Hökarängen är byggd på mark från Farsta gård. Hökarängen blev först med en bilfri affärsgata.
Eftersom bebyggelsen blev mer omfattande än vad som avsågs från början gjordes en planändring 1949. Det gavs utrymme för fler butiker, lokaler och ett höghus som markerade förortens kärna. Det verkligt banbrytande var den bilfria svagt sluttande gågata med butikerna in mot gångstråket och lastzonerna mot trafiken på baksidan. Gatan mynnade i torget där nivåskillnaderna löstes med en elegant trappa. Så småningom skulle samma upphovsmän skapa Sergelgatan i Hötorgscity.
I Hökarängen anlades också separata gång-och cykelvägar genom grönstråken som skilde de olika bostadsenklaverna åt. De olika bostasområdena i Hökarängen ligger som enklaver i terrängen, alla med sin egen speciella karaktär. Flera av tidens namnkunniga arkitekter har inom snäva ramar lyckats skapa bostasmiljöer med arkitektur som är både trivsam, varierad och intressant. Husen, lamellhus i 3-4 våningar och en del måttligt höga punkthus, är alla väl utformade med stor omsorg om detaljer, portar och burspråk.
Området kring Hauptvägen bebyggdes 1949-1950. Lamellhusen grupperar sig kring en öppen gård och i övergången mot naturmark står punkthusen. Fasaderna är vanligen spritputsade och avfärgade i olika jordfärger och har fasadindelningar och fönsteromfattningar och vita slätputsade band. Konstnären Olle Bonnier samarbetade med arkitekterna vid färgsättningen.
Veckoområdet planerades ursprungligen för radhus, men området bebyggdes 1948 istället med nödbostäder för socialt särskilt utsatta, så kallade halvpermanenta bostäder med mycket låg standard, små enrummare med kokvrå uppvärmda med kamin och vedspis.
När Hökarängen var färdigbyggt och inflyttat i början av 1950-talet bodde 16 000 personer i stadsdelen. Hökarängsskolan uppfördes 1949, senare kom brandstationen 1955 och en ny kyrka, på vägen till Gubbängen.
1949 flyttade jag och min familj till en helt nybyggd söderförort i Hökarängen från Banérgatan på Östermalm i Stockholm. Vi var fem personer. Mamma och Pappa, jag och två bröder, min storebror och min lillebror. Vi lämnade en liten omodern enrummare, som var kall och mörk, inträngd på en bakgård för att komma till en stor, ljus och modern trerummare, med badrum och balkong.
Det var rena himmelriket. Skogen nära och längre bort låg sjön Magelungen. Utanför våra fönster låg Ängen, som vi älskade den, översållad med vilda ängsblommor om somrarna, på vintrarna spolad till isbana. Där vi flickor drömmande lekte att vi var isprinsessor, och smygande förvandlades till stelfrusna. När pojkarna var där fick vi flickor hålla oss undan de vinande puckarna. Deras lek var allvarsammare, de skulle en gång bli riktigt betydelsefulla kände vi. I kvällsmörkret blev det vita snötäcket spöklikt självlysande och stämningen förtrollad. Då kunde vi försjunka i fantasirika framtidsdrömmar, utan att behöva tänka på verklighetens orosmoln: Barndomens skyddshinna är förtrollningen, det inte riktiga.
Mitt på Ängen fanns Diket, som svämmade över om vårarna. Vi fångade grodyngel i glasburkar, som vi hoppades skulle växa till fina grodor som vi sedan kunde ha som gosedjur. Jag minns inte att de någonsin växte till. Pojkarna byggde flottar som vi flickor fick dra fram, likt pråmdragare. Nere på botten kunde det finnas ruskiga vattenvarelser, som när som helst kunde dra ner oss i djupet, sa pojkarna. Under hösten var Diket uttorkat och lockade oss inte alls. Då fungerade det som en gräns till Gubbängen på andra sidan. Det utkämpades regelrätta strider mellan Hökarängsligan och Gubbängsligan på Ängen. Med påkar och knogar drabbade de samman under vilda tjut. Vi hörde talas om att riktiga gäng använde kraftigare slagträn, knogjärn och cykelkedjor när de gick till anfall. Vi flickor stod på behörigt avstånd och såg på, färdiga att fly om någon sa: ”Stick!”
Som en liten ö på Ängen låg Dungen. Den var stenig, några var stora och höga. Vi klängde och kasade upp och ner för dessa bumlingar. På sommaren kunde de vara stekheta. Till långt fram på kvällen var de ännu varma och la man kinden till så kändes det som en varm hand. De var våra starka beskyddare, sittande däruppe hade vi fri sikt över Ängen. I ena hörnan av Dungen växte tre stora träd, som i en triangel. Där byggde vi en koja. Det fanns gott om kastvirke, eftersom det byggdes överallt. Vår hemort blev till medan vi själva tog den i besittning. Det var spännande att följa hela denna byggnadsprocess, hur område efter område, gata efter gata växte fram. Vi såg också vår skola byggas. Och väntade ivrigt på att den skulle bli klar, så att vi slapp att hålla till utspridda lite varstans.
På hösten 1949 började jag första klass i Gubbängens folkskola. Till våren fick vi flytta över till Hökarängens folkskola, som då stod nybyggd, tre våningar hög i gult tegel.
De tre först skolåren var lätta och roliga. Alltid något nytt att lära och det fick ta den tid som behövdes för det. Skrivkonsten, Läskonsten, Räknekonsten, ämnen som trollband ett barnasinne. Varje bokstav lärdes för sig, skrevs i mjuka runda former upprepade tills de liksom rann ner i skrivboken utan ansträngning eller svårighet. Det var så vackert. Inte det vi barn lyckades med, men frökens förebild på svarta tavlan. Jag minns helst hur fantastiskt det var att kunna förstå hur det hela fungerade, att bokstäverna som sattes samman i viss ordning blev ord och orden i en viss ordning blev meningar, som betydde något som man redan visste, att läsande stava sig fram över ordbilden och höra hur ordet kom ur munnen som ett trolleri. Där på pappret låg ordet som jag hade skrivit.
När Fröken läste för oss ur någon bok kunde jag se bokstäver dansa runt i rummet som snöflingor. Och veta att de kommit till ordning där i boken. Jag blev en ofrivillig läsare, överallt där ord var skrivna stakade jag mig fram, om och om igen. Vi fick lära oss hur siffrorna såg ut på samma sätt som vi lärde oss bokstävernas form. Siffrorna hade också en bestämd ordning som vi fick lära oss precis som med bokstäverna. Det där tyckte jag om, att ordna saker och ting var glädjefullt, lika som när solen tittade in genom fönstret om morgonen strax innan det var dags att kliva ur sängen.
En stor aula också klädd i gult tegel möttes man av direkt innanför de stora dörrarna. Aulan var centrum, där samlades skolans elever och lärare för olika gemensamma verksamheter. Där åt vi vår frukost. Långt senare fick jag lära mig att frukost äter man på morgonen strax efter att man klivit upp från sängen och lunch är ett mål längre fram på förmiddagen. Det förekom inte i min vardag, att vi åt flera gånger om dagen. Vi åt middag när Pappa kom från arbetet, var någon sedan hungrig under dagen fick det bli en smörgås och möjligen ett glas mjölk. Hunger var en av mina vanligaste känslor på den tiden, ett ständigt gnagande hål i maggropen. I aulan samlades vi alla till skolavslutningarna, då skolans kör sjöng och överläraren berättade om terminen som gått, vad som hade varit bra och vad han var mindre nöjd med. Han kom alltid med ”goda råd” inför framtiden. De som slarvat med läxorna och som hade varit dåliga på att passa lektionstiden var kända, men det gavs inga namn. Så vi var många som kände oss skyldiga. Och jag minns att jag alltid lovade mig själv att bli bättre på både det ena och på det andra.
En gång i månaden, på kvällstid var det filmförevisning i stora aulan. Då var det ställt skolstolar i täta rader framför den stora vita filmduken. När eleverna skulle ta plats var det ett förskräckligt oväsen av skrapande stolar mot stengolvet, fniss och högljutt stoj. När jag hade blivit stor nog för att få vara med var jag säkert redan tonåring. Vad jag minns är att jag ofta fick sprängande huvudvärk av upphetsning och spänning inför vad som skulle visas på stora duken. Dessutom var jag särskilt spänd i stora folksamlingar. Jag var rädd för att det skulle hända något som skulle skapa hysteri, något liknande det jag hade hört talas om händer när många människor samtidigt blir rädda.
Skoldans var det i aulan en gång per termin, ibland var det elever som var upplärda av musiklärarinnan, som spelade, men oftare spelades musiken upp från grammofon. Skolbandet var väl inte så där hemskt bra att dansa efter, men de hade ett annat värde: Vi beundrade dem som livslevande rockstjärnor och vi stod i klungor nedanför scenen och hojtade och skrek, precis som vi sett att man gjorde på rockkonserter. Dämpad belysning gjorde att fler vågade det stora steget att bjuda upp och att alls våga sig ut på dansgolvet. Vi hade övat de vanligaste sällskapsdanserna på gymnastiklektionerna och också fått träna på att bjuda upp till dans och att tacka för dansen efteråt. Pojkarna var blygast och busade och hade sig, ryckte i klänningarna på oss flickor, sprutade läsk som de skakat upp i flaskorna, medan vi flickor dansade med varandra, när pojkarna inte ville.
På Hökarängsplan fanns ett vattenspel, en modern skapelse i betong, där vattnet föll skvalpande i våningar ner i en liten damm. Här satt folk omslutna av en låg stenmur och lapade sol om våren och trivdes med vattenspelets lugnande toner. Där fanns Radioaffären som sålde radiogrammofoner, så småningom kom också televisionsapparater. Vi kunde inte för en sekund begripa vad det var eller hur det gick till. Men vi ungar stod där och tryckte näsorna mot fönsterrutan och försökte gissa oss till vad som skulle komma ut från den blanka och stumma glasskärmen. Egentligen var det lika obegripligt att det kunde komma bilder i televisionsapparaten som att det kunde komma röster från radioapparaten som vi hade hemma. Och faktiskt, hur var det med telefonen, hur kunde man prata med varandra fastän man bodde långt ifrån? Vi trodde absolut att de stora visste allt sådant och att blev man bara stor så skulle vi också få den gåvan, att förstå hur allt hängde ihop och fungerade. Där fanns Posten med alla pengarna, Fotostudion där man fotograferade sig vid speciella högtidstillfällen. Färgfotografier av små söta barn, vackra lyckliga brudpar, femtioåringar, sextioåringar stod utställda i fönstren. Vi hängde gärna vid dessa skyltfönster och odlade djupa förställningar om hur lyckosamt allt skulle bli en dag, då livet skulle börja på riktigt.
I femtiotalets början var det sällsynt med bilar. Den ende på vår gata som hade bil, var droskägare. En stor, svart och hög bil, väckte beundran och nyfikenhet, när den stod parkerad. Vi kände oss lite märkvärdiga för att den fanns just på vår gata. De som vågade ställde sig på fotsteget och om de sträckte sig kunde de se in i kupén. Det var svårt att begripa vad attiraljerna därinne skulle användas till, men just det höjde bara värdet på denna tingest. Vi visste när den kom och när den for, motorljudets spinnande trängde igenom alla andra ljud, och smällen från den tunga bildörren gav säkert besked. På eftermiddagarna ställde vi oss vid den stora genomfartsleden Fagersjövägen, beredda med block och penna, för att anteckna bilnummer, länsbokstav och bilmärke på bilarna som for förbi. Någon enstaka gång kunde man få se en långväga bilist, då fick man se efter i skolatlasen varifrån bilen kom. En lyckad dag kunde vi se ett tiotal bilar passera, om vi var på plats.
Den första allvarliga bilolyckan inträffade vid kiosken på vår gata. Jag såg det inte själv, men fick det berättat för mig av en som kunde bre på med chockerande detaljer om brutna ben och blod som sprutade, högljudda skrik och annat otäckt. Länge efter det såg jag, för min inre syn, den hemska händelsen, var gång jag gick där förbi. En gång, det var på vintern, när potatishandlaren kom, blev en liten flicka påkörd och släpades med många meter innan föraren fick stopp på lastbilen, det var som tur var isgata så flickan gled med bilen och undgick att få hjulen över sig. Hon hade sprungit ut på gatan ”utan att tänka sig för”, berättades det gång på gång. Efter det förstod jag att man inte kunde göra något utan att tänka sig för. Det hade med ens blivit olycksbådande att vara på gatsidan men Ängen fanns, som vår vän i nöden, där lurade inga verkliga faror.
Potatishandlaren var inte den enda bilen som kom körande på den tiden. Tidningsbilen kom också och köpte upp gamla tidningar, som var buntade och hopsnörda. De vägdes och betalades med en struntsumma. Vi gick runt i husen och ”samlade tidningar” och fick ihop lite löspengar att köpa snask för. Snart började jag spara varje öre jag på olika sätt tjänade ihop för att köpa sådant som jag önskade mig. Sparsamhet var en dygd i min familj. Annat som gick att få pengar för var stanniol, som vi fick från cigarrettpaketen och från finare chokladkakor. Vi bucklade ihop det till bollar. Alltid blev vi besvikna att det gav så lite pengar för så mycket arbete. Det är bra, sa de stora när vi klagade, då är ni väl förberedda, arbetslivet kräver mycken nitälskan. Nitälskan var ett stort, fint ord, som bara användes vid allvarsamma tillfällen. Arbetslivet lät också allvarstyngt. Allt som de stora ägnade sig åt var upplyft på något sätt, viktigt och meningsfullt.
På Hauptvägen, där vi bodde, fanns kiosken: Bladhs kiosk. Bladh var en konstig prick, tyckte vi barn. För hur kunde en farbror hålla på med att plocka med snask, det var väl inget riktigt arbete. Det sas, att han hade fått komma över denna rörelse på grund av sitt handikapp. Vad var det? Så vi undrade och spekulerade. Kunde det vara något med hans händer, men kapp vad betydde det? Springa i kapp, och komma före, var det något med att vara först på något sätt? I så fall var han märkvärdig. Vi höll oss ofta i närheten av kiosken. Den eller han utstrålade en säregenhet som bröt mot det vanliga. Annars var det bara tanter och mammor som vi såg. Ja, bortsett från droskägaren Ringstrand, som kom och for vid alla tider på dygnet. Men han var inte synlig och tillgänglig, som Bladh var. Vi kunde stå, på tå, och välja bland småsnasket nästan hur länge som helst, peka och fråga om priset. Alltid svarade han med uppriktighet på våra frågor. Det var ettöres och tvåöres sega pengar i olika färger och de dyrare femöreskolorna. Köpa choklad hade jag inte pengar till. Chokladbitarna och kakorna, låg längst in på snedställda hyllor. Och uppe på en hylla längst vid taket låg askarna med choklad, en del var redan inslagna med vitt guldstjärnebestrött papper.
På samma gata fanns det också en affär där man köpte kolonialvaror (råprodukter införda till Europa från dess kolonier), kaffe till exempel och socker som man fick köpa begränsat av på ransoneringskort. Affären var uppdelad i tre delar, en mejeridel, en annan för kött och fisk och så denna kolonialdel. Det var svängdörrar mellan dessa olika delar. I mejeridelen var det svalt och också i köttavdelningen, men inte i delen med torrvaror, där var det tvärtom lite unken luft, med främmande lukter. Där fanns också konserver, mat som lagts i burk, för dyra för att vi skulle köpa. Jag skickades för det mest att handla. Mamma ville inte visa sig bland folk, när hon saknade vigselringar, vilket hon för det mesta gjorde. De hamnade på pantbanken titt som tätt, för att dryga ut matkassan. Och det tyckte Mamma var för genant att skylta med, som hon uttryckte det.
Turordningen sköttes så att man fick ta en nummerlapp, en liten platta av masonit med handmålat nummer på, som hängde på en krok högt över huvudet på en liten flicka som jag. Jag stod alltid längst bak i butiken, utan nummerlapp, och tryckte mig mot väggen, både nervös och upphetsat nyfiken på allt som sas och fanns. Jag kunde få stå både länge och väl där i bakgrunden innan någon av de stora fick syn på mig och bad mig kliva fram med mitt ärende. Jag var för blyg och bortkommen för att med egen stämma tala om vad jag skulle ha. Jag hade en skriven lapp med mig som jag fick hjälp med att räcka fram till expediten, över den höga och välvda glasinfattade disken med alla köttvarorna utlagda och väl synliga. Jag var alltid orolig för att få frågor som jag inte kunde besvara. Om någon vara fattades och frågan kom: Vad vill du då ha i stället, så kunde jag bli så nervös och rädd att jag var nära att springa ifrån alltsammans. Det hände till och med att jag började gråta. Och alltid stod jag med benen i kors färdig att kissa på mig.
För att köpa mjölk skulle man ha med sig en egen mjölkhämtare. Den vi hade rymde två liter, det var tungt att bära. Man köpte kaffegrädde, i en liten glasflaska som det sattes en kork i, den hade man också med sig hemifrån. Och äggen bar man i en papperspåse och det var bäst att man var försiktig, de kunde hur lätt som helst gå sönder och klibba fast. Matbröd fanns också att köpa i samma butik och smör, som skars loss ur större bitar och gjordes till ett paket av prassligt papper. Det fanns ingen färsk frukt och inga färska grönsaker att köpa. Konserverade grönsaker, i alla fall morötter och gröna ärtor fanns. Det var inget som vi köpte, men jag såg att det fanns på hyllorna med uppradade burkar.
Under senare delen av femtiotalet, öppnades en modern matvaruaffär längre upp i backen: Sparköp. Där fanns allt och det var Konsumföreningen, som vi var medlemmar av. Var det något som Pappa var noga med så var det just dessa konsumkvitton, ett litet, lätt försvinnande blad med summan på. De skulle vid årets slut buntas och räknas för redovisning. Summor under en krona i en hög, en hög för summor under fem kronor och en för summor under tio kronor, resten obegränsat, alltså över tio kronor. Återbäring hette det, en summa pengar som sparades på ett konto, som vi kunde använda till dyrare inköp, som kläder och ibland någon möbel. Allt inhandlat på KF:s (Konsumtionsföreningen) affärer för dylikt.
Man gick runt och plockade åt sig själv vad man skulle ha i en bärkorg av stål. Sedan köade man för att betala varorna i en kassa, som man måste passera för att komma ur affären. Detta var en ny och omskakande upplevelse. Här kunde jag inte springa min väg om det plötsligt blev för mycket. Det bästa var att jag slapp säga något, varorna var redan paketerade och uppvägda. Men eftersom jag hade dålig kunskap om vad saker och ting hette, så fick jag vandra runt länge och väl för att lista ut vad som var vad genom att se på bilderna på paketen. Och så lärde jag mig småningom hela sortimentet och kunde berätta för Mamma och Pappa vad som fanns och vad det kostade.
Granne med Sparlivs låg Tobaksaffären, där höll jag mig kvar länge i doften av tobak och papper. Och jag beundrade veckotidningarnas omslag i färg. En gång, när jag hade sparat ihop en slant, så köpte jag en vacker brevpärm som man kunde vika upp, smyckad på framsidan med en duva med brev i näbben. På ena sidan fanns ljusblåfärgade kuvert och på den andra linjerat skrivpapper, också ljusblått. Jag fantiserade om att en gång i framtiden sitta och i hemlighet skriva brev till någon kär vän. Jag köpte också min allra första dagbok där, den var rosa, med en tecknad vacker flicka i korkskruvslockar på framsidan, som log hemlighetsfullt. Jag fantiserade om att det var jag som fanns på bilden, lycklig och utvald för något av någon. I denna tobaksaffär fanns också ungdomsböcker att köpa: flickböcker och pojkböcker i väl åtskilda boklådor. Jag tänkte att det förstås var olika verkligheter som det berättades om där.
