ljusblå sidenrosett i en tofs uppe på huvudet och i en klänning med små blå prickar på vit botten, sydd med puffärm. Hon var så oemotståndligt söt och gullig. Jag ville genast ta upp henne i knät och se om hon kom att tycka om mig.
– Ja, här har du Susanna, min lilla flicka. Skulle du vilja se efter henne ibland åt mig och gå ut och gå med henne i vagnen?
– Ja, svarade jag på en gång.
– Är du van att byta blöja och sådana saker?
– Det kan jag, bedyrade jag stolt, för det gör jag på min lillebror.
‒Jag kan tro det, för jag har sett hur duktigt du tar hand om din lillebror här i parken. Ja, då säger vi så då, att du kommer upp i morgon efter skolan och går en promenad med Susanna.
Jag svävade på små moln när jag gick tillbaka till de andra, som nyfiket ville veta vad som hade hänt. Nä, vad gulligt, ska du få gå ut med bebisen alldeles ensam, lät de i kör. Jag var redan äldre på bara en kort stund, nu var jag någon att räkna med, någon som hade ett uppdrag som skulle skötas, någon man frågade efter. Det dröjde inte länge förrän det hade spridit sig att jag tyckte om små bebisar och gärna drog omkring med dem i barnvagn.
