Självbiografi

Jag gick omkring i vimlet på Drottninggatan, uppspelt och på samma gång omtöcknad. Nu tittade jag i skyltfönstren med nya ögon, såg ut vad jag ville köpa, vad jag skulle köpa när jag fick min lön. Det var så mycket som nu var annorlunda, som nu var möjligt.

Jag visste att Pappa och Mamma var spända och förväntansfulla på att få höra hur det hade gått och att de ville att jag skulle berätta i detalj vad jag hade varit med om. Händelsen spelades upp som en film innanför ögonen medan jag gick där på okända gator. Här skulle jag snart bli van att vara och röra mig som en inbodd. Det var så spännande.

Jag gick bort mig i Klara, bland de trånga gatorna, med de smala trottoarerna, där hade jag aldrig varit förut. Men jag hade hört talas om Klara, att det var där som konstnärer och poeter höll till. Och att det var där som de stora tidningarna låg. Hemma satt de ofta och talade drömmande om bohemlivet i Klara och om tiden då de själva hade kommit till storstaden på trettiotalet, unga och förväntansfulla. På festerna var det uppläsningar av favoritdiktarna Nils Ferlin och Dan Andersson. Det blev ofta en mörk och sorglig stämning när de kom på tal. Jag tyckte inte om det, det var bättre när de sjöng visor och operetter. Kupletten ”Det var på Arendorffs tid” sjöng de hjärtans gärna i korus med särskild inlevelse. Här fanns allt som behöver sägas, menade Mamma.

Min faster Majken, hade varit kocka på sjön, ”seglat på de sju haven”, berättade Pappa stolt för dem som ville höra, men till slut blivit förälskad och hamnat i Köpenhamn. Hon sjöng med fin uttrycksfull stämma de danska visor hon lärt sig. En av deras vänner hade varit i främlingslegionen i Algeriet och krigat, han sjöng franska visor. Och särskilt Marseljäsen ville Pappa höra gång på gång, då sjöng han med på sin hemmagjorda franska, som för ett okunnigt öra lät precis som på riktigt. Det blev ofta upptakten till mer revolutionära sånger, som satte igång dessa evinnerliga politiska diskussioner, som alltid slutade med bråk och gräl. Och när de skildes som ovänner, lovade de varandra att aldrig mer ses. Men nästa gång var de åter lika såta vänner.

Lite ruskigt var det, att vara där i Klara. Mörka, trånga barer, man kunde inte se vad det var där innanför. De som gick in liksom försvann i dunklet. Det var mest karlar som brådskande pilade fram, som jagade. Jag vågade inte stanna och titta ordentligt på någonting, rädd att det skulle väcka uppseende, utan gick på som om jag hade ett bestämt ärende att uträtta där. Jag ville smälta ihop med de vana och känna mig som en av dem. Staden skulle bli mitt eldorado, lika hemma som jag var i Hökarängen skulle jag bli här inne i händelsernas centrum, bestämde jag mig för. Trött och hungrig sökte jag mig till Tegelbacken för att ta spårvagnen till Slussen och gröna faran hem.

– Nå, hur gick det? Mamma var först med att förhöra sig.

– Jag fick jobbet, svarade jag mer förvånat än övertygat.

– Jag tänkte väl det, Mamma var nöjd.

Jag nästan hoppade av otålighet för att få berätta nyheten för Pappa. Han var utan arbete, som vanligt var under vintrarna. Och nu var han inne på schackkaféet på Hornsgatan. Där var han ofta och ”spelade av sig”, som Mamma sa. Det blev kväll och sent, men ingen Pappa. Jag som ville vara pigg och utsövd första dagen på nya jobbet försökte hålla ut i väntan, men gav till slut upp och gick och la mig. Mamma tröstade mig med att han nog glömt bort vilken särskild dag det var. Jag hörde senare på natten att han kom och skulle in till mig, och att Mamma viskande ville hindra honom.

– Väck inte jäntan, hon behöver sova, vädjade hon.

– Va nu då, har jag inte rätt att få prata med min egen dotter, undrade han högröstat.

Han slog upp dörren så att den for i väggen och både jag och lillebror reste oss raklånga upp i sängen. Så kom han fram till min säng och ville ha en ordentlig redogörelse för hur det hade gått. Jag berättade kortfattat att jag hade fått arbetet med tvåhundraåttio kronor i lön.

– De e bra. När ska du börja då?

– I morgon är hennes första arbetsdag, så låt henne nu få sova, Mamma föste honom ut ur rummet ganska omilt.

Och han fann sig i det som en lydig hund. Jag fick svårt att somna om, låg länge och kände efter hur roligt och spännande det skulle bli, att jobba i stan.

Herr Johansson var noga med att jag höll mig till de arbetsuppgifter han lade för mig och att jag inte uppehöll mig ute i butiken. Medan damerna på silveravdelningen gärna ville att jag hjälpte till med att putsa silversakerna och damma glashyllorna. Jag stod på rangliga höga stegen uppe vid taket och vågade inte titta ner. Med ett mjukt, väl använt sämskskinn gned jag de kupiga sakerna och fick dem att glänsa och skina. När det kom en kund, tecknade de diskret åt mig att försvinna bakom. Stegen fick stå kvar.

Det var meningen att jag skulle leverera det köpta hem till kunden. Jag tyckte att det var konstigt att man inte tog med sig det man hade köpt, på en gång. Men det var nu en gång så att kunden förväntade sig den servicen. Det kunde vara sådant som hade lagats, eller lämnats in för upputsning, eller gravering. Glas som graverats med monogram, tog herr Johansson själv hand om. Han sa att det var alldeles för riskabelt att låta en flicksnärta som jag handskas med dyra kristallglas. För hur skulle jag kunna ersätta ett enda av dem om det skulle råka gå sönder, med den ynka lönen. Annars gick det bra att jag åkte spårvagn kors och tvärs över stan med de små paketen. Mest var det till Östermalm jag hade ärenden. Det var inte så roligt, för där fick jag sällan någon dricks av hembiträdet som öppnade. Och aldrig fick jag komma in och vänta, såsom det hände när jag kom till andra delar av stan. Nej på Östermalm fick jag stå i trappan och vänta medan kvittot på leveransen undertecknades.

Hemma ville de veta vad som hände och hur det var där och jag berättade om mina framtidsdrömmar, att få stå där vid disken med guldsmyckena och hjälpa kunderna att välja bland de finaste och dyraste ädelstenarna.

– Ja men då måste du kunna allt om stenar och juveler. En juvelerare, förstår du, är en yrkesman, så god som en an, upplyste Pappa.

– Hur gör man då’ra?

– Du får börja med att göra som de säger och sköta dig, hålla tider och vara påpasslig. Sedan … ja sedan blir det nog något råd.

Jag tyckte det var roligast att vara ute i affären. Frk Nilsson, han kallades så ute i verkstan, var en vänlig man, som doftade svagt av parfym. Han visade mig gärna hur han gick till väga när han la colliererna. I en sorts mallar klädda med sammet, fanns skåror, av olika bredd och varierande längd. Han valde ut pärlorna med stor omsorg och la dem på försök i en viss ordning, vickade på huvudet och granskade resultatet närgånget och på håll. De kunde vara enkelradiga eller dubbelradiga, mera sällan flerradiga collierer. De var de allra dyraste. Pärlorna hade olika form och nyans, ville han visa mig. Ingen pärla var den andra lik, fick han mig att se, en del var runda andra mer avlånga. De äkta pärlorna var mycket dyrbara, de oäkta som odlades av japanerna var mera jämna till form och storlek, inte alls lika vackra, ansåg han. Han berättade och visade med kupade händer hur musslan öppnade och stängde sig om det lilla sandkorn som slunkit in och som den sedan vävde in i pärlemor, lager på lager så att det av det blev en pärla.

En trappa upp fanns ett litet lunchrum, trångt och utan fönster Där var det meningen att man skulle äta sin medhavda mat. Jag hade sällan något med mig hemifrån, det kunde hända att jag någon gång fick med mig ett par smörgåsar. För att det inte skulle märkas att jag var utan mat, så höll jag mig inne på toaletten medan de andra satt och åt. Småningom började de äldre damerna ha med sig något till mig. De sa att det ändå var så mycket och att de inte orkade med allt: Ville jag inte sitta med och smaka ändå? Jag svarade att jag inte var hungrig. När de gick iväg lämnade de resterna framme, ifall jag skulle ångra mig.

Jag höll helst till inne hos paret Andersson, de var så vänliga och roliga. Det var så otroligt varmt och trevligt att sitta där i deras sällskap och dricka halvvarmt kokkaffe från termos och äta smörgåsar med stekt ägg på hembakat bröd. Men jag såg alltid först skrämt åt plåtkarets håll för att förvissa mig om att det var tillstängt och låst. Gubben berättade gärna om sådant han varit med om i livet och frun fyllde i när minnet svek. De verkade ha levt tillsammans i all evig tid, tätt, tätt och gärna. En gång ville fru Andersson visa mig hur geschwint det gick till att få silvret att blänka välputsat utan ansträngning. Hon använde en lång tång som hon sänkte ner saken i badet med, väntade en stund och tog upp det och granskade det ordentligt, var hon inte riktigt nöjd, så doppade hon ner det en gång till. Jag följde varje hennes rörelse med vaksamhet och försökte att inte andas under tiden, rädd att förgiftas av ångorna. Gubben Andersson berättade att den tidigare butikschefen hade hittats en måndagsmorgon död inne på kontoret. Han hade tagit sig av daga med detta giftet.

Efter två veckor fick jag min allra första lön. Man hämtade den hos kassan. I ett brunt kuvert låg sedlar och lösmynten. Jag väntade till arbetsdagen var slut innan jag öppnade det och räknade pengarna. Jag hade redan fått låna till åkkort för hela månaden. Ett viserkort hade jag köpt, som man fick åka hur många gånger man ville på, man bara visade upp det i spärren. Det var dyrt, mycket dyrare än klippkortet. Pappa frågade efter pengar direkt när jag kom hem. När jag hade betalat tillbaka lånet var det inte mycket kvar.

– Du ska betala för mat och husrum också, det kommer du inte undan.

– Kan jag inte få vänta med det till nästa lön, det blir ju inget kvar annars, vädjade jag.

– Tror du hyresvärden väntar, nej han ska ha sina pengar på dagen. Det är bäst att du lär dig från allra första början.

Ja, så var jag pank igen, som väl var hade jag mitt månadskort. Det skulle jag använda flitigt.

Jag hade ofta ärende till Guldsmedjan, som var inrymd i en tvårumslägenhet en trappa upp i ett av de äldsta husen på Gamla Brogatan. Där var det två unga guldsmeder som utförde beställningsarbeten åt Hallbergs. Rummet låg alltid i mörker, det var bara där de satt och arbetade som det var upplyst. Jag kunde hänga där hur länge som helst. På en snurrpall tätt inpå Lundin satt jag och följde varje moment i utförandet. Av tunna stänger i guld smidde han med gaslågans stråle och knipsade fram, det smycke som han först tecknat upp i detalj efter kundens egna önskemål. Jag fick följa hur en brosch växte fram ur hans små handrörelser, hur han lade in knappt för ögat synliga stenar i mönster och infattningar: Hur kunde han, det var som trolleri. Det var noga att jag satt helt stilla, insvept i ett nylonskynke, så att inga guldflagor fastnade på mina kläder. Efteråt kröp han omkring på alla fyra och samlade upp med fuktad fingertopp allt som såg ut att glimma. Och dessa korn och flagor smältes sedan samman i en liten kopp av emalj. Ingenting fick förspillas. Att hosta eller prata var strängeligen förbjudet. Allt där andades stillhet och bländande skicklighet.

En bit därifrån, på Bryggargatan, fanns ett fik där de som jobbade på Postgirot och sorterade girokort, brukade sitta och fika. Jag ville också sitta och hänga där med dem och låtsas att även jag jobbade på ”Girot”. Tänk att få jobba tillsammans med samma sorts syssla, vara en i gänget, ha det likadant. Det verkade så avundsvärt. Girot låg på baksidan av den stora vackra Centralposten. Det var dit jag gick när jag skulle posta paket, upp för breda trappan som försvann in i byggnaden och genom de tunga svängdörrarna in till den stora salen med högt till tak och väggar målade med berättande motiv. Det var lika högtidligt att komma in där som det kändes att komma in i Centralstationens hall.

På Sankt Eriksgatan låg Hantverkshuset, där alla sorters hantverksstäder fanns. Ibland lämnade och hämtade jag saker där. Jag hissnade när jag gick i denna jättestora fabriksliknande byggnad med olika verkstäder på var våning, med buller från de olika maskinerna som skallade öronbedövande. Skulle man fråga eller säga något till varandra fick man gå alldeles inpå och prata direkt i örat för att göra sig hörd. I brunljuset fanns inga dagrar eller skuggor, allt var smutsfärgat och luften var unken av sågspån eller järndamm och fukt. Tunga fladdrande gummisjok fungerade istället för dörrar. Jag var alltid rädd att jag skulle klämmas fast och inte komma loss. Det var stort och oöverskådligt, och ingen som tog notis om en. Alla var upptagna och inte kontaktbara. Det ville till att jag visste exakt vart jag skulle och vad jag hade där att göra, annars blev jag olidligt vilsen. Det hände att jag blev tvungen att gå därifrån och ut på gatan för att hämta luft, och sedan på nytt försöka leta reda på vart jag skulle.

Ibland hördes det musik från den lilla gården, på Drottninggatan. Det var en liten grupp med dragspel, gitarr och bas som spelade och sjöng de mest älskade sångerna. De tittade med längtansfulla blickar upp mot husväggarna och fönstren, där tanterna stod lutade mot fönsterblecken och gungade i takt med musiken. Efter avslutad konsert seglade penningpaketen av tidningspapper ner, slog i marken med ett klirr. Ju fler slantar i paketet desto ljudligare klang. Jag brukade stå dold i trappfönstret och lyssna. Eftersom jag inte hade några slantar att skänka bort ville jag heller inte att de skulle se att jag lyssnade. Det var ett och samma gäng som återkom och uppskattades efter förtjänst.

Jag skickades ibland till Konsum som låg i kvarteret för att handla till personalen. Det var den enda självbetjäningsbutiken i området, den andra låg borta vid Hamngatan. Med lappar skrivna av var och en, försökte jag först tyda vad som stod och sedan leta fram varan. Det var ofta sådant jag aldrig hade hört talas om eller visste vad det var. Jag kunde gå både länge och väl bland hyllorna och leta. Ibland hittade jag inte det jag skulle ha. När jag kom tillbaka sa jag att det inte fanns, vilket de inte verkade tro på. Jag hade hellre handlat i de betjäningsbutiker som fanns rikligt av runt i kring, men det vågade jag inte föreslå. Jag fick handla matvaror till herr Olin också och åka till hans bostad på Narvavägen längst bort på Östermalm och lämna dem till fru Olin: Här lilla vän, en slant för besväret, sa hon vänligt, och tryckte en peng i min hand.

Det hade börjat en elev, som hette Gun. Hon var något år äldre än jag och ”hade realexamen”, fick jag höra både en och två gånger av herr Johansson. Att hon skulle läras upp till butiksbiträde gjorde att alla mina drömmar gick kras. Nu var jag inte så intresserad av att vara i butiken, inte heller av att gå med ärenden. Jag höll mig borta, ute på stan, kom längre och längre från det arbete jag skulle utföra. Jag drogs hela tiden till kaféet på Bryggargatan, kunde sitta länge och stirra förhäxat på de andra, som pratade och skrattade tillsammans. Jag lekte med tanken att även jag satt och hade roligt och var lika bekymmerslös. Särskilt grabbarna drog till sig mina blickar. En av dem, svarthårig och med skrattgropar, kunde jag inte slita blicken från. Han var lite av kung i gänget, säker och munvig. När han sa något var de andra tysta, annars pratade de i mun på varandra och det var omöjligt att höra vad de sa. Jag märkte att han alltid var där. När jag vaknade till ur min trans fick jag springa hela Drottninggatan bort till Hallbergs och till herr Johansson. Det fanns alltid något som han klagade på och visade sig missbelåten med. Nu började han också få anledning att skälla på mig. Jag brydde mig inte, ryckte bara på axlarna, ville visa att jag inte var det minsta rädd för honom.

Våren kom och jag hade sett ut en kappa som jag ville ha, men jag behövde även ett par nya skor, de jag hade var det tjocka rågummiskor på och de skulle inte alls passa till kappan. Men hur skulle jag göra: köpte jag skor hade jag inte pengar till kappan, och köpte jag kappan skulle det inte vara något nöje att ha den på. Jag bestämde mig för att fråga om förskott på nästa lön. Jag frågade herr Johansson om det gick för sig.

– Nja, han drog på det, fröken har ju fått pengar, är de redan slut! Fröken får lära sig hushålla.

– Men kan man få förskott? jag ville inte ge mig med hans undanglidande svar.

– Det får fröken tala med Herr Olin om.

Det blev genast mycket svårare. Jag skulle nog ha skjutit på det om det inte var för att jag så hemskt gärna ville köpa de där skorna. När jag stod utanför hans dörr kunde jag inte lyfta handen och knacka på, armen var som förlamad. Jag kom att tänka på hur dåligt jag passade tiderna och vad nonchalant jag hade varit mot herr Johansson. Och jag visste att de andra i verkstan såg hur jag stod där som fastspikad i golvet utan att komma vare sig hit eller dit. Till slut efter en evig tid lossnade förstelningen och jag knackade lågt på dörren. Kanske var han inte där, och jag kunde för ännu en tid skjuta upp besöket. Jodå, han svarade med sin vackra klara röst: Varsågod! Jag snubblade på mattan och höll på att tappa balansen, men rätade upp mig i sista stund.

– Hoppsan! han tog mig handfast i armen och nickade mot stolen.

Jag ville helst stå och tvekade att sätta mig, men tänkte att det kanske verkade oartigt, så jag satte mig ändå, ytterst på stolkanten.

– Nå, vad är det nu som är så brådskande, han log roat.

Jag tog ordentlig sats och hastar fram orden:

– Kan man få förskott?

– Det kan gå för sig om det är angeläget, svarade han med betoning på varje ord. Till vad ska fröken använda dessa pengar?

– Jag behöver köpa ett par nya skor, svarade jag ärligt.

– Ja, det tycks mig vara anledning nog. Vad kostar dessa skor då?

– De kostar trettio kronor, svarade jag ivrigt: Det verkade ju gå vägen.

– Då kan fröken Jönsson hämta trettio kronor i kassan. Men se nu till att de blir inköpta och ha mycket nöje.

Han reste sig, sträckte fram handen till adjö och ärendet var avklarat. Jag var omåttligt glad och stolt när jag gick ut genom dörren: Det var inte så farligt trots allt.

Jag hade redan sett ut kappan som jag ville ha på PUB, en beigefärgad trenchcoatsmodell. Jag hade sett på bio att de mer skarpa tjejerna hade sådana, med hårt åtdraget skärp i midjan. Jag tittade också på basker, en svart skulle ha passat bra till, men så långt vågade jag inte gå. Jag ville inte väcka uppseende på fel sätt, hellre inte synas alls, resonerade jag med mig själv. Jag hade sett svarta, släta lågskor på Oscaria som jag absolut ville ha. Med förskottet och mina hopsparade pengar kunde jag nu köpa detta. Sedan var jag pank.

Hemma klädde jag mig i den nya kappan, drog åt skärpet i midjan så mycket det gick och satte på mig skorna, de klämde fram och jag var tvungen att kröka tårna en aning för att de skulle få plats. Jag speglade mig på rummet med spegeln jag tagit ner från väggen i hallen, vände och vred på mig för att se ur alla vinklar. Det gick inte att se hela mig på en gång, om jag inte vinklade spegeln, men då såg jag ut som en dvärg med korta ben och enorm överkropp.

Det var lördag och Mamma och Pappa satt i köket och festade. Jag ville visa upp mig i min nya stil. De gjorde miner, såg menande på varandra och sedan på mig. Jag kände att hade jag gjort mig märkvärdig och rodnade. Jag som hade tyckt att jag var fin, till och med snygg och modern, blev skamsen och generad. Så skrattade de och fortsatte att göra miner.

– Men få se, sa Mamma, en riktigt liten dam har vi här. Kom fram och visa dig ordentligt.

– Nää, jag vill inte, svarade jag trumpet.

– Men va nu inte sån, tål du inte lite skämt. Pappa var road.

– Ja, mannekänga lite för oss nu, Mamma tog det hela på skämt. Vem är det du försöker likna? Inte är det väl Greta Garbo?

Det var som hon hade läst mina omedvetna tankar. Greta Garbo var Mammas idealkvinna på alla sätt och vis. Och jag visste att jag i jämförelse med henne saknade allt. Så skrattade de igen. Jag rusade till mitt rum. Rev av mig kläderna, slängde mig på sängen och stortjöt. Jag hörde dem i köket. De hade redan glömt hela episoden och fortsatt att roa sig.