Självbiografi

Barbro kom snubblande ut ur bilen, med skorna i hand. Hon vände sig bort när hon knäppte knapparna i blusen och krånglade sig i koftan, sedan strök hon med händerna över kjolen i ett försök att räta ut skrynklorna och rättade till nylonstrumporna, innan hon klev i skorna. Efter henne kom Smockey ut, sträckte på sig och knäppte byxorna. Han såg ut över sjön. Så ropade han till Sune:

– Öh, ska vi komma iväg då!

Sune skyndade sig upp till bilen. Jag följde honom med ögonen, skulle han inte säga något till mig. Barbro stod en bit ifrån och bara glodde. Sune satte sig vid ratten, startade motorn, backade och svängde runt. Smockey hojtade:

– Ska ni me, så sätt fart.

Han svängde med armen för att få fart på oss. Barbro rörde sig inte ur fläcken. Jag sprang fram och drog henne med till bilen.

– Sätt er där bak, anvisade Smockey. Själv satte han sig där fram, bredvid Sune.

Sune svängde ut och körde iväg.

– Kör mej till Råsta, sa Smockey kort.

När vi kom dit klev han ur och drämde igen dörren.

– Ja, va gör vi nu’ra, undrade Sune.

– Jag vet inte, svarade jag. Barbro sa ingenting.

Han körde till Odenplan, släppte av oss där, utan att säga något om när vi

skulle ses nästa gång.

– Låg du me han, frågade jag Barbro. Hur kunde’ru, me han, fortsatte jag fråga när hon inget svarade.

– Sluta, jag vill inte prata om’et, sa hon till sist.

– Gjorde’re ont, ville jag veta.

– Inte så värst, sa hon och nu sken hon upp.

Det fick min avundsjuka att blossa. Nu var hon före mig på det där också. Bara för att jag var så mjäkig

Det var sommar och jag skulle ha min första semester: Tre veckors ledighet med lön. Sune åkte till Örnsköldsvik för att spela minigolf. Själv skulle jag tälta på Gålö, med Berit och hennes föräldrar, i en vecka. Pappa hade fått murningsjobb på Steninge Slott och var hemifrån i veckorna, men kom hem över helgerna. Det skulle bli ordentligt med betalt, sa han och lovade att det nu skulle bli andra bullar av. Han var så lycklig och berättade hur fint det var där. Han och hantlangaren bodde i litet hus nere vid Mälarens strand.

Jag hade ett eget tält, som Mamma hade fått låna på sitt jobb. Det var ensamt. Ett spritkök hade hon också ordnat, som det var mening att jag skulle laga maten på. Det fanns en liten affär för enklare inköp. Jag vågade aldrig tända det där spritköket, utan åt konserverna kalla. En bit ifrån var Berits föräldrars plats. De hade varit där varje sommar hur länge som helst och alltid på samma plats. Deras tält var stort, med uteplats. Där fanns det bord och stolar, en bänk med gasolkök och diskbalja. Vatten hämtade de i dunkar borta vid tvättstället. Jag sov på luftmadrass med filt och kudde. Inne hos Berit hade de sovsäckar och tältsängar. På kvällen när Berit gått till sitt, var jag rädd och längtade efter Mamma. Jag hade en ficklampa som jag höll tänd under filten tills jag somnade, men vid minsta ljud vaknade jag. Nätterna var långa och kalla.

Jag hittade på att jag skulle rista in Sunes namn, på min vänstra arm. Med en säkerhetsnål fick jag hål på skinnet. Jag karvade och karvade tills det blödde ordentligt, sedan gned jag in cigarrettaska i såret. Jag tänkte att det skulle fungera som tatuering. På kvällen när jag blev ensam i mitt tält, så fortsatte jag med karvandet. Under dagen hade det bildats en tunn skorpa över såret. Och jag kunde se att det fungerade. Aldrig skulle jag nu kunna glömma honom, tänkte jag. När han kom hem skulle vi vara tillsammans och aldrig mer vara ifrån varandra, hade han lovat när vi skildes. Jag skrev skuggbrev till honom, där jag skrev allt som jag skulle vilja säga till honom. Brev som jag gömde i dagboken. En dag skulle jag låta honom få veta vad jag tänker och känner.

När veckan var slut och jag fick åka hem igen, var jag mest nyfiken på om Sune hade skickat kort, som han hade lovat att göra. Det hade han fick jag höra av lillebror Bengt.

– Va e kortet da? skrek jag ivrigt.

– Det har Pappa tagit. Han e jättearg på dej, sa Bengt glatt.

Jag frågade Mamma om hon visste var kortet var.

– Nej, Pappa har tagit hand om det. Du får fråga honom, när han kommer hem på fredag.

– Men det e ju mitt, till mej, han har ingen rätt å ta det, sa jag med gråten i halsen.

– Ja nu är det så i alla fall. Du vet vad han tycker om att du dras med pojkar.

– Jag dras inte med pojkar, som ni tror, svarade jag trumpet.

Jag satte igång att leta efter kortet. Överallt där han brukade ha sina papper; i skåpet inne i vardagsrummet, i den lilla förbandslådan högst upp i ett av köksskåpen, där den vassa rakkniven låg undangömd och några av Mammas bästa smycken, i sekretären i hallen.

– Var far du efter, frågade Mamma. Reta inte upp honom mer nu, han är tillräckligt upprörd ändå. Lugna ner dej tills han kommer hem.

Hur skulle jag kunna förklara för dem att mitt liv hängde på detta kort, att jag måste få veta vad Sune hade skrivit och det nu meddetsamma.

På fredan kom Pappa hem, glad i hatten och med bagen full av flaskor. Jag var sprickfärdig av otålighet och kunde inte vänta med min fråga: Var är kortet? Ge mig kortet innan jag går åt.

– Vicke kort? Va dillar hon om? Här kommer man hem å e gla efter en veckas hårt arbete, å va får man se: sura miner. Va e’re me dej, kan du inte va gla nångång.? Fanny, va e’re me jäntan?

– Hon frågar efter kortet, hör du väl.

– Jaså e’re de hon menar. Sune, vem e han? Va har jag sagt, kom inte hemdragandes me en unge, så mycket du vet de. För då åker du ut, de e ett som e säkert.

– Lyssna inte på vad han säger. Han menar inte ett ord med det ändå. Ge jäntan kortet nu så det blir lugnt här.

Under plåtskrinet på skänken i köket hade han stuckit in det. Jag rusade in på toaletten och låste dörren. Det var ett vykort med en bild av Torget och Stora Hotellet i Örnsköldsvik. På andra sidan stod det: ”Skickar Här en Hälsning från Din Sune”. Och Din var understruket med sex streck. Det var det finaste jag någonsin fått.

Jag ringde varje dag och frågade om Sune hade kommit hem från Örnsköldsvik. Han skulle vara borta över midsommarhelgen. Men tiden gick och han kom inte. Jag frågade om han hade hört av sig, men de hade inte hört ifrån honom. Vad hade hänt, en olycka eller hade han bara stannat kvar däruppe i Norrland och inte tänkt komma tillbaka. Jag hade hört berättas om en karl som gått ut för att köpa tidningen och inte återvänt, någonsin.

– Men va hade hänt da, undrade jag misstroget när Pappa berättade det.

– Ja, han hade väl lessnat å dra lasset. Det kan man väl tänka sej, svarade han som om han själv hade upplevt det.

– Kan man göra så, frågade jag och tittade på Mamma. Fick man aldrig veta vad som hade hänt sen?

Mamma svarade ingenting.

Sune kom en vecka senare. Han var utsvulten och helt uttröttad. När jag träffade honom berättade han att han hade fått gå tillbaka hem från Örnsköldsvik. Efter att ha spelat bort sina pengar på poker, tänkte han lifta hem. Men det var ingen som stannade. Man såg på honom med misstänksamhet där han gick utmed vägen. Han sov i skogen och såg snart både smutsig och trasig ut. Två gånger hade han blivit upplockad efter vägen av polisen och körd till stationen där de hade utfrågat honom. De hade velat ta in honom för lösdriveri, men efter att han hade berättat sin historia och med körkortet visat vem han var hade de släppt honom. Han var mager och ömklig, med stora munsår. Han visade mig skorna med stora hål. Jag tyckte förfärligt synd om honom och var mer kär än någonsin.

Sista semesterveckan var jag mest i Solna med Sune. Vi var hemma på dagarna och spelade grammofon och låg och kramades. Farbror Edvin var inte hemma, så vi kunde vara helt ogenerade. Tant Margit lät oss vara ifred.

Sune berättade att de hade bott utanför Tranås innan de flyttat till Solna. Farbror Edvin hade tagit över sin fars sågverk och köpt en hel del skog av bönderna i trakten. Så hade han träffat tant Margit, som bara var en ung bondjänta när hon blivit med barn. Det var en skam för hennes familj som menade att han måste gifta sig med flickan och ta hand om barnet. Så blev det. Den unga Margit var nära att dö när barnet föddes. Hon hamnade i koma och man upptäckte att hon var sjuk i sockersjukan. Hon var efter det så uppskrämd att hon ingen nära kontakt tålde med någon. Och hon kunde heller inte ta sig an det lilla nyfödda barnet. Det gjorde istället fastrarna efter bästa förmåga, inga av dem hade några egna barn.

Sune var ofta på sågverket när han var barn och tittade på när den stora sågklingan plöjde genom trädstammen och sprutade spån i en kvast. Han tyckte det var skoj att hålla handen med vanten uppepå det stora hjulet, på klingans tandade kant och känna hur det hoppade. Och plösligt en dag hakade vanten i och fastnade och drogs in… Där slutade han att berätta. Han mindes inte mer. De hade berättat för honom vilken uppståndelse det hade blivit när de hade hört honom skrika. De hade inte vågat ta av honom vanten, som var fylld med blod, befarade det värsta, och for med ilfart in till lasarettet. Så hade han blivit av med långfingret på höger hand. Han var ledsen för det.

Så småningom flyttade de upp till Solna i villan på Sjövägen. Och Farbror Edvin startade sågverk i Stäket, dit man fraktade timret som avverkades därnere. Tant Margit var bara intresserad av en sak: Jesus. Varje söndag klädde hon sig fin och for in till stan och Filadelfiakyrkan för att lyssna på Lewi Pethrus. I köket hade hon en IBRA-radio, som hon betalade pengar för varje månad till Pingstkyrkan. Man kunde ofta höra hans upphetsade röst utifrån köket och hennes utropade böner och underliga tal.

När vi var helt för oss själva en dag blev det så att vi skulle ligga med varandra. Sune hade inte varit så angelägen efter första försöket i bilen ute på Djurgården då vi var nybekanta. Nu blev det så i alla fall. Det var inte så märkvärdigt, tyckte jag.

Jag var tillbaka på jobbet igen. Sune sökte jobb som chaufför hos Hemköp ute i Älvsjö. Han fick jobbet. Nu kunde han köpa sig ett par nya skor. Vi firade det med att gå och ta en öl, på min lunch. I en stor skåpbil, en röd Ford, skulle han köra hem varor som kunden hade ringt och beställt. De var packade i speciella hemköpslådor av trä, som var fiffigt hopfällbara. Han hade en körlista, med adresser till kunder, som han skulle leverera till. Med bilen fullt med lådor staplade i en ordning som precis stämde med körlistan körde han ut ett förmiddagslass och ett lass på eftermiddagen. Han kom snart på att lägga upp det så att han fick en körning till norra förorten på eftermiddagen, på så vis slapp han att åka tillbaka med bilen till Älvsjö, utan fick ta den hem efteråt. Nu kunde han göra sig av med sin gamla Citroën, med sina utslitna bromsar. Farbror Edvin klagade på att den stod och skräpade, och tog plats i garaget:

– Laga den så du kan köra den, eller så kör den till skroten, där kan den inte stå å ta plats.

Sune kunde inte tänka sig att vara utan bil. Han hade aldrig åkt tunnelbana, sa han stolt. Inte gick han långa stycken heller om han kunde slippa.

En dag hade polisen kört upp framför huset, ringt på och frågat efter honom.

– Varför då, undrade jag när han berättade hur pinsamt det hade varit.

– Som tur var så var inte farsan hemma, det var morsan som öppna.

– Va ha’ru gjort da, frågade jag.

– De e nån knäpp brud som har satt dit mej för drypan. Jag tänker inte gå till sjukan, sa han med eftertryck.

Jag förstod inte alls vad han dillade om. Barbro kanske vet, tänkte jag, ville inte visa mig dum och fråga Sune. Men det oroade mig att man kunde bli hämtad av polisen, för att köras till sjukan. När jag träffade Barbro kom jag mig inte för med att fråga. Jag kom inte ihåg vad Sune hade sagt, och snart hade jag glömt händelsen. Vi träffades varje vecka, ofta gick vi på bio i stan bara han och jag. Och på lördan åkte jag till Solna efter jobbet. Vi var inne på kvällen och tittade på teve, Kvitt eller dubbelt med Nils Erik Baehrendtz, tillsammans med farbror Edvin. Det var en högtidsstund. Tant Margit tittade inte på teve, det var ett djävulens påfund, menade hon och stängde in sig i köket efter att hon ställt in kaffebrickan med hembakat till oss. Det blev senare och senare när jag skulle åka hem. Jag lämnade Sune ibland sovande, och gick huttrande till Råsundavägen för att ta nattspårvagnen till Odenplan. På tåget, ibland det sista för natten, föll jag i sömn stup i ett fast jag ansträngde mig att hålla mig vaken, rädd att missa Hökarängens hållplats och hamna i Farsta. Det hade hänt att jag fått gå hem därifrån mitt i natten.

När Pappa hade jobb och inte satt och bevakade mig dagarna i ända, hände det att jag firade från jobbet. Istället var jag med Sune och hjälpte honom att köra ut varor. Jag höll reda på körlistorna, prickade av dem som var klara och talade om vilken som stod i tur. Sedan höll jag upp porten för Sune, så det gick snabbare för honom. Jag lyssnade på bilradion medan jag satt och väntade. Tio kronor fick jag i betalning för varje dag jag var med. Det köpte jag snarr för som jag smaskade på när jag blev hungrig. Vi åt lunch på stamkaféet i Älvsjö, Sune bjöd. När vi kom in där, visslade jobbarkompisarna och skrapade högljutt med stolarna och hojtade retsamt till Sune: Ha’ru tjacket me’re ida´. Det tog han med ro, såg ut ett bord alldeles för oss själva. Jag beställde alltid fläskkotlett med stekt potatis. Vi serverades vid bordet. Sune drack pilsner till maten. Alltid läste han Sporten, om det fanns någon tidning där. De som ägde kaféet kände snart igen oss och hälsade med ett vänligt leende när vi kom.

Det var höst. Sune blev sjuk med mycket hög feber. Han berättade att han hade ont ”därnere” och att han nästan inte kunde pinka, för att det gjorde så ont. Nu ville han att jag skulle vara därhemma med honom på dagarna. Tant Margit trodde att Gud hade all makt över oss och att vi helt måste lita till Honom. Därför menade hon att det var en gruvlig synd, att söka hjälp på annat håll. Vi hade haft livliga diskussioner om detta vid middagarna. Jag tyckte att hon var svår att förstå sig på. På vilket vis ingrep Gud då? Hur kunde Han veta vad det var för fel på mig till exempel? Men hon gav aldrig några svar på mina frågor. Farbror Edvin ville aldrig säga vad han tyckte i saken. Jag ville att han skulle tala om hur det var, så att tant Margit skulle ändra sig. Sune var nu orolig för att han skulle ligga och dö där hemma. Han ville att jag skulle lova på hedersord, att se till att han kom till sjukhus om han blev sämre. Jag frågade Mamma till råds:

– Om han e så sjuk som du säger…

– Ja de e han.

– Då får de väl ringa efter Jourhavande.

– Men tant Margit tror inte på doktorn, hon säger att det är Gud som ska bota Sune.

– Jaså, jaha, ja då vet jag inte.

Farbror Edvin kallade på jourhavande doktor när Sune inte blev bättre. Tant Margit stängde in sig i köket och bad högljudda böner som hördes lång väg. Sune fick penicillin. Han teg om att han hade ont ”därnere”, ville inte att farbror Edvin skulle få veta det.

Det blev svårare och svårare att gå till jobbet. Jag kände på mig att de var missbelåtna med mig. Men vad skulle jag göra? Pappa väntade sig att jag skulle betala för hyra och mat som det var sagt, det kunde inget ändra på det visste jag. Och nu började jag också oroa mig för att jag var på smällen. Det vågade jag inte tala om för någon. Jag ville inte säga något till Sune, för jag var så rädd att han skulle göra slut med mig om han fick reda på det. Berit hade också kille nu. Vågade jag prata med henne tro, om hur man blev med barn? Jag visste inte säkert hur det gick till. Jag drog på det, väntade och väntade, nästan sjuk av oro. Till slut frågade jag min kusin Mocka, som hade fått barn när hon var sexton år. Hon berättade vad man kunde göra om man inte ville ha ungen, man skulle sticka in en strumpsticka och sticka hål, så att allt rann ut. Eller hoppa rep så mycket man orkade till det började blöda, då var det borta.

– Gjorde du det, frågade jag förskräckt.

– Nä, som du ser, sa hon glatt

– Va sa moster Berta när du talade om det, blev hon arg?

– Nä, du vet väl hur hon är.

Ja, det visste jag. Hon tyckte ingenting var fel eller konstigt, utan att allt ordnade sig på något sätt. Så vågade inte Mamma tycka.

Jag började med att hoppa rep, det andra var för otäckt, det måste göra hur ont som helst. Jag hoppade jämfota, hundra bubbelvarv. Då stack det som tusen nålar i armarna och jag såg stjärnor för ögonen. Så vilade jag mig, och hoppade hundra dubbelvarv till. Mamma undrade vad det skulle vara bra för, att ta ut sig på detta sätt. Jag sa att jag övade för en tävling vi tjejer hade. Dagen efter hade jag träningsvärk i hela kroppen, men jag fortsatte att hoppa ändå. Nu skulle det kanske ta bättre, tänkte jag. Men det hände ingenting. Jag fick ge upp. En vecka senare visste jag att jag inte var på smällen. Då hade jag så ont i magen att jag fick gå dubbelvikt. Jag låg på mitt rum och vred mig av plågor, fick bita mig i läppen för att inte skrika högt. Det kunde vara blindtarmen, tänkte jag och fasade för att jag då måste åka till sjukhuset. Min storebror Åke hade haft blindtarmsinflammation och blivit körd i ambulans till sjukhuset, där han hade blivit sövd med etermask. Det var det värsta han hade varit med om, berättade han. Jag ville hellre dö, än vara med om något sådant.

Länge låg jag till sängs med ont i magen. Sune ringde och frågade hur det var. Han längtade efter att jag skulle bli frisk snart, så vi kunde träffas. Jag frågade Mamma om inte han skulle kunna få komma hem och hälsa på mig. Pappa anade nog att jag träffade Sune, men han sa inget. Mamma visste att jag brukade vara hemma hos honom i Solna på lördagarna. Att jag åkte dit istället för till jobbet också på vardagarna, det visste hon inte. Men hon tyckte att det nog kunde dröja ännu en tid innan Sune visade sig här hemma.

– De e så typiskt! Jag får aldri nåt, som jag vill, gnällde jag.

– Å jo vars, så illa är det väl inte, Mamma höll inte med.

Det var november och jag var sjukskriven igen. Jag var tröttare än vanligt, nu åter med dåliga blodvärden och doktorn var bekymrad för att jag tappade vikten så, som hon sa på sitt bakvända sätt. Mamma anmärkte igen på att doktorn hade så mycket att säga om min vikt: Vad har hon med det att göra.

– Säg de till’na, förslog jag.

– Äsch, inte e det nån idé, fastslog Mamma.

I december var jag tillbaka på jobbet. Jag hade bestämt mig för att sköta det bättre nu. Gun, som nu var butikselev, skvallrade gärna om vad man sa om mig: Herr Johansson hade klagat på mig hos chefen, att jag inte gjorde så mycket nytta, som man hade rätt att vänta sig av en passflicka. Istället hade han blivit tvungen att sända iväg Gun på sådana ärenden. Det tyckte jag var lagom åt’na.

Jag tyckte inte om att äta, utan sköt upp det så länge jag kunde. När jag kände mig konstig och svag i benen tog jag några bloss på cigarretten. Det hade jag hört skulle hålla hungern borta. Mitt ideal var att se ut som en kille, platt, utan bröst och höfter. Eftersom jag hade kortklippt, krullpermanentat hår, så var det lätt att ta mig för en kille. Jag blev visserligen retad för detta och kallades för benget eller plankan och en massa annat, men det gjorde mig inget, bara det blev som jag själv ville. Mamma tjatade på mig att jag skulle ta på mig kjol eller ännu hellre klänning, och se ut som en riktig flicka, inte gå och dra i byxor. Men jag kände mig alltid så fånig och tillgjord när jag hade klänning på mig. Då skulle man sitta på ett visst sätt och gå ordentligt och inte hoppa omkring som en groda. Och det passade sig absolut inte att tala högt eller fort, att svära eller vissla, utan man skulle prata lite, om alls, och mer lyssna än framhäva sig själv. Allt detta undervisade Mammas bästa väninna Märta mig, som visste hur man skulle föra sig, om man ville göra gott intryck på andra.

Hemma var det vad Pappa tyckte om, som kom på bordet. Marianne som bodde dörr i dörr med oss, hade ingen pappa, och hon fick välja precis vad hon ville ha att äta. Hennes mamma gjorde allt som Marianne bad om. Jag kom på en urbra idé: När det var något som jag inte gillade hemma, skulle Marianne be sin mamma att laga något som jag tyckte om, sedan kunde vi byta mattallrikar. Mamma tyckte inte att det var en bra idé. Pappa skulle nog ta illa upp om jag bytte bort det han tyckte om.

– Det förstår du väl, tyckte hon

– Nä, de gör ja’nte. Varför ska han bestämma allt för, gnällde jag.

– Du vet vad som händer, när du trilskas. Han blir på dåligt humör och så får vi andra lida för det. Så tänk dig noga för, varnade hon.

Jag tänkte inte göra som hon sa. Aldrig ska han få mig till att bli som Mamma, som fjäskade och dummade sig. Hon vågade aldrig säga ifrån till honom, på skarpen.

Barbro var på smällen och nu syntes det. Jag frågade henne vem det var, som gjort henne med en unge, men det ville hon inte tala om. Hade hon kille, utan att berätta det för mig? Efter en tid så ville hon ändå säga det. Hon hade bara varit med en och det bara en enda gång: Och det var Smockey.

– E’re han som e farsa, jag kunde inte tro mina öron.

– Ja, å nu måste jag prata med han, har mor sagt.

– Ville ru’de, undrade jag. Me han?

– Nä, det ville jag inte. Det bara blev så, den gången. Nu måste han ta det på sej och betala för ungen, säger mor.

Barbro ville att jag skulle be Sune ordna så att hon fick träffa Smockey. Jag berättade som det var för Sune.

– Hur kan man veta att de e han som e farsa da, undrade han och såg skeptisk ut.

– Ja men, de vet väl Barbro. Vad tror du?

– Det kan man aldrig vara helt säker på, sa han och lät uppriktigt allvarlig.

Jag blev orolig. Kunde det vara så, att man inte blev trodd? Hur skulle man göra då, för att bevisa att man talade sanning? Samtidigt som jag visste hur lätt det var att ljuga eller inget låtsas om, när det behövdes.

Smockey slog ifrån sig, han hade inget med hennes unga att göra, framförde Sune. Jag ville nästan inte berätta för Barbro vad Sune hade sagt. Hur skulle det nu bli?

– Vad ska jag göra? Mor är arg, säger det är mitt fel, klagade hon.

När Barbro berättat för mor vad Smockey sagt, så hotade hon med polisen: För han måste erkänna faderskapet. Jag tänkte på Mocka, min kusin. Till hennes unge fanns det ingen farsa. Och det gick ändå. Men det var ingen tröst för Barbro, hennes mor var inte alls som min moster Berta. Mor var sträng och kunde inte tänka sig att gå med skammen för en oäkting.

När Smockey fått höra att han skulle bli anmäld för polisen, gav han med sig och det bestämdes att han och Barbro skulle träffas; utan att mor var med. Det var hans villkor. Han tänkte i alla fall inget betala för ungen. Men han skrev på och erkände faderskapet. Och Barbro visste inte hur det skulle gå till att tvinga honom att betala, utan nöjde sig med det han ville. Till våren skulle hon få sin unge. Och då hade hon fyllt arton år. Hon hade ju redan hand om familjen, sin mor och sina fyra syskon. Nu skulle det bli en till, en liten. Tänk att få en alldeles egen liten bebis att sköta om.

En dag i januari, det var en lördag vinkade fru Lundqvist till sig mig. Hon viskade:

– Det finns några bullar i mitt skåp, däruppe i personalrummet, om fröken Jönsson vill ha. Smyg sig upp och ät upp dem, föreslog hon.

Jag hade inte ätit något på hela dagen som vanligt, knixade och tackade, sprang genast uppför trappan. Väl uppe hörde jag Herr Olins röst nerifrån.

– Är fröken Jönsson där?

Jag låste in mig på toaletten och låtsades att jag inte hörde honom. Han ropade fler gånger. Jag stannar här tills han har gått, så smyger jag mig ner sedan, tänkte jag. Jag väntade ett bra tag, vågade inte hämta bullarna, utan låtsades att jag bara hade varit på toan. Så gick jag ner. Herr Olin stod och väntade på mig i verkstan tillsammans med Herr Johansson. Och jag såg Gun skymta i bakgrunden.

– Har fröken Jönsson inte haft sin rast redan idag, frågade Herr Olin allvarligt.

– Jo, svarade jag dämpat och såg i golvet.

– Det har varit många klagomål på Ingrid. Och nu har jag bestämt att hon stannar till den sista i månaden och sedan ser sig om efter ett annat arbete. Ska vi säga så.

– Jag skulle ju bara på toan, får man inte det, svarade jag näbbigt.

– Det är inget att resonera om, sa han, vände och gick mot kontoret.

Herr Johansson såg nöjd ut och Gun klev fram och ställde sig bredvid honom, demonstrativt, tyckte jag. Innan jag hann tänka mig för sprang jag efter Herr Olin och sa högt så att alla som var i verkstan hörde:

– Jag kan sluta på direkten i så fall, sa jag högt och satte näsan i vädret. Jag krusar inte, så de så, fortsatte jag av bara farten.

Herr Olin gick in på sitt kontor och stängde dörren. De andra tittade frågande på mig.

Jag stod villrådig. Vad gör jag nu då?

De andra i verkstan återgick snart till sina arbeten och brydde sig inte, kände jag. Herr Johansson vände mig tvärt ryggen och Gun svansade efter. Nu var jag inte ilsken längre, utan ångerfull. Men hur visar man det? Skulle jag våga gå upp och hämta bullarna? Jag skakade i hela kroppen. Nä, jag skulle minsann inte krusa. De ska få som de vill: Jag går!

Ute på gatan, i vinterkylan upptäckte jag att jag hade glömt mössan och vantarna därinne. Jag skyndade mig till T-Centralens tunnelbanestation, där visste jag att det fanns en telefonapparat. Det här skulle jag berätta för Sune:

– Jag har fått sparken, hasplade jag ur mig direkt när han svarade.

– Ha’ru, sa han bara.

– Å jag vågar inte gå hem, farsan kommer å slå ihjäl mig, pep jag. Kan jag komma till dej?

– Nä, jag ska till Lillen och spela poker, sa han kort.

– I morron da, kan jag komma då, bad jag.

– Äh, då ska jag till Valla, med Smockey, han drog på det, som att det kanske kunde ändras.

– Kan ja’nte få följa me till Valla da, vågade jag fråga.

– Nä, nu har jag inte tid längre. Vi kan väl ses i veckan, sa han och ville ringa av.

Det svartnade för mig och jag var som borta en lång stund. En gubbe dök upp tätt inpå mig och viskade i mitt öra, med sliskig röst:

– Hej, lilla gumman!

Med all kraft jag kunde få till, stapplade jag fram till spärren och ner till perrongen, där sjönk jag ner på en bänk och började lipa. Det värsta var och vad jag helst av allt inte ville, men nu var jag tvungen att åka hem. Från Hökarängens station hem till Hauptvägen var det alltid lika nervöst att gå: Vad skulle jag få se, hur var det där hemma? Redan i trappan hörde jag högljudda röster och musik. När jag låste upp och gläntade på dörren kände jag lukten av cigarrettrök. Jag hängde av mig kappan och hade tänkt smita förbi köket in på rummet, innan någon hann se mig, men Mamma såg mig och ropade genom allt glam:

– Se här kommer Lillsöta, kom och hälsa! Ser du vilka som är här, undrade hon tillgjort. Jag hörde på en gång att hon var på sniskan.

– Nä, låt mej va’ifre, snäste jag.

Mamma kom efter mig in på rummet och satte sig på sängkanten.

– Ska du inte komma och hälsa? Va inte så avig nu, du vet hur glada de blir.

Vi har lite kul bara. Det kan du väl inte missunna mej, va?

– Finns de nån mat, jag e hungrig.

– Den har gått åt. Vem visste att du skulle komma hem så här plötsligt. Jag tänkte att du for till Solna, som du brukar. Kom med ut i köket nu, å var inte så tjurskallig, fortsatte hon. Du kan ta dej en smörgås, om du e hungrig.

– Varför måste du också dricka, undrade jag.

– Ja vad tycker du jag ska göra då, när han håller på, frågade hon mig.

– Låt han hålla på. Du behöver väl inte göra som han, envisades jag.

– Du vet hur vrång och tvär han är annars. Det blir liksom lite lättare när han dricker. Kan du inte förstå det, vädjade hon.

– Jo, medgav jag. Men det e inte så kul för Bengt å mej i alla fall.

– Du är ju för det mesta inte hemma, så vad gör det dej, avgjorde hon.

– Nä, suckade jag. Det e ingen mening me nånting, sa jag trött.

Mamma reste sig, fluffade till håret och gick i väg.

Jag följde efter henne ut i köket. Där satt Allan, som bodde längre upp på gatan, och spelade på sin hawaiigitarr. Pappa kallade honom ”Två gånger två e fyra”, för att han alltid bröt av alla resonemang och dispyter med att komma med denna logiska slutledning. Han hade sin hund Sessan med sig, som låg under köksbordet. Hon var gammal och nästan döv. Det hade han alltid. Mamma sa att det var för att det skulle verka som att han var ute med hunden när han kom till oss. Gösta, en annan granne, stod upp och tutade på sin klarinett. Han hade baskern på, demonstrativt, för att visa att han var konstnär och skulptör. Han försörjde sig på att putsa fönster åt stadsförvaltningen. Honom kallade Pappa för ”Fönsterputsarn”. Han körde omkring i en liten Fiat, med två långa metallstegar på taket, som for åt olika håll, när han körde. Det liknade en gräshoppa, som när som helst kunde hoppa iväg. Och så var det John, ”Allätaren”. Han satt mest och nickade med. Det förklarade varför det inte fanns någon mat, han åt nämligen allt han kom över. Det finns ingen botten i karln, brukade Mamma säga. Du e bra du, Fanny, sa han alltid och klappade henne tacksam på ryggen.

De var inte särskilt samspelta, men spelglada. I ett tjatade de på att Mamma skulle sjunga: Ta den här, hur går den nu? Du vet Fanny, den där…! Pappa visslade en snutt för att friska upp minnet på henne. Och Mamma visste, hon visste precis vad Pappa önskade höra. Mamma hade en underbart vacker röst, sjöng vad de bad om, alltifrån slagdängor till kända arior. Sådant hon lärt in från radion. Och Pappa låtsades spela piano på köksbordet, för att ackompanjera henne. Så applåderade de och Mamma neg och tackade med utspänd kjol. Jag hade svårt att inte smittas av deras förtjusning och glada humör. Men jag ville inte visa dem någon som helst erkänsla eller uppskattning utan höll mig avsides och bredde mig en hårdmacka och hällde upp ett glas mjölk, som jag tänkte ta med mig in på rummet.

– Men va nu då… Lillsöta kom å sätt dej här, Pappa klappade sig på knät.

Jag hade önskat att jag också kunde vara så road; sjunga med och klappa händer.

Jag visste att det ingen mening var att prata med Pappa nu. Han skulle ändå inte komma ihåg i morgon vad vi hade sagt. Så var det alltid. När han hade druckit så fanns det inga problem. Annat var det dagen efter, då tornade problemen upp sig likt åskmoln. Inne på rummet snurrade jag in mig i täcket och ville bara bort, bort. Jag var den mest olyckliga människan på hela jorden.

Ute i köket var de igång, jag försökte låta bli att tänka på dem. Men det var omöjligt att inte höra hur de höll på. Allan larvade iväg tidigast med Sessan i släptåg. Han skulle hem till gumman, som kanske hade börjat undra. John, ”Allätaren” gick snart därefter hem till sitt, tackade för sig mätt och belåten.

Gösta, som var konstnär med basker, dröjde kvar så länge som möjligt. Jag hörde en ilsken signal på dörrklockan just innan porten gick i lås. Ingen från köket reagerade på signalen. Efter ett tag bultade det på dörren och det hördes gälla skrik ute i farstun. Jag tänkte på grannarna, och gick och öppnade. Utanför i trappuppgången stod Göstas fru Elsa rödgråten, i bara nattlinnet med morgonrocken halvöppen. Hon huttrade och skakade av köld. Med hysteriskt stirrande ögon fixerade hon mig med blicken och skrek med gäll röst:

– Det är du, jag visste det, som vill ta honom ifrån mej.

Hon slet tag i håret på mig och ryckte allt vad hon orkade. Jag försökte knipa åt om hennes hand, så att hon skulle släppa. Men hon drog mig ut i trappen och skulle just knuffa mig nerför trappan, när Gösta plötsligt stod där och röt:

– Är du galen kvinna, släpp flickan och lugna ner dej.

Hon släppte taget om mitt hår, sjönk ihop och hulkade översiggiven.

– Kom med mej Gösta, snälla kom. Låt mej inte vänta mer, bönade hon.

Mamma kom också ut i farstun för att se vad som stod på. Jag skämdes, fast jag visste inte varför. Jag stod undrande och försökte begripa vad hon kan ha menat. Vi hade spelat badminton några gånger på ängen, Gösta och jag, på hans förslag. Jag hade känt mig stolt och märkvärdig, för att han hade frågat mig. Pappa ylade från köket, nu ordentligt full.

– Gå å försök få tyst på’n, innan han väckt hela huset med sina avgrundsvrål.

Mamma skuffade till mig. Gösta hämtade sin klarinett och kavaj och gick iväg tillsammans med frun.

– Jag tänker inte hjälp ‘an i säng, så de så, sa jag innan jag gick in på rummet och smällde igen dörren.

Jag hörde hur han rumlade omkring och slog i här och där på väg till toaletten, lyssnade på helspänn, beredd att rusa upp om han skulle dråsa i golvet. Men han raglade vidare in till den uppbäddade soffan och vräkte sig omkull med ett jämrande läte. Jag väntade ett tag innan jag gick för att se efter. Där låg han med kläderna på, slipsen vriden ur kurs, den vita skjortan glipade över magen, och andades jämrande. Så bedrövligt sorgligt det var att se honom sådan. Jag tog av de välputsade skorna och drog täcket över honom. Mamma hade smugit sig ner bakom ryggen på lillebror Bengt. Äntligen var det tyst och stilla.

Jag sov inte mycket den natten, låg och fantiserade om att jag skulle fly, bort ifrån alltsammans. Bort från Mamma och Pappa, bort från Sune, inte höra av mig, bara försvinna. Jag skulle göra mig oigenkännlig, börja ett nytt liv, med andra som inte kände till någonting om mig. Göra som storbrorsan hade gjort, packa en liten väska och lifta till Någonstans, ta ett jobb, vilket som helst. Så fick dom söka efter mig, vara riktigt oroliga, efterlysa mig på radionyheterna. Det skulle vara lagom åt dom, tänkte jag muntert. Det var mest synd om Bengt förstås, då skulle han bli tvungen att vara ensam med de här idioterna. Småningom somnade jag, nöjd och stärkt av mina fantasier. Det fanns i alla fall något annat, än det här, hade jag kommit på. Jag sov till Pappa kom och bultade på dörren och undrade om jag hade somnat in för gott. Då mindes jag hur det var, att jag hade fått sparken och bara gått min väg.

Pappa var inte på sitt bästa humör, men det var lika bra att få det gjort så jag gick ut i köket och berättade vad som hade hänt.

– Sparken, skrek han, har du fått sparken. För va’då, om man får fråga.

– Jag vet inte, svarade jag.

– Vet inte, du vet inte, fortsatte han att skrika. Men nåt har du väl gjort? Annars ska jag förbanne mej gå å läsa lagen för’n. Va hette han nu igen?

– Herr Olin heter han, nu var jag spak och rädd.

Han fick för allt i världen inte gå dit och bråka. För då skulle han få höra hur jag hade misskött mig.

– Jag sa till han att jag kunde gå med en gång, så de så. Jag tänker inte krusa, sa jag också.

– Sa du det? De e rätta takter, det har du efter mej. Dom ska inte tro att dom kan sätta sej på’n. Nä, man ska säga ifrån, det mår man bäst av själv.

– Men du har väl me’re intyge…å semesterpengarna?

– Nä, jag bara gick, sa ja ju.

– Då får du gå tillbaka på måndag, han började gå av och an i köket.

– De gör ja’nte, sa jag motsträvigt.

– Ja då går jag. För inte ska du skänka efter det till dom. Du har rätt till dina semesterpengar å hör sen, sa han, vinglade till och höll på att ramla omkull, men rätade upp sig och föll ner på köksstolen svettig och blek.

– Tänk på hjärtat, Harald, varnade Mamma. Låt nu jäntan sköta om det där!

Jag visste att han inte skulle ge sig, utan tjata om detta tills han fått det som han ville. Så det var bäst att jag gick dit ändå, då kunde jag hämta mössan och vantarna också. Och pengarna, hur mycket det nu var, behövde jag faktiskt.

Jag gick dit på måndagen. Det var konstigt att stå utanför bakdörren och veta att jag inte var väntad, att ingen brydde sig ifall jag kom eller inte. Men jag hade mig själv att skylla. Jag hade själv sabbat för mig. Kunde jag ändra mig, be om förlåtelse och fråga om en chans till? Fast då skulle jag bli tvungen att stå ut med Herr Johanssons smil och självbelåtna uppsyn. Jag kunde ju försöka bli vän med Gun, istället för att vara ovän. Hur skulle jag göra nu då, inget kändes kul. Inte vända om nu, då blir det etter värre att komma tillbaka, det visste jag.

Så gick jag beslutsamt in i alla fall. Jag smög förbi silveravdelningen för att slippa möta vänliga fru Lundqvist och gamla fröken Rapp. Inne på verkstan var de upptagna som vanligt med sina uppgifter, utan att titta upp. Jag gick direkt till Herr Olins dörr och knackade på. Hans varma, trygga röst, skulle jag sakna.

– Varsågod och stig på!

Jag tog i handtaget med svettig hand, gläntade på dörren och stack in huvudet.

– Men se, fröken Ingrid, var så snäll och kom in vetja. Är hon på bättre humör idag måntro, frågade han och log.

– Pappa har sagt att jag ska hämta semesterpengar. Å min arbetsbok också, rabblade jag inövat.

– Jaså, det har han sagt, sa han dröjande. Då kan fröken gå till kassan, så får hon vad hon ska ha, sa han med bestämd röst, sträckte sedan han fram handen till adjö.

Var det klart nu? Vad snopet det kändes. Jag stod kvar orörlig, skulle han inte försöka övertala mig att stanna?

– Ja, var det något mer, han såg frågande ut.

– Ja… nä.., svarade jag förvirrad.

– Adjö då fröken, sa han och sträckte åter fram handen.

Jag visste att jag skulle hålla fram handen och säga, tack och adjö. Men jag kunde inte. Fullt upptagen med att hålla gråten tillbaka, pressade jag ihop bröstet så hårt att jag tappade andan och var nära att falla omkull. Yr i huvudet svängde jag om och stapplade ut genom dörren. Jag vinglade till och fångades upp av fru Andersson.

– Här lilla vän! Kom, med mig in till oss, sa hon och stödde mig förbi den stirrande Herr Johansson.

Jag sjönk ner på en stol bredvid herr Andersson, inne i deras krypin bakom trappan. Där kom gråten, hejdlöst. Det kändes som att ett stort hål öppnades under mina fötter och jag föll och föll. Herr Andersson tog mig i sin famn och höll mig så tills gråten stillnade. Och som vanligt tog de fram sina smörgåspaket och delade upp dem i tre lika stora delar och bjöd mig att äta. Jag ville inte göra dem ledsna genom att tacka nej utan bet en bit och försökte tugga så naturligt jag kunde. Men svälja gick inte, jag kunde inte det, tuggan växte i munnen och jag måste bli av med den om jag inte skulle kvävas. Jag blev tvungen att spotta ut den igen rakt framför dem. Det var hemskt, nu kommer de att tycka att jag är otacksam också. Jag försökte resa mig för att springa min väg, men benen bar mig inte. Jag rasade ihop i en hög på golvet. Herr Andersson lyfte mig varligt och höll åter om mig. Jag skämdes och önskade att det skulle ta slut, alltihopa.

– Du ska se, att det blir bra ändå till sist, lilla vän. Du kommer att hitta ett nytt arbete, växa och bli stor och lycklig, det är jag säker på. Du är ung och har hela livet framför dig, han vaggade mig som en liten unge.

Jag fick tillbaka krafterna, blev varm igen och glad. Det skulle trots allt bli skönt att slippa gå dit något mer. Efter en kopp stärkande kaffe, var jag, visserligen rödgråten, färdig att gå till kassan och få mina pengar. Jag tackade paret Andersson, lovade att komma och hälsa på snart igen och berätta något roligt.