I utkanten av Hökarängen, en bit bortanför skolan vid Stadsbudsvägen, låg en fotbollsplan. På vintern var där en isbana. Med strålkastare i var hörna blev det som en fullt upplyst scen. Runt om låg mörka skogen. Upplogade snövallar inramade denna iskalla plats. Det fanns ett litet hus med vedkamin i mitten och träbänkar i ring. Därinne var det upplyst med vänligt gult ljus, björkveden sprakade, det var trivsamt och varmt när vi bytte om och snörde på oss skridskorna. Från kaminen gick det ett rör som leddes ut genom taket. Det fräste när vi höll vantarna, fulla med isklumpar, mot det glödheta röret och när det droppade ner på kaminen.
En snäll farbror, som vi kallade Snögubben, vaktade kaminen och såg efter att allt gick rätt till. Han var alltid där. På dagarna spolade han isen med slang, så att den tjocknade vart efter vintern löpte på och skovlade undan den snö som fallit under natten. Så när vi kom framemot kvällen så låg den där, isen, glänsande blank och ny. I huset var det uppvärmt och tänt, strålkastarna flödade med ljus. Vi klädde om, svävade ut och blandade oss med alla de andra redan där.
Vi lattjade Ubban, en sorts kull där man jagades över banan och försökte undkomma att bli kullad. De som blivit träffade fick ställa sig på sidan och heja på dem som var bäst på att klara sig undan. Det var ett bra sätt att öva upp hastigheten. Det fanns de som aldrig ”åkte dit”. Vi flickor åkte alltid fast först, det var svårt att få upp någon fart med våra grillor, plötsligt kunde man snubbla på piggarna och falla raklång på isen. Vissa killar slog så hårt de kunde med gummiskydden för att kulla. Det kunde bli ordentliga blåmärken efter sådana slag. Det var också de som gärna brottade ner oss flickor i snödrivan och mulade oss med snö. Fastän det var både kallt och smärtsamt att bli mulad, så var det värre att bli lämnad helt i fred. Det betydde ju att ingen av grabbarna var intresserad av en.
Berit och jag var där mest varje kväll och åkte grillor. Först hade jag bandyrör, som var rundade i framkanten. Sedan fick jag ett par alldeles för stora hockeyrör, efter storbrorsan. De var spetsiga i framkanten och lättare att åka med, man kunde göra tvära kast och bromsa upp farten med spetsen. Med ett par extra sockor att fylla upp med, så var det ändå möjligt. Men jag längtade efter att få ett par vita konståkningsskridskor, med taggar framtill. De kunde man göra konster med hade jag sett på Uppvisning.
I sportaffären på Sirapsvägen hade de sådana, begagnade. De var ganska fina, ommålade, men man såg att de var skavda under. Men med nya vita, rena skosnören, kunde de ändå se riktiga ut, tänkte jag. Jag bad Mamma att få köpa ett par sådana, vid nästa barnbidrag. De kostar tjugofem kronor, berättade jag. Vi får se, var det vanliga svaret, vad Pappa säger. Men jag visste att frågar vi honom så blir svaret Nej. Ja, jag ska se vad jag kan göra, lovade Mamma, när jag tjatade. Och så hoppades jag. Tills en dag Mamma med lyster i ögonen sa:
– Nu du, ska vi gå och köpa dej ett par skridskor.
– Ett par nya?
– Nej, inte nya. Sa du inte att det fanns begagnade? Men du får lova att inte säga någonting om det till Pappa.
Jag märkte att Mamma var skrattlysten och upprymd, när vi tillsammans gick till affären. De finaste för samma pris var för små, jag försökte att inte låtsas om det. Men expediten tryckte och kände efter hur de satt och sa att det behövdes ett nummer större. De var mer nötta och inte så vita. De får det bli, avgjorde Mamma, det är bättre med för stora, så du har något att växa i. Jag var nöjd i alla fall, knöt ihop snörena och hängde dem över axeln som jag sett att man gjorde. När vi kom hem sa Mamma:
– Det är bäst att du gömmer undan dem, så att Pappa inget ser.
Vintrarna var särskilt svåra hemma. Då fanns det inga murningsjobb och Pappa stämplade. Han var sur och grinig, hade ”långtråkigt”, som Mamma sa. Ibland var stämningen så tryckt att det kändes ända ut på gatan.
En dag när jag kom från skridskobanan med skridskorna på axeln mötte jag Pappa på gatan.
– Vad har du där?! Han pekade på skridskorna.
– Skridskor, svarade jag med låg röst.
– Ja det ser jag väl. Vems ville jag veta?
Jag tänkte på vad Mamma hade sagt. Vad skulle jag nu svara?
– Nå! Vems är skridskorna? Har du tappat talförmågan?
Han verkade nu road. Det tog jag för en öppning.
– Ja mina, vems annars, svarade jag nu uppspelt
– Är du uppstudsig va, det ska du sluta med.
Vi gick in tillsammans. Mamma rynkade pannan när hon såg oss komma och skakade menande på huvudet och nickade mot skridskorna. Jag förstod vad hon ville säga med det, men tyckte att hon överdrev med sin rädsla för vad Pappa skulle säga. Jag hängde lugnt upp dem på kroken i hallen, klädde av mig ytterkläderna och var på väg in på mitt rum när Pappa grep tag i min arm och sa.
– Nå, hallå där, så lätt ska du inte slippa undan.
Han föste mig framför sig ut i köket och tryckte ner mig på stolen. Mamma ställde sig i vägen för honom.
– Du rör inte flickan, så mycket du vet, sa hon och höll upp fingret, vände sig till mig och sa
– Du kan gå in på ditt rum.
Jag skyndade mig därifrån. Och ett hiskeligt gräl bröt ut. Jag ångrade att jag varit så slapp och låtit honom se skridskorna. Nu fick Mamma ta allt skäll.
Var det blidväder någon gång, låg isbanan öde och nersläckt, förvandlad till en bassäng. Vi kunde se på långt håll att där inte var upplyst, att det var mörkt och tomt. Modfällda och nedslagna fick vi vika av och leta efter något annat att göra. Sådana gånger kände vi oss verkligen hemlösa och utkastade.
Ibland sökte vi oss då upp till Cigarrvägen och Ungdomsgården, där vi hoppades att alla de andra som också kände sig hemlösa hade samlats. Men det var inte alls med samma tjusning jag gick dit, som till skridskobanan. På Ungdomsgården var det trångt och stökigt. Killarna höll på med sitt, antingen mekade de med sina mopeder eller cyklar i verkstan, eller så spelade de pingis eller kort, mest poker. Och till dessa aktiviteter var vi flickor utestängda. Om man närmade sig killarna för att se vad de höll på med, så kunde de med en blick få en förstå att man inte var önskvärd. För oss flickor fanns det inte mycket att göra mer än att stå och hänga och skvallra.
Jag märkte att Jonte hade blicken åt mitt håll, när vi råkade vara på samma ställe. Det gjorde mig glad, och lite stolt. Jag talade om för Anki att Jonte har frågat mig om chansen.
– Jaha, än sen då?
– E han inte gullig tycker du?
– De´e väl inge med honom, han e väl som alla andra…killar.
– Vad då, mena´ru, som alla andra?
– Ja, de´e ju bara en sak dom vill. Fatta´ru väl.
Jag ville inte prata mer med henne om Jonte, kanske hon visste mer, än jag ville veta. På skolgården drog jag mig litet undan, så att Jonte eller hans lillbrorsa skulle kunna, våga, komma fram till mig, om han ville det. Jag var hela tiden uppmärksam på vad han höll på med och var han var. Allt annat bleknade medan hans betydelse växte för var dag. Hemma började Mamma undra varför jag såg blek och tråkig ut: Är det något som har hänt, säg? Jag ryckte på axlarna, vad svarar man, jag visste inte själv vad det var, ville bara vara för mig själv och drömma, drömma om det som skulle komma, sedan, när allt det skulle börja, som skulle fylla i alla luckor och håligheter, göra tillvaron just så strålande som jag längtade efter.
När han hade sin silvergråa ribbstickade tjocka tröja under skinnjackan och det mörka håret bakåtkammat med den lilla vågen fram, så etsades bilden in på näthinnan och stannade kvar hela dagen. Han var kvick i rörelserna och snabb i tanken. Rösten höll på att djupna, men sprack ibland. Och då kraxade han tillgjort än mer för att skoja bort det hela. Jag såg allt på håll. Inget som han tog sig för undgick mig. Och jag kände det som att det var för mig han visade upp sig, att vi var indragna i ett spel för två som utspelades inför en publik, som inte visste vad som pågick bakom deras rygg. Och det var spännande och våghalsigt, för jag kunde när som helst bli avslöjad inför de andra och utskrattad.
Berit och jag var oftare borta i trakterna av Stadsbudsvägen och Hovmästarvägen nu. Jag hade fått reda på att Jonte bodde där någonstans. En kväll på vårkanten så såg vi hela gänget från Kontoristvägen. Jonte var med och Linkan, som Berit var litet förtjust i. De gick på andra sidan Fagersjövägen. De hojtade och larvade sig så det var omöjligt att inte lägga märke till dem. Så ropade en av dem över till oss:
– Va´ ska ni nånstans?
– Ingenstans, svarade jag så högt jag bara kunde.
– Häng me´ra, till Gubbängsfiket, ropade Jonte tillbaka.
Berit blev tveksam:
– Vad ska vi göra där?
– Inte vet jag, det spelar väl ingen roll.
– Nä, jag vill nog inte det.
– Kommer ru´nte me nu, så går jag själv, så det så!
Hon följde med och vi slog följe med killarna, som tävlade i vem som vågade vara fräckast i mun. Jag vågade inte se åt Jontes håll, men kände hans närvaro så påtagligt att jag skakade tänder, plötsligt hade jag börjat frysa. Han hade inte sin gråa tröja på sig, utan en vit skjorta under skinnjackan och svarta jeans med nitar längs sidorna. Han var bara så gullig. Han sa inte så mycket, var tystast av dem alla. Berit och jag gick litet efter dem. De var mest upptagna av varandra. Och det var skönt, jag behövde lugna ner mig och verka oberörd, bli normal.
På Gubbängstorget fanns en biograf som hette City och ett höghus, nio våningar högt, där på botten var Kondiset. När vi kom fram travade killarna in. Berit stannade, hon ville vända om och gå hem, men jag följde efter killarna, som slagit sig ner vid det stora runda bordet, längst in i lokalen. De beställde dricka av servitrisen. Jag hade inga pengar. När hon frågade vad jag ville ha skakade jag på huvudet, tänkte att jag nu skulle bli utkörd, men hon ryckte bara på axlarna. Jonte tog upp en ask cigarretter, snärtade till med pekfingret på botten av paketet så att ett par stack upp, tog den ena och sträckte sig över bordet och bjöd mig den andra. De andra killarna visslade menande och flinade. Jag tog cigarretten och satte den mellan läpparna och böjde mig fram för att få den tänd. Nu var jag mycket nöjd med att ha övat upp denna konst. Samtalen böljade fram och tillbaka om allt möjligt. En av killarna, kallad Lången, var fena på att berätta roliga historier. De skrattade högt, upprepade poängerna flera gånger och skrattade igen. Jag spände av i deras sällskap, de var hyggliga, något jag inte hade trott. Vi satt länge, till servitrisen kom och sa att vi måste beställa mer om vi skulle vara kvar. Då kände jag att jag borde dra, jag reste mig för att gå, vände mig åt Jontes håll och sa med låg röst:
– Hej då, jag måste nog gå nu.
– Jaså? Ja tjena, vi ses, nån annan gång, svarade han med säker röst.
– Nämen, ska´ru´nte följa tjejen till porten, flabbade en av de andra.
Jag såg att Jonte blev generad och skyndade mig att säga: Jag hittar hem själv. Jag var så sprallig att jag hade kunna hoppa högt av glädje om det inte hade väckt för mycket uppmärksamhet. Väl ute på Ängen kunde jag hoppa och skutta som jag ville, det gick inte att låta bli, det pirrade i hela kroppen, så glad var jag.
