Som Anki hade bestämt, så följde jag henne hem, efter skolan. Hon bodde längst upp på Pepparvägen, där man tog sig vidare till Farsta Centrum. I en liten etta med kokvrå bodde hon tillsammans med sin mamma. Rummet hade de delat av med ett stort skåp, en plats för Anki där hennes säng och en byrå stod och en plats med en soffa, där mamman sov. Tät dimma av cigarrettrök fyllde lägenheten. Jag hälsade på mamman, tog i hand och neg. Hon svarade med en lång radda av konstiga ljud.
– Morsan e döv se´ru, hon hör inte ett smack.
Anki ställde sig bakom henne demonstrativt och pratade högt en massa dumheter, och fula ord. Mamman stod oberörd och leende.
– Se´ru, hon hör inte ett dugg, sa Anki stolt.
Vi gick till hennes hörna och satte oss på sängen. Hon tog fram en ask ur sin byrå och visade att hon hade pengar där. Flera sedlar och mycket småmynt.
– Se vad jag har, skröt hon. Vill du ha?
– Var har du fått dom ifrån?
Jag vågade inte tro på att jag skulle få några.
– Vi kan dela. Dom har jag snott av morsan, hon säger inget. Säg vad du vill ha.
Jag tänkte direkt på den fina dagboken som jag hade sett uppe i tobaksaffären, den skulle jag vilja ha. Hon räckte över en femkronorssedel, det var väldigt mycket pengar visste jag.
– Här, ta den, sa hon argt när hon märkte att jag tvekade och inte vågade ta emot den.
Hon öppnade byrålådan igen, där fanns en massa småsaker. Och mitt ibland allt såg jag Kikis puderdosa. Men hur hade den hamnat där? Jag blev förvirrad och illamående, ville fort komma därifrån. Jag reste mig på vingliga ben, färdig att ge mig iväg när Ankis mamma kom med en bricka och ville bjuda på saft och bullar. Hon såg så vänlig och snäll ut.
Vi drack saft och åt bullarna. Anki gestikulerade och gjorde figurer med fingrarna och hennes mamma svarade med en hel massa fingerfigurer. Så höll de på en lång stund. Jag tittade helt oförstående, men imponerad på hur de tycktes vara inne i ett livfullt samtal med varandra utan att yttra ett enda hörbart ord. Jag tänkte på femkronorssedeln. Vad var det som hände, var det pengarna de bråkade om?
– Vi går! Anki reste sig med ett ryck.
Jag var vid dörren på ett kick. När vi kom ut på gatan sa Anki ivrigt:
– Kom vi köper snask, jag har pengar.
Vi gick till Hökarängsplan, till Kondis. Bakom den välvda glasdisken, med flera hyllor, var det uppradat med alla sorters godsaker; bakelser med marsipan, gräddbakelser med chokladflarn, frukttårta garnerad med riktiga jordgubbar och Schwarzwaldtårta, som jag inte ens kunde uttala rätt, rader med småkakor; vaniljdrömmar, finska pinnar, bondkakor, havrekakor, det fanns mazariner med sockerglasyr och vaniljhjärtan, chokladbiskvier och arraksbollar, rulltårta och drömtårta, där låg wienerbröd och vetekransar. Det var en fröjd för ögat, allt detta kunde man köpa, om man hade pengar.
– Dom har inget snask här, sa jag andlös av begär efter det som låg där innanför disken.
– Nähä! Vad vill du ha?
– Du menar…, här!?
– Ja, vill du ha tårta eller sådana där? hon pekade in bland bakelserna.
Jag kom mig inte för att svara någonting, det var bara för mycket, på en gång. Hon vände sig till expediten, som inte ens hade vänt sig om när vi kom in utan var försjunket upptagen med att vika till tårtkartonger, som låg där utplanade i en hög.
– Vi vill köpa en tårta, sa Anki självsäkert.
– Jaha, vad ska det vara för en tårta? expediten såg obenägen ut.
– Nä kom, vi går, jag ryckte i Ankis jacka.
Hon ryckte åt sig jackan och pekade på den stora marsipantårtan.
– Den där!
– Jaha, upprepade expediten, en Prinsesstårta ska det vara.
– Jaa, den där, Anki pekade igen.
– Får det lov att vara något annat, frågade hon med tillgjord inställsamhet.
– Vill du ha nåt mer? Anki vände sig till mig.
– Nä, … tack!
Expediten vek ihop en av de stora kartongerna med van fingerfärdighet och baxade i tårtan, förseglade den med ett stycke tape och gick till kassa-apparaten för att slå in summan.
– Vi vill ha snöre också, krävde Anki.
– Jaså minsann, hon snodde snöret runt och slutade med en rosett.
– Så, nu kanske damerna är nöjda?
Jag var redan på väg mot dörren, inte en minut till stod jag ut med att vara kvar i affären. Men Anki gjorde sig ingen brådska, hon tog upp portmonnän och räknadesina pengar innan hon la fram vad hon skulle betala. Jag var snart ute ur affären. Anki kom ut, svängde med tårtkartongen, triumferande. Vi fick en skrattattack, vi vek oss av skratt. Anki härmade den snorkiga expetiten, och vi skrattade så vi kiknade.
– Kom vi går bakom huset, hon gick iväg knyckigt och med spelad viktighet.
Jag gick bakefter och försökte även jag spela upp mig, men jag var inte alls så självsäker och obekymrad som hon. När vi kommit utom synhåll satte vi oss på var sin sten. Anki knöt upp snöret, bet av tapen och vek upp kartongen. Hon drog loss marsipanhöljet, delade det i två stora bitar och räckte över den ena till mig.
– Här… ät! Det här är godast, resten kan man langa.
– Nä, inte kasta! Det är jättegott.
– Ro hit med rosen, den ska jag ha.
Hon tuggade i sig rosen och marsipanen i ett nafs. Jag såg längtansfullt ner i kartongen på resten av tårtan.
– Jag måste pinka, vänta här, Anki gick med korsade ben en bit bort.
Jag kunde inte låta bli utan tog en stor kladdig bit med handen och smaskade i mig. Det var ofattbart gott, jag tog mer och mer, innan Anki kom tillbaka.
– Nämen, titta du har hela fejset fullt av tårta, skrek hon så det hördes lång väg.
– Ville du ha?
– Nää, ta du. Ta allt!
Jag åt inte mer, började istället må illa och kände mig kladdig i ansiktet och på händerna. Jag ville gå hem.
– Vad ska vi göra nu? Ska vi smyga på killarna? Jag vet var dom är. Dom är i källaren uppe på Kontoristvägen.
– Nä, jag måste hem nu. Farsan blir tokig om jag inte kommer till middan.
– Du har ju ätit nu, Anki såg förvånat på mig. Skit i farsan!
Vi gick iväg mot Kontoristvägen. Jag visste att det skulle bli bråk hemma om jag inte passade tiden till middagen. Men glömde det så snart vi kommit på baksidan, där jag visste att killarna höll till. Ankan gick direkt till källardörren och bankade på med en hemlig signal: tre korta knackningar tre gånger efter varandra. En av killarna kom och öppnade. Han såg mig och var färdig att skjuta igen dörren, när Ankan sa uppfodrande.
– Hon är med mig, släpp in oss.
Han flyttade sig från dörren och Ankan sköt upp den med kraft. Så stegade hon med stor säkerhet fram till deras tillhåll. Där var hela gänget, också Jonte och Linkan. De hälsade med stor respekt på Ankan. Jag höll mig i bakgrunden. Jonte, den gulligaste av dem, räckte fram en cigarrett till mig.
– Här! Ska du ha. Jag ryggade tillbaka.
– Jo, ta ett bloss, trugade Ankan.
– Nä, jag vill inte. Jag drog mig undan, ut i källargången.
– Jo, se här! Ankan ryckte åt sig cigarretten. Så här gör du bara.
Hon drog ett ordentligt bloss och svalde röken, höll andan ett tag och lät sedan röken långsamt sippra ur munnen. Hon såg omåttligt stolt ut och räckte sedan över cigarretten till mig. Jag tog den mellan tummen och pekfingret med höger hand, som jag sett de vana göra, när de ska ta sista blosset. Så drog jag in röken i munnen.
– Dra ner röken i halsen, undervisade hon påstridigt.
Jag gjorde som hon sa och kände hur det sved till ända ner i bröstet och att halsen snörptes åt. Jag hade svalt röken och det kväljde mig. Jag började hosta, hostar tills jag spyr: Tårtan kommer upp och skvätter ner väggen.
– Men vad gör du? Jonte hoppade undan precis och slapp få på sig.
– Låt henne vara. Kom vi går, Ankan ledde mig ut från källaren.
Jag lutar mig mot väggen. Allt snurrar, jag är helt vimmelkantig. Hur ska jag ta mig hem? Jag började gråta.
– Tjut inte, bad Ankan, jag visste inte att du inte kunde. Kom… jag följer dig hem!
– Men skolväskan, var är den? gnällde jag.
Ankan rycker på axlarna. Jag har slarvat bort skolväskan och vad ska Pappa säga.
– Åh… jag som har nästan spytt på Jonte, han kommer aldrig att vilja se mig igen. Nu har han säkert tröttnat på mig.
– Äh, bry dig inte om honom.
Anki stöttade mig när jag vingligt började gå hemåt. Jag försökte att inte lipa. Pappa stod i dörren när vi kom i trappan.
– Var har du varit? Vet du inte att vi äter här klockan fem?
Anki började objudet berätta en helt påhittad förklaring, som skulle göra oss skuldfria. Pappa motade bort henne när hon skulle följa med in.
– Nä…nä, nu räcker det för idag!
Jag ville gå direkt och lägga mig.
– Vill du inte ha nån mat!? Här har mamma varit snäll och hållit maten varm för din skull. Nu sätter du dig och äter!
Mamma ställde fram tallriken med paltbröd och vitsås och såg olycklig ut. Det var pappas älsklingsmat och något av det värsta jag visste. Oftast blev jag utan mat när jag hade kommit för sent till middagen, men inte denna gång. Pappa satte sig mitt emot och bevakade varje tugga. Jag la en bit av den torra, svampiga palten under tungan och låtsades tugga, när han puttade på tallriken och pekade på den vita såsen som låg där tjockflytande, med en glansartad hinna.
– Såsen då, glöm inte såsen! sa han utan att röja någon känsla.
Jag stirrade i tallriken som hypnotiserad medan tuggan växte i munnen.
– Får jag gå på toaletten? viskade jag fram.
– Ska det vara nödvändigt så, med en irriterad handviftning fick jag tillåtelse.
Jag spottade ut tuggan i toaletten som nu växt till en kväljande slemmig klump, svalde och svalde ner illamåendet som åkte upp och ner i halsen. Jag vågade absolut inte spy nu, det skulle höras. Jag lutade mig över handfatet och drack klunkvis med kallt vatten, innan jag gick tillbaka till köksbordet. Jag såg sökande efter Mammas ögon; om hon skulle kunna beveka Pappa att låta mig slippa. Men hon höll sig upptagen med att torka och plocka in disken. Jag kunde inte förmå mig att öppna munnen, satt med händerna mellan knäna, hukad över bordet och stirrade i tallriken. Så satt vi, Pappa och jag hela kvällen tigande, innan han reste sig och lämnade köket. Det var första gången som jag så konsekvent, gick honom emot. Stel och svimfärdig av trötthet gick jag och la mig med kläderna på, tillfreds med mig själv. Mamma kom tassande, undrande: Hur är det? Jag vände henne ryggen och låtsades sova.
