När jag började i femte klass (1953) i Hökarängens folkskola, flyttade vi till Stora skolgården. Jag hade länge längtat efter att bli så stor, att jag skulle få räknas till dem. Jag tyckte nu att det kändes barnsligt att tillhöra småklasserna.

Det var pirrigt att gå i den stora trappan upp till första våningen och sedan den långa korridoren fram till vårt klassrum. Jag kände mig märkvärdig och stor, nu när jag äntligen nått dit. Vi ställde upp oss två och två i rad utanför klassrummet och väntade på att Fröken skulle be oss komma in. Jag fick sitta ganska långt fram intill fönstret och dela bänk med Berit, min bästis. Den första tiden var så spännande, jag var mallig och stolt. Vi var en blandklass, det vill säga att både pojkar och flickor gick i samma klass. Det var stojigt och flamsigt och Fröken hade svårt att få ordning i klassen, så att lektionerna kunde komma igång.

Jag var ivrig att hänga med dem som busade, ville visa mig modig. Pojkarna var redan inordnande i gäng, med två som var ledare och de andra som följde och gjorde ledarna till viljes, mer eller mindre. Jag såg upp till dessa modiga ledargestalter och ville visa mig på styva linan jag också. Vi uppmanades att tiga när vi fick en fråga och vi skulle säga fel namn när vi talade om vad vi hette. Och alla följde dessa uppmaningar, även flickorna. När Fröken blev förvirrad och nervös utbröt ett hejdlöst jubel. Vi var så eggade av att vi kunde få ett sådant övertag och att Fröken hade så lite att sätta emot, så det inte gick att hejda denna fientliga framfart.

På rasterna märktes det, att det fanns de som var större och mäktigare än vi femteklassare. Då var vi flickor luft för pojkarna, som istället höll sig i närheten av de äldre grabbarna och detaljerat, med vilda överdrifter berättade om hur vi plågade Fröken på lektionerna.

Småningom, en bra bit in på terminen, kom Överläraren och tog över lektionerna. Fröken var skadad av vår behandling och det var osäkert om hon alls skulle komma tillbaka till vår skola, berättade han. Var vi inte ångerfulla? Skämdes vi inte över vad vi hade gjort? Tystnaden var kompakt, inte ett ljud kom över våra läppar. Jag började bli rädd, kunde detta komma till Pappas kännedom, tro? Hade Fröken skvallrat och berättat om vilka som hade varit värst? Hade hon nämnt mitt namn?

Snart fick vi en annan lärare, en vikarie. Hon var snyggare, yngre och tuffare. Till en början blev det lugnare, grabbarna var nog bländade av hennes direkta ton och skarpa utstrålning. Vi flickor imponerades av hennes klädsel och snygga sminkning. För var dag steg intresset för hennes person. Hon överraskade oss ständigt, med oväntade infall och egensinniga frågor. Och vi började snart tävla om hennes gunst. Nu klankade vi på varandra istället för på Fröken. På rasterna var hon det hetaste samtalsämnet. Det förde oss mer samman. Vi hade något gemensamt, något de andra i skolan saknade, vi hade skolans snyggaste och smartaste lärare.

Nu var det inte så att detta ledde till att vi intresserade oss mer för studierna. Fortfarande kom dessa långt ner på vår lista. Det fanns säkert de som verkligen var intresserade av att lära sig och att studera, men de kom helt i skymundan i så fall, av dem med mer dominant inflytande. Samtalen under lektionerna böljade fram och tillbaka över ämnesområdena. Ingen handuppräckning eller turordning behövdes, den som hade något att säga eller tillägga tog till orda spontant. Stämning var ivrig och högröstad. Men så fort Fröken ville, fick hon oss att tystna och stillna, som väldresserade hundar.

Efter en tid av lugn och ro blev det spänt och otåligt i klassen igen. Lektionerna masade sig fram utan att leda till något. Visst det var kul och god stämning, men aningen långtråkigt ändå. Någon började med att skjuta suddgummi med linjalen mot svarta tavlan. En annan svarade på utmaningen och prickade Fröken mitt i pannan. Det blev fniss, lite försiktigt, i bänkarna. Fröken tittade upp förvånad och för första gången verkade hon ha tappat fattningen. En exalterad laddning spred sig i salen. Vad skulle nu hända? Skulle lugnet åter lägga sig, eller buset ta fart igen. Alla väntade spänt på fortsättningen, även Fröken. Den tuffaste av grabbarna kände sig manad att ta kontrollen över den svävande situationen. Han hoppade upp på bänken rev av sig tröjan, svingade den över huvudet och gav i från sig ett stridsrop, som man sett på film att cowboys gör, när de anfaller indianerna. Det blev den tändande gnistan, alla grabbarna hoppade omkring som galna av segerrus. Vi flickor klappade i händerna och skrek. Kriget var i full gång, klassen åter herre på täppan och Fröken besegrad.

Dagen efter fick vi stå länge i korridoren. Dörren in till klassrummet var låst och någon Fröken syntes inte till. Hela första lektionen fördrev vi utelåsta. Först var det skrik och glam, men med tiden allt tystare. Var vi bortglömda? I de andra salarna i korridoren hölls lektioner, tyst och städat, som vanligt. Ingen tycktes bry sig om oss. När klockan ringde ut till rast satt vi slokörade utefter väggarna, de andra eleverna gav oss inte så mycket som en blick när de sprang förbi ut. Vi satt så hela rasten. När det ringde in reste vi oss och ställde oss tysta två och två på rad utanför vårt klassrum, precis som de andra gjorde. De kallades in och åter stod vi ensamma i den långa korridoren.

– Men vad fan är det här? Här kan vi inte stå å hänga, vi sticker!

Grabbarna samlade ihop sig och gjorde upp planer för vad de kunde göra istället. Flickorna såg mest förvirrade ut och stirrade på varann: Vad händer nu? Jag tänkte i alla fall hänga med grabbarna. Jag kastade ut frågan till Berit: Hänger du med, vi sticker också?

– Vart då? hon verkade inte det minsta tänd.

– Ja, vart som helst, med hög röst försökte jag väcka liv i henne.

Men hon drog sig mot de andra flickorna och jag fattade att hon inte tänkte hänga på. Då vände jag mig till grabbarna och frågade vad de hade tänkt hitta på. Den tuffaste vände på huvudet och glodde på mig med vidöppna ögon:

– Hur så, vad fan har du med det att göra i så fall?

Jag ville inte ge mig. Nu kändes det som viktigast av allt, att jag fick följa med dem. I klungor drog de sig mot trappan. Jag höll mig på avstånd, men i tät följd. Nu var jag mest nervös för att vi skulle bli hejdade, att någon lärare, eller ännu värre att Överläraren skulle dyka upp och ställa till med hinder. En efter en vände de sig och glodde varnade åt mitt håll:

– Fattar du dåligt, va!

Jag tvekade inte, trots den hotfulla uppsynen så var jag fast besluten att följa dem.

De sneddade över skolgården med bestämda steg. I fönstren stod de andra eleverna och glodde. Hela skolan hade fått veta att vår klass var utan lärare. Grabbarna hade gett upp att mota bort mig nu. Vi var på väg och det var otroligt spännande. Gänget delade upp sig i mindre grupper och drog åt olika håll. Jag höll mig i bakgrunden av dem som gav sig upp i skogen, bortåt Kontoristvägen. På baksidan låg nedgångarna till källarna det visste jag, för där fanns en cykelverkstad. En gammal gubbe som lagade punka och bytte sådant som var slitet och trasigt för ”nästan ingenting”. Det gick också att köpa begagnade cyklar där, ett sorts hopplock av alla möjliga märken. Det syntes direkt om cykeln kom från Gubben.

Jag såg att grabbarna slank ner i en av källartrapporna. Jag skyndade mig fram innan källardörren gick i lås. Precis i sista sekunden hann jag sticka foten emellan innan dörren gick igen. Jag dröjde en stund, nu klappade hjärtat fort, skulle jag våga gå in och bli upptäckt eller skulle jag vända om. Men vad skulle jag vända om till? Det fanns liksom ingen återvändo, det var lika bra att löpa linan ut. Jag lutade kroppen mot dörren och lät den långsamt glida upp, ljudlöst. Jag hörde dem längre bort i källargången och närmade mig dröjande. Utanför ett av källarkontoren som stod öppet var de samlade. Och jag såg att där fanns en massa cykeldelar, prydligt uppradade och ordnade efter var sort. Jag drog ljudligt efter andan. En av grabbarna vände sig om och fick syn på mig.

– Men vad fan nu då, sa jag inte att du skulle dra dit pepparn växer.

– Ja, ja jag ska! nästan skrek jag, förlåt, så mycket, jag ska aldrig göra om det, jag lovar.

Nu var jag rädd, inte ett dugg nyfiken längre. Jag kände på mig att jag sett alldeles för mycket, mer än jag borde.

– Vad ska vi göra me´na? Han såg frågande på de andra, de skakade på huvudet.

Jag backade några steg, vände mig om och rusade upp i huset och ut genom porten, sprang allt vad jag orkade, gav mig inte ens tid att se efter om jag var förföljd. Jag lugnade ner mig när jag var framme vid skolan. Såg att man där hade ställt upp sig på led för att gå till matsalen och äta frukost. Det var lapskojs med lingonsylt den dagen, som jag tyckte så mycket om. Men jag vågade mig inte fram. Jag letade med blicken på behörigt avstånd efter om jag såg Berit eller någon från vår klass, men såg ingen. Slokörad gick jag hemåt.

Jag brukade kuta hem på frukostrasten, för att lyssna på musikstunden på radion med Mamma. Den började alltid med en marsch, sedan kom något klassiskt och efter det en visa eller kuplett, någon gång en aria, finast av allt var när vi fick lyssna till Jussi Björling, då darrade hela rummet av känslor och vi var andlösa av inlevelse. Men sist kom alltså det jag väntade på; något modernt. Det var snävt med tid och jag stod i dörrhålet färdig att med full fart kuta tillbaka till skolan när den populäraste schlagern hade klingat ut.

Denna gång gick jag också hem. Mamma anade ingenting. Jag frågade om jag fick ta en smörgås.

– Javisst, men har du inte ätit i skolan?

Jag undvek att svara, för att slippa ljuga.

– Skynda dig nu, så du inte kommer för sent, manade Mamma på när det var dags.

Jag gick iväg motvilligt. Vad skulle jag göra nu? Jag gick upp till Berit och ringde på. Hennes mamma såg undrande ut, när jag frågade om Berit var inne.

– Är hon inte i skolan då? Har det hänt något… säg… svara. Vad är det som har hänt?

– Nä, ingenting!

Jag drog mig undan från hennes blickar, ville inte svara på några frågor. Jag neg hastigt och sprang snubblande nerför de tre trapporna och ut genom porten.

Berit berättade senare, vad som sedan hade hänt. De hade kallats till lärarrummet där Överläraren hade förmanat och varnat för att fortsätta med dessa fasoner. De som hade avvikit från skolan skulle bli prickade för skolk, en skriftlig varning som skulle uppvisas för föräldrarna.