Självbiografi

Det var tillsammans med min kusin Sonja som jag började hänga i Kungsan. I veckorna var det svårt att vara borta på kvällarna, för Pappa var benhård och krävde att jag skulle vara hemma klockan åtta. Men på torsdan, avlöningsdagen var det inte så noga. Då kom han ofta hem senare än vanligt. Mamma brukade hålla utkik från köksfönstret när han kom från tunnelbanan, för att se hur pass onykter han var och om han skulle klara sig hem till porten på egen hand. Och var han full och ”glad”, som han själv sa, då skickade Mamma ut mig.

– Nu får du gå å se efter va han hitta på, å få me han hem.

Han brukade dela ut kronor till gatans alla ungar som samlades kring honom. De visste att han var frikostig när han var full.

– Farbror berätta nåt ruskigt, tjatade de.

Och Pappa var inte nödbedd. Han vinglade och trampade i luften, hade svårt att hålla sig upprätt, men ivrig att berätta och gestikulera med viftande armar. Och ringen kring honom tätnade och fler och fler kom till. Jag ville ha honom kvickt därifrån och drog honom försiktigt i armen. Det var ingen idé att gå hårt fram för då blev han trilsk och ovillig och det värsta av allt kunde hända, att han satte sig på bara marken och vägrade att resa sig, medan ungarna omkring honom jublade och skrek av förtjusning. Jag fick lirka och locka länge och väl med barnsliga ord och len stämma. Men inte förrän han själv hade tröttnat gav han villigt med sig och följde med.

– Du e snäll du Lillsöta. Du e inte arg, va?

– Nä, nä bara du går me nu så.

Jag fick inte låta det allra minsta irriterad eller otålig på rösten för då började han trilskas igen och vara på väg att vända. Ungarna tyckte att detta upptåg var lika spännande att följa som det var att lyssna på hans spännande berättelser. Så travade vi gatan fram steg för steg, han stannade till här och var och ville prata med alla vi mötte, ända tills vi närmade oss porten och såg Mamma stå på balkongen nervöst trampande och blossande på cigarrett.

– Se där har vi henne, världens vackraste, ropade han upprymt.

– E du inte riktigt frisk, ska det va nödvändigt å låta hela gatan få bevittna ynkedomen, svarade hon nertystande.

– Var kommer alla enkronorna från, frågade jag Mamma.

– De e vinstpengar. Han har väl varit på ölkaféet och spelat enkronorspoker som vanligt.

Jag brukade sno åt mig av kronorna jag också, från kavajen som hängde i hallen. När han hade baxats i säng av Mamma kunde jag åka till stan och träffa Sonja.

Sonja hade haft eksem över hela kroppen sedan hon var barn. Hennes skinn var som elefanthud. Hon var med om många olika behandlingskurer, allt hade prövats för att få bukt med denna plåga, som hon led av. Hon smörjdes in med en gulaktig salva över hela kroppen och lindades med heltäckande bandage innan hon skulle sova. Det luktade svavel i hela rummet. Ibland bands hennes händer så att hon inte skulle komma åt att klia sig medan hon sov av något medel som skulle döva henne. På detta var hon vindögd på båda ögonen och genomgick flera operationer för att rätta till detta. Jag var imponerad och skrämd av hennes förmåga att uthärda dessa svårigheter och orolig för att själv smittas av samma sjukdomar. Så när jag sov över hos moster Berta ville jag inte dela säng med henne utan bad att få sova med lillkusin Karin istället. Jag skyllde på att det var mer plats i hennes säng än i Sonjas. Jag märkte att Sonja fattade att jag försökte hålla ett avstånd till henne och jag skämdes över det.

Hon var hemtam i Kungsan och var mer ogenerad bland dem hon kände där, än hon var annars. Det var vissa gäng som hon mest höll till med, ganska vassa typer om man jämförde. Mig presenterade hon som Kusin, kort och gott.

Hon ville visa mig, hur man kunde fixa pengar. Ville jag veta det? Klart att jag ville.

– Man ser ut en gubbe, som verkar vara ute efter det, för de ser man på långt håll, sa hon övertygat.

– Ute efter va då?

– Fatta’ru inte de?

– Joho, jag ville inte verka helt bakom flötet.

– Sen gör man bara som han säger, så får man pröjs.

Jag fattade inte dyft vad hon pratade om. Men jag frågade inget mer, ville liksom inte veta.

– Hänge’ru me’ra?

– Nä, jag väntar, svarade jag prövande

– Jaha skyll dej själv då, fick jag som tur var till svar.

Hon var så tuff och van med allt. Det hade jag ingen aning om. Jag ställde mig en bit ifrån och såg när hon gick fram till en gubbe som länge hade stått i bakgrunden och glott åt vårt håll. De samtalade kort och Sonja pekade bort mot husen på andra sidan Kungsan, uppåt mot Brunkan. Gubben sneglade åt mitt håll och sa något. Sonja kom fram till mig och frågade om jag inte ville följa med jag också, vi skulle få ordentligt med pröjs.

– Va ska vi göra’ra?

– Vi ska bara titta på när han får fjong på apparaten. De ha’ru väl vari me om.

– Nää! Jag vill inte. Jag väntar här.

– Som du vill, vi kan dela på pengarna i alla fall.

Hon vände på klacken och gick iväg med gubben. Jag var ångerfull, nu kanske hon tröttnat på att vara med mig. Jag kom att tänka på vad Mamma återkommande varnade för, att aldrig prata med främmande karlar och absolut inte följa med dem hur angelägna de än var och vad de än lockade med. Hon hade visserligen inte talat om vad som kunde hända ifall, jag trots varningen, gjorde det. Nu började jag fundera på det. Jag visste vad apparaten var för något.

För det fanns en farbror där vi bodde, som brukade gömma sig i buskarna vid lekplatsen och stå med neddragna byxor och visa den.

– Bry dej inte, titta bara bort, så tröttnar han snart, rådde Mamma mig när jag talade om det.

– Men varför gör han så, ville jag veta.

– Ja, han är väl ensam och behöver visa upp sig på nåt sätt stackarn, vad vet jag. Du behöver absolut inte bry dig, låt han bara vara. Hör du det!

Jag fick vänta ett bra tag innan jag såg Sonja dyka upp mellan husen. Under tiden hade jag börjat bli frusen och hungrig. Hon kom direkt fram till mig. Killarna i ett av gängen närmade sig oss, en av dem visslade till med skarp ton.

– Vänta här jag ska bara snacka lite me han, sa hon och nickade med huvudet åt hans håll.

Jag såg att hon gav honom pengar och att hon fick något i utbyte av honom. Killarna droppade av och Sonja stoppade något i munnen, kastade huvudet bakåt och såg ut att svälja något.

– Vill du ha?

Hon sträckte fram handen och visade två små runda piller.

– Va e de?

– Bantningspiller, man blir pigg som fan. Ta..!

– Nej! Jag såg skeptiskt på de små pillren. Jag vill hellre ha en varmkorv, har’ru så jag kan?

– Ja för helvete…kom.

Hon stegade iväg påtagligt upprymd, varje rörelse var nu förstorad. Allt hon gjorde var överdrivet på något sätt. Så började hon skratta utan någon anledning alls, som jag kunde se. Jag försökte hänga med i samma tempo, härma hennes rörelser och låtsas att jag med hade knaprat, som jag snart lärde mig att det kallades.

Hemma var det inte roligt att vara. Pappa trivdes inte, alltid var det något som han kunde slå ner på.

– Det är för att han har svårt med jobb, försvarade Mamma honom.

Vi gick på helspänn, när som helst kunde han komma hem och dänga väskan med verktygen i golvet och häva ur sig all ilska över någon ”idiot till verkmästare”, som retat honom. Och en ny period där han skulle sitta med nedsänkt huvud och stirra i köksbordet var att vänta. Man visste aldrig hur länge det skulle vara den här gången. Allt stannade upp vid dessa perioder. Mamma försökte muntra upp honom med god mat, men han sköt tallriken ifrån sig utan ett ord. Hon gick själv till bolaget och köpte ett ”kvarter”, men inte ens det kunde få honom att dra på smilbanden. Allt utrymme krympte ihop, teveljudet var för högt fastän det var så lågt att ingen hörde var där sas, man fick se på bilderna och gissa sig till vad det handlade om. Jag hade en radio inne på mitt rum, där jag brukade lyssna på musik från Radio Nords sändningar. Det fann han anledning att klaga på, reklam var kapitalisternas utsugningsmetoder och det skulle vi hålla oss för goda att bli påverkade av. En annan gång var han själv den som skruvade upp volymen på högsta nivån och sjöng med och makade undan mattan i stora rummet och bjöd upp till dans. Och då var det inte värt att man stretade emot eller gjorde sig märkvärdig. Det var bara när han var på gott humör som glädjen var tillåten, annars rådde begravningsstämning.

Jag lärde mig att vara tyst och dämpad när det var så dags och glad och uppsluppen när det gällde. Svårare var det att få Bengt att dansa efter Pappas pipa. Han gjorde honom emot så ofta att jag blev nervös på honom.

– När han e full ska man vara ute å när han e nykter ska man va inne, mopsade Bengt upp sig. Jag tänker inte göra som han vill

– Det måste du, försökte jag, annars får vi andra lida för det, särskilt Mamma. Du kan väl tänka på henne i alla fall.

– Nä, det tänker jag inte.

Jag ville mest av allt hålla mig borta hemifrån. Det var bara att det var så synd om Mamma, som måste vara där och mildra, och muntra upp.

– Ja, hur skulle det annars se ut, undrade hon, om jag inte brydde mej.

– Du kan väl säga ifrån, tyckte jag.

– Hur då menar’u? Hur säger man ifrån till en tjurskalle om jag får fråga. Vet du?

– De e väl inte jag som e gift me han, kom jag undan med.

– Nä, nä du får väl själv se en dag hur lätt de e att styra över en karl.

Bengt ville följa med mig in till stan. Det var inte jag så pigg på. När han gav mig sitt snällaste leende och blinkade med sina långa ögonfransar, så gav jag med mig.

– Men du måste hålla dej till mej hela tiden. Det är farligt förstår’u, om vi kommer ifrån varann så blir det katastrof, du kommer inte hitta hem ser’u.

– Du behöver inte va orolig, jag klarar mej.

Sonja tyckte inte om att jag hade Bengt med mig. Men vad skulle jag göra? Låta honom vara där hemma ensam utan mig?

– De e väl inte din sak att hålla reda på honom, menade Sonja.

– Nämen gör det nåt om han e me’ra?

Hon var inte nöjd, det märkte jag. På något sätt kändes det tryggt att han var med. Men det höll jag tyst om.

– Va ska vi göra här’ra, var Bengts omedelbara fråga när vi nyss kommit.

– Man går omkring och kollar på folk, killar å’de, förklarade jag.

De riktigt vassa killarna kom fram till oss och snacka, om vad som helst, mest med varandra. Men de andra tjejerna kunde se att det var med oss de stod, och det var det som räknades. Bengt sällade sig till dem och jag kunde se hur han försökte förlänga sig genom att sträcka på sig och lyfta sig på tårna, för att inte verka så liten. Han tog direkt efter dem, talade som de talade, gick som de gick och grävde djupt i strupen efter något att loska. Det kändes som att jag på en gång förlorade min lillebror, så som jag kände honom. Han höll sig på några stegs avstånd, ville inte låtsas om mig.

Jag bad Sonja att inget säga om ”gubbarna” till Bengt. Det var onödigt att han visste om vad Sonja sysslade med. Bengt var rätt pigg på att skvallra om saker som kunde ställa mig i dålig dager hos Pappa, om det var till fördel för honom själv. Men nu kändes det som att det inte spelade så stor roll vad jag eller Sonja sa eller höll tyst om, för han hade på ett ögonblick glidit ifrån mitt inflytande och var onåbar för tillsägelser, till och med för hot. Jag kände mig ensam, plötsligt hade jag ingen att ta hand om eller bry mig särskilt mycket om. Sonja hade ju sitt som var så betydelsefullt, att hon inte brydde sig om något annat. Och jag hade ingenting som betydde mycket för mig. Då tänkte jag på Mamma, henne var det synd om, det kändes bra.

Hur jag klädde mig blev viktigt nu. I smala svarta jeans, som måste sys ihop nertill efter att jag krängt på mig dem, kände jag mig tuff. Att trycka dit nitar, som vissa killar hade, vågade jag inte själv ha. Jag hörde ju inte riktigt till de värsta gängen och ville inte heller räknas dit. För det var osäkert vad det skulle betyda i så fall. Jag gick ner i källaren och kletade dit Kleopatramakeup, svarta tjocka streck runt ögonen, innan jag tog tunnelbanan in till stan. Att de äldre glodde på mig och med talande miner visade avsmak bekräftade att jag hade lyckats göra mig uppmärksammad. Jag var kortklippt med krullpermanentat hår, smal och spinkig, kort till växten, och saknade allt var kurvor och figur hette. Det ville jag dölja med att ha bylsiga tröjor, som gick en bra bit ner över ändan. Det var så jag såg ut när jag skulle träffa Sonja i Kungsan.

Annat var det när jag var med Berit, min kompis sedan första klass. Vi ville helst se ut som de redan vuxna. Jag hade fått ärva en stålgrå figursydd dräkt, med snäv kjol som slutade strax under knäet. På krage och ficklock var det svart sammet. Den satt inte precis, men ändå. Av min kusin Marianne hade jag fått en beautybox i svagt, svagt rosa. Hon tyckte att den var för barnslig och när jag frågade om jag kunde få den, sa hon utan vidare ja. Jag fick också välja vad jag ville ha bland hennes halsband och örhängen. Överlycklig tog jag för mig. Om ingen var hemma klädde jag upp mig i dräkten och Mammas högklackade skor, krokade boxen på armen, trippade omkring och försökte få det att se naturligt ut, men det var inte lätt. Det var ju inget att gå omkring med ute i Hökarängen. Där väckte det bara munterhet och gliringar från killarna och de andra tjejerna. Varje avvikelse eller förändring mottogs med protester och hånfulla kommentarer från dem som kände en.

Hemma i Hökarängen var det inte så roligt längre. Där var allt sig likt. Jag ville bort hemifrån, och grep varje chans som dök upp. Jobbet på Hallbergs hade för länge sedan blivit utan mening och framtid, så det skötte jag dåligt, brydde mig inte. Sonja jobbade inte.

– Varför ska man gå å slita när man kan slippa, var hennes mening.

– Va säger morbror Gunnar då?

– De har väl inte han me å göra.

– Måste du inte betala hemma’ra, undrade jag förvånat.

– Jag ger morsan lite pengar då å då, när hon verkar vara utan. Farsan har inge me mej å göra.

Jag kunde inte göra som hon, det skulle Pappa aldrig gå med på. Skulle det komma fram till honom att jag höll till i Kungsan, så blev det utegångsförbud för all framtid.

Jag tyckte inte om att åka tunnelbana under rusningstid. Så jag försökte åka på andra tider. På morgonen var det inte så farligt, då var alla trötta och inåtvända, men vid femtiden och en tid till var det obehagligt. Det kunde vara så trångt att folk stod hoptryckta tätt inpå varandra utan att man kunde röra sig ett enda dugg.

– Tycker inte du också att de e äckligt när gubbarna tafsar på en där i trängseln? frågade jag Berit.

– Nä, de har jag aldri känt, svarade hon och såg troskyldig ut.

– Varför ska’ru allti säga imot?

– De gör ja’nte alls. De bara e så, stod hon på sig.

Jag trodde inte på henne. Det kunde inte vara sådan skillnad på vad jag är med om och vad hon är med om, bestämde jag mig för. Hon ska bara verka finare än mej. Jag tänkte fråga Sonja istället. Hon var genast med på noterna.

– Ja du ska nypa’n eller klösa till, hårt, var hennes knep.

– Men ja biter ju av mina naglar, sa jag besviket.

– Du de finns ett ännu bättre sätt, hon såg finurlig ut, du sticker han med nåt vasst.

Hon började skratta.

– Nåt vasst?

– En nål, kom hon direkt på, ta me’re en säkerhetsnål å stick han när han tafsar.

Hon var överförtjust över sin påhittighet. Och jag tyckte att förslaget inte var så dumt. Nu skulle jag beväpna mig. En säkerhetsnål skulle inte vara så svårt att komma över. Jag fäste den på insidan av fickan, så kunde jag lätt komma åt den när det var så dags. Nu gällde bara att våga använda den också.

Nästa gång jag stod där i trängseln med grova, sträva rocktyger som skavde mot ansiktet och ingenstans att hålla i mig, och kände en hand trevande söka sig ner mellan mina lår och hörde en flämtande röst tätt intill mitt öra:

– Nu, lilla hjärtat, nu ska du få känna nåt du längtat efter.

Jag stelnade till, nu var det dags. Jag sökte nervöst efter nålen. Måtte jag nu inte tveka eller schabbla mig. Jag fick fatt i nålen och trevade efter var han fanns, bara jag nu inte träffade fel person. Jo då, där var han. Jag kände hans flämtande andedräkt nära mitt öra. Så tryckte jag till, ordentligt. Han jämrade sig kort, innan han väste i mitt öra:

– Hörru du, din lilla slyna. Du ska passa dej djävligt noga. De här ska du få ångra.

Jag kände hur han klämde åt min arm så hårt han bara kunde. Jag bet ihop käkarna hårt, hårt för att inte gallskrika. Det gjorde så ont och jag blev livrädd. Jag ville bara av, bort från allt. Vid nästa station trängde jag mig ut, såg om han var bakefter. Länge stod jag kvar på perrongen, darrande. Tåg efter tåg kom och gick. Jag kunde inte ta de få stegen fram till vagnen och kliva på. Det var som en tjock luftvägg hindrade mig från att röra mig mot tåget. Jag vet inte hur länge jag stod där orörlig. Inte heller hur jag kom hem den dagen. När Sonja frågade hur det hade gått, om jag hade använt hennes knep, så kunde jag inte svara, tungan växte där inne bakom låsta käkar. Och jag såg bara dum ut. Hon propsade inte på svar, som tur var, utan hittade något annat att prata om. Och min låsning släppte.

Redan tidigt på dagen började jag oroa mig för att åka hem efter jobbet. Jag drog runt på stan, irrade planlöst omkring utan tankar eller särskild lust. Jag prövade med att gå till olika stationer, till Hötorget, till Gamla Stan, ibland ända till Slussen. Men det var samma tjocka vägg av motstånd, som jag måste pressa mig genom för att ta mig ner till perrongen. Där kunde jag stå hur länge som helst och stirra på dem som utan vidare klev på och av tågen. Lutad mot en pelare för att inte falla ihop och göra mig löjlig var jag säker, därifrån var det en oöverkomlig sträcka på ett par meter, som jag inte vågade överskrida, av skräck. Av skräck för att bli knuffad ner på spåret eller än värre att själv få en impuls att kasta mig framför tåget när det rusade in till perrongen från tunneln, gällt tjutande och gnisslande. Jag ville skrika, men bet ihop hårt, hårt. Jag ville springa därifrån, men benen bar mig inte.

När det glesnade och folkrusningen var över, klev jag på, skakande och tom. Färden mellan varje station kändes oändlig. Jag ville sitta ensam på sätet och inte ha någon mitt emot mig. Jag ställde mig upp långt innan, beredd att rusa av så snart tåget stannade, men höll ut en hållplats till och så var det ny oändlig färd till nästa station. Skulle jag sätta mig eller stå kvar vid dörrarna? Skulle inte de andra passagerarna undra vad jag höll på med? Det hände nästan aldrig att jag kom ända fram till Hökarängen, utan att en eller flera gånger ha klivit av under resans gång.

Jag var ofta sjuk den våren; hängig och håglös. Mamma följde med mig till distriktsläkaren i Gubbängen. Det konstaterades att jag hade dåliga värden, värst var blodbristen. Doktorn tyckte att det vore bra om jag la på mig några fler kilon. Men Mamma var helt emot det, hon ville inte att hennes barn skulle vara runda. Det var bara dumma människor som inte kunde hålla vikten, var hennes mening. Hennes ideal var ju Greta Garbo och hon hade minsann inte ett kilo för mycket. Tänk på det! varnade hon mig. Doktorn ville sjukskriva mig och hon skrev ut järnmedicin som jag skulle dricka tre gånger om dagen. Sedan skulle jag komma tillbaka om några veckor för att se om mitt blodvärde hade förbättrats. Hon var uppriktigt oroad över min hälsa, sa hon till Mamma.

– I puberteten är det så här, då man växer och utvecklas, nånstans måste det ju tas.

Mamma såg det helt naturligt.

– Å förresten, inte ska väl hon komma me nåra pekpinnar. Sköter bara hon sitt, så sköter jag mitt, muttrade Mamma då vi gick över ängen hem.

Jag sa inget, var nöjd med att slippa gå till jobbet på ett tag. Pappa hade tillfälligtvis jobb, och det var lättare att vara hemma. Jag sov till långt fram på förmiddan och dåsade resten av dan, till det blev kväll. Då piggnade jag till och var på humör att sticka till stan och träffa Sonja. Pappa opponerade sig, var man sjuk hela dagen, så var man förbanne mig sjuk också hela kvällen, ansåg han. Och eftersom han för tillfället var nykter och arbetssam, så blev det som han bestämde.