Självbiografi

I juni 1957 slutade jag folkskolans åtta klasser, med dåliga betyg. Jag hade lätt för att lära, men var direkt ointresserad, hade fröken berättat för Mamma. Men ointresserad var jag inte, det var för att jag inte kunde sitta stilla, som det var svårt att följa med på lektionerna. Jag fick nypa mig hårt i låret, hårt för att inte resa mig och springa därifrån. Ett annat knep var att räkna från ett till hundra och så från ett igen, gång efter gång. Jag kliade och rev mig på händerna tills det blödde, det kändes bra, för då var den smärtan jag blev upptagen av och det blev lättare att sitta kvar.

Fröken talade ofta om hur viktigt det var att ha med sig goda betyg från skolan när man skulle ut i livet. Jag hade bara en tanke, att det skulle bli skönt att slippa skolan.

Hemma var förväntningarna klart utsagda: Skaffa ett jobb och försörj dig själv och betala för hyra och bidra till maten, var Pappas uppmaning. Själv hade han slutat skolan som tolvåring, börjat arbeta som cykelbud och hjälpt sin mamma med försörjningen av sina sju syskon. När han var fjorton år for han på egen hand från Jönköping till Göteborg för att mönstra på en båt som jungman. Han hade gått i livets hårda skola, inte fått något gratis, så han visste vad man var kapabel till när det gällde. Och att bidra till familjens försörjning gällde för alla. Jag ville verkligen ”göra rätt för mig” och visa Pappa att han kunde lita på mig. Men hur, hur skulle det gå till? Under hela sommaren svävade jag i ovisshet om vad som var att vänta. De vanliga lekarna och sysslorna räckte inte till att göra mig nöjd. Jag ville att det skulle börja på riktigt, att det skulle bli viktigt det jag höll på med. Jag hade bråttom att bli vuxen och stor, vara någon att räkna med. Grannen ovanför oss undrade om jag till hösten ville ta hand hennes dotters lille fyraårige pojke, på dagtid. Jag skulle få betalt. Det lät som en öppning tyckte jag. Och jag förde det på tal hemma. Pappa opponerade sig direkt och började gorma om att hans dotter minsann inte skulle gå som piga hos någon.

– Det vet man väl hur det blir, först litet sedan mer och till sist hela handen. Såna där har ingen skam i kroppen, de drar sig inte för att skinna en in på bara kroppen om de ser någon vinst i det.

– Oroa dej inte du, han har snart glömt alltihopa, Mamma lugnade ner honom och blinkade åt mig. Det passar ju bra, då kan du hålla ett öga på Bengt samtidigt, medan jag är på jobbet.

– Ja, du ska ta ordentligt betalt, inget snicksnack och skriftligt

ska du ha!

Jag visste inte hur man gjorde när man ackorderade om betalning. Så när tanten sa att jag skulle få tio kronor i veckan, så tyckte jag att det lät mycket. Men jag förstod snart att det inte var det. Och jag kände på mig att Pappa hade haft rätt. Vad skulle jag nu göra? Inte vågade jag berätta hemma om hur det var och inte vågade jag säga ifrån till tanten. Det blev inte som jag hade tänkt mig. Pojken var gnällig och svår att ha att göra med. Vi kom inte överens alls. Han tyckte inte om mig och jag tyckte inte om honom. Dagarna sniglade sig fram händelselösa, instängd som jag var i en främmandes hem. Där fanns ingenting som roade mig, inte ens några veckotidningar att bläddra i och fördriva tiden med. Jag fick ta mig för med att städa och plocka i ordning; tvätta, stryka och vika ihop. Det var en stor familj, med fyra halvvuxna ungdomar och tanten, så nog fanns det att göra. Tanten tackade mig extra för att jag var så snäll.

Framemot jul blev Pappas enträgna uppmaningar omöjliga att undkomma, han tjatade på mig att jag skulle skaffa mig ett ordentligt arbete med betalt så att jag kunde hjälpa till att få det att gå ihop, som han sa.

Genom hans försorg hade jag bett att få Arbetsbok för minderårig med mig när jag slutade skolan. Utan den kunde man inte vänta sig att få något arbete hos en seriös arbetsgivare.

Hur gjorde man då, när man ville ha ett jobb? Ja, man fick uppsöka arbetsförmedlingen inne i stan eller så tittade man i tidningen bland annonserna för lediga arbeten, berättade Pappa. Jag ville helst slippa åka till stan och arbetsförmedlingen. Så jag köpte Dagens Nyheter på måndagarna. Då var det flest annonser. Det fanns en hel del att välja bland, men inte mycket som passade för mig. Jag var för ung och saknade helt arbetslivserfarenhet. Du får börja från botten, sa Pappa, och undan för undan så lär du dig vad du kan. En dag, det var i början av januari 1958, jag var då femton år, såg jag en annons, där man sökte en passflicka till C.G. Hallbergs Guldsmedsaktiebolag, på Drottninggatan 6. Det kunde kanske passa. I flera timmar vankade jag omkring hemma, innan jag vågade ringa upp, rökte och bet på naglarna och övade mig från en lapp där jag hade skrivit upp ord för ord, hur jag skulle säga när jag ringde upp. Jag kunde inte komma undan för jag visste att Pappa skulle hålla förhör när han kom hem. Jag fick prata med expeditören, en snäll farbror som bad mig komma in till butiken och presentera mig för butikschefen dagen efter. Pappa var nöjd. Han sa att det var en fin affär, en hovjuvelerare, där kungahuset handlade. Mamma började se efter vad jag skulle ha på mig: Hel och ren, välkammad och rena naglar var viktigt om man ville ge ett gott intryck. Du kan gömma händerna, sa Pappa, så att de inte ser dina bitna naglar, det ser illa ut.

– Vad säger man när man kommer dit?

– Du frågar efter den du ska träffa. Vad hette han?

– Han heter Johansson.

– Ja, då frågar du efter herr Johansson.

– Ska man ta i hand och niga?

– Nej, du behöver inte niga, men om han sträcker fram handen för att hälsa så gör du det också. Det där löser sig när du väl är där, lugnade Pappa.

Jag visste redan var Drottninggatan låg, en smal, väldigt lång affärsgata, liksom en fortsättning på Västerlånggatan i Gamla Stan. Där hade Berit fått arbete i en Kappaffär, som en släkting till hennes pappa hade ordnat. Hon skulle lära sig att sköta telefonväxeln på kontoret. Hon var väldigt mallig för det och skröt med hur fint det var därinne.

Drottninggatan fortsatte till Kungsgatan där Hötorget låg och PUB. Detta glittrande, öppna och genomsynliga köpvaruhus med rulltrappor i trä, som tog en högre och högre upp mot taket. Tittade man ner så svindlade det. Här fanns allt, allt vad man kunde tänka sig vilja ha. Där hade Mamma och jag varit för att se ut klänning och kappa åt mig till min konfirmation. Vi hade handlat på rekvisition, som Mamma fått hos socialbyrån ute i Hökarängen. Mamma tyckte det kändes väldigt genant att inte ha egna pengar, som hon sa, men det syns ju inte på kläderna att det är fattigvården som betalt, så du slipper åtminstone skämmas, sa hon torrt. Jag förstod att det var förödmjukande för Mamma och Pappa, att behöva tigga men för mig spelade det alls ingen roll.

Jag tog mig in till Hovjuvelerare Hallberg på Drottninggatan på utsatt tid. Butiken låg i hörnet av Fredsgatan. Jag gick utanför och tittade i fönstren innan jag gick in. Det såg så flott och tjusigt ut. I ett skyltfönster fanns pärlcollierer av olika längd och tjocka, tunga guldkedjor, gnistrande broscher och fantastiskt vackra ringar, manschettknappar i silver och i guld. I andra fönster fanns vackra silversaker, gräddsnipor och sockerdoser med lock och fina utmejslade sockertänger. Där fanns stora höga ljusstakar och större serveringskärl av silver. Och det fanns schatull med mörkt grön sammetsklädsel där silverbesticken låg snyggt uppradade. Jag kände mig redan som en del av allt detta fina. Jag stegade in genom den vackert glasinfattade dörren och kom till ett litet förrum där fanns en korg för paraplyer och en ställning för herrarnas hattar. Så var det dörren in till butiken.

Jag öppnade den och kom in i butiken, denna tidiga morgon.

I ett dämpat gulaktigt lampsken glänste välputsade glasdiskar, med juveler uppradade på mörkröd sammet. Jag kände en svag doft av parfym. Det fanns inga kunder, allt vilade i väntan. Jag gick som på moln på de äkta mattorna som var utlagda på det svarta stengolvet. Det fanns tre olika diskar, med var sin expedit, som tittade uppmärksamt, men diskret på mig, när jag kom in. Den yngsta av dem kom fram och frågade vänligt om det var något hon kunde hjälpa till med. Jag svarade knappt hörbart, att jag sökte herr Johansson.

– Hur var namnet, frågade hon.

– Ingrid, svarade jag.

– Jaha, det är fröken Jönsson, kan jag tänka. Kom med här ska jag presentera fröken.

Vid en av diskarna var det en herre. Han var klädd i mörk kostym, ljust rosa skjorta och med en flerfärgad sidenscarf luftigt nedstoppad innanför skjortkragen. Han hälsade med slapp hand, som nästan bara snuddade vid min. Jag såg att han bar en klackring i guld med en stor svart sten, på vänster lillfinger. Den yngre berättade att han var specialist på pärlor, att han tog emot beställningar på pärlcollierer, specialträdda för var personlig smak. De dyrbara äkta pärlorna förvarades i ett låst skåp inne hos kassörskan. Så var det disken med guldsmycken. De expedierades av en äldre elegant, något fyllig dam, i blond svinryggsfrisyr. Hon var klädd i en mörkgrön ylledräkt, öppen i halsen, där flera guldkedjor blänkte och en bred guldlänk tätt med berlocker runt handleden. På vänster ringfinger bar hon två ringar som gnistrade i alla färger. Hon hälsade med ett fast handslag. Den yngre damen, stod själv i bijouteridisken. Hon hade kortklippt mörkt hår, var modernt klädd i vit skjortblus, med kragen uppvikt och snäv Glenncheckrutig kjol och svarta pumps och ett par vita knappar som örclips.

Hon anvisade med handen in mot resten av butiken, gick före och jag efter. I den andra avdelningen var det höga glasmontrar utmed ena väggen, där allt silver fanns. En lång glasdisk löpte utmed den andra sidan. Här var belysningen skapare och luften lite stickig. Två äldre svartklädda damer, stod uppradade innanför disken. De nickade vänligt till mig när vi passerade.

Jag visades in i butikens verkstad. Presenterades för dem som satt djupt framåtböjda över sina arbeten, liksom borta för världen. Där var guldsmeden vid sitt halvcirkelrunda träbord, en äldre hopkrupen herre med runda glasögon på näsan och nära kal på hjässan. Han bligade på mig med oseende blick ett ögonblick innan han åter fördjupade sig i vad han höll på med. Här var luften tät av flit och lite torr med inslag av metall. Där fanns två gravörer, en yngre som gick i lära hos den som var äldre, mäster kallad. De graverade i glas, fantastiska mönster och enklare figurer. Och namn och datum i förlovnings och – vigselringar, på dopskedar eller små lyckobrickor i guld.

I anslutning till verkstaden var expeditionen där herr Johansson hade sin plats, en rundmagad kortväxt herre med glasögon. I detta undanskymda utrymme var det hyllor från golv till tak, stora bruna pappersrullar med omslagspapper trängdes med rullar av wellpapp och på hyllorna stod kartonger i olika storlekar. I mitten var ett stort fyrkantigt bord, som nästan täckte hela utrymmet. Herr Johansson flyttade sig sidledes för att komma fram till mig. Han sträckte fram handen och klappade mig lätt på huvudet med den andra och sa:

– Här har vi fröken Jönsson förstår jag. Är det vi som ska arbeta tillsammans och komma överens.

Jag ryggade tillbaka för hans släpiga, uttryckslösa tonfall.

– Jag tror det, svarade jag och glömde bort att sträcka fram handen till hälsning.

– Kom, nu går vi vidare och hälsar på de andra, på herr och fru Andersson.

Hon lät mig gå före, medan hon böjde sig fram och öppnade dörrarna och föste mig vänligt framför sig. Vi var nu utanför, i trappen, där till vänster var det en dörr med ringklocka, som hon ringde på. En gråhårig rundhyllt fru klädd i grå skyddsrock öppnade dörren och sken upp i ett stort leende.

– Se här gubbe, sa hon vänd in mot rummet, här har vi vår nya springflicka. Eller hur?

En gammal, krum gubbe, som satt vid ett lågt arbetsbord, vände sig om och plirade med pigga ögon.

– Ja, se här har vi henne. Kom fram och hälsa vet ja.

Han tog min hand mellan sina båda och kramade den varmt.

– Här tar vi hand om silversaker som behöver putsas upp eller lagas, berättade fru Andersson. I det här stålkaret har vi ett bad där vi sänker ner svartnat silver och fiskar upp det skinande blankt.

Hon stängde locket till karet och låste med ett bastant hänglås med nyckeln hon bar om halsen i en kedja.

– Häri finns ett dödligt gift, talade den yngre damen om, cyankalium, bara en liten droppe räcker för att ta död på en stor karl.

Det luktade frätande surt. Jag stirrade skrämt på karet och vågade nästan inte andas in luften.

– Men skräm inte slag på flickstackarn, sa gubben Andersson med spelat allvar. Det är alls inte så farligt som de säger, la han till tröstande.

Jag ville ut därifrån och gick mot dörren, rädd att jag inte skulle komma ut. Jag mindes att dörren var låst när vi kom och ryckte i den. Den yngre hjälpte till att öppna den.

– Så har vi det viktigaste kvar, nu ska Ingrid träffa butikschefen Herr Olin, jag tror att han har kommit.

Hon gick iväg för att se efter på kontoret. Jag stannade hos herr Johansson, för att se vad han gör. Han slår in paket, stora paket.

– De här ska fröken gå med till posten sedan, sa han och sneglade åt mitt håll.

– Varsågod, nu tar Herr Olin emot, hon visade mig dörren och knackade lite dämpat på den innan hon öppnade den åt mig.

Jag tvekade ett ögonblick, färdig att springa ifrån alltihop, hem till Mamma, men hejdade mig. Herr Olin reste sig och kom emot mig, han var lång, mycket lång och påtagligt smal. Han hukade sig, sträckte fram en tunn lång hand och hälsade avmätt. Rummet var svagt upplyst. På det mörka, något svängda skrivbordet, lös en lampa som gav grönt sken ifrån sig. En cigarrett i flott långt munsstycke låg och rykte i askfatet. Resten av rummet låg i mörker. Där fanns inga fönster.

– Varsågod, sitt fram, han visade på en karmstol med mjuk sits.

Jag satt mig längst ut på sitsen, satt som på nålar. Jag tittade rakt fram, vågade inte se på honom.

– Det här är frökens första arbete, som jag förstår det, han hade en vacker röst, till min förvåning lät han förtrolig.

– Ja, svarar jag hastigt, jag har arbetsboken me’me, nu kändes det lätt att prata.

– Det är bra det. Arbetstider och arbetsuppgifter får fröken veta av herr Johansson. Men om det är något som fröken undrar över eller är missnöjd med, eller för all del är nöjd med, så ska hon tala med mig.

Jag tänkte på vad Pappa hade inpräntat i mig; lönen, det var viktigt att jag fick en lön som jag var nöjd med. Men inte vågade jag föra det på tal, här, nu.

– Är det något som fröken undrar över till sist.

Jag såg i golvet och inne i huvudet trängdes tusen frågor.

– Såå, inte det. Då var det betalningen till sist, tvåhundraåttio kronor i månaden, utbetalas kontant var fjortonde dag.

– Har jag fått jobbet då, utbrast jag.

– Ja, i morgon kan fröken Jönsson börja sitt arbete som passflicka här på Hallbergs.

Han sträckte fram handen och tog hastigt adjö.