Självbiografi

Längst ut på Stora Essingen bodde Mammas yngre syster Berta och morbror Gunnar med mina tre kusiner. Från Stenkullavägen stupade en brant backe ner till Esssingesundet och på en bergknalle, som sköt upp ur vattnet stod huset och balanserade. En stor hyresvilla av trä med tinnar och torn, fyra våningar högt med källaren. På nedre våningen bodde ett konstnärspar med ateljé. Det var ett virrvarr av rum som löpte som i en labyrint. Jag letade mig alltid fram och kom jag fel visste jag inte var jag var. Från början var det omöblerat, morbror Gunnar inredde det lite i taget, vart efter som han kom över en möbel som föll honom i smaken och som han tyckte passade in. Varje rum fick sin speciella karaktär och användning. Allt var begagnat, hittegods eller inbytt. Han tog varsamt och kärleksfullt hand om tingen och förvandlade dem med slip och olja till vackra, behagfulla delar av inredningen. Soffor, fåtöljer och stolar klädde han om, så att de passade till varandra. Det ingick i välkomstmottagandet varje gång, att gå runt och titta och beundra de allra senaste skapelserna. Han lyckades alltid överträffa sig själv. Visst var han blygsam och skröt ogärna, men att han gladde sig åt uppskattningen, det kunde man se.

På vintern eldades det med koks nere i källaren, om det var svinkallt eldades det för fullt och man kunde höra hur det mullrade därifrån, och då stånkade det i vattenledningarna och den stora varmvattenberedaren väsnades. Man väntade att den skulle kränga sig loss från väggen och dränka en i kokhett vatten där man satt på toaletten. Då samlades vi alla i det stora rummet som låg mitt i huset. Det var det enda stället som var uppvärmt nog av öppna spisen och man slapp att vara påbyltad med vantar och mössa. I kallrummen, som låg som en ring runt storrummet, behövdes det. Ett enormt stort bord, där allt möjligt hamnat, drog till sig allas blickar och vi barn kurade i sofforna invirade i filtar. Här berättades det kusliga historier och spännande sagor, som skapades i stunden. De brinnande stearinljusen flämtade av draget från de kalla rummen och skapade flaxande skuggor på väggarna, det sprakade och knäppte från brasan, stämningen förtätades. Var de vuxna i högform tävlade de i att komma med det mest hårresande. Vi barn ville aldrig få nog, bad alltid om mer när de verkade vilja börja prata om annat. Det kunde vara till långt inpå natten.

På loven var lillebror och jag där så ofta det gick. Det var skojigast när inte Mamma var med. Moster Berta var inte lika ängslig, hon lät oss leka och vara utan övervakning. Det hände att vi blev för leklystna och tog större risker än vi förstod, men det gick alltid vägen tillslut ändå. Att jumpa på isflaken var en lek som var extra spännande och nog farlig, men det tänkte inte vi på. När flaken tippade eller började ta in vatten måste man vara snabb och fortsätta till nästa. Det gick inte att stanna upp för då sjönk man direkt. Från den stora vildvuxna trädgården kunde man klättra upp för stenbranten till Stenkullavägen ovanför. Man fick ta tag i det som syntes kunna hålla och bära en tills man fann en ny hållhake att hiva sig vidare uppför. Ibland tappade man taget och rasade ner och skrubbade sig. Men envisa och tävlingssugna som vi alla var tog vi nya tag och sökte andra vägar att ta oss upp.

I källaren hade morbror Gunnar som var tapetserare sin verkstad, där han klädde om möbler och gav bilstolar nytt skinn. Det stod ofta någon flådig bil på tomten som skulle få ny klädsel. Var det på vintern kunde det hända att den branta backen var rena iskanan och då blev bilen stående, tills kylan släppte sitt grepp och isen kunde smälta och rinna ner för backen och bilda stora vattensamlingar, som vi genast började dämma upp och skapa rännilar av. Vi åkte kälke utför med hisklig fart. Om man sladdade och krängde kälken kraftigt kunde man åka förbi huset vidare nerför bergknallen och ut på isen ett bra stycke. Vi drog ett sträck i isen och mätte ut vem som kom längst. Allt var tävling och uppvisning i mod och förslagenhet. Vi hejade på varandra och uppmuntrade till allt bättre resultat.

I ett av kallrummen hade moster Berta ett rikligt material som hon samlat och plockat hem från skogen och överallt annars. Det var träbitar, grenar, konstiga stenar, benbitar från döda djur, fågelskelett, ja allt möjligt och omöjligt. Av detta satte hon samman små figurer, som hon kallade skogsväsen, så levandegjorda att man genast kom att tycka om dem. Hon arbetade då och då i diverseaffären uppe på Stenkullavägen, med lite av varje. Hennes små figurer var efterfrågade av kunderna, och hon kunde få lite betalt för dem.

Huset var fullt med djur; Kejen, en stor schäfer, som jag höll mig på avstånd från, fast han var så snäll, var vakthund; två kattor, en som aldrig gick ut och en som aldrig gick in: Det var Morran, som levde på råttor och bara till nöds åt av den framställda matskålen nere i källaren, dit han tog sig in genom ett hål i stengrunden för att värma sig när kylan blev för svår även för honom. Så var det två undulater, och ett marsvin, små vita möss som alltid försvann, och aldrig hittades igen. Pappa kallade det för Noaks ark.

Under varma sommarnätter sov vi barn på golvet uppe i tornet inrullade i filtar. Dit kom man med en trång spiraltrappa. Härifrån hade vi utsikt över Essingesundet till Ekensbergs varv och Gröndal. Ångbåtarna från Klara Mälarstrand gled tyst förbi på väg mot Svartsjölandet och längre in i Mälaren. Och var det fest på andra sidan så hördes musiken över vattnet. På dagarna ekade hammarslagen från varvet och man hörde hur skärbrännarna skar sig genom plåtflaken och såg gnistkvastar från svetsen flamma till. Där byggde man båtar.

På andra sidan fanns Ekensbergs egna lilla samhälle med arbetarbostäder, affär och Godtemplarna med musikkår. Vid årliga högtider, ordnades festligheter och varvsbolaget bjöd på svagdricka och läskedrycker, om somrarna byggde de upp en dansbana. Våra äldre syskon rodde ofta över till andra sidan och ibland fick vi yngre följa med.

En kväll när vi satt och såg nyheterna på teve hemma i Hökarängen fick vi höra om en brand med häftigt förlopp på Stora Essingen.

– Men i Jesu namn, är det inte hos Berta. Mamma skrek till.

– Tyst nu, så jag får höra, tänk att käften alltid måste glappa, gormade Pappa.

Inslaget var redan slut. Där satt vi alla med var sin skräckbild av vad som kan ha hänt.

– Jag tyckte inte att det såg ut som att det var där, fick jag till slut ur mig, alldeles torr i mun.

– Det kan du ha rätt i, Berta hade väl ringt i så fall. Mamma reste sig och tände taklampan.

– Men vad gör du, tänder du? Det var utsagt förbjudet att ha lyset tänt och att prata när teven var på.

– Ja, jag måste ta mig en cigarrett. Men herregud Harald, hur kan du vara så kallsinnig! Förstår du inte vad som kan ha hänt. Mamma skrämde upp sig mer och mer.

– Ja om du bara hade kunnat hålla käft för en gång skull, hade vi kanske vetat det nu.

Lillebror satt tyst och stirrade in i teven som nu hade övergått till ett annat program.

Telefonen ringde, vi tittade på varandra: Vem ville svara? Mamma tittade på Pappa och Pappa vände sig mot mig. Lillebror satt stel som en pinne och stirrade in i teven. Mamma gick till slut beslutsamt fram till telefonen och lyfte luren, ivrigt blossande. Hon drog häftigt in luft gång efter gång. Pappa hade tänt en cigarrett även han, den låg och självbrann på askfatet, han tuggade och bet av nagelbitar som han spottade ut mellan sammanpressade läppar. Mamma jämrade sig och gnällde om vart annat. Spänningen steg i rummet och jag bara väntade på att Pappa skulle mista tålamodet och rycka till sig luren. Men han satt som slagen. Jag anade att en katastrof nu skulle drabba oss och göra oss märkta för livet, så som jag hade hört talas om. Att inget skulle vara sig likt efter det här. Det kändes högtidligt på något sätt att vara så drabbad av olycka. Lillebror började prata osammanhängande om allt möjligt, nu kunde han inte hålla sig längre. Pappa hyssjade på honom, mer lamt än vanligt. Telefonsamtalet drog ut på tiden. Jag hann tänka ut hur jag skulle berätta det för kompisarna.

– Nå, äntligen! Får vi höra nu då. Pappa såg sig om som om han ville tysta ner oss. Men det var ingen som sa något.

– Men vem pratade du med?

– Med Gunnar.

– Den idioten. Ja vad sa han då?

– Jamen, han sa att det ha brunne ner, hela kåken med djur å allt.

– Moster Berta me, pep lillebror.

– Nej, nej hon har dom kört till sjukhus, fortsatte Mamma. Hon e ju alldeles ifrån sig, som hon ömma för dom där djuren. Jag har ju aldrig förstått varför hon brytt sig så mycket, det var ju nästan viktigare med dom än med barna hennes.

Det var en stor olycka som hade hänt. Orsaken till branden tros vara en spricka i skorstensstocken, som kan ha blivit av sprängningarna på granntomten. Moster Berta var den enda som var hemma i huset när branden utbröt. Det var jobbarna hos grannen som sett att det kom rök från understa våningen. En av dem hade rusat in i huset och ropat uppför trappan: Är det någon här? Moster Berta hade svarat helt ovetande från övervåningen: Vad gäller det? Mannen hade då sprungit upp för trappan och ryckt till sig henne och fått med henne ut. När hon där såg att nedervåningen stod i ljusan låga gick det upp för henne att alla djuren var där, instängda. Hon slet sig ur hans grepp och rusade mot dörren, hann en bit upp för trappan när han hann upp henne och med våld drog henne med sig, precis innan trappan rasade samman och elden tog fart och strax hade allt stått i brand. Moster Berta chockades svårt, blev stel som en pinne och stirrade med glasartad blick i tomma intet. Det gick inte att få kontakt med henne. Hon fördes till sjukhuset av polisen som kommit till platsen med brandkåren. Ingenting hade gått att rädda, huset brann ner till grunden. Konstnären, som hade sin ateljé på nedre våningen, hade just fernissat sina färdiga målningar och förberett sig för vernissage och utställning. Allt hade stått inpackat och klart för hämtning. Morbror Gunnars vackra och personliga inredning, och hans välfyllda verkstad, tillsammans med Moster Bertas hela insamlade material, barnens alla saker. Ja allt som deras liv bestod av var borta.

När Pappa fick höra att de var oförsäkrade till råga på allt, var kommentaren given.

– Jag är inte förvånad. Den där snåle skåningen, skryt och prål var han noga med men att se till att kosta på försäkring de var för mycket. Stackars Berta, vad ska hon med honom till.

– Nu är du för hård Harald, sa Mamma.

– Kanske det, men jag har aldrig tålt en.

– Nä, det är väl bara du som är god nog åt Berta, sa Mamma surt.

– Denna genomsnälla varelse hade väl varit mer värd än en så´n.

Pappa och morbror Gunnar hade aldrig dragit jämt. Mamma menade på att det var för att de stod så långt ifrån varandra politiskt: Pappa längst till vänster och morbror längst till höger. Fast Pappa menade att det var för att han var skåning, han gillade inte skåningar. Jag tyckte om morbror Gunnar, och allt han gjorde, men det talade jag tyst om. Jag ville inte att Pappa skulle veta att jag inte tyckte som han.

I en liten mörk och omodern tvårummare i gatuplanet, på Söder fick de tränga ihop sig. Bara yngsta dottern kunde bo kvar hemma. På Stadsmissionen fick de välja ut vad de behövde. De saknade precis allt, hade bara kläderna de hade på sig när olyckan drabbade dem. Den glädje och skapariver som lyfte hela huset ute på Essingen var bortblåst. Allt verkade tungt och svårt. Hur kunde det bara hända, så där plötsligt, att allt bara försvann i ett nafs, så skrämmande. Kunde det hända även oss, mig, Mamma, Pappa och brorsorna? Var det så, var tillvaron så osäker och överraskande? Jag ville inte tänka på det. Mamma slog också bort tanken. Pappa blev grå och hård, när han inte grumsade teg han så att det hördes lång väg. Och han blev arg för det allra minsta.

Moster Berta brydde sig inte om att se ut varken möbler eller husgeråd. Morbror Gunnar höll sig borta, ingen visste vart. Mamma skickade dit mig, hon orkade inte själv se eländet, kunde inte se sin älskade soliga syster så dyster och nere. Kusinerna såg ut det allra nödvändigaste. Kläder och annat fick vänta till sorgen hade lagt sig. Inga stearinljus som lyste upp och värmde. Inga nystärkta handbroderade dukar på borden. Inga flitiga Lisa som blommade och skräpade ner, inga växter alls. De skulle ändå mörkret snart sluka, trodde moster. Inte ens en radio hade de, att höra musik från. Så tyst det hade blivit utan mosters smittande skratt. Det som kunde få henne att skina upp var när hon berättade om att kattor kunde leta sig tillbaka flera mil: Kanske var det svårare för Morran att hitta rätt här i stan, men vem vet… Ingen ville ta ifrån henne detta lilla hopp och säga att det var tillbaka hem som kattor kunde ta sig flera mil.

Jag tyckte att det var svårt att gå dit, men kunde inte heller hålla mig därifrån. Det var som att tiden var utmätt, och om jag inte höll mig i närheten så skulle de kunna försvinna och inte finnas mer. Det var som att det bara var om jag höll mig i närheten som det var kvar, som var livsviktigt för mig. Så hade jag känt förut också, när jag var barn, att jag måste vara inom synhåll för Mamma, annars kunde kanske det hända, att hon glömde bort att jag fanns. När jag var på koloni om somrarna, så kom Mamma inte ihåg att skicka paket och brev till mig, så som de andra barnen fick. Mamma brukade skoja om det. Hon var överraskad själv att hon kunde vara så glömsk.

Nu var det moster Berta och morbror Gunnar som måste hållas under uppsikt. Jag kände att man måste hålla fast vid det man ville ha kvar och inte släppa det utom synhåll.

Med tiden så bleknade minnena av Essingen och det gråa och modlösa blev det jag väntade mig att möta när jag kom till moster. Och jag kom mer och mer sällan på besök.