Nu började stan dra, därinne hände det mer, fanns mer att välja av. Berit och jag for in till Götgatan, som då var det populära ströget. Där stod raggarbilarna tätt, utmed trottoarerna, med spinnande motorer igång: Vräkiga, pastellfärgade amerikanare med långa fenor och skinande krom; cabrioleter var allra finast, breda säten i skinn och vackert utsmyckade paneler i blanklackade träslag. De var hela tiden på gång, färdiga att sticka iväg med skrikande däck och vrålande motorer, bara för att köra runt kvarteret och hitta en ny plats i ledet.
Raggarna, som alla satt i framsätet, visslade uppskattande på de tjejer, som föll dem i smaken. Och vi, tjejer, defilerade förbi bil efter bil med blicken halvt bortvänd, för att inte verka för angelägna, men samtidigt inte för ointresserade, då det kunde upptas som snobbigt och alldeles förstöra varje chans att bli utvald och inbjuden till att få sitta med i baksätet och visa det, för de andra tjejerna. Det var bara i enstaka undantag, som någon av oss tjejer fick åka med på en runda.
Vi gick från Skanstull mot Medborgarplatsen på vänster sida, fram och tillbaka. Det var mycket att titta på i fönsterskyltningen, speciellt de som skyltade med kläder. Och vid guldsmedsfönstret stannade vi länge och valde och valde bland smyckena, vilka vi skulle önska oss den dan vi blev tillfrågade. Men leksaksaffären skyndade vi oss förbi, det var för genant att visa intresse för nu.
Varje biograf måste vi stanna vid och läsa vad som skrevs om pågående film, och få ett hum om vad filmerna handlade om. Sedan hittade vi på, spann vidare på spännande berättelser där vi själva spelade huvudrollerna. Så kunde vi skapa oss allt vad vi ville skulle hända med fantasins hjälp. Ofta var det olycklig kärlek, trånad och längtan, som vi i all oändlighet utspann oss om. Vi hade också våra egna favoriter och idoler, om vi hade samma, vilket vi ofta hade, så fick vi turas om att spela just denna. Jag minns att det var fantastiskt att leva mig in i en utvald karaktär och föreställa mig att jag var hon, hur jag förvandlades till en skönhet som ägde allt det jag saknade. Ibland var det nästan omöjligt att skaka av mig inbillningen och jag kunde vara förbytt i flera dagar och saligt lycklig i en annans skepnad. Mamma köpte Hemmets Veckotidning, där fanns det följetonger, som jag läste och hämtade inspiration till egna fantasiförställningar. Vi samlade på ”filmisar”, små kort med filmstjärnor på, som vi bytte till oss. Där lärde vi oss namnen, som jag rabblade om och om igen för att komma ihåg. Storebror Åke, rättade till uttalet, så jag skulle slippa bli utskrattad, som han sa.
Under dessa strövtåg, utan annat mål än vara i händelsernas centrum, fick vi veta och höra vad som var i görningen. Upplysningarna surrade i luften, man visste inte alltid varifrån de kom, men plötsligt visste man något, något som vände på ens planer eller föresatser. Och så var man indragen i eller involverad med något som man aldrig hade kunnat tänka ut själv eller tänka sig vara med på eller vara med om. Det var det som var så spännande. Så hörde jag talas om att det spelades musik, i Eriksdalsskolans aula. Det var Rockkonsert, sas det. Det ville jag vara med om. Jag tog av sparpengarna och Berit och jag tog oss dit, längst bort på Ringvägen, nära Södersjukhuset, som vi upplevde som olycksbådande och skrämmande. Där hamnade man när man var dödligt sjuk och ofta kom man aldrig därifrån utan kördes ner i kalla och mörka kulvertar och lades i frysskåp, som lik. Bara tanken på att bli lik fick iskalla kårar att sticka i kroppen på mig.
Man berättade i tidningarna, att flickor blev som galna på dessa rockkonserter, att de skrek och bar sig åt, alldeles hysteriskt. Därför menade vissa att det var ett djävulens påfund, att musiken lockade fram de sämsta sidorna hos publiken. Och frågan var om man inte måste förbjuda dessa uppvisningar. Elvis Presley som var hejdlöst populär i Amerika, uppträdde utmanade och fick publiken i extas. Vågade vi verkligen gå dit, tänk om också vi blev galna. Ryktena som surrade fick mig nyfiken, men också på min vakt. Jag skulle minsann inte skrika och bära mig åt.
Vi fick stå länge och trängas i kön innan vi blev insläppta. Spänningen ökade och när det så äntligen var fritt fram, rusade vi in i aulan och slogs om de främsta platserna. Framme på scenen stod ett litet batteri trummor och en mikrofon på ställning. När allt tumult hade lagt sig sprang rockgruppen in på scenen och började spela. Som på en given signal satte ett öronbedövande oväsen igång. Jag rycktes med, skrek och vrålade lika högt och motståndslöst som alla de andra. Vi hörde inget av musiken eller sången, men vi såg dem, de knyckte med kroppen, och han som sjöng kastade sig ner på knäna och sträckte sig bakåt med halsen i en båge. Något sådant hade jag aldrig varit med om: En gemensam utlevelse där avståndet mellan publik och de som uppträdde utplånats.
Efteråt raglade vi allesammans ut på Ringvägen, omtumlade och högljudda drog vi i stora klungor vidare och in på Götgatan. Nu höll vi oss inte till trottoarerna, utan mitt i gatan drog vi fram i breda led. Någon började ge sig på en av bilarna med sparkar. Det hettade till ordentligt och flera stycken tog gemensamt tag i sidan på en bil och gungade den. Hejaropen skallade och så med ens tog de i och fick bilen att slå runt. Som en löpeld spred sig förstörelselustan och allt som var löst slängdes omkring, så hördes sirenerna: ”Snuten kommer, vi sticker!”. Och som genom ett trollslag försvann alla in på tvärgatorna. Jag och Berit stod alldeles handfallna med ryggarna tryckta mot väggen, när polisbilarna i hög fart och i bredd körde gatan fram.
