Berit berättade senare, vad som sedan hade hänt. De hade kallats till lärarrummet där Överläraren hade förmanat och varnat för att fortsätta med dessa fasoner. De som hade avvikit från skolan skulle bli prickade för skolk, en skriftlig varning som skulle uppvisas för föräldrarna.
Han hade också talat om, att vi nu skulle få en ny lärare, en manlig, som med krafttag skulle skapa ordning i skolans mest svårhanterliga klass. Så blev det också. Vår nye lärare var ganska ung, liten och muskulös, vältränad som en brottare med illande rött hår och högröd ansiktsfärg. Han hette Nylander, kallades direkt för ”Nyllet”.
Det syntes från första stund att han var beredd att ta i med hårdhandskarna om det skulle behövas, också att han gärna gjorde det, kanske till och med alltför gärna. Grabbarna var till en början avvaktande, men alls inte uppgivna eller slagna. De repade bara tid för att lägga upp en ny strategi, striden var inte på långa vägar över eller avgjord. Men nu var det en annorlunda motståndare, som skulle besegras. Vi flickor hade alldeles gett upp och vågade inte längre utmärka oss, vi var nu helt och hållet åskådare. Det var klart, att det nu inte skulle stanna vid ordkrig, utan det skulle bli nävarnas språk som talades.
På skolgården under rasterna övades slagsmål. Tonen hade blivit Han hade också talat om, att vi nu skulle få en ny lärare, en manlig, som med krafttag skulle skapa ordning i skolans mest svårhanterliga klass. Så blev det också. Vår nye lärare var ganska ung, liten och muskulös, vältränad som en brottare med illande rött hår och högröd ansiktsfärg. Han hette Nylander, kallades direkt för ”Nyllet”.
Det syntes från första stund att han var beredd att ta i med hårdhandskarna om det skulle behövas, också att han gärna gjorde det, kanske till och med alltför gärna. Grabbarna var till en början avvaktande, men alls inte uppgivna eller slagna. De repade bara tid för att lägga upp en ny strategi, striden var inte på långa vägar över eller avgjord. Men nu en annan. Skolans äldre grabbar kände sig utmanade av att vår klass nu hade tagit plats och gjort sig så bemärkt. Jag var mallig över att tillhöra den ”värsta klassen” men orolig över fortsättningen: Slagsmål var grymma. Vem det än var som hamnade underst, så tyckte jag synd om den och ville handgripligen gå till försvar, utan att det minsta kunna slåss.
Lektionerna var tysta, spänningsfulla uppvisningar i ställningskrig. Nyllet mötte varje motstånd med en örfil, han prickade alltid just på örat, där det smärtade mest och lämnade rodnad länge efteråt. Han ägnade bråkstakarna hela sin uppmärksamhet och då särskilt en av pojkarna som han inte kunde få till att lyda. Var det riktigt allvarligt tog han syndaren i håret och ledde honom ut i korridoren och klådde upp honom ordentligt, som han också hade varnat för. Aldrig att syndaren klagade över behandlingen, men det syntes vad han blivit utsatt för. En dag kom han snaggad, med högburet huvud såg han stint på Nyllet, som blev röd av ursinne: Hur vågade han, var han alldeles okänslig för stryk?
Vi andra kom mer och mer i skymundan. Ordning och lydnad var det som Nyllet ägnade all sin kraft åt att verkställa. Inget var roligt längre. Det var en pina att gå till skolan. Vi slutade att prata med varandra. Några av de tuffaste grabbarna växte i mod och styrka, började bete sig som härskare, även över oss andra, som från början inte alls hade varit motståndare utan medhjälpare. Stämningen var våldsam och när som helst kunde en snyting utdelas, som direkt efterföljdes med en ström av svordomar. Nyllet eggades av motstånd och det var svårt att få något stopp på våldet.
Jag berättade hemma om vad som hände i skolan och att jag mådde illa, hade ont i magen och inte ville gå till skolan alls. Det var liksom ingen mening. Mamma menade att det var min plikt att gå till skolan, att jag inte kunde slippa bara för att det var otrevligt. Jag hade redan fått en skriftlig varning, och det kunde leda till att mitt betyg i uppförande var i farozonen. Och det skulle vi inte kunna underlåta att Pappa fick veta. Men jag ville att hon skulle förstå att det var farligt, det som hände i vår klass, att det när som helst kunde hända en riktig olycka och att det då kanske var för sent, att göra något åt det.
Jag var ofta sjuk under den här tiden, halsont och feber var vanligt. Dessutom fick jag konstiga utslag på händerna som jag rev och kliade på ständigt och jämt tills det blödde. För att inte komma åt att riva lindade jag in händerna i gasbinda. Jag längtade till dessa sjukdagar, då kunde jag glida in i dagdrömmar och fantasier. Där skapade jag en fantasivärld, som jag befolkade med personer som hörde ihop och angick varandra. Där kunde allt, det jag verkligen saknade, finnas och ske. Med tiden gjorde jag mig oåtkomlig för det som hände på riktigt. När det var bråkigast under lektionerna stängde jag av den yttre världen och ägnade mig åt min inre. Med tiden blev den mer och mer detaljrik och levande. Mitt intresse för studier var helt utslocknat.
