Jag tittade efter Jonte på rasterna, men han låtsades inte om mig. Jag var olycklig för det, ingenting kändes roligt längre. Berit ville att vi skulle leka som förut, men hon kunde inte hitta på något som väckte min lust till liv. Jag sökte mig till Anki. Men, höll hon sig inte också på avstånd, tyckte hon att jag var för barnslig och rädd av mig?

Jag plockade upp fimpar som jag hittade på gatan och överallt annars, la dem i en ask och gömde på rummet. Jag hade gett mig ett uppdrag, som kändes viktigt och skänkte mig en tids mening. Med fimpasken och en ask tändstickor gick jag till skogen. Nu skulle jag lära mig att röka. Först luktade jag på fimpen, illamåendet kom direkt, men nu visste jag, att om jag höll andan och tvingade mig att svälja klumpen i halsen när den ville upp, så kunde jag låta bli att spy. Det gick bättre efter några gånger. Jag mådde fortfarande illa när jag kände lukten, men klumpen i halsen blev mindre och mindre ju mer jag höll på. Så var det dags att tända på fimpen. Jag skakade av iver, skulle jag lyckas. Jag drog in den sura, starka smaken i mun, höll den kvar där tills jag måste andas, då släppte jag ut den. Jag vågade inte dra ner röken i halsen. Kunde man låtsas, och bara hålla röken kvar i munnen? Nej, det var fusk, jag måste lära mig ordentligt.

Jag berättade för Berit vad jag höll på med. Hon tyckte inte om cigarretter. Hemma hos henne var det ingen som rökte tobak. Jag kände ett avstånd växa fram mellan oss. Jag ville visa henne hur man gör. Jag kunde nu dra ner röken i halsen, utan att hosta. Jag kände hur det killade i fingrarna och uppe på hjässan var det som studsande pingpongbollar, jag blev fnittrig och sprallig.

– Vill du me försöka? Det är kul förstår du.

– Nä, jag vill inte, Berit härsknade till.

– Jo pröva… lite bara, lirkade jag.

Jag ville inte ge mig, för om hon inte gjorde som jag, skulle vi inte längre vara bästisar kändes det som. Hon kunde väl i alla fall hålla fimpen mellan läpparna och suga på den, det kunde väl inte vara så farligt. Det gjorde hon efter att jag tjatat en lång stund. Men hon spottade och fräste, gned läpparna med ovansidan av handen, som ville hon få det ogjort. Man fick inte ge upp så lätt, tyckte jag.

– Jag vill inte, det smakar illa, gnällde hon.

– Jamen du försöker ju´nte ordentligt. Det är bara först som det gör det, efter ett tag känner man inte det.

– Nästa gång ska jag, lovade hon.

Med tiden blev jag en ganska van rökare och hade börjat prångla till mig hela, orökta cigarretter, de smakade bättre. Det var inte så lätt att få tag på några. I tobaksaffären begärdes intyg hemifrån, fast man sa att de var till mamma. I kiosken, hos Bladh, var det lättare, när den var öppen vill säga. Han hade problem med spriten, det visste alla. Och ibland var kiosken stängd flera dagar i sträck och man kunde inte veta hur länge det skulle vara den här gången. Två lösa John Silver kostade tjugofem öre. De räckte en hel vecka för mig. Jag rökte bara ett par bloss i taget, fimpade och la i asken, väntade till nästa dag med att utföra vad som hade blivit till en hemlig rit. Jag märkte snart att jag sällan var hungrig efter att jag börjat röka cigarretter. Det var ju bra.

Jag sökte upp Anki, nu skulle jag visa för henne att jag kunde röka. Hon sa inget berömmande, ryckte bara på axlarna, som om det inte hade någon betydelse.

– Jaså jaha, hon lät ointresserad.

– Ska vi gå till Gubbängen och nalla snask, förslog hon ivrigt.

På Gubbängstorget fanns en stor tobaksaffär, med många sorters snask lättåtkomligt ute i butiken. Anki instruerade mig hur det skulle gå till. Om jag gick fram och uppehöll expediten med att fråga honom om priset på sak efter sak som låg framme på disken, kunde hon osedd plocka på sig av det goda. Jag gjorde mitt bästa för att verka naturlig och ärligt vetgirig, samtidigt som jag tyckte synd om honom som jag lurade. Det funkade, han misstänkte ingenting. Och när Anki rusade ut genom dörren så gav jag mig av efter henne. Vi sprang långt ut på Ängen innan vi med andan i halsen stannade och tittade efter vad hon lyckats få med sig. Vi snaskade i oss alltihop medan vi glada gick mot Hökarängen.

När jag inte hade något annat att göra, gick jag längst bort på Ängen så långt hemifrån som möjligt. Där, i en glänta i skogen, fanns det en tjärn, mörk och djup. Vattnet var så klart att man kunde se allt som fanns därnere på botten, stenar glänste och gnistrade, grenar slingrade sig likt ormar. Var sak som hamnat därnere fick en alldeles särskild lyster. Tog man upp en sten ur vattnet förlorade den genast all glans och blev grå och ful. Ovanpå speglade sig himlen. När jag petade med fingret brast spegelhinnan och himlen bröts sönder av ringarna som vidgade sig, medan i mitten spegeln återtog sin himmelsrund. Dit gick jag när jag ville vara i fred. I tjärnen fanns en vackrare värld än den jag kände till, en värld utan människor. Där fanns en liten flotte, som flöt omkring obunden. Med en stör kunde man få fatt i den och dra den till sig och försiktigt, mycket försiktigt krypa ombord. Om man satt i mitten på flotten, och med stor koncentration höll balansen kunde man flyta omkring med den. Det var bara när jag var alldeles lugn och inte arg på något eller någon som jag lyckades med denna balansakt. Jag hade fallit av en gång och plumsat i och fått svårt att ta mig upp ur vattnet. Jag visste sedan att det var viktigt med balans och koncentration om man skulle hålla sig flytande.

Annat var det på vintern, då tjärnen frusit till och bottens förtrollning var borta, när isen dolde helt vad som fanns där inunder. En helt annan värld framträdde då; en tyst, tjockt dämpad atmosfär, djupt med snö att pulsa i, skymningen som svepte allt i dunkel och mjuka skuggor, blötsvarta furustammar stod resta som höga spiror och små snötyngda granar, vackert avtecknade. Det dunstade svavel och järn ur den snöblöta jorden. Snö trängde ner och packades i stövelskaften, smälte och snart värkte fötterna av kylan. Vantarna var så tunga av all snö yllet dragit åt sig att de gled av händerna som också snart värkte. Under sådana dagar var jag som sammanvuxen med naturen. Jag trängde ner i den och den trängde in i mig och vi smälte samman. Mamma hade berättat om att det fanns skogsväsen där hon växte upp, i Härnösand, för länge sedan. Hon hade sett huldran en gång när hon kommit på villovägar i skogen. Den kändes igen på att den var ung och vacker och snabbt förvandlades till en murken trädstam, om man närmade sig henne. Fanns det skogsväsen även här i skogen? Vad jag skulle vilja få veta det. Var dessa murkna trädstammar förvandlingsbara, tro?

En dag, när jag stoppade handen i jackfickan ute på rasten fann jag en knycklig lapp. Var det Jonte som hade skrivit? ”Hej Igrid, vil du ha tjansen på mej.” Jag slätade ut den skrynkliga lappen, vek ihop den snyggt och stoppade den innanför tröjan. Hur skulle jag göra för att få veta vem den kom från, om den var från Jonte? Det var bäst att inte låtsas om någonting utan vänta och se. Inte ens för Berit berättade jag om lappen. En gång hade vi lovat varandra att aldrig ha några hemligheter. Men det var länge sedan nu. Allt hade blivit så annorlunda mot då. Jag skrev i dagboken istället, där kunde jag berätta om allt det som hände, utan att skämmas eller ljuga.

När Jontes lillbrorsa kom fram till mig på rasten och frågade vad jag svarade på Jontes lapp, blev jag generad och visste inte vad jag skulle säga, hade velat vara ensam just då. Nu stod flera av klasskamraterna och hörde på. De fnittrade och retades, frågade: Vem? Vem är det? Gillar du honom!? Han som är så, blää. Jag kom mig inte för att svara något alls. När jag lyfte blicken såg jag att Jonte stod längre bort på skolgården och tittade åt mitt håll. Lillbrorsan gick fram till honom, sa något, Jonte svängde runt och gick iväg. Jag blev helt kall, nu var kanske allt slut och förbi. Vad skulle jag nu göra? Skolgården och skolan och alltsammans krympte ihop till en smal tunnel och kamraternas fnitter och flams skrällde och gnisslade i huvudet.