Självbiografi

Det är i femtiotalets början och vi är i tio-elvaårsåldern.

Från Hauptvägen, där vi bodde, cyklade vi ner till Fagersjö. En smal, regnhalkig träbro över sjön Magelungen ledde till Farstanäset, en udde som stack ut från Ågesta. Där badade vi om somrarna.

En gång när vi cyklade till badet, hörde vi konstiga skrik bakom ett högt plank, i det mest obebyggda området vid sjön. Jag blev nyfiken, hoppade av cykeln i flygande fläng och smög fram till planket, varifrån jag hört skriken. I de smala springorna kunde man skymta delar av en trädgård och något rött som kunde vara ett hus. De andra som fortsatt ett stycke stannade och ropade:

– Kom! Det finns idioter därinne, de är farliga om de får fatt i en. Du hör väl vad de vrålar. Vad då idioter? Jag försökte vinkla huvudet, så jag skulle få bättre syn på vad som fanns där innanför.

Jag såg några stora pojkar, de såg förvuxna ut på något sätt, deras huvuden var alldeles för stora till kroppen och tunga så de vinglade när de rörde sig. De kastade boll mellan sig, men missade att fånga den, var gång. Och så skrattade de, på ett besynnerligt sätt, inte som när man har roligt utan som för att visa att de kunde. Men de kunde ju inte. Jag tyckte mig se in i en värld, som var alldeles annorlunda än utanför planket. De andra kom tillbaka med långa pinnar, som de stack in mellan spjälorna och lockade på några av pojkarna, som flinade och glodde på varandra, de verkade inte kunna förstå varifrån lockropen kom. När de fick syn på pinnarna som vippade upp och ner fattade de att det var någon där och drog sig sävligt, motvilligt mot planket. När de slutligen hade vågat sig ända fram till planket och stod helt nära såg jag att de inte såg ut som vi andra, de verkade inte vara varken barn eller vuxen, utan något annat: Men vad då?

En av de andra tryckte till med pinnen rakt i magen på pojken, som just hade tänkt ta en av pinnarna. Han vek sig av smärtan och gav till ett fruktansvärt skri.

– Du ser väl, de är inte riktiga, de är tokiga förstår du och därför måste de hållas inlåsta här.

Jag tyckte synd om pojken där inne.

En stor och tjock tant kom utspringande och fram till planket, ropade till oss:

– Kom här, så jag får tala med er. De andra satte sig på cyklarna och trampade för brinnande livet därifrån. Jag blev kvar som fastfrusen.

– Se här flicka lilla, hon såg vädjande ut, men kunde knappt se mig genom spjälorna, de här pojkarna är så snälla och rara, vill ingen illa, men de har svårt för att fatta, det är hela saken. Jag hörde vad hon sa, tydligt, men förstod inte vad hon menade.

– En annan dag kanske ni vill komma in och hälsa på pojkarna. Ska vi säga så.

Hon gick iväg utan att vänta på svar. Pojkarna slöt upp vid henne och sneglade flinande på hennes ansikte. Hon lugnade dem med mjuk jollrande röst:

– Nu går vi in och dricker saft och ser om där finns några goa bullar som fröken har bakat. De gick i samlad tropp in i huset. Kvar stod jag och såg längtansfullt efter dem, vad jag hade velat få följa med in och värmas, av den vänliga rösten.

Jag kunde inte släppa tanken på de där pojkarna. Inte heller på den vänliga tanten. Jag frågade Mamma om hon visste vad som fattades dem, vad som var fel. Var det något fel? Mamma undvek att svara, försökte prata bort frågan. Men jag insisterade: Kunde jag också bli sån? Varför blir man så? Jag fick inga tillfredsställande svar. Något sa mig att vuxna inte alltid hade svar, inte kunde veta allt. Det var oroande. Var gång vi cyklade förbi Pojkhemmet nere i Fagersjö, så stannade jag till och kikade in för att se att de var kvar. Jag hoppades få förnyat erbjudande, att komma in och hälsa på pojkarna, som hon sagt. Men jag såg inte till den tjocka tanten mer.

En dag senare på hösten träffade jag på en av pojkarna uppe vid Hökarängsplan. Jag såg honom på håll, hur han larvade omkring utan att liksom vara på väg någonstans. Jag gick efter honom länge, visste inte hur jag skulle göra för att han skulle se mig och börja prata med mig. Hur det blev så tappade jag bort honom, innan. Det stod inte långt på förrän såg jag honom igen. Nu gick jag fram och sa hej. Han såg sig omkring utan att förstå att jag talat till honom. Då tog jag hans hand och drog lite i den. Han drog tillbaka handen och såg på mig.

– Hej, upprepade jag, du bor där nere på Pojkhemmet, va?

Han drog sig en bit bort, men höll ögonen på mig, oavvänt.

– Vad heter du? Jag heter Ingrid, bor där borta, pekade jag mot kiosken och Hauptvägen. Han såg ditåt, han kunde alltså förstå vad jag sa. Men han svarade ingenting alls, bara såg oavvänt på mig, utan att blinka. Jag lämnade honom. När jag vände mig om såg jag att han stod kvar länge, länge alldeles orörlig.

Vid den här tiden hade vi upptäckt hissen i höghuset på Hökarängsplan. Berit, min bästis och jag brukade tjuvåka hiss, när vi inte hade något annat kul att göra. Där fanns två stycken hissar, mittemot varandra. De var små och stängdes med en järndörr, där en smal glasruta fanns, så man kunde se hissen mittöver och se om hissen var där. Vi åkte i var sin hiss, upp och ner, försökte jaga varandra och undgå varann. Det var alltid någon som till sist upptäckte vårt bus och gormade i trapphuset så att det ekade genom våningarna, att de minsann skulle få fatt i oss och berätta för våra föräldrar vad vi höll på med. Och det var en varning som tog, samtidigt som det höjde spänningen på leken avsevärt.

En gång när jag var på väg uppåt stannade hissen mellan två våningar, jag ensam blev stel av skräck, kände mig fångad som i en fälla. Förvirrad av skräcken kunde jag inte komma på att trycka på nästa våningsknapp, utan tryckte istället på larmknappen. Ett högt, gällt ringande fyllde hela huset. Så satte hissen igång neråt, jag fick för mig att jag störtade i hög fart och att jag skulle krossas mot botten. Jag vrålade för full hals i fallet, som jag trodde, när hissdörren öppnades av en farbror, som tog mig i örat och ledde mig hårdhänt mot porten, han hade Berit fast i ett stadigt grepp i andra handen:

– Jag hoppas att ni fått er en läxa nu och att jag aldrig mer ska behöva se er här.

Skakis och gråtfärdig var jag ändå glad att han inte tänkte berätta om vårt bussträck för pappa.

Vi höll oss därifrån ett bra tag. Men sedan bleknade båda varningen och skräcken. Åter blev begäret efter spänning och utmaning så starkt, att riskerna inte avskräckte. Jag kom på att längst ner vid dörren fanns en spärr och om man tryckte på den med foten, så stannande hissen. Det där tränande jag på. Jag upptäckte att om jag själv stannade hissen och sedan satte igång den igen, så blev jag inte rädd. Det var lite samma känsla som att cykla, hissen blev något som jag bestämde över och kunde styra dit jag ville. När glädjen över upptäckten gick över, märkte jag att också spänningen var borta, inget överraskande kunde nu hända.

Nu ville jag se om han, den där pojken som hade svårt för att fatta, skulle bli rädd om hissen stannande mellan två våningar. Jag såg honom ganska ofta uppe vid Hökarängsplan och tänkte nu lura med honom till höghuset för att åka hiss. Han kände igen mig nu och när jag tog honom i handen drog han inte undan den. Jag sa att vi skulle göra något roligt:

– Vill du det? Han svarade inte, utan flinande och skrattade så där högt och menade.

Det betydde nog Ja, tänkte jag. Vi kom in i trappen, han lunkade efter mig, så klev vi in i hissen. Jag var spänd av förväntan på vad som nu skulle hända. Så tryckte jag på knappen till översta våningen, plan 8. Hissen satte igång. Jag iakttog honom hela tiden för att se hur han skulle reagera. Men han gav inte ifrån sig någon reaktion alls.

– Se! sa jag, vi åker uppåt. Jag pekade på den lilla fönsterrutan, där man såg hur vi passerade våning efter våning. Jag trodde att han skulle tycka att det var kusligt, i alla fall konstigt. Men han rörde inte en min. Så tryckte jag på spärren så hissen stannade mellan våningarna och sa:

– Titta, nu har vi fastnat, hissen står still, nu kan vi inte komma ut.

Han tittade med samma uttryckslösa blick ömsom på mig och ömsom på det lilla fönstret. Han blev inte det minsta rädd.

Jag tryckte ner hissen och inte heller det väckte någon som helst känsla hos honom. Jag hade alldeles tröttnat på att åka hiss och på att vara med honom. Men han ville inte gå ur hissen, utan tryckte sig mot väggen. Jag drog honom i handen och sa att det nu var slut, att vi måste gå ut igen. Han knep ihop läpparna och väste argsint så det stänkte. Hur skulle jag nu göra, jag ville inte åka något mer hiss med honom. Jag smet iväg och lämnade honom kvar där.

Senare på våren restes ett stort gräddvitt, runt tält på Ängen. Det var inte ett tivoli, det var Filadelfia som hade kommit. Jag var nyfiken på vad det var. Jag frågade hemma och Pappa höll ett långt förmaningstal. Han varnade för vad som kan hända, om de får klorna i en. De kunde trollbinda en, så att man inte kom loss ur deras garn. Satans soldater, kallade han dem. Jag blev väldigt intresserad av hur det skulle gå till. Jag drog med mig Berit då de hade möte. Hon var försiktig och stannade en bra bit därifrån, tyckte att det räckte att lyssna på håll. Men jag ville närmre, förflyttade mig i cirklar, bit för bit, ända fram till tältduken. En av vakterna utanför tältet vinkade på mig, vek upp tältöppningen och bjöd mig in med en generös bugning. Det var redan för sent att backa. Framme på scenen stod en ung grabb och mumlade, knappt hörbart, i en mikrofon. Bakom honom stod en liten orkester med flera gitarrer och blåsinstrument. De stod raka i ryggen och lyssnade med allvarsam min på vad den unga grabben ville tala om. När han tystnade, så började sången och ljudlig musik från blåsarna. På gräset var det uppställt rader av träbänkar och där satt tätt, tätt, vuxna och barn andlösa. Det cirkelformade vita uterummet, med gräsgolv färgade ansiktena ljust gröna. Jag tappade andan av hänförelse, det var vackert. Man flyttade ihop sig på bakre bänken och såg vänligt åt mitt håll. Jag ville bli där, tillsammans med dem, men mindes Pappas kraftiga varningar och rusade ut därifrån och bort till Berit som stod kvar på behörigt avstånd.

– Vad var det därinne?

– En scen, det var en scen. Det gick inte beskriva vad jag hade upplevt.

Hela våren var tältet kvar och var dag var där fullt med människor som höll möte. Jag vågade mig inte fram någon mer gång. Men vi höll oss där omkring. Nu hade även killarna uppmärksammat besöket. De bråkade och ville störa. De äldre killarna körde med sina mopeder, runt, runt och sången dränktes i motorbuller. Men de lyckades inte störa dem därinne, som fortsatte sina möten stillsamt och oberörda. Jag låtsades inte om att jag hade varit på väg in och nästan blivit kvar.