Självbiografi

Barbro var nu rund och tjock om magen. Snart skulle hon få en bebis.

Jag tyckte om att känna på magen. Den var hård och spänd som en ballong. Att det fanns något därinne, som levde, var svårt att fatta. Men ibland kände man små, lätta stötar mot handen.

– De e bebisen som sparkar, berättade Barbro.

– Varför gör’en de, undrade jag förvånat, e’re trångt kanske.

– Den e inte så stor, så här bara, sa hon och måttade med händerna.

– Liten som en docka va, tyckte jag.

Jag ville känna på hennes bröst, de var stora och trängde upp i urringningen.

– Får jag känna hur mjuka dom e?

Hon knäppte upp och brösten ramlade ur behån som bollar. Jag kände försiktigt, de var mjuka och lena. Och bröstvårtorna putade ut som små nappar, att suga på.

– Här får bebisen sin mat sen, sa Barbro och höll fram brösten.

– De vet’ja väl, svarade jag, det har jag sett förut.

Vi plockade bland bebiskläderna, som var lagda i små högar, tvättade och nystykna. En del var nytt, men mest var det avlagda saker, som hon fått ärva efter storasysters lille pojke Peter. I skolan hade vi fått sy en liten bebisskjorta, i syslöjden och en pytteliten mössa, med band att knyta under hakan. Jag hade lagt mina saker i fint omslagspapper längst in i byrålådan. Ibland tog jag fram dem och kände mig stolt över att jag lyckats med något så bra. Men så litet det var.

– Ja, och ändå är dom för stora till bebisen, när den har kommit ut, visste Barbro, som hade varit med när hennes systers bebis kommit.

I hörnet stod korgen, där bebisen skulle ligga. Den var omklädd i tunt, fint bomullstyg; himmelsblå bakgrund med små blommor, fint bäddad med täcke, som Barbro hade sytt, lakan och örngott med bomullsspets. På utsidan hängde tygkappan, nystärkt och fluffig. Det var självklart att det var en bebispojke vi väntade på. Något annat kunde vi inte tänka oss. Hennes rum var förvandlat till ett rart och ordnat flickrum, istället för som innan, ett stökigt med pinaler överallt. Hennes yngste bror hade fått tränga ihop sig med de två andra bröderna i det mycket mörkare rummet ut mot ängen.

Då Barbro var klar efter alla sysslorna hon hade att göra, hon var ju den som hade hand om hela hushållet i familjen, satte vi oss tillsammans i hennes säng och fantiserade ihop allt som vi önskade oss. Vi skapade underbara historier, där vi satt med benen sammanflätade och gestikulerade med armar och händer för att tydliggöra det som vi tyckte oss uppleva. Vi la till och tog bort, ändrade och gjorde om historierna eftersom. Men det var alltid samma tema: Mamma, Pappa, barn; var vi bodde, hur det såg ut där, hur vi själva såg ut, hur pappan såg ut och hur söta barnen var. Det fanns ingen hejd på hur fantastiskt allt var, som vi kom på. Vi pratade helst inte om det som verkligen var.

Våren 1959.

Framtiden såg mörk ut. Jag var utan arbete och den artonde maj skulle Sune in i lumpen. Ända upp till Luleå, längre bort än vad jag kunde tänka. Han var förväntansfull och uppåt och skärrad. Vid mönstringen hade de frågat honom vilka som var hans intressen: Hästar, hade han svarat utan tvekan. Då fann de för gott att han skulle till kavalleriet K4 i Luleå. Men Sune hade tänkt på sitt brinnande intresse för hästkapplöpningar, på travsport. Men nu var det så att han skulle dit upp, till ”lapphelvetet”, i tio långa månader. Vi räknade dag för dag hur långt kvar det var till inryckning och den ofattbara mängden dagar till det var muck den tjugoförsta mars, året därpå. Varje morgon när jag vaknade tänkte jag på att han skulle försvinna från mig och vara onåbar, kanske för alltid. Nätterna var fulla av mardrömmar, som att jag var kvarglömd i främmande land utan att kunna göra mig förstådd, och en annan att jag befann mig irrande naken ute bland folk, och att jag hittade massa tjugofemöringar i trottoarkanten, vek upp kjolen till en behållare och öste i med handen så mycket jag hann innan någon annan fick syn på dem, men när jag tittade efter så var det bara grus. Jag hade länge haft svårt för att äta, nu blev det än svårare. Jag hade alltid en lögn i beredskap när det blev tal om mat. Förresten var det inte så noga med maten hemma, ibland fanns det, men det saknades lika ofta.

Jag hade varit sjukskriven en tid för anemi, men när den tiden var slut vågade jag inte gå tillbaka till doktorn för jag var säker på att hon skulle börja prata om min vikt igen och klaga på att jag var för mager. Istället började jag tänka på att jag måste ha ett jobb, Pappa väntade på pengar för hyran, det kom jag inte undan vad jag än hade för orsak, det visste jag. Men när det var så liten tid kvar tills Sune skulle försvinna dit upp, så ville jag inte hitta på något annat än att bara tänka på honom. Han jobbade hela tiden och jag ville kunna vara med honom när han körde ut varor.

Mamma som hade jobbat en längre tid på ICA-restaurangernas centralkök borta på Eriksbergsgatan, i personalmatsalen som köksbiträde, Pärlan kallad, hade länge gått och linkat med ett ont knä. Hon vägrade att gå till doktorn, och envisades med att fortsätta att jobba fast värken höll henne vaken på nätterna.

– Andersonskan ska inte få chansen å ta mitt jobb, som hon snikar efter, så det så, utropade hon häftigt när vi föreslog att hon skulle söka hjälp mot värken.

Mamma hade länge varit i fejd med den snälla och beskedliga fröken Andersson, som vanligtvis skötte om disken, men hoppade in och serverade när Mamma var borta. Och, hade hon fått höra av chefen, är minst lika rask som fru Jönsson och sköter uppgiften till full belåtenhet. Av det fick Mamma för sig att hennes jobb var hotat och att hon med näbbar och klor måste vara där och bevaka sin plats. Det gick inte att tala henne till rätta och mena att det var viktigare att hon tänkte på sin hälsa och på oss som var tvungna att stå ut med hennes dåliga humör och ständiga klagan.

Men när hon hade linkat länge nog hade vristen också tagit skada och foten svullnat upp så pass att hon inte fick på sig några skor. Då fick hon motvilligt ge med sig och stanna hemma. Istället kom hon på den strålande idén att jag skulle vikariera för henne, tills hon blev återställd. Hon ordnade det genom att ringa till personalchefen som hon hade fått bra kontakt med, de delade nämligen samma intresse för teater och opera. Jag var inte tillfrågad. Det var självklart för henne att det var lika livsviktigt för mig, att hålla fröken Anderson stången, som hon uttryckte det.

– De kan ja´nte, klagade jag, inte så tidigt.

– Jodå, sa Mamma, du vänjer dej, det e bara i början som de tar emot, snart blir de en vana.

Och det blev som hon hade bestämt. Två veckor innan Sune skulle ge sig iväg började jag att jobba på ICA-restaurangernas centralkök i personalmatsalen. Jag blev snart kallad Lillpärlan. Arbetstiden var från halvsju på morgonen till klockan tre på eftermiddagen. Redan klockan kvart över fem, började Mamma väcka mig, för att jag skulle hinna med vagnen som gick kvart i sex från Hökarängen in till Hötorget där jag fick byta till spårvagn vid Stureplan för att komma till Erikbergsplan. Alla satt och sov i varsina hörnor i vagnen vid den tiden på morgonen. Det var omöjligt att hålla sig vaken. Jag stod upp, vid dörren, för att vakna till varje gång som den öppnades, rädd att somna in så hårt att jag missade hinna av vid Hötorget.

När Sune hade tid och ville träffa mig istället för sina kompisar, så var jag överlycklig och tänkte inte alls på morgondagens tidiga morgnar. Under dagen var jag som i en dimma, och hade svårt att hålla mig vaken. Jag fick bära höga staplar av tungt porslin från disken till matsalen, duka fram och efteråt samla ihop disken och bära tillbaka allt porslinet. Plus allt annat som jag skulle hinna med: Koka ägg till kallskänken, rensa räkor, breda formbrödskivor med ett tunt lager margarin, hundratals och åter hundratals. I kallskänken var det tyskor som jobbade, ingen som talade svenska. De bara pekade och ville att man skulle förstå vad de menade.

Snälla fröken Andersson såg snart att jag hade svårt att klara av allt detta. Hon föreslog att jag skötte disken istället, så tog hon hand om serveringen. Det andra kunde vi dela på, eftersom hon visste hur det skulle göras kunde hon ju visa mig: Blir inte det bra, fröken säg? Jag var tacksam för all hjälp jag kunde få. Bara inte Mamma fick reda på det.

Jag hankade mig fram, dag för dag på jobbet. Roligaste var det att vara i kallskänken. Jag tyckte om att se på hur lätt och skickligt de arbetade, hur naturligt samarbetet gick till. Där stod de bredvid varandra i långa rader utmed rostfria bänkar, med var sin uppgift; rensa räkor, skära upp skinka, tunga och hamburgerkött, som egentligen var hästkött, men det fick man inte säga för det kunde väcka avsmak trodde man. Någon, sorterade lagom stora salladsblad, som skulle ligga underst på var brödskiva. Jag fick sköta den svåra uppgiften att koka äggen. Man la försiktigt i, hundratalet ägg med samma storlek i en stor trådkorg, som sedan sänktes ner i en jättekastrull med kokande vatten, spetsat med ättika, när äggklockan skrällde gällde det att snabbt få upp korgen och flytta över den till ett vattenbad med iskallt vatten, hålla koll på klockan så de inte var där för länge. Sedan skulle äggen skalas och skivas och läggas i rostfria kantiner med lock så att de skulle hålla sig porösa och fräscha tills de hamnade på smörgåsar med ansjovis eller räkor. Fröken Andersson lärde mig hur man snabbt fick av skalet på äggen, man rullade ägget mot det hårda underlaget med ett lagom hårt tryck så att skalet krossades sedan var det lätt att liksom trä av det.

Till köket där kockarna höll till och lagade maten hade vi inte tillträde. Någon gång kunde jag se den vita höga kockmössan vippa förbi ute i kallskänken och märka att kvinnorna stramade upp sig i nästan andlös aktning. I personalmatsalen som fröken Andersson och jag skötte åt inte kockarna. Den var för kvinnorna i kallskänken och chaufförerna som körde ut allt till snabbarerna runtom i stan och de två gubbarna i kökets grovdisk. Kvinnorna satt på den ena sidan i matsalen och männen på den andra sidan. En gång råkade jag sätta mig bland männen då började alla som satt där att för oväsen, de slog med besticken mot tallrikarna eller skrapade med stolarna tills jag reste mig och satte mig på motsvarande sida. Kockarna åt uppe i direktörsvåningen med kontorspersonalen. Där serverades maten vid bord med vita dukar av servitörer. Det visste Mamma för hon hade haft ärende ditupp och sett den vackra matsalen.

Vårt omklädningsrum låg nere i källaren. Man var tvungen att åka hiss, den stora skakiga och smutsiga varuhissen dit ner. En halvskum, lång och kal gång ledde till ett fuktigt och råkallt rum med betongväggar utan dörr. Där hade vi var sitt plåtskåp med hänglås. Varje morgon fick vi hämta en ren vit rock och huvudhätta i tvätteriet som vi vid arbetspassets slut lämnade på samma ställe. Alla som lämnade detta restaurangkök kollades noggrant vid utgångsspärren, ingen kom därifrån utan att visiteras. Allt matspill från köket och kallskänken samlades i stora tunnor som kördes till svingårdar i Stockholms utkanter

Vi hade flera raster, en kafferast på förmiddan och en på eftermiddan, däremellan var det en kort lunchrast. Då satt alla tanter ute, i personalträdgården. Om det var vackert väder och sol stack det i ögonen av alla deras bländvita rockar. Tyskorna satt hopklumpade för sig, de verkade ha så mycket att prata om, de var oftast allvarsamma, men ibland hördes det skratt därifrån. Fröken Andersson ville aldrig ta någon rast, så jag satt för mig själv och rökte och tittade på. När jag sa till Mamma att det var tråkigt, när jag inte förstod vad de pratade om, berättade hon att det var synd om dem. De hade kommit hit för att deras land Tyskland hade blivit alldeles sönderbombat under kriget, mycket låg fortfarande i ruiner. Jag hade sett bilder på det i tidningarna, men kunde ändå inte tänka mig hur det hade varit att vara med om något sådant. Hur hade de stått ut? Var de inte rädda?

– Ja va skulle dom göra? Krig kan man inte göra nåt åt, man får rädda sig bäst man kan och många dog, sa Mamma och suckade.

Det var otäckt att tänka på att de hade varit med om sådana hemskheter, och ändå kunde de skratta.

– Livet går vidare trots allt, var Pappas slutsats.

Efter arbetsdagens slut var jag också slut. Med små krafter tog jag mig hem, sista biten var värst. Jag knäade och manade mig själv: Lite till… å lite till, snart så… Väl innanför dörren släppte jag väskan i golvet och klev ur skorna och vinglade fram till mitt rum. Det brusade i huvudet och jag hade lock för öronen. Glad att ingen brydde sig vek jag ihop mig på sängen, låg så tills jag domnade bort och föll i sömn. Det hände att Mamma väckte mig framåt kvällen. Hon ville att jag skulle berätta vad som hade varit på dan. Det var inte så mycket att berätta tyckte jag.

– Men va nu´ra… försök, manade hon, e´re ingen som frågat efter mej?

– Jo en, en av gubbarna i grovdisken, kom jag på.

– Jaså Kalle, har Kalle frågat efter mej, hon smilade upp sig.

– Jaa, han fjantar omkring å kallar mej Lillpärlan.

– Du ska va snäll me han, han har inte haft de så lätt, menade Mamma.

– Den där äckliga gubben, spottade jag ur mig.

– Så ska´ru inte säga.

Jag hade kunnat tala om vad han hade gjort i hissen, men det ville jag inte. Jag skulle åka ner i källaren och hämta min kofta, när han stod och lurpassade vid hissen. Det skulle ha sett konstigt ut om jag ändrat mig, så jag låtsades som att jag inte sett honom. Han skyndade sig in och ställde sig flinande tätt intill mig. Hissen skakade igång och sänkte sig med små ryck bit för bit neråt.

– Du e fin du Lillpärlan, sa han, med låg inställsam röst, lika fin som mamma din. Få se om du e lika bra på att kyssas du me.

Han trängde sig inpå och tryckte sin mun mot mina läppar. Hissen dunsade till och var nere. Jag sköt undan honom, för att komma förbi, ut därifrån. Han snyftade till och bad med sorgsen röst:

– Snälla, snälla fröken var lite snäll med mej.

Jag darrade i hela kroppen, fumlade med låset till mitt skåp, ryckte till mig koftan och tog mig raskt tillbaka till hissen. Gubben stannade kvar därnere i dunklet.

Jag försökte att låtsas som ingenting. Gubben, Kalle, höll sig på avstånd, men jag kände hans blickar på mig, tyckte att jag såg honom överallt. När jag måste ner i källaren så väntade jag tills det var någon mer som skulle dit. Jag fick svårare och svårare att klara av jobbet. Jag visste att jag måste äta, men det gick inte att få ner det jag tuggade på, jag var tvungen att spotta ut det. Och var skulle jag göra det, toaletten låg nere i källaren. Var morgon lovade jag mig själv: Idag, idag ska jag äta! Det var lättare att dricka, för då behövde jag inte tugga. Kaffegrädde, kunde jag ta några munnar av, när jag dukade av efter kaffet. Visserligen mådde jag illa efteråt, magen liksom vände sig och jag var nära att spy, men det gick över efter ett tag. När jag såg de bleka, runda potatisarna i öar av brun sås på tallriken, flimrade det för ögonen. Och jag blev som bedövad i hela ansiktet och det kändes som om tungan svällde upp och fyllde hela munnen. Nöp jag mig i låret, det hårdaste jag kunde, så kunde bedövningen försvinna. Måltiden, att sitta där med alla de andra, var en utdragen pina.

Hemma hos Sune, i Solna, var det lättare. Där kunde jag längta till att det snart var middag. Och tant Margit hade alltid något hembakat att bjuda på till kaffet. Det fanns liksom inget annat som hände där, än måltiderna och kaffestunden på kvällen framför televisionen. Där var det tyst och tråkigt på ett vilsamt vis. Farbror Edvin prenumererade på Det Bästa. I dessa lagom behändiga tidskrifter kunde jag få veta en hel del om världen, som jag hade ingen aning om. Vissa artiklar var så uppseendeväckande att jag måste läsa om dem flera gånger för att fatta att det var verkligheten som de handlade om. En som jag minns särskilt handlade om ingrepp i hjärnan. Hjärnan, innan dess visste inte jag om att vi har en hjärna, utan bara att vi hade ett huvud. Inte vad vi hade inuti huvudet. Nu fick jag veta att man kunde peta i hjärnan och få vissa delar av kroppen att röra på sig, utan att man själv ville det. Och att patienten kunde vara vaken och själv se vad som hände under ingreppet, för eftersom man inte har någon känsel i hjärnan, så behövde man inte sövas. Detta fick jag läsa många gånger för att begripa och föreställa mig. Jag läste också om att man kunde ta bort bitar av hjärnan, där minnen som försvårade livet fanns. Alla misstag och risker med sådana operationer kunde de också tala om och beskriva. Det var lika rafflande att läsa om sådant, som att se skräckmästaren Alfred Hitchcocks rysare.

Men nu var det inte långt kvar tills Sune skulle iväg upp till Luleå och bli borta länge. Det var vår sista helg tillsammans och jag var hängig och bedrövad. Sune ville som vanligt vara med kompisarna och hinna en sista sväng ut till Valla på söndan. Jag ville inte att han skulle se hur ledsen jag var, det skulle bara irritera honom, tänkte jag. Om jag ändå fick vara hemma hos honom, så gjorde det ingenting om han gjorde vad han ville. Jag ville i alla fall helst ligga och slöa och drömma mig bort. Nere i villan fanns blomsterrummet, det största och finaste rummet i hela huset, som bara var till för växternas skull. Dagsljuset strilade in genom de många små spröjsade rutorna i burspråket. Rummet var fyllt av växter, blommande och doftande. Sällsynta kaktusar och orkidéer som tant hade fått i blomning. Jag hade aldrig sett en sådan blomsterprakt någon annanstans. Allt var vackert och omsorgsfullt arrangerat på bord och piedestaler, på fönsterbrädor och klängande utefter väggarna. Detta bröt tvärt av från den annars så intetsägande, tråkiga inredningen i bruna, dämpade färger, utan varje prydnad eller krusidull. Mitt i detta rum stod en soffa. Den var hård och klädd i ett strävt, stickigt grönmönstrat möbeltyg. Hit smög jag mig när tant Margit och jag var ensamma. Här kunde jag ligga på soffan och fantisera i timmar, dövad och vaggad av den starka blomdoften, låta blicken vandra över alla former och skuggor i rummet.

I badrummet fick jag vara så länge jag ville, utan att någon bultade på dörren och skrek att jag måste skynda mig, att det var kö och så vidare. Jag stod framför spegeln och kråmade mig, tuperade och sprejade håret och målade mig det värsta jag kunde. Sedan lekte jag att jag var olika personer, som antingen gullade med varandra eller bråkade om något som de hade delade meningar om. Jag kunde bli så uppfylld av leken att jag helt glömde mig, och då kunde det ta ett tag innan jag fått igen mig och visste var jag var. När jag var klar så torkade jag bort det värsta av sminket och nöjde mig med att så här kunde jag visa mig.

På måndagen orkade jag inte gå till jobbet. Vi hade vinkat av Sune på Centralstationen, farbror Edvin, tant Margit och jag, på söndagskvällen. Det var fullt på perrongen av killar som skulle rycka in. Man hade satt in särskilda vagnar för rekryterna. För att hålla dem separerade från andra passagerare, då det brukade gå vilt till. En del var på pickalurven, de gapade och stimmade värst av alla. Andra som hade sina föräldrar med sig var mer korrekta och uppsträckta, men jag såg att de sneglade på dem som utmärkte sig mest. Jag hade velat ta farväl på ett sådant där filmiskt sätt: Gråta i hans famn och bli tröstad av hans försäkringar om att jag var den enda, att jag betydde mest för honom i hela världen. Men jag stod handfallet och glodde, utan att komma på ett enda ord att säga. Sune trampade och vred sig, ivrig att komma iväg. Han såg ut att vilja bli av med oss. Jag kände mig överbliven. Och när farbror Edvin bestämde att det var dags att släppa iväg grabben, så tog han sin väska och skyndade bortåt perrongen med fart, utan att vända sig om.

Vad skulle jag nu göra? Åka hem ville jag inte. Tänk om farbror Edvin kunde fråga om jag ville bli med dem hem till Solna istället. De gick med raska och bestämda steg mot den stora vänthallen, jag traskade bakefter, moloken med sänkt blick. Inne i den stora hallen kände jag mig bortkommen och vilsen bland alla dessa människor som verkade veta precis vart de var på väg och varför de var där. Minnena av att bli bortskickad varje sommar till främmande människor och platser satt som klistrade innanför ögonlocken. Det var här på Centralen, som Mamma nervös och stirrig hade lämnat av mig till andra vuxna som skulle se till att jag hamnade på rätt tåg och sedan se till att jag kom fram till avsedd adress. Själv hade jag ingen aning om vart jag skulle eller vem som skulle ha hand om mig. Jag förstod inte heller varför jag skulle skickas bort, varför jag inte fick vara hemma med Mamma jag också: Varför får Bengt vara hemma, gnällde jag, när jag måste resa bort. Men bråka inte om det nu. Du vet! Så sa hon alltid när hon inte visste vad hon skulle svara. Och då slutade jag att fråga för jag tyckte inte om att se henne osäker.

Men nu stod jag där i folkvimlet. Det var väl meningen att jag skulle säga adjö, ta i hand och uppföra mig. Men det gick inte, jag kunde inte för alla ljud och allt folk. Det gick runt i huvudet. Jag måste komma därifrån, ut… på gatan… få luft… andas. Efteråt när jag stod därute och det hade slutat snurra, var det för sent. Nu var det inget annat att göra än att åka hem till Hökarängen.

Så på måndag, dagen efter, när Mamma väckte mig klockan kvart över fem, sa jag att jag inte orkade gå upp, att jag kände mig sjuk.

– Är du sjuk? Men hur blir det då med ICA, undrade hon.

Jag såg att hon tvivlade på vad jag sa.

– Ja jag e sjuk, hör du inte vad jag säger.

– Men gör ett försök nu, du piggnar till när du kommit på benen, försökte hon.

– Nä, nu får du ge´re, hör du inte, jag går inte dit,!

– Jaha, så de låter så nu… hm… om du e på det humöret så, hon gav upp och lät mig vara ifred.

Jag var sjuk, hade ont i halsen och svårt att svälja. Det gjorde inget, det fanns ändå inte någon mening med att vara uppe, så jag kunde lika gärna ligga i sängen och ha tråkigt. Direkt började jag att vänta på brev. Sune hade flera gånger sagt: Du skriver väl? Men jag hade ju inte någon adress, det skulle han skicka så snart han hade installerat sig däruppe. Pappa tyckte det var roligt att retas, han såg hur olycklig jag blev när han sa: Du ska se att han snart glömmer dej, nu när han fått annat att tänka på. Jag var rädd att han skulle få rätt, men det visade jag inte för honom. Febern steg och jag orkade ingenting. Jag fick ligga i soffan inne i vardagsrummet och vara under uppsikt, som Mamma sa. Med feber så flyter tiden samman i ett enda nu, allt är som i ett töcken, vaka och sömn går liksom upp i varandra.

Efter en tid kom Mamma och la ett kuvert på min mage och sa: Se här, nu blir du väl frisk. Jag såg en spretig handstil med mitt namn fröken Ingrid Jönsson och kände igen att det var från Sune. Hade jag inte varit så sjuk hade jag kunnat bli överlycklig, men nu lät jag brevet ligga oöppnat, till sedan. Bengt som var nyfiken på vad det stod i brevet ville gärna läsa upp det för mig: Får jag? Han klippte med sina långa ögonfransar och kråmade sig. Helst hade jag velat hålla det hemligt, mitt första kärleksbrev, ja det första brevet jag fått överhuvudtaget. Om man borträknade de brevkort som Mamma brukade skicka till mitt sommarhem. Men de var sällan roliga att få, de handlade mest om hur svårt allt var hemma och hur mycket hon längtade efter mig. Något som jag inte trodde på.

Brevet började ”Hej Sötnos”, Bengt och jag flabbade, det lät larvigt och mesigt tyckte vi. ”Vi kom fram i morse, efter ett väldigt stå hej hela natten” Han var lättad över att ha blivit ”tilldelad Motorproton och slipper Rida häst”. På flera ställen skrev han ”du är väl inte ute med andra killar”. Han är svartis va!, Bengt himlade med ögonen, det tyckte han var kul. ”Du måste skriva meddetsamma du får brevet, Lova det!! till 233 Holmqvist K4 Luleå 4 Skvadronen Motorpronton. Från din endast din Sune.” Det stod Vänd nere i hörnet. På baksidan stod det JAG ÄLSKAR DEJ med stora bokstäver.

När det hade gått en vecka tyckte Mamma att jag kunde flytta in till min säng. Det blev ju ingen bättring. Jag fick stödja mig på henne, benen vek sig under mig och jag kom precis fram till sängen då jag föll ihop totalt kraftlös. Jag ville skriva svar till Sune, men jag var så svag att jag inte kunde lyfta på huvudet utan att det svartnade för ögonen. Jag fick skriva några ord i taget med armarna upplyfta och hålla pappret i luften och lägga ifrån mig det emellanåt. Bengt hade lovat att gå till Posten och sända iväg det, när jag var klar.

Det var som om jag sjönk ner i en mörk brunn, varifrån mina svaga rop på hjälp inte kunde höras. Ute i köket var det skrål och tjo, Pappa hade fått ordentligt med pengar och det var fest, som kunde vara i flera dar. Jag förstod att jag skulle dö och att jag hade mig själv att skylla, att var mitt eget fel. Jag hade lyckats få ner några rader i brevet till Sune, där han fick veta hur sjuk jag var, men vad kunde han göra åt det. Ingen kunde göra något.

Långt bortifrån hörde jag Pappas röst.

– Så här kan vi inte ha det. Hur länge har hon legat så här? Har du tagit tempen på jäntan? frågade han.

– Men bry dej inte! Låt henne vila, hon e snart på benen igen.

– Nä, inge mera snack, nu skaffar du hit en febertermometer och det med en gång, befallde han.

Sedan blev det fart. Pappa skällde på Mamma, som förskräckt kröp ihop bakom hans rygg. Han stod stor och upprörd vid sängkanten och stirrade ner på mig med skrämd blick.

– Ring omedelbart till Jourhavande! Flickan har över fyrtio grader, fan vet hur länge hon legat så, sa han sammanbitet.

Doktorn kom och hon kände igen mig. Direkt hon såg mig sa hon till om en ambulans, för omedelbar transport till Epidemin i Roslagstull: Flickan har difteri och måste genast isoleras. Hon tog mig i hand och bad mig att krama hennes hand så hårt jag kunde. Jag kunde inte röra mig alls. Nu är det bråttom, sa hon strängt och föste undan både Mamma och Pappa ut ur rummet och stängde dörren. Hon gick oroligt fram och tillbaka över golvet. Snart hörde jag sirenerna utanför fönstret och in kom man med en bår. Det som jag mest av allt hade varit rädd för, att bäras ut på bår inför allas åsyn, slapp jag vara med om för jag var inte längre vid medvetande.