Självbiografi

I juni 1957 slutade jag folkskolans åtta klasser, med dåliga betyg. Jag hade lätt för att lära, men var direkt ointresserad, hade fröken berättat för Mamma. Men ointresserad var jag inte, det var för att jag inte kunde sitta stilla, som det var svårt att följa med på lektionerna. Jag fick nypa mig hårt i låret, hårt för att inte resa mig och springa därifrån. Ett annat knep var att räkna från ett till hundra och så från ett igen, gång efter gång. Jag kliade och rev mig på händerna tills det blödde, det kändes bra, för då var den smärtan jag blev upptagen av och det blev lättare att sitta kvar.

Fröken talade ofta om hur viktigt det var att ha med sig goda betyg från skolan när man skulle ut i livet. Jag hade bara en tanke, att det skulle bli skönt att slippa skolan.

Hemma var förväntningarna klart utsagda: Skaffa ett jobb och försörj dig själv och betala för hyra och bidra till maten, var Pappas uppmaning. Själv hade han slutat skolan som tolvåring, börjat arbeta som cykelbud och hjälpt sin mamma med försörjningen av sina sju syskon. När han var fjorton år for han på egen hand från Jönköping till Göteborg för att mönstra på en båt som jungman. Han hade gått i livets hårda skola, inte fått något gratis, så han visste vad man var kapabel till när det gällde. Och att bidra till familjens försörjning gällde för alla. Jag ville verkligen ”göra rätt för mig” och visa Pappa att han kunde lita på mig. Men hur, hur skulle det gå till? Under hela sommaren svävade jag i ovisshet om vad som var att vänta. De vanliga lekarna och sysslorna räckte inte till att göra mig nöjd. Jag ville att det skulle börja på riktigt, att det skulle bli viktigt det jag höll på med. Jag hade bråttom att bli vuxen och stor, vara någon att räkna med. Grannen ovanför oss undrade om jag till hösten ville ta hand hennes dotters lille fyraårige pojke, på dagtid. Jag skulle få betalt. Det lät som en öppning tyckte jag. Och jag förde det på tal hemma. Pappa opponerade sig direkt och började gorma om att hans dotter minsann inte skulle gå som piga hos någon.

– Det vet man väl hur det blir, först litet sedan mer och till sist hela handen. Såna där har ingen skam i kroppen, de drar sig inte för att skinna en in på bara kroppen om de ser någon vinst i det.

– Oroa dej inte du, han har snart glömt alltihopa, Mamma lugnade ner honom och blinkade åt mig. Det passar ju bra, då kan du hålla ett öga på Bengt samtidigt, medan jag är på jobbet.

– Ja, du ska ta ordentligt betalt, inget snicksnack och skriftligt

ska du ha!

Jag visste inte hur man gjorde när man ackorderade om betalning. Så när tanten sa att jag skulle få tio kronor i veckan, så tyckte jag att det lät mycket. Men jag förstod snart att det inte var det. Och jag kände på mig att Pappa hade haft rätt. Vad skulle jag nu göra? Inte vågade jag berätta hemma om hur det var och inte vågade jag säga ifrån till tanten. Det blev inte som jag hade tänkt mig. Pojken var gnällig och svår att ha att göra med. Vi kom inte överens alls. Han tyckte inte om mig och jag tyckte inte om honom. Dagarna sniglade sig fram händelselösa, instängd som jag var i en främmandes hem. Där fanns ingenting som roade mig, inte ens några veckotidningar att bläddra i och fördriva tiden med. Jag fick ta mig för med att städa och plocka i ordning; tvätta, stryka och vika ihop. Det var en stor familj, med fyra halvvuxna ungdomar och tanten, så nog fanns det att göra. Tanten tackade mig extra för att jag var så snäll.

Framemot jul blev Pappas enträgna uppmaningar omöjliga att undkomma, han tjatade på mig att jag skulle skaffa mig ett ordentligt arbete med betalt så att jag kunde hjälpa till att få det att gå ihop, som han sa.

Genom hans försorg hade jag bett att få Arbetsbok för minderårig med mig när jag slutade skolan. Utan den kunde man inte vänta sig att få något arbete hos en seriös arbetsgivare.

Hur gjorde man då, när man ville ha ett jobb? Ja, man fick uppsöka arbetsförmedlingen inne i stan eller så tittade man i tidningen bland annonserna för lediga arbeten, berättade Pappa. Jag ville helst slippa åka till stan och arbetsförmedlingen. Så jag köpte Dagens Nyheter på måndagarna. Då var det flest annonser. Det fanns en hel del att välja bland, men inte mycket som passade för mig. Jag var för ung och saknade helt arbetslivserfarenhet. Du får börja från botten, sa Pappa, och undan för undan så lär du dig vad du kan. En dag, det var i början av januari 1958, jag var då femton år, såg jag en annons, där man sökte en passflicka till C.G. Hallbergs Guldsmedsaktiebolag, på Drottninggatan 6. Det kunde kanske passa. I flera timmar vankade jag omkring hemma, innan jag vågade ringa upp, rökte och bet på naglarna och övade mig från en lapp där jag hade skrivit upp ord för ord, hur jag skulle säga när jag ringde upp. Jag kunde inte komma undan för jag visste att Pappa skulle hålla förhör när han kom hem. Jag fick prata med expeditören, en snäll farbror som bad mig komma in till butiken och presentera mig för butikschefen dagen efter. Pappa var nöjd. Han sa att det var en fin affär, en hovjuvelerare, där kungahuset handlade. Mamma började se efter vad jag skulle ha på mig: Hel och ren, välkammad och rena naglar var viktigt om man ville ge ett gott intryck. Du kan gömma händerna, sa Pappa, så att de inte ser dina bitna naglar, det ser illa ut.

– Vad säger man när man kommer dit?

– Du frågar efter den du ska träffa. Vad hette han?

– Han heter Johansson.

– Ja, då frågar du efter herr Johansson.

– Ska man ta i hand och niga?

– Nej, du behöver inte niga, men om han sträcker fram handen för att hälsa så gör du det också. Det där löser sig när du väl är där, lugnade Pappa.

Jag visste redan var Drottninggatan låg, en smal, väldigt lång affärsgata, liksom en fortsättning på Västerlånggatan i Gamla Stan. Där hade Berit fått arbete i en Kappaffär, som en släkting till hennes pappa hade ordnat. Hon skulle lära sig att sköta telefonväxeln på kontoret. Hon var väldigt mallig för det och skröt med hur fint det var därinne.

Drottninggatan fortsatte till Kungsgatan där Hötorget låg och PUB. Detta glittrande, öppna och genomsynliga köpvaruhus med rulltrappor i trä, som tog en högre och högre upp mot taket. Tittade man ner så svindlade det. Här fanns allt, allt vad man kunde tänka sig vilja ha. Där hade Mamma och jag varit för att se ut klänning och kappa åt mig till min konfirmation. Vi hade handlat på rekvisition, som Mamma fått hos socialbyrån ute i Hökarängen. Mamma tyckte det kändes väldigt genant att inte ha egna pengar, som hon sa, men det syns ju inte på kläderna att det är fattigvården som betalt, så du slipper åtminstone skämmas, sa hon torrt. Jag förstod att det var förödmjukande för Mamma och Pappa, att behöva tigga men för mig spelade det alls ingen roll.

Jag tog mig in till Hovjuvelerare Hallberg på Drottninggatan på utsatt tid. Butiken låg i hörnet av Fredsgatan. Jag gick utanför och tittade i fönstren innan jag gick in. Det såg så flott och tjusigt ut. I ett skyltfönster fanns pärlcollierer av olika längd och tjocka, tunga guldkedjor, gnistrande broscher och fantastiskt vackra ringar, manschettknappar i silver och i guld. I andra fönster fanns vackra silversaker, gräddsnipor och sockerdoser med lock och fina utmejslade sockertänger. Där fanns stora höga ljusstakar och större serveringskärl av silver. Och det fanns schatull med mörkt grön sammetsklädsel där silverbesticken låg snyggt uppradade. Jag kände mig redan som en del av allt detta fina. Jag stegade in genom den vackert glasinfattade dörren och kom till ett litet förrum där fanns en korg för paraplyer och en ställning för herrarnas hattar. Så var det dörren in till butiken.

Jag öppnade den och kom in i butiken, denna tidiga morgon.

I ett dämpat gulaktigt lampsken glänste välputsade glasdiskar, med juveler uppradade på mörkröd sammet. Jag kände en svag doft av parfym. Det fanns inga kunder, allt vilade i väntan. Jag gick som på moln på de äkta mattorna som var utlagda på det svarta stengolvet. Det fanns tre olika diskar, med var sin expedit, som tittade uppmärksamt, men diskret på mig, när jag kom in. Den yngsta av dem kom fram och frågade vänligt om det var något hon kunde hjälpa till med. Jag svarade knappt hörbart, att jag sökte herr Johansson.

– Hur var namnet, frågade hon.

– Ingrid, svarade jag.

– Jaha, det är fröken Jönsson, kan jag tänka. Kom med här ska jag presentera fröken.

Vid en av diskarna var det en herre. Han var klädd i mörk kostym, ljust rosa skjorta och med en flerfärgad sidenscarf luftigt nedstoppad innanför skjortkragen. Han hälsade med slapp hand, som nästan bara snuddade vid min. Jag såg att han bar en klackring i guld med en stor svart sten, på vänster lillfinger. Den yngre berättade att han var specialist på pärlor, att han tog emot beställningar på pärlcollierer, specialträdda för var personlig smak. De dyrbara äkta pärlorna förvarades i ett låst skåp inne hos kassörskan. Så var det disken med guldsmycken. De expedierades av en äldre elegant, något fyllig dam, i blond svinryggsfrisyr. Hon var klädd i en mörkgrön ylledräkt, öppen i halsen, där flera guldkedjor blänkte och en bred guldlänk tätt med berlocker runt handleden. På vänster ringfinger bar hon två ringar som gnistrade i alla färger. Hon hälsade med ett fast handslag. Den yngre damen, stod själv i bijouteridisken. Hon hade kortklippt mörkt hår, var modernt klädd i vit skjortblus, med kragen uppvikt och snäv Glenncheckrutig kjol och svarta pumps och ett par vita knappar som örclips.

Hon anvisade med handen in mot resten av butiken, gick före och jag efter. I den andra avdelningen var det höga glasmontrar utmed ena väggen, där allt silver fanns. En lång glasdisk löpte utmed den andra sidan. Här var belysningen skapare och luften lite stickig. Två äldre svartklädda damer, stod uppradade innanför disken. De nickade vänligt till mig när vi passerade.

Jag visades in i butikens verkstad. Presenterades för dem som satt djupt framåtböjda över sina arbeten, liksom borta för världen. Där var guldsmeden vid sitt halvcirkelrunda träbord, en äldre hopkrupen herre med runda glasögon på näsan och nära kal på hjässan. Han bligade på mig med oseende blick ett ögonblick innan han åter fördjupade sig i vad han höll på med. Här var luften tät av flit och lite torr med inslag av metall. Där fanns två gravörer, en yngre som gick i lära hos den som var äldre, mäster kallad. De graverade i glas, fantastiska mönster och enklare figurer. Och namn och datum i förlovnings och – vigselringar, på dopskedar eller små lyckobrickor i guld.

I anslutning till verkstaden var expeditionen där herr Johansson hade sin plats, en rundmagad kortväxt herre med glasögon. I detta undanskymda utrymme var det hyllor från golv till tak, stora bruna pappersrullar med omslagspapper trängdes med rullar av wellpapp och på hyllorna stod kartonger i olika storlekar. I mitten var ett stort fyrkantigt bord, som nästan täckte hela utrymmet. Herr Johansson flyttade sig sidledes för att komma fram till mig. Han sträckte fram handen och klappade mig lätt på huvudet med den andra och sa:

– Här har vi fröken Jönsson förstår jag. Är det vi som ska arbeta tillsammans och komma överens.

Jag ryggade tillbaka för hans släpiga, uttryckslösa tonfall.

– Jag tror det, svarade jag och glömde bort att sträcka fram handen till hälsning.

– Kom, nu går vi vidare och hälsar på de andra, på herr och fru Andersson.

Hon lät mig gå före, medan hon böjde sig fram och öppnade dörrarna och föste mig vänligt framför sig. Vi var nu utanför, i trappen, där till vänster var det en dörr med ringklocka, som hon ringde på. En gråhårig rundhyllt fru klädd i grå skyddsrock öppnade dörren och sken upp i ett stort leende.

– Se här gubbe, sa hon vänd in mot rummet, här har vi vår nya springflicka. Eller hur?

En gammal, krum gubbe, som satt vid ett lågt arbetsbord, vände sig om och plirade med pigga ögon.

– Ja, se här har vi henne. Kom fram och hälsa vet ja.

Han tog min hand mellan sina båda och kramade den varmt.

– Här tar vi hand om silversaker som behöver putsas upp eller lagas, berättade fru Andersson. I det här stålkaret har vi ett bad där vi sänker ner svartnat silver och fiskar upp det skinande blankt.

Hon stängde locket till karet och låste med ett bastant hänglås med nyckeln hon bar om halsen i en kedja.

– Häri finns ett dödligt gift, talade den yngre damen om, cyankalium, bara en liten droppe räcker för att ta död på en stor karl.

Det luktade frätande surt. Jag stirrade skrämt på karet och vågade nästan inte andas in luften.

– Men skräm inte slag på flickstackarn, sa gubben Andersson med spelat allvar. Det är alls inte så farligt som de säger, la han till tröstande.

Jag ville ut därifrån och gick mot dörren, rädd att jag inte skulle komma ut. Jag mindes att dörren var låst när vi kom och ryckte i den. Den yngre hjälpte till att öppna den.

– Så har vi det viktigaste kvar, nu ska Ingrid träffa butikschefen Herr Olin, jag tror att han har kommit.

Hon gick iväg för att se efter på kontoret. Jag stannade hos herr Johansson, för att se vad han gör. Han slår in paket, stora paket.

– De här ska fröken gå med till posten sedan, sa han och sneglade åt mitt håll.

– Varsågod, nu tar Herr Olin emot, hon visade mig dörren och knackade lite dämpat på den innan hon öppnade den åt mig.

Jag tvekade ett ögonblick, färdig att springa ifrån alltihop, hem till Mamma, men hejdade mig. Herr Olin reste sig och kom emot mig, han var lång, mycket lång och påtagligt smal. Han hukade sig, sträckte fram en tunn lång hand och hälsade avmätt. Rummet var svagt upplyst. På det mörka, något svängda skrivbordet, lös en lampa som gav grönt sken ifrån sig. En cigarrett i flott långt munsstycke låg och rykte i askfatet. Resten av rummet låg i mörker. Där fanns inga fönster.

– Varsågod, sitt fram, han visade på en karmstol med mjuk sits.

Jag satt mig längst ut på sitsen, satt som på nålar. Jag tittade rakt fram, vågade inte se på honom.

– Det här är frökens första arbete, som jag förstår det, han hade en vacker röst, till min förvåning lät han förtrolig.

– Ja, svarar jag hastigt, jag har arbetsboken me’me, nu kändes det lätt att prata.

– Det är bra det. Arbetstider och arbetsuppgifter får fröken veta av herr Johansson. Men om det är något som fröken undrar över eller är missnöjd med, eller för all del är nöjd med, så ska hon tala med mig.

Jag tänkte på vad Pappa hade inpräntat i mig; lönen, det var viktigt att jag fick en lön som jag var nöjd med. Men inte vågade jag föra det på tal, här, nu.

– Är det något som fröken undrar över till sist.

Jag såg i golvet och inne i huvudet trängdes tusen frågor.

– Såå, inte det. Då var det betalningen till sist, tvåhundraåttio kronor i månaden, utbetalas kontant var fjortonde dag.

– Har jag fått jobbet då, utbrast jag.

– Ja, i morgon kan fröken Jönsson börja sitt arbete som passflicka här på Hallbergs.

Han sträckte fram handen och tog hastigt adjö.

Jag var varje kväll på Gubbängsfältet där Tivoli låg. Vi klampade omkring i lervällingen som blivit av allt vårregn. Berit var också med, vi brydde oss mest om alla gulliga killar, som vi såg. Ingo var snyggast, en lång kille, säkert sexton år, med kolsvart småkrulligt hår klädd i lejongul collegetröja, riktiga jeans och ljusbruna reliefmönstrade cowboystövlar med klack. Det viskades att han hade färgat och permanentat sitt hår så där snyggt. Det var verkligen ovanligt och uppseendeväckande, men det var också något särskilt med honom: Han brydde sig inte om tjejer, sas det. Han rörde sig med stil och var alltid omgiven av de andra killarna. Fjanten, var en annan av dem från Gubbängen. Det var Berit och jag som kallade honom så. Han var också lockhårig, men inte så snygg som Ingo. Han fjantade omkring oss hela tiden och gjorde sig löjlig. När jag var där ensam en kväll, utan Berit, kom han fram till mig och började prata en massa. Lite mallig var jag över att han kom fram till mig, fast han var äldre. Jag såg att han var finnig i hela ansiktet och hade svullna läppar. Jag visste inte om jag skulle tycka att det var läbbigt eller om jag skulle tycka synd om honom för det. Vi hade i alla fall kul tillsammans. Han frågade om jag ville komma hem till honom någon dag.

– Det kan jag väl, svarade jag utan att tänka efter.

Jag talade om det för Berit.

– Ska du gå dit ensam, undrade hon

– Ja, vad är det med det då?

– Nä, men … jag tänkte …

– … att du skulle följa med? Men du brukar ju inte vilja det. Förresten så vet jag inte om jag gör det.

Jonte och Linkan frågade en dag om vi ville gå med till Hammarby och se speedway. Det ville vi, men det kostade pengar i inträde. Det var ingen idé att fråga hemma, för det var säkert att jag skulle få NEJ. Jag hade vid denna tid kommit på ett sätt att komma över pengar. Det var oftast jag som gick till nya konsum och handlade. I min vintygsjacka, som var vändbar, marinblå på ena sidan och vinröd på andra, fanns det ordentliga fickor. När det skulle handlas smör, stoppade jag paketet i innerfickan, betalade för de andra varorna i kassan, men låtsades att jag glömde ta fram smöret och slapp på så vis betala för det. Sedan slängde jag kvittot, visste ändå vad varje sak kostade, när jag skulle redovisa köpet. Mamma var inte så noga med sådant, men det var Pappa som frågade efter kvittona. Han tänkte på återbäringen. När jag handlade litet och summan inte var så stor, vågade sjabbla med detta. På så vis sparade jag enkrona på enkrona och samlade ihop en egen kassa att ta ur när jag ville gå på bio eller ha till resan in till stan. Nu kom den väl till pass.

Vi skulle träffas vid Skanstulls utgång, på Ringvägen. Berit och jag var ute i god tid. Vi fick vänta länge. Jag hade nästan tappat hoppet om att de skulle komma, när de äntligen dök upp

På håll hördes smattret av speedwaybågarna som fintrimmades i depåerna och när vi närmade oss så såg vi i strålkastarnas skarpa sken banan med den rödbruna kolstybben. Vi betalade inträde och trängde ihop oss med alla andra på ståplatsläktaren. Vi skulle stå nära upploppskurvan, där sker den avgörande slutspurten, meddelade Jonte. Han visste precis hur allt skulle vara och vi hade inga invändningar, vi gjorde som han sa. Det var Vargarna som var hemmalaget. Där jag stod i spänd förväntan tänkte jag på korvgubben som vi gått förbi på vägen in. Lukten av korvspad och fotogen från plåtlådan han hade på magen hade fått hungern att stegras, och nu stod jag här och darrade av spänning och tom mage. Jag hade hoppat över middagen, vågade inte gå hem och riskera att Pappa skulle få för sig att plötsligt säga: Du blir inne! Det är färdigränt för idag. För när han var på det humöret då hjälpte inga böner, inga löften eller vädjanden. Det blev som han hade befallt.

Jag tordes ändå inte ta mig ner från läktaren och fram till korvgubben för att köpa mig en korv, luckan efter mig skulle fyllas igen direkt där jag stod och jag skulle bli utan plats, tänkte jag. Så var det dags för start. Fyra ekipage, två från var klubb, närmade sig startbandet med rusande motorer, luften fylldes med ett öronbedövande oväsen och lukten av motorernas bränsle, tillsammans med kolstybbens fräna lukt. Startbandet flög i luften och iväg for de som skjutna ur en kanon. I första kurvan la de sig i fil, lutade bågen så det sprutade gnistor när det plåtskodda vänsterbenet snuddade marken. På raksträckan drog de på för fullt. I nästa kurva var de tätt inpå varandra och jag blundade, vågade inte se, för tänk om bågarna skulle haka i varandra och slå runt. Det var hela tiden på håret att någon olycka skulle ske, tyckte jag. Lika spännande som det var att se vem som skulle vinna, lika obehagligt var det att vänta på att någon skulle vurpa. Publiken vrålade lika ursinnigt som motorerna.

Spänningen och min tomma mage gjorde mig svimfärdig, då försvann allt som i ett rus, tiden stannade som i en oändligt lång och utdragen mardröm. Men mellan loppen blev det rörelse på läktaren och litet mer svängrum, och bättre sikt. Längre bort på ståplats såg jag då att Gubbängsgänget stod med Ingo i centrum. Fjanten var också där. Jag viskade till Berit och pekade. Hon brydde sig inte. Nu var hon bara intresserad av att ha ögonen på Linkan, som litet tafatt visat henne sitt gillande.

När det hela var över och vi började lösgöra oss från den hoptryckta folkmassan, och jag äntligen skulle få köpa mig en korv så var den slut, det fanns bara korvbröd kvar. Två bröd med senap emellan var allt jag fick. Senapen brände i munnen och brödet kändes torrt som papper. Innan hade vi bestämt att vi efteråt skulle gå hem till Hökarängen alla fyra. Men vi tappade bort varandra i vimlet och jag ville snabbast möjligt komma hem. På stela ben stegade jag på, mot Skanstull. Jag visste nu vägen. Jag såg Berit på Ringvägen. Jag rappade på och var snart ifatt henne. Nere på perrongen såg vi Jonte och Linkan intensivt upptagna med att diskutera taktik och körning. Då fick jag klart för mig att ”vårat” lag Vargarna hade vunnit. Och att Vargolle var världsbäst i speedway. Jonte berättade överlycklig, att Vargolle bodde i Hökarängen och att han fått hans autograf.

Mot oss kom killarna från Gubbängen. Fjanten hejade när de passerade.

– Va! Känner du honom? undrade Jonte.

– Nää… jo… lite.

– Vet du vem han e? fortsatte han

– Nä, vet du det?

Jonte drog med sig Linkan och de gick iväg.

– Du skulle aldrig ha talat om att du kände honom, sa Berit besviket.

– Vad gör det?

– Det förstår du väl.

Redan i porten visste jag att jag skulle få skäll. Pappa kom emot mig i hallen, rödbrusig och hotfull. Han var ordentligt uppretad och jag fattade direkt att han inte tänkte tåla någon motsägelse eller försök till förklaring. Det skulle han bara ta som att jag var uppkäftig.

– Var har du vart? Klockan är mycket, fattar du inte att Mamma blir orolig.

– Nä, det är inte så farligt. Hon är ju hemma nu, välbehållen, Mamma ville släta över.

– Jag är hungrig får jag ta en smörgås, frågade jag vädjande.

Mamma gick före ut i köket, på diskbänken stod en tallrik med kall mat, det var min middag.

– Kan jag inte få en smörgås istället?

– Ska vi kasta maten då? Du vet ju vad Pappa tycker om det. Han är tillräckligt uppretad ändå. Varför gör du så här, när du vet hurdan han är? viskade Mamma fram.

Jag petade i mig den kalla maten, mest för Mammas skull.

Samma vår meddelade Mamma att hon ville börja jobba igen. Hon hade sett en platsannons i DN och for in till stan för att söka arbetet som paketerare på en brödfabrik i Hammarby fabriksområde. Jag såg från köksfönstret när hon glad i hågen kom över Ängen och slängde med en tårtkartong. Det kunde bara betyda en sak, att hon hade fått jobbet. Jag hade ett år kvar av folkskolans åtta klasser och Bengt, min lillebror, gick i andra klass. Nu var det var meningen att jag skulle se efter honom medan Mamma arbetade. Så jag fick en egen dörrnyckel. Det var ansvarsfullt och jag tog det på största allvar. Nu skulle han lyda mig, tyckte jag. Mamma hade alltid var för släpphänt och eftergiven när det gällde brorsorna, men nu skulle det bli andra bullar av, tänkte jag. Det blev inte så lätt som jag hade trott. Istället för att han gjorde mig till viljes så blev det jag som fick springa efter honom. Han tog det för en lek som för mig var på största allvar. Innan dess hade jag inte haft ögonen på vad han gjorde. Nu blev jag tvungen att hålla reda på det. Mina egna intressen blev lidande. Jag började förstå att det kanske inte varit så kul för Mamma att hålla sig hemma jämt och ständigt för att passa oss.

Jag tittade efter Jonte och Berit efter Linkan, men de var svåra att få syn på. Jag drogs oftare till Gubbängstrakten nu och hoppades få se Ingo, eller i annat fall Fjanten. Ville han fortfarande att jag skulle komma hem till honom? Nu hoppades jag det. Det fanns en bosättningsaffär på torget. Dit gick jag när jag bara drev omkring. Att gå där bland alla saker, peta och känna, välja och se ut, var ett fantastiskt tidsfördriv. Jag fastnade alltid för en och samma kaffeservis med små rosa blommor och bård i guld; koppar med fat och assietter för doppat och kaffekanna med lock i modernt rakt snitt, både gräddsnipa och sockerskål hörde till. Den skulle jag köpa när jag fått jobb och tjänade egna pengar. Jag ville gå där och fantisera om mitt drömhem, med söta små ungar och en snäll pappa som hade bil. På nedre avdelningen fanns leksakerna, dit gick jag inte så ofta, men jag tyckte om att titta i dockskåpet, på de pyttesmå möblerna och miniatyrerna. Ägaren var bussig, jag fick vara där utan att bli utkörd så länge jag hade lust.

Jag såg Fjanten på Gubbängsfältet en dag, han såg inte mig. Jag följde efter honom på lagom avstånd för att se vart han gick. Han gick förbi Gubbängens skola och uppåt Ramvägen. Bodde han där? Han fick absolut inte se mig, det ville jag inte. Eller ville jag det? Plötsligt slank han in i en port, jag gick efter för att se vilken. När jag kom fram stack han ut huvudet och sa: Buuu! Jag kände mig urbota dum.

– Bor du här, hasplade jag ur mig.

– Bor du här, härmades han. Nä, jag bor inte här precis, tillade han.

– Vart bor du då?

– Du kan följa med hem, om du vill, sa han flinande.

– Idag? Nu?

– Ja, var det inte det du ville, sa han och fortsatte flina.

Det gick för fort. Just nu, hade jag inte tänkt mig. Men om jag tvekade nu, kanske han skulle ändra sig.

– Ja hur blir det? Nu lät han otålig.

– En stund då, gav jag med mig, sedan måste jag hem och se efter min lillebror.

Vi gick längre upp på gatan och svängde in på Dörrvägen, där hade jag aldrig varit förut. Fjanten hastade på tyst och bortvänd. Jag ville att vi skulle prata med varandra under vägen, men han sa inte ett knyst. Så kom vi till hans port, han tog två trappsteg i taget och var före mig högst upp, på tredje våningen. Han låste upp dörren och klev in. Jag kom efter, in i en trång hall. Han stängde till dörren in till rummet. Jag klev ur skorna och tog av mig jackan och skulle just hänga den på kroken, när han sa irriterat:

– Ta inte av dej, vi ska inte in här.

Vi gick in i köket, där det fanns ett bord med två stolar och borta under fönstret stod en obäddad säng. Jag satte mig vid bordet, vaxduken var alldeles kladdig, med mörka ringar från glas och koppar. På diskbänken stod travar med odiskade tallrikar huller om buller. Väggarna var gula av rök och matos, med långa ränder av runnet fet. Småsvärande rev han i lådor och letade i skåpen. Jag kände sådan lust att diska upp och städa rent där, i alla fall öppna fönstret och vädra ut all unken luft. Men jag vågade inget göra eller säga. Så hittade han visst vad han sökte.

– Kom, vi ska till källar´n! Jag ska visa dej någe, sa han ivrigt.

Han rasade nerför trapporna så det dånade och jag efter, ner i källaren. Det var samma som hemma, en lång gång kantad med små källarkontor. Längst bort vid slutet av gången stannade han, låste upp ett hänglås, slog upp dörren med en skräll och sa:

– Här kan vi va, här är det ingen som hör oss. Gå in!

Han puttade till mig hårt.

– Vad ska vi här å göra, undrade jag

– Gå in! Gå in bara, han tog tag i min arm och drog in mig.

Han tog låset med sig och låste på insidan, knäppte på lyset från en källarlampa, som hängde på en krok. På golvet var det en madrass, några filtar och en kudde.

– Här, han rättade till filtarna, lägg dej! Här håller jag till när morsan är på lyran, sa han glatt.

Jag tog av mig jackan och satte mig på madrassen, drog upp benen under hakan. Han slängde in jackan i ett hörn. Så klädde han av sig jackan och tröjan, knäppte upp byxorna.

– Klä av dej du me! sa han med en annan, helt annorlunda röst.

– Nä, jag vill inte. Jag drog ihop mig allt jag kunde.

– Va, krångla inte nu!?

Han kastade sig ner på knä, grep tag i min kofta och ryckte och slet för att få upp knapparna.

– Vänta, vänta, ha inte sönder den. Jag knäpper upp själv om du slutar dra.

Under hade jag bara linnet. Han drog av sig sina byxor och la sig raklång på rygg med kalsongerna på. Jag ville inte titta åt hans håll. Han andades ljudligt.

– Vänta, se här! Han tog min hand och förde den till sig. Jag drog tillbaka den, han reste sig med ett ryck.

– Va fan är det? han hytte med fingret, vände sig om och släckte lampan.

Det blev kolmörkt. En massa förmaningar dök upp i mitt huvud: ”gör aldrig motstånd mot en våldsverkare, det bara förvärrar skadan” och ”den som ger sig in i leken får leken tåla” och ”en sexuellt upphetsad karl kan ta sig för vad som helst” och ”följ aldrig med en främling, vad han än lockar med”. Nu hade jag gjort det i alla fall, och nu skulle det hemska hända som jag hade blivit varnad för, men ännu inte visste vad det var. Jag knep ihop ögonen allt jag kunde tills jag kunde se en massa färger lysa i mörkret, så som jag brukade göra för att mota bort mörkerrädslan, letade med handen i mörkret efter hans kropp, kände hans lår, böjde mig fram och utan att jag ville det bet jag så hårt jag någonsin kunde tills jag kände blodsmak i munnen. Hans skrik skar sönder den tryckande tystnaden och han började slå med knytnävarna mot mitt huvud. Jag satte upp händerna till skydd och försökte komma undan. Han snyftade till och drog sig bort. Jag hade vant mig vid det svarta mörkret, det kändes skönt att inget se. Vad skulle hände nu?

– Andra får ju, sa han med svag röst.

Jag svarade inget, försökte tänka mig bort därifrån.

– Hu´ru? Varför får inte jag, andra ligger du med minsann? Du får gå sedan, bara du hjälper mej.

Jag kröp ihop och vände mig bort, ville inte tala om det.

– Fattar du inte jag blir sotis när du gör så här?

Jag bet ihop käkarna allt vad jag orkade och lät kroppen domna bort. Han böjde sig över mig och letade efter öppningen på mina byxor. Jag gjorde mig lealös och spelade död, så gjorde jag när jag kände mig hjälplös och utan utväg. Han fick upp knäppningen och började dra ner dem. För att de inte skulle gå sönder blev jag medgörligare. Med min hjälp fick han av mig byxorna. Han la sig ovanpå mig och tryckte sin mun mot min. Jag vek ansiktet åt sidan. Han rullade av och sa med trött, nästan sorgsen röst:

– Du vill inte. Varför..?

Han låg tyst, andades tungt. Vi låg sida vid sida. Jag kände värmen från hans kropp, huttrade, ville krypa närmre, men jag vågade inte, rädd att han skulle missförstå och bli ivrig igen. Vi låg så ett långt tag, jag lugnade mig och tänkte att det nu var över och jag skulle få komma därifrån. Också han lugnade sig och slappnade av. Mörkret var kompakt, det enda som hördes var suset från vattenledningarna i huset. Men så tog han ny sats, blev arg igen och röt:

– Du ska inte tro du kommer undan. Jag ska ligga me´re jag också.

Han försökte tränga sig emellan mina ben. Jag fick en alldeles enorm kraft och kastade honom åt sidan. Nu var jag också arg, tyckte att han var larvig och dum.

– Jag vill inte, släpp mej jag måste hem, annars …

– Ja…annars va då?

– Nä, ingenting, släpp mej bara, jag måste… Vi kan ses en annan gång istället.

– Det säger du bara, han lät trött igen.

– Det är säkert…jag lovar.

Han reste sig och tände lampan. På låret syntes ett illrött svullet bettmärke.

– Ser du nu vad du har gjort.

Han försökte skyla det med handen, men ryckte till av smärta och grinade illa, slog förtvivlat ut med händerna. Jag blev alldeles förskräckt när jag såg vad jag hade gjort.

– Förlåt, förlåt! Det var inte meningen.

– Du är ju för fan farlig

Han sträckte sig efter min jacka och drämde den i skallen på mig. Jag letade efter mina byxor och koftan. Han låste upp låset och sa hårt:

– Ge dej iväg din markatta.

Han knuffade ut mig innan jag hunnit få på mig kläderna, drog igen dörren och låste från insidan. Han släckte lampan. Jag klädde mig i mörkret. Längst bort i gången såg jag springor av ljus, och trevade mig utmed väggen fram till dörren.

När jag kom ut från källaren, visste jag inte var jag var. Jag såg skogskanten och gick viljelöst in där, virrade omkring. Hur länge? Jag vet inte. Vad hade hänt egentligen? Ingenting och ändå något, som gjorde ont, som fick oron att vrida sig i magen. Kunde jag gå hem, syntes det på mig att jag gjort något som var avskyvärt. Skulle Pappa se på mina ögon att jag varit med en kille? Han hade sagt vid något tillfälle att det syntes på en kvinnas ögon om hon hade varit otrogen, varit med någon annan. Det var nog för att försäkra Mamma om att hon var bevakad, som han hade sagt det, men nu blev det ett hot mot mig. Småningom hamnade jag hos Tjärnen, min vän i nöden. Den var så stilla, så oberörd och klar. Där kunde jag gråta ut och samla ihop mig, bli hård igen och försvarsberedd.

När jag kom hem var Mamma redan hemma, hon var ledsen och besviken på att jag lämnat Bengt utan tillsyn:

– Om jag inte kan lita på att du gör som vi bestämt, får jag ingen ro att vara på arbetet. Förstår du inte det?

– Det är alltid någe fel på det jag gör, svarade jag med gråten i halsen.

– Det är inte för min egen skull jag gör det här, ska du veta, det är för eran skull, sa hon upplysningsvis.

Jag gick in på rummet och drog igen dörren. Där inne satt Bengt och flinade skadeglatt.

– Det är du som har skvallrat förstås!

Nu kändes det skönt att få ge sig på någon och bita ifrån.

– Nä, de e de inte alls, bjäbbade han emot.

Jag kastade mig på sängen, virade in mig i filten och storgrät. Jag var den olyckligaste och mest oförstådda människa på denna jord. När Pappa kom hem hade jag redan glömt bort att dölja mina ögon för hans blick. Händelsen hade redan sjunkit ner i de mörka skrymslena. Inte för någon berättade jag vad jag hade varit med om.

Det är i femtiotalets början och vi är i tio-elvaårsåldern.

Från Hauptvägen, där vi bodde, cyklade vi ner till Fagersjö. En smal, regnhalkig träbro över sjön Magelungen ledde till Farstanäset, en udde som stack ut från Ågesta. Där badade vi om somrarna.

En gång när vi cyklade till badet, hörde vi konstiga skrik bakom ett högt plank, i det mest obebyggda området vid sjön. Jag blev nyfiken, hoppade av cykeln i flygande fläng och smög fram till planket, varifrån jag hört skriken. I de smala springorna kunde man skymta delar av en trädgård och något rött som kunde vara ett hus. De andra som fortsatt ett stycke stannade och ropade:

– Kom! Det finns idioter därinne, de är farliga om de får fatt i en. Du hör väl vad de vrålar. Vad då idioter? Jag försökte vinkla huvudet, så jag skulle få bättre syn på vad som fanns där innanför.

Jag såg några stora pojkar, de såg förvuxna ut på något sätt, deras huvuden var alldeles för stora till kroppen och tunga så de vinglade när de rörde sig. De kastade boll mellan sig, men missade att fånga den, var gång. Och så skrattade de, på ett besynnerligt sätt, inte som när man har roligt utan som för att visa att de kunde. Men de kunde ju inte. Jag tyckte mig se in i en värld, som var alldeles annorlunda än utanför planket. De andra kom tillbaka med långa pinnar, som de stack in mellan spjälorna och lockade på några av pojkarna, som flinade och glodde på varandra, de verkade inte kunna förstå varifrån lockropen kom. När de fick syn på pinnarna som vippade upp och ner fattade de att det var någon där och drog sig sävligt, motvilligt mot planket. När de slutligen hade vågat sig ända fram till planket och stod helt nära såg jag att de inte såg ut som vi andra, de verkade inte vara varken barn eller vuxen, utan något annat: Men vad då?

En av de andra tryckte till med pinnen rakt i magen på pojken, som just hade tänkt ta en av pinnarna. Han vek sig av smärtan och gav till ett fruktansvärt skri.

– Du ser väl, de är inte riktiga, de är tokiga förstår du och därför måste de hållas inlåsta här.

Jag tyckte synd om pojken där inne.

En stor och tjock tant kom utspringande och fram till planket, ropade till oss:

– Kom här, så jag får tala med er. De andra satte sig på cyklarna och trampade för brinnande livet därifrån. Jag blev kvar som fastfrusen.

– Se här flicka lilla, hon såg vädjande ut, men kunde knappt se mig genom spjälorna, de här pojkarna är så snälla och rara, vill ingen illa, men de har svårt för att fatta, det är hela saken. Jag hörde vad hon sa, tydligt, men förstod inte vad hon menade.

– En annan dag kanske ni vill komma in och hälsa på pojkarna. Ska vi säga så.

Hon gick iväg utan att vänta på svar. Pojkarna slöt upp vid henne och sneglade flinande på hennes ansikte. Hon lugnade dem med mjuk jollrande röst:

– Nu går vi in och dricker saft och ser om där finns några goa bullar som fröken har bakat. De gick i samlad tropp in i huset. Kvar stod jag och såg längtansfullt efter dem, vad jag hade velat få följa med in och värmas, av den vänliga rösten.

Jag kunde inte släppa tanken på de där pojkarna. Inte heller på den vänliga tanten. Jag frågade Mamma om hon visste vad som fattades dem, vad som var fel. Var det något fel? Mamma undvek att svara, försökte prata bort frågan. Men jag insisterade: Kunde jag också bli sån? Varför blir man så? Jag fick inga tillfredsställande svar. Något sa mig att vuxna inte alltid hade svar, inte kunde veta allt. Det var oroande. Var gång vi cyklade förbi Pojkhemmet nere i Fagersjö, så stannade jag till och kikade in för att se att de var kvar. Jag hoppades få förnyat erbjudande, att komma in och hälsa på pojkarna, som hon sagt. Men jag såg inte till den tjocka tanten mer.

En dag senare på hösten träffade jag på en av pojkarna uppe vid Hökarängsplan. Jag såg honom på håll, hur han larvade omkring utan att liksom vara på väg någonstans. Jag gick efter honom länge, visste inte hur jag skulle göra för att han skulle se mig och börja prata med mig. Hur det blev så tappade jag bort honom, innan. Det stod inte långt på förrän såg jag honom igen. Nu gick jag fram och sa hej. Han såg sig omkring utan att förstå att jag talat till honom. Då tog jag hans hand och drog lite i den. Han drog tillbaka handen och såg på mig.

– Hej, upprepade jag, du bor där nere på Pojkhemmet, va?

Han drog sig en bit bort, men höll ögonen på mig, oavvänt.

– Vad heter du? Jag heter Ingrid, bor där borta, pekade jag mot kiosken och Hauptvägen. Han såg ditåt, han kunde alltså förstå vad jag sa. Men han svarade ingenting alls, bara såg oavvänt på mig, utan att blinka. Jag lämnade honom. När jag vände mig om såg jag att han stod kvar länge, länge alldeles orörlig.

Vid den här tiden hade vi upptäckt hissen i höghuset på Hökarängsplan. Berit, min bästis och jag brukade tjuvåka hiss, när vi inte hade något annat kul att göra. Där fanns två stycken hissar, mittemot varandra. De var små och stängdes med en järndörr, där en smal glasruta fanns, så man kunde se hissen mittöver och se om hissen var där. Vi åkte i var sin hiss, upp och ner, försökte jaga varandra och undgå varann. Det var alltid någon som till sist upptäckte vårt bus och gormade i trapphuset så att det ekade genom våningarna, att de minsann skulle få fatt i oss och berätta för våra föräldrar vad vi höll på med. Och det var en varning som tog, samtidigt som det höjde spänningen på leken avsevärt.

En gång när jag var på väg uppåt stannade hissen mellan två våningar, jag ensam blev stel av skräck, kände mig fångad som i en fälla. Förvirrad av skräcken kunde jag inte komma på att trycka på nästa våningsknapp, utan tryckte istället på larmknappen. Ett högt, gällt ringande fyllde hela huset. Så satte hissen igång neråt, jag fick för mig att jag störtade i hög fart och att jag skulle krossas mot botten. Jag vrålade för full hals i fallet, som jag trodde, när hissdörren öppnades av en farbror, som tog mig i örat och ledde mig hårdhänt mot porten, han hade Berit fast i ett stadigt grepp i andra handen:

– Jag hoppas att ni fått er en läxa nu och att jag aldrig mer ska behöva se er här.

Skakis och gråtfärdig var jag ändå glad att han inte tänkte berätta om vårt bussträck för pappa.

Vi höll oss därifrån ett bra tag. Men sedan bleknade båda varningen och skräcken. Åter blev begäret efter spänning och utmaning så starkt, att riskerna inte avskräckte. Jag kom på att längst ner vid dörren fanns en spärr och om man tryckte på den med foten, så stannande hissen. Det där tränande jag på. Jag upptäckte att om jag själv stannade hissen och sedan satte igång den igen, så blev jag inte rädd. Det var lite samma känsla som att cykla, hissen blev något som jag bestämde över och kunde styra dit jag ville. När glädjen över upptäckten gick över, märkte jag att också spänningen var borta, inget överraskande kunde nu hända.

Nu ville jag se om han, den där pojken som hade svårt för att fatta, skulle bli rädd om hissen stannande mellan två våningar. Jag såg honom ganska ofta uppe vid Hökarängsplan och tänkte nu lura med honom till höghuset för att åka hiss. Han kände igen mig nu och när jag tog honom i handen drog han inte undan den. Jag sa att vi skulle göra något roligt:

– Vill du det? Han svarade inte, utan flinande och skrattade så där högt och menade.

Det betydde nog Ja, tänkte jag. Vi kom in i trappen, han lunkade efter mig, så klev vi in i hissen. Jag var spänd av förväntan på vad som nu skulle hända. Så tryckte jag på knappen till översta våningen, plan 8. Hissen satte igång. Jag iakttog honom hela tiden för att se hur han skulle reagera. Men han gav inte ifrån sig någon reaktion alls.

– Se! sa jag, vi åker uppåt. Jag pekade på den lilla fönsterrutan, där man såg hur vi passerade våning efter våning. Jag trodde att han skulle tycka att det var kusligt, i alla fall konstigt. Men han rörde inte en min. Så tryckte jag på spärren så hissen stannade mellan våningarna och sa:

– Titta, nu har vi fastnat, hissen står still, nu kan vi inte komma ut.

Han tittade med samma uttryckslösa blick ömsom på mig och ömsom på det lilla fönstret. Han blev inte det minsta rädd.

Jag tryckte ner hissen och inte heller det väckte någon som helst känsla hos honom. Jag hade alldeles tröttnat på att åka hiss och på att vara med honom. Men han ville inte gå ur hissen, utan tryckte sig mot väggen. Jag drog honom i handen och sa att det nu var slut, att vi måste gå ut igen. Han knep ihop läpparna och väste argsint så det stänkte. Hur skulle jag nu göra, jag ville inte åka något mer hiss med honom. Jag smet iväg och lämnade honom kvar där.

Senare på våren restes ett stort gräddvitt, runt tält på Ängen. Det var inte ett tivoli, det var Filadelfia som hade kommit. Jag var nyfiken på vad det var. Jag frågade hemma och Pappa höll ett långt förmaningstal. Han varnade för vad som kan hända, om de får klorna i en. De kunde trollbinda en, så att man inte kom loss ur deras garn. Satans soldater, kallade han dem. Jag blev väldigt intresserad av hur det skulle gå till. Jag drog med mig Berit då de hade möte. Hon var försiktig och stannade en bra bit därifrån, tyckte att det räckte att lyssna på håll. Men jag ville närmre, förflyttade mig i cirklar, bit för bit, ända fram till tältduken. En av vakterna utanför tältet vinkade på mig, vek upp tältöppningen och bjöd mig in med en generös bugning. Det var redan för sent att backa. Framme på scenen stod en ung grabb och mumlade, knappt hörbart, i en mikrofon. Bakom honom stod en liten orkester med flera gitarrer och blåsinstrument. De stod raka i ryggen och lyssnade med allvarsam min på vad den unga grabben ville tala om. När han tystnade, så började sången och ljudlig musik från blåsarna. På gräset var det uppställt rader av träbänkar och där satt tätt, tätt, vuxna och barn andlösa. Det cirkelformade vita uterummet, med gräsgolv färgade ansiktena ljust gröna. Jag tappade andan av hänförelse, det var vackert. Man flyttade ihop sig på bakre bänken och såg vänligt åt mitt håll. Jag ville bli där, tillsammans med dem, men mindes Pappas kraftiga varningar och rusade ut därifrån och bort till Berit som stod kvar på behörigt avstånd.

– Vad var det därinne?

– En scen, det var en scen. Det gick inte beskriva vad jag hade upplevt.

Hela våren var tältet kvar och var dag var där fullt med människor som höll möte. Jag vågade mig inte fram någon mer gång. Men vi höll oss där omkring. Nu hade även killarna uppmärksammat besöket. De bråkade och ville störa. De äldre killarna körde med sina mopeder, runt, runt och sången dränktes i motorbuller. Men de lyckades inte störa dem därinne, som fortsatte sina möten stillsamt och oberörda. Jag låtsades inte om att jag hade varit på väg in och nästan blivit kvar.

Längst ut på Stora Essingen bodde Mammas yngre syster Berta och morbror Gunnar med mina tre kusiner. Från Stenkullavägen stupade en brant backe ner till Esssingesundet och på en bergknalle, som sköt upp ur vattnet stod huset och balanserade. En stor hyresvilla av trä med tinnar och torn, fyra våningar högt med källaren. På nedre våningen bodde ett konstnärspar med ateljé. Det var ett virrvarr av rum som löpte som i en labyrint. Jag letade mig alltid fram och kom jag fel visste jag inte var jag var. Från början var det omöblerat, morbror Gunnar inredde det lite i taget, vart efter som han kom över en möbel som föll honom i smaken och som han tyckte passade in. Varje rum fick sin speciella karaktär och användning. Allt var begagnat, hittegods eller inbytt. Han tog varsamt och kärleksfullt hand om tingen och förvandlade dem med slip och olja till vackra, behagfulla delar av inredningen. Soffor, fåtöljer och stolar klädde han om, så att de passade till varandra. Det ingick i välkomstmottagandet varje gång, att gå runt och titta och beundra de allra senaste skapelserna. Han lyckades alltid överträffa sig själv. Visst var han blygsam och skröt ogärna, men att han gladde sig åt uppskattningen, det kunde man se.

På vintern eldades det med koks nere i källaren, om det var svinkallt eldades det för fullt och man kunde höra hur det mullrade därifrån, och då stånkade det i vattenledningarna och den stora varmvattenberedaren väsnades. Man väntade att den skulle kränga sig loss från väggen och dränka en i kokhett vatten där man satt på toaletten. Då samlades vi alla i det stora rummet som låg mitt i huset. Det var det enda stället som var uppvärmt nog av öppna spisen och man slapp att vara påbyltad med vantar och mössa. I kallrummen, som låg som en ring runt storrummet, behövdes det. Ett enormt stort bord, där allt möjligt hamnat, drog till sig allas blickar och vi barn kurade i sofforna invirade i filtar. Här berättades det kusliga historier och spännande sagor, som skapades i stunden. De brinnande stearinljusen flämtade av draget från de kalla rummen och skapade flaxande skuggor på väggarna, det sprakade och knäppte från brasan, stämningen förtätades. Var de vuxna i högform tävlade de i att komma med det mest hårresande. Vi barn ville aldrig få nog, bad alltid om mer när de verkade vilja börja prata om annat. Det kunde vara till långt inpå natten.

På loven var lillebror och jag där så ofta det gick. Det var skojigast när inte Mamma var med. Moster Berta var inte lika ängslig, hon lät oss leka och vara utan övervakning. Det hände att vi blev för leklystna och tog större risker än vi förstod, men det gick alltid vägen tillslut ändå. Att jumpa på isflaken var en lek som var extra spännande och nog farlig, men det tänkte inte vi på. När flaken tippade eller började ta in vatten måste man vara snabb och fortsätta till nästa. Det gick inte att stanna upp för då sjönk man direkt. Från den stora vildvuxna trädgården kunde man klättra upp för stenbranten till Stenkullavägen ovanför. Man fick ta tag i det som syntes kunna hålla och bära en tills man fann en ny hållhake att hiva sig vidare uppför. Ibland tappade man taget och rasade ner och skrubbade sig. Men envisa och tävlingssugna som vi alla var tog vi nya tag och sökte andra vägar att ta oss upp.

I källaren hade morbror Gunnar som var tapetserare sin verkstad, där han klädde om möbler och gav bilstolar nytt skinn. Det stod ofta någon flådig bil på tomten som skulle få ny klädsel. Var det på vintern kunde det hända att den branta backen var rena iskanan och då blev bilen stående, tills kylan släppte sitt grepp och isen kunde smälta och rinna ner för backen och bilda stora vattensamlingar, som vi genast började dämma upp och skapa rännilar av. Vi åkte kälke utför med hisklig fart. Om man sladdade och krängde kälken kraftigt kunde man åka förbi huset vidare nerför bergknallen och ut på isen ett bra stycke. Vi drog ett sträck i isen och mätte ut vem som kom längst. Allt var tävling och uppvisning i mod och förslagenhet. Vi hejade på varandra och uppmuntrade till allt bättre resultat.

I ett av kallrummen hade moster Berta ett rikligt material som hon samlat och plockat hem från skogen och överallt annars. Det var träbitar, grenar, konstiga stenar, benbitar från döda djur, fågelskelett, ja allt möjligt och omöjligt. Av detta satte hon samman små figurer, som hon kallade skogsväsen, så levandegjorda att man genast kom att tycka om dem. Hon arbetade då och då i diverseaffären uppe på Stenkullavägen, med lite av varje. Hennes små figurer var efterfrågade av kunderna, och hon kunde få lite betalt för dem.

Huset var fullt med djur; Kejen, en stor schäfer, som jag höll mig på avstånd från, fast han var så snäll, var vakthund; två kattor, en som aldrig gick ut och en som aldrig gick in: Det var Morran, som levde på råttor och bara till nöds åt av den framställda matskålen nere i källaren, dit han tog sig in genom ett hål i stengrunden för att värma sig när kylan blev för svår även för honom. Så var det två undulater, och ett marsvin, små vita möss som alltid försvann, och aldrig hittades igen. Pappa kallade det för Noaks ark.

Under varma sommarnätter sov vi barn på golvet uppe i tornet inrullade i filtar. Dit kom man med en trång spiraltrappa. Härifrån hade vi utsikt över Essingesundet till Ekensbergs varv och Gröndal. Ångbåtarna från Klara Mälarstrand gled tyst förbi på väg mot Svartsjölandet och längre in i Mälaren. Och var det fest på andra sidan så hördes musiken över vattnet. På dagarna ekade hammarslagen från varvet och man hörde hur skärbrännarna skar sig genom plåtflaken och såg gnistkvastar från svetsen flamma till. Där byggde man båtar.

På andra sidan fanns Ekensbergs egna lilla samhälle med arbetarbostäder, affär och Godtemplarna med musikkår. Vid årliga högtider, ordnades festligheter och varvsbolaget bjöd på svagdricka och läskedrycker, om somrarna byggde de upp en dansbana. Våra äldre syskon rodde ofta över till andra sidan och ibland fick vi yngre följa med.

En kväll när vi satt och såg nyheterna på teve hemma i Hökarängen fick vi höra om en brand med häftigt förlopp på Stora Essingen.

– Men i Jesu namn, är det inte hos Berta. Mamma skrek till.

– Tyst nu, så jag får höra, tänk att käften alltid måste glappa, gormade Pappa.

Inslaget var redan slut. Där satt vi alla med var sin skräckbild av vad som kan ha hänt.

– Jag tyckte inte att det såg ut som att det var där, fick jag till slut ur mig, alldeles torr i mun.

– Det kan du ha rätt i, Berta hade väl ringt i så fall. Mamma reste sig och tände taklampan.

– Men vad gör du, tänder du? Det var utsagt förbjudet att ha lyset tänt och att prata när teven var på.

– Ja, jag måste ta mig en cigarrett. Men herregud Harald, hur kan du vara så kallsinnig! Förstår du inte vad som kan ha hänt. Mamma skrämde upp sig mer och mer.

– Ja om du bara hade kunnat hålla käft för en gång skull, hade vi kanske vetat det nu.

Lillebror satt tyst och stirrade in i teven som nu hade övergått till ett annat program.

Telefonen ringde, vi tittade på varandra: Vem ville svara? Mamma tittade på Pappa och Pappa vände sig mot mig. Lillebror satt stel som en pinne och stirrade in i teven. Mamma gick till slut beslutsamt fram till telefonen och lyfte luren, ivrigt blossande. Hon drog häftigt in luft gång efter gång. Pappa hade tänt en cigarrett även han, den låg och självbrann på askfatet, han tuggade och bet av nagelbitar som han spottade ut mellan sammanpressade läppar. Mamma jämrade sig och gnällde om vart annat. Spänningen steg i rummet och jag bara väntade på att Pappa skulle mista tålamodet och rycka till sig luren. Men han satt som slagen. Jag anade att en katastrof nu skulle drabba oss och göra oss märkta för livet, så som jag hade hört talas om. Att inget skulle vara sig likt efter det här. Det kändes högtidligt på något sätt att vara så drabbad av olycka. Lillebror började prata osammanhängande om allt möjligt, nu kunde han inte hålla sig längre. Pappa hyssjade på honom, mer lamt än vanligt. Telefonsamtalet drog ut på tiden. Jag hann tänka ut hur jag skulle berätta det för kompisarna.

– Nå, äntligen! Får vi höra nu då. Pappa såg sig om som om han ville tysta ner oss. Men det var ingen som sa något.

– Men vem pratade du med?

– Med Gunnar.

– Den idioten. Ja vad sa han då?

– Jamen, han sa att det ha brunne ner, hela kåken med djur å allt.

– Moster Berta me, pep lillebror.

– Nej, nej hon har dom kört till sjukhus, fortsatte Mamma. Hon e ju alldeles ifrån sig, som hon ömma för dom där djuren. Jag har ju aldrig förstått varför hon brytt sig så mycket, det var ju nästan viktigare med dom än med barna hennes.

Det var en stor olycka som hade hänt. Orsaken till branden tros vara en spricka i skorstensstocken, som kan ha blivit av sprängningarna på granntomten. Moster Berta var den enda som var hemma i huset när branden utbröt. Det var jobbarna hos grannen som sett att det kom rök från understa våningen. En av dem hade rusat in i huset och ropat uppför trappan: Är det någon här? Moster Berta hade svarat helt ovetande från övervåningen: Vad gäller det? Mannen hade då sprungit upp för trappan och ryckt till sig henne och fått med henne ut. När hon där såg att nedervåningen stod i ljusan låga gick det upp för henne att alla djuren var där, instängda. Hon slet sig ur hans grepp och rusade mot dörren, hann en bit upp för trappan när han hann upp henne och med våld drog henne med sig, precis innan trappan rasade samman och elden tog fart och strax hade allt stått i brand. Moster Berta chockades svårt, blev stel som en pinne och stirrade med glasartad blick i tomma intet. Det gick inte att få kontakt med henne. Hon fördes till sjukhuset av polisen som kommit till platsen med brandkåren. Ingenting hade gått att rädda, huset brann ner till grunden. Konstnären, som hade sin ateljé på nedre våningen, hade just fernissat sina färdiga målningar och förberett sig för vernissage och utställning. Allt hade stått inpackat och klart för hämtning. Morbror Gunnars vackra och personliga inredning, och hans välfyllda verkstad, tillsammans med Moster Bertas hela insamlade material, barnens alla saker. Ja allt som deras liv bestod av var borta.

När Pappa fick höra att de var oförsäkrade till råga på allt, var kommentaren given.

– Jag är inte förvånad. Den där snåle skåningen, skryt och prål var han noga med men att se till att kosta på försäkring de var för mycket. Stackars Berta, vad ska hon med honom till.

– Nu är du för hård Harald, sa Mamma.

– Kanske det, men jag har aldrig tålt en.

– Nä, det är väl bara du som är god nog åt Berta, sa Mamma surt.

– Denna genomsnälla varelse hade väl varit mer värd än en så´n.

Pappa och morbror Gunnar hade aldrig dragit jämt. Mamma menade på att det var för att de stod så långt ifrån varandra politiskt: Pappa längst till vänster och morbror längst till höger. Fast Pappa menade att det var för att han var skåning, han gillade inte skåningar. Jag tyckte om morbror Gunnar, och allt han gjorde, men det talade jag tyst om. Jag ville inte att Pappa skulle veta att jag inte tyckte som han.

I en liten mörk och omodern tvårummare i gatuplanet, på Söder fick de tränga ihop sig. Bara yngsta dottern kunde bo kvar hemma. På Stadsmissionen fick de välja ut vad de behövde. De saknade precis allt, hade bara kläderna de hade på sig när olyckan drabbade dem. Den glädje och skapariver som lyfte hela huset ute på Essingen var bortblåst. Allt verkade tungt och svårt. Hur kunde det bara hända, så där plötsligt, att allt bara försvann i ett nafs, så skrämmande. Kunde det hända även oss, mig, Mamma, Pappa och brorsorna? Var det så, var tillvaron så osäker och överraskande? Jag ville inte tänka på det. Mamma slog också bort tanken. Pappa blev grå och hård, när han inte grumsade teg han så att det hördes lång väg. Och han blev arg för det allra minsta.

Moster Berta brydde sig inte om att se ut varken möbler eller husgeråd. Morbror Gunnar höll sig borta, ingen visste vart. Mamma skickade dit mig, hon orkade inte själv se eländet, kunde inte se sin älskade soliga syster så dyster och nere. Kusinerna såg ut det allra nödvändigaste. Kläder och annat fick vänta till sorgen hade lagt sig. Inga stearinljus som lyste upp och värmde. Inga nystärkta handbroderade dukar på borden. Inga flitiga Lisa som blommade och skräpade ner, inga växter alls. De skulle ändå mörkret snart sluka, trodde moster. Inte ens en radio hade de, att höra musik från. Så tyst det hade blivit utan mosters smittande skratt. Det som kunde få henne att skina upp var när hon berättade om att kattor kunde leta sig tillbaka flera mil: Kanske var det svårare för Morran att hitta rätt här i stan, men vem vet… Ingen ville ta ifrån henne detta lilla hopp och säga att det var tillbaka hem som kattor kunde ta sig flera mil.

Jag tyckte att det var svårt att gå dit, men kunde inte heller hålla mig därifrån. Det var som att tiden var utmätt, och om jag inte höll mig i närheten så skulle de kunna försvinna och inte finnas mer. Det var som att det bara var om jag höll mig i närheten som det var kvar, som var livsviktigt för mig. Så hade jag känt förut också, när jag var barn, att jag måste vara inom synhåll för Mamma, annars kunde kanske det hända, att hon glömde bort att jag fanns. När jag var på koloni om somrarna, så kom Mamma inte ihåg att skicka paket och brev till mig, så som de andra barnen fick. Mamma brukade skoja om det. Hon var överraskad själv att hon kunde vara så glömsk.

Nu var det moster Berta och morbror Gunnar som måste hållas under uppsikt. Jag kände att man måste hålla fast vid det man ville ha kvar och inte släppa det utom synhåll.

Med tiden så bleknade minnena av Essingen och det gråa och modlösa blev det jag väntade mig att möta när jag kom till moster. Och jag kom mer och mer sällan på besök.

I utkanten av Hökarängen, en bit bortanför skolan vid Stadsbudsvägen, låg en fotbollsplan. På vintern var där en isbana. Med strålkastare i var hörna blev det som en fullt upplyst scen. Runt om låg mörka skogen. Upplogade snövallar inramade denna iskalla plats. Det fanns ett litet hus med vedkamin i mitten och träbänkar i ring. Därinne var det upplyst med vänligt gult ljus, björkveden sprakade, det var trivsamt och varmt när vi bytte om och snörde på oss skridskorna. Från kaminen gick det ett rör som leddes ut genom taket. Det fräste när vi höll vantarna, fulla med isklumpar, mot det glödheta röret och när det droppade ner på kaminen.

En snäll farbror, som vi kallade Snögubben, vaktade kaminen och såg efter att allt gick rätt till. Han var alltid där. På dagarna spolade han isen med slang, så att den tjocknade vart efter vintern löpte på och skovlade undan den snö som fallit under natten. Så när vi kom framemot kvällen så låg den där, isen, glänsande blank och ny. I huset var det uppvärmt och tänt, strålkastarna flödade med ljus. Vi klädde om, svävade ut och blandade oss med alla de andra redan där.

Vi lattjade Ubban, en sorts kull där man jagades över banan och försökte undkomma att bli kullad. De som blivit träffade fick ställa sig på sidan och heja på dem som var bäst på att klara sig undan. Det var ett bra sätt att öva upp hastigheten. Det fanns de som aldrig ”åkte dit”. Vi flickor åkte alltid fast först, det var svårt att få upp någon fart med våra grillor, plötsligt kunde man snubbla på piggarna och falla raklång på isen. Vissa killar slog så hårt de kunde med gummiskydden för att kulla. Det kunde bli ordentliga blåmärken efter sådana slag. Det var också de som gärna brottade ner oss flickor i snödrivan och mulade oss med snö. Fastän det var både kallt och smärtsamt att bli mulad, så var det värre att bli lämnad helt i fred. Det betydde ju att ingen av grabbarna var intresserad av en.

Berit och jag var där mest varje kväll och åkte grillor. Först hade jag bandyrör, som var rundade i framkanten. Sedan fick jag ett par alldeles för stora hockeyrör, efter storbrorsan. De var spetsiga i framkanten och lättare att åka med, man kunde göra tvära kast och bromsa upp farten med spetsen. Med ett par extra sockor att fylla upp med, så var det ändå möjligt. Men jag längtade efter att få ett par vita konståkningsskridskor, med taggar framtill. De kunde man göra konster med hade jag sett på Uppvisning.

I sportaffären på Sirapsvägen hade de sådana, begagnade. De var ganska fina, ommålade, men man såg att de var skavda under. Men med nya vita, rena skosnören, kunde de ändå se riktiga ut, tänkte jag. Jag bad Mamma att få köpa ett par sådana, vid nästa barnbidrag. De kostar tjugofem kronor, berättade jag. Vi får se, var det vanliga svaret, vad Pappa säger. Men jag visste att frågar vi honom så blir svaret Nej. Ja, jag ska se vad jag kan göra, lovade Mamma, när jag tjatade. Och så hoppades jag. Tills en dag Mamma med lyster i ögonen sa:

– Nu du, ska vi gå och köpa dej ett par skridskor.

– Ett par nya?

– Nej, inte nya. Sa du inte att det fanns begagnade? Men du får lova att inte säga någonting om det till Pappa.

Jag märkte att Mamma var skrattlysten och upprymd, när vi tillsammans gick till affären. De finaste för samma pris var för små, jag försökte att inte låtsas om det. Men expediten tryckte och kände efter hur de satt och sa att det behövdes ett nummer större. De var mer nötta och inte så vita. De får det bli, avgjorde Mamma, det är bättre med för stora, så du har något att växa i. Jag var nöjd i alla fall, knöt ihop snörena och hängde dem över axeln som jag sett att man gjorde. När vi kom hem sa Mamma:

– Det är bäst att du gömmer undan dem, så att Pappa inget ser.

Vintrarna var särskilt svåra hemma. Då fanns det inga murningsjobb och Pappa stämplade. Han var sur och grinig, hade ”långtråkigt”, som Mamma sa. Ibland var stämningen så tryckt att det kändes ända ut på gatan.

En dag när jag kom från skridskobanan med skridskorna på axeln mötte jag Pappa på gatan.

– Vad har du där?! Han pekade på skridskorna.

– Skridskor, svarade jag med låg röst.

– Ja det ser jag väl. Vems ville jag veta?

Jag tänkte på vad Mamma hade sagt. Vad skulle jag nu svara?

– Nå! Vems är skridskorna? Har du tappat talförmågan?

Han verkade nu road. Det tog jag för en öppning.

– Ja mina, vems annars, svarade jag nu uppspelt

– Är du uppstudsig va, det ska du sluta med.

Vi gick in tillsammans. Mamma rynkade pannan när hon såg oss komma och skakade menande på huvudet och nickade mot skridskorna. Jag förstod vad hon ville säga med det, men tyckte att hon överdrev med sin rädsla för vad Pappa skulle säga. Jag hängde lugnt upp dem på kroken i hallen, klädde av mig ytterkläderna och var på väg in på mitt rum när Pappa grep tag i min arm och sa.

– Nå, hallå där, så lätt ska du inte slippa undan.

Han föste mig framför sig ut i köket och tryckte ner mig på stolen. Mamma ställde sig i vägen för honom.

– Du rör inte flickan, så mycket du vet, sa hon och höll upp fingret, vände sig till mig och sa

– Du kan gå in på ditt rum.

Jag skyndade mig därifrån. Och ett hiskeligt gräl bröt ut. Jag ångrade att jag varit så slapp och låtit honom se skridskorna. Nu fick Mamma ta allt skäll.

Var det blidväder någon gång, låg isbanan öde och nersläckt, förvandlad till en bassäng. Vi kunde se på långt håll att där inte var upplyst, att det var mörkt och tomt. Modfällda och nedslagna fick vi vika av och leta efter något annat att göra. Sådana gånger kände vi oss verkligen hemlösa och utkastade.

Ibland sökte vi oss då upp till Cigarrvägen och Ungdomsgården, där vi hoppades att alla de andra som också kände sig hemlösa hade samlats. Men det var inte alls med samma tjusning jag gick dit, som till skridskobanan. På Ungdomsgården var det trångt och stökigt. Killarna höll på med sitt, antingen mekade de med sina mopeder eller cyklar i verkstan, eller så spelade de pingis eller kort, mest poker. Och till dessa aktiviteter var vi flickor utestängda. Om man närmade sig killarna för att se vad de höll på med, så kunde de med en blick få en förstå att man inte var önskvärd. För oss flickor fanns det inte mycket att göra mer än att stå och hänga och skvallra.

Jag märkte att Jonte hade blicken åt mitt håll, när vi råkade vara på samma ställe. Det gjorde mig glad, och lite stolt. Jag talade om för Anki att Jonte har frågat mig om chansen.

– Jaha, än sen då?

– E han inte gullig tycker du?

– De´e väl inge med honom, han e väl som alla andra…killar.

– Vad då, mena´ru, som alla andra?

– Ja, de´e ju bara en sak dom vill. Fatta´ru väl.

Jag ville inte prata mer med henne om Jonte, kanske hon visste mer, än jag ville veta. På skolgården drog jag mig litet undan, så att Jonte eller hans lillbrorsa skulle kunna, våga, komma fram till mig, om han ville det. Jag var hela tiden uppmärksam på vad han höll på med och var han var. Allt annat bleknade medan hans betydelse växte för var dag. Hemma började Mamma undra varför jag såg blek och tråkig ut: Är det något som har hänt, säg? Jag ryckte på axlarna, vad svarar man, jag visste inte själv vad det var, ville bara vara för mig själv och drömma, drömma om det som skulle komma, sedan, när allt det skulle börja, som skulle fylla i alla luckor och håligheter, göra tillvaron just så strålande som jag längtade efter.

När han hade sin silvergråa ribbstickade tjocka tröja under skinnjackan och det mörka håret bakåtkammat med den lilla vågen fram, så etsades bilden in på näthinnan och stannade kvar hela dagen. Han var kvick i rörelserna och snabb i tanken. Rösten höll på att djupna, men sprack ibland. Och då kraxade han tillgjort än mer för att skoja bort det hela. Jag såg allt på håll. Inget som han tog sig för undgick mig. Och jag kände det som att det var för mig han visade upp sig, att vi var indragna i ett spel för två som utspelades inför en publik, som inte visste vad som pågick bakom deras rygg. Och det var spännande och våghalsigt, för jag kunde när som helst bli avslöjad inför de andra och utskrattad.

Berit och jag var oftare borta i trakterna av Stadsbudsvägen och Hovmästarvägen nu. Jag hade fått reda på att Jonte bodde där någonstans. En kväll på vårkanten så såg vi hela gänget från Kontoristvägen. Jonte var med och Linkan, som Berit var litet förtjust i. De gick på andra sidan Fagersjövägen. De hojtade och larvade sig så det var omöjligt att inte lägga märke till dem. Så ropade en av dem över till oss:

– Va´ ska ni nånstans?

– Ingenstans, svarade jag så högt jag bara kunde.

– Häng me´ra, till Gubbängsfiket, ropade Jonte tillbaka.

Berit blev tveksam:

– Vad ska vi göra där?

– Inte vet jag, det spelar väl ingen roll.

– Nä, jag vill nog inte det.

– Kommer ru´nte me nu, så går jag själv, så det så!

Hon följde med och vi slog följe med killarna, som tävlade i vem som vågade vara fräckast i mun. Jag vågade inte se åt Jontes håll, men kände hans närvaro så påtagligt att jag skakade tänder, plötsligt hade jag börjat frysa. Han hade inte sin gråa tröja på sig, utan en vit skjorta under skinnjackan och svarta jeans med nitar längs sidorna. Han var bara så gullig. Han sa inte så mycket, var tystast av dem alla. Berit och jag gick litet efter dem. De var mest upptagna av varandra. Och det var skönt, jag behövde lugna ner mig och verka oberörd, bli normal.

På Gubbängstorget fanns en biograf som hette City och ett höghus, nio våningar högt, där på botten var Kondiset. När vi kom fram travade killarna in. Berit stannade, hon ville vända om och gå hem, men jag följde efter killarna, som slagit sig ner vid det stora runda bordet, längst in i lokalen. De beställde dricka av servitrisen. Jag hade inga pengar. När hon frågade vad jag ville ha skakade jag på huvudet, tänkte att jag nu skulle bli utkörd, men hon ryckte bara på axlarna. Jonte tog upp en ask cigarretter, snärtade till med pekfingret på botten av paketet så att ett par stack upp, tog den ena och sträckte sig över bordet och bjöd mig den andra. De andra killarna visslade menande och flinade. Jag tog cigarretten och satte den mellan läpparna och böjde mig fram för att få den tänd. Nu var jag mycket nöjd med att ha övat upp denna konst. Samtalen böljade fram och tillbaka om allt möjligt. En av killarna, kallad Lången, var fena på att berätta roliga historier. De skrattade högt, upprepade poängerna flera gånger och skrattade igen. Jag spände av i deras sällskap, de var hyggliga, något jag inte hade trott. Vi satt länge, till servitrisen kom och sa att vi måste beställa mer om vi skulle vara kvar. Då kände jag att jag borde dra, jag reste mig för att gå, vände mig åt Jontes håll och sa med låg röst:

– Hej då, jag måste nog gå nu.

– Jaså? Ja tjena, vi ses, nån annan gång, svarade han med säker röst.

– Nämen, ska´ru´nte följa tjejen till porten, flabbade en av de andra.

Jag såg att Jonte blev generad och skyndade mig att säga: Jag hittar hem själv. Jag var så sprallig att jag hade kunna hoppa högt av glädje om det inte hade väckt för mycket uppmärksamhet. Väl ute på Ängen kunde jag hoppa och skutta som jag ville, det gick inte att låta bli, det pirrade i hela kroppen, så glad var jag.

Jag tittade efter Jonte på rasterna, men han låtsades inte om mig. Jag var olycklig för det, ingenting kändes roligt längre. Berit ville att vi skulle leka som förut, men hon kunde inte hitta på något som väckte min lust till liv. Jag sökte mig till Anki. Men, höll hon sig inte också på avstånd, tyckte hon att jag var för barnslig och rädd av mig?

Jag plockade upp fimpar som jag hittade på gatan och överallt annars, la dem i en ask och gömde på rummet. Jag hade gett mig ett uppdrag, som kändes viktigt och skänkte mig en tids mening. Med fimpasken och en ask tändstickor gick jag till skogen. Nu skulle jag lära mig att röka. Först luktade jag på fimpen, illamåendet kom direkt, men nu visste jag, att om jag höll andan och tvingade mig att svälja klumpen i halsen när den ville upp, så kunde jag låta bli att spy. Det gick bättre efter några gånger. Jag mådde fortfarande illa när jag kände lukten, men klumpen i halsen blev mindre och mindre ju mer jag höll på. Så var det dags att tända på fimpen. Jag skakade av iver, skulle jag lyckas. Jag drog in den sura, starka smaken i mun, höll den kvar där tills jag måste andas, då släppte jag ut den. Jag vågade inte dra ner röken i halsen. Kunde man låtsas, och bara hålla röken kvar i munnen? Nej, det var fusk, jag måste lära mig ordentligt.

Jag berättade för Berit vad jag höll på med. Hon tyckte inte om cigarretter. Hemma hos henne var det ingen som rökte tobak. Jag kände ett avstånd växa fram mellan oss. Jag ville visa henne hur man gör. Jag kunde nu dra ner röken i halsen, utan att hosta. Jag kände hur det killade i fingrarna och uppe på hjässan var det som studsande pingpongbollar, jag blev fnittrig och sprallig.

– Vill du me försöka? Det är kul förstår du.

– Nä, jag vill inte, Berit härsknade till.

– Jo pröva… lite bara, lirkade jag.

Jag ville inte ge mig, för om hon inte gjorde som jag, skulle vi inte längre vara bästisar kändes det som. Hon kunde väl i alla fall hålla fimpen mellan läpparna och suga på den, det kunde väl inte vara så farligt. Det gjorde hon efter att jag tjatat en lång stund. Men hon spottade och fräste, gned läpparna med ovansidan av handen, som ville hon få det ogjort. Man fick inte ge upp så lätt, tyckte jag.

– Jag vill inte, det smakar illa, gnällde hon.

– Jamen du försöker ju´nte ordentligt. Det är bara först som det gör det, efter ett tag känner man inte det.

– Nästa gång ska jag, lovade hon.

Med tiden blev jag en ganska van rökare och hade börjat prångla till mig hela, orökta cigarretter, de smakade bättre. Det var inte så lätt att få tag på några. I tobaksaffären begärdes intyg hemifrån, fast man sa att de var till mamma. I kiosken, hos Bladh, var det lättare, när den var öppen vill säga. Han hade problem med spriten, det visste alla. Och ibland var kiosken stängd flera dagar i sträck och man kunde inte veta hur länge det skulle vara den här gången. Två lösa John Silver kostade tjugofem öre. De räckte en hel vecka för mig. Jag rökte bara ett par bloss i taget, fimpade och la i asken, väntade till nästa dag med att utföra vad som hade blivit till en hemlig rit. Jag märkte snart att jag sällan var hungrig efter att jag börjat röka cigarretter. Det var ju bra.

Jag sökte upp Anki, nu skulle jag visa för henne att jag kunde röka. Hon sa inget berömmande, ryckte bara på axlarna, som om det inte hade någon betydelse.

– Jaså jaha, hon lät ointresserad.

– Ska vi gå till Gubbängen och nalla snask, förslog hon ivrigt.

På Gubbängstorget fanns en stor tobaksaffär, med många sorters snask lättåtkomligt ute i butiken. Anki instruerade mig hur det skulle gå till. Om jag gick fram och uppehöll expediten med att fråga honom om priset på sak efter sak som låg framme på disken, kunde hon osedd plocka på sig av det goda. Jag gjorde mitt bästa för att verka naturlig och ärligt vetgirig, samtidigt som jag tyckte synd om honom som jag lurade. Det funkade, han misstänkte ingenting. Och när Anki rusade ut genom dörren så gav jag mig av efter henne. Vi sprang långt ut på Ängen innan vi med andan i halsen stannade och tittade efter vad hon lyckats få med sig. Vi snaskade i oss alltihop medan vi glada gick mot Hökarängen.

När jag inte hade något annat att göra, gick jag längst bort på Ängen så långt hemifrån som möjligt. Där, i en glänta i skogen, fanns det en tjärn, mörk och djup. Vattnet var så klart att man kunde se allt som fanns därnere på botten, stenar glänste och gnistrade, grenar slingrade sig likt ormar. Var sak som hamnat därnere fick en alldeles särskild lyster. Tog man upp en sten ur vattnet förlorade den genast all glans och blev grå och ful. Ovanpå speglade sig himlen. När jag petade med fingret brast spegelhinnan och himlen bröts sönder av ringarna som vidgade sig, medan i mitten spegeln återtog sin himmelsrund. Dit gick jag när jag ville vara i fred. I tjärnen fanns en vackrare värld än den jag kände till, en värld utan människor. Där fanns en liten flotte, som flöt omkring obunden. Med en stör kunde man få fatt i den och dra den till sig och försiktigt, mycket försiktigt krypa ombord. Om man satt i mitten på flotten, och med stor koncentration höll balansen kunde man flyta omkring med den. Det var bara när jag var alldeles lugn och inte arg på något eller någon som jag lyckades med denna balansakt. Jag hade fallit av en gång och plumsat i och fått svårt att ta mig upp ur vattnet. Jag visste sedan att det var viktigt med balans och koncentration om man skulle hålla sig flytande.

Annat var det på vintern, då tjärnen frusit till och bottens förtrollning var borta, när isen dolde helt vad som fanns där inunder. En helt annan värld framträdde då; en tyst, tjockt dämpad atmosfär, djupt med snö att pulsa i, skymningen som svepte allt i dunkel och mjuka skuggor, blötsvarta furustammar stod resta som höga spiror och små snötyngda granar, vackert avtecknade. Det dunstade svavel och järn ur den snöblöta jorden. Snö trängde ner och packades i stövelskaften, smälte och snart värkte fötterna av kylan. Vantarna var så tunga av all snö yllet dragit åt sig att de gled av händerna som också snart värkte. Under sådana dagar var jag som sammanvuxen med naturen. Jag trängde ner i den och den trängde in i mig och vi smälte samman. Mamma hade berättat om att det fanns skogsväsen där hon växte upp, i Härnösand, för länge sedan. Hon hade sett huldran en gång när hon kommit på villovägar i skogen. Den kändes igen på att den var ung och vacker och snabbt förvandlades till en murken trädstam, om man närmade sig henne. Fanns det skogsväsen även här i skogen? Vad jag skulle vilja få veta det. Var dessa murkna trädstammar förvandlingsbara, tro?

En dag, när jag stoppade handen i jackfickan ute på rasten fann jag en knycklig lapp. Var det Jonte som hade skrivit? ”Hej Igrid, vil du ha tjansen på mej.” Jag slätade ut den skrynkliga lappen, vek ihop den snyggt och stoppade den innanför tröjan. Hur skulle jag göra för att få veta vem den kom från, om den var från Jonte? Det var bäst att inte låtsas om någonting utan vänta och se. Inte ens för Berit berättade jag om lappen. En gång hade vi lovat varandra att aldrig ha några hemligheter. Men det var länge sedan nu. Allt hade blivit så annorlunda mot då. Jag skrev i dagboken istället, där kunde jag berätta om allt det som hände, utan att skämmas eller ljuga.

När Jontes lillbrorsa kom fram till mig på rasten och frågade vad jag svarade på Jontes lapp, blev jag generad och visste inte vad jag skulle säga, hade velat vara ensam just då. Nu stod flera av klasskamraterna och hörde på. De fnittrade och retades, frågade: Vem? Vem är det? Gillar du honom!? Han som är så, blää. Jag kom mig inte för att svara något alls. När jag lyfte blicken såg jag att Jonte stod längre bort på skolgården och tittade åt mitt håll. Lillbrorsan gick fram till honom, sa något, Jonte svängde runt och gick iväg. Jag blev helt kall, nu var kanske allt slut och förbi. Vad skulle jag nu göra? Skolgården och skolan och alltsammans krympte ihop till en smal tunnel och kamraternas fnitter och flams skrällde och gnisslade i huvudet.

Som Anki hade bestämt, så följde jag henne hem, efter skolan. Hon bodde längst upp på Pepparvägen, där man tog sig vidare till Farsta Centrum. I en liten etta med kokvrå bodde hon tillsammans med sin mamma. Rummet hade de delat av med ett stort skåp, en plats för Anki där hennes säng och en byrå stod och en plats med en soffa, där mamman sov. Tät dimma av cigarrettrök fyllde lägenheten. Jag hälsade på mamman, tog i hand och neg. Hon svarade med en lång radda av konstiga ljud.

– Morsan e döv se´ru, hon hör inte ett smack.

Anki ställde sig bakom henne demonstrativt och pratade högt en massa dumheter, och fula ord. Mamman stod oberörd och leende.

– Se´ru, hon hör inte ett dugg, sa Anki stolt.

Vi gick till hennes hörna och satte oss på sängen. Hon tog fram en ask ur sin byrå och visade att hon hade pengar där. Flera sedlar och mycket småmynt.

– Se vad jag har, skröt hon. Vill du ha?

– Var har du fått dom ifrån?

Jag vågade inte tro på att jag skulle få några.

– Vi kan dela. Dom har jag snott av morsan, hon säger inget. Säg vad du vill ha.

Jag tänkte direkt på den fina dagboken som jag hade sett uppe i tobaksaffären, den skulle jag vilja ha. Hon räckte över en femkronorssedel, det var väldigt mycket pengar visste jag.

– Här, ta den, sa hon argt när hon märkte att jag tvekade och inte vågade ta emot den.

Hon öppnade byrålådan igen, där fanns en massa småsaker. Och mitt ibland allt såg jag Kikis puderdosa. Men hur hade den hamnat där? Jag blev förvirrad och illamående, ville fort komma därifrån. Jag reste mig på vingliga ben, färdig att ge mig iväg när Ankis mamma kom med en bricka och ville bjuda på saft och bullar. Hon såg så vänlig och snäll ut.

Vi drack saft och åt bullarna. Anki gestikulerade och gjorde figurer med fingrarna och hennes mamma svarade med en hel massa fingerfigurer. Så höll de på en lång stund. Jag tittade helt oförstående, men imponerad på hur de tycktes vara inne i ett livfullt samtal med varandra utan att yttra ett enda hörbart ord. Jag tänkte på femkronorssedeln. Vad var det som hände, var det pengarna de bråkade om?

– Vi går! Anki reste sig med ett ryck.

Jag var vid dörren på ett kick. När vi kom ut på gatan sa Anki ivrigt:

– Kom vi köper snask, jag har pengar.

Vi gick till Hökarängsplan, till Kondis. Bakom den välvda glasdisken, med flera hyllor, var det uppradat med alla sorters godsaker; bakelser med marsipan, gräddbakelser med chokladflarn, frukttårta garnerad med riktiga jordgubbar och Schwarzwaldtårta, som jag inte ens kunde uttala rätt, rader med småkakor; vaniljdrömmar, finska pinnar, bondkakor, havrekakor, det fanns mazariner med sockerglasyr och vaniljhjärtan, chokladbiskvier och arraksbollar, rulltårta och drömtårta, där låg wienerbröd och vetekransar. Det var en fröjd för ögat, allt detta kunde man köpa, om man hade pengar.

– Dom har inget snask här, sa jag andlös av begär efter det som låg där innanför disken.

– Nähä! Vad vill du ha?

– Du menar…, här!?

– Ja, vill du ha tårta eller sådana där? hon pekade in bland bakelserna.

Jag kom mig inte för att svara någonting, det var bara för mycket, på en gång. Hon vände sig till expediten, som inte ens hade vänt sig om när vi kom in utan var försjunket upptagen med att vika till tårtkartonger, som låg där utplanade i en hög.

– Vi vill köpa en tårta, sa Anki självsäkert.

– Jaha, vad ska det vara för en tårta? expediten såg obenägen ut.

– Nä kom, vi går, jag ryckte i Ankis jacka.

Hon ryckte åt sig jackan och pekade på den stora marsipantårtan.

– Den där!

– Jaha, upprepade expediten, en Prinsesstårta ska det vara.

– Jaa, den där, Anki pekade igen.

– Får det lov att vara något annat, frågade hon med tillgjord inställsamhet.

– Vill du ha nåt mer? Anki vände sig till mig.

– Nä, … tack!

Expediten vek ihop en av de stora kartongerna med van fingerfärdighet och baxade i tårtan, förseglade den med ett stycke tape och gick till kassa-apparaten för att slå in summan.

– Vi vill ha snöre också, krävde Anki.

– Jaså minsann, hon snodde snöret runt och slutade med en rosett.

– Så, nu kanske damerna är nöjda?

Jag var redan på väg mot dörren, inte en minut till stod jag ut med att vara kvar i affären. Men Anki gjorde sig ingen brådska, hon tog upp portmonnän och räknadesina pengar innan hon la fram vad hon skulle betala. Jag var snart ute ur affären. Anki kom ut, svängde med tårtkartongen, triumferande. Vi fick en skrattattack, vi vek oss av skratt. Anki härmade den snorkiga expetiten, och vi skrattade så vi kiknade.

– Kom vi går bakom huset, hon gick iväg knyckigt och med spelad viktighet.

Jag gick bakefter och försökte även jag spela upp mig, men jag var inte alls så självsäker och obekymrad som hon. När vi kommit utom synhåll satte vi oss på var sin sten. Anki knöt upp snöret, bet av tapen och vek upp kartongen. Hon drog loss marsipanhöljet, delade det i två stora bitar och räckte över den ena till mig.

– Här… ät! Det här är godast, resten kan man langa.

– Nä, inte kasta! Det är jättegott.

– Ro hit med rosen, den ska jag ha.

Hon tuggade i sig rosen och marsipanen i ett nafs. Jag såg längtansfullt ner i kartongen på resten av tårtan.

– Jag måste pinka, vänta här, Anki gick med korsade ben en bit bort.

Jag kunde inte låta bli utan tog en stor kladdig bit med handen och smaskade i mig. Det var ofattbart gott, jag tog mer och mer, innan Anki kom tillbaka.

– Nämen, titta du har hela fejset fullt av tårta, skrek hon så det hördes lång väg.

– Ville du ha?

– Nää, ta du. Ta allt!

Jag åt inte mer, började istället må illa och kände mig kladdig i ansiktet och på händerna. Jag ville gå hem.

– Vad ska vi göra nu? Ska vi smyga på killarna? Jag vet var dom är. Dom är i källaren uppe på Kontoristvägen.

– Nä, jag måste hem nu. Farsan blir tokig om jag inte kommer till middan.

– Du har ju ätit nu, Anki såg förvånat på mig. Skit i farsan!

Vi gick iväg mot Kontoristvägen. Jag visste att det skulle bli bråk hemma om jag inte passade tiden till middagen. Men glömde det så snart vi kommit på baksidan, där jag visste att killarna höll till. Ankan gick direkt till källardörren och bankade på med en hemlig signal: tre korta knackningar tre gånger efter varandra. En av killarna kom och öppnade. Han såg mig och var färdig att skjuta igen dörren, när Ankan sa uppfodrande.

– Hon är med mig, släpp in oss.

Han flyttade sig från dörren och Ankan sköt upp den med kraft. Så stegade hon med stor säkerhet fram till deras tillhåll. Där var hela gänget, också Jonte och Linkan. De hälsade med stor respekt på Ankan. Jag höll mig i bakgrunden. Jonte, den gulligaste av dem, räckte fram en cigarrett till mig.

– Här! Ska du ha. Jag ryggade tillbaka.

– Jo, ta ett bloss, trugade Ankan.

– Nä, jag vill inte. Jag drog mig undan, ut i källargången.

– Jo, se här! Ankan ryckte åt sig cigarretten. Så här gör du bara.

Hon drog ett ordentligt bloss och svalde röken, höll andan ett tag och lät sedan röken långsamt sippra ur munnen. Hon såg omåttligt stolt ut och räckte sedan över cigarretten till mig. Jag tog den mellan tummen och pekfingret med höger hand, som jag sett de vana göra, när de ska ta sista blosset. Så drog jag in röken i munnen.

– Dra ner röken i halsen, undervisade hon påstridigt.

Jag gjorde som hon sa och kände hur det sved till ända ner i bröstet och att halsen snörptes åt. Jag hade svalt röken och det kväljde mig. Jag började hosta, hostar tills jag spyr: Tårtan kommer upp och skvätter ner väggen.

– Men vad gör du? Jonte hoppade undan precis och slapp få på sig.

– Låt henne vara. Kom vi går, Ankan ledde mig ut från källaren.

Jag lutar mig mot väggen. Allt snurrar, jag är helt vimmelkantig. Hur ska jag ta mig hem? Jag började gråta.

– Tjut inte, bad Ankan, jag visste inte att du inte kunde. Kom… jag följer dig hem!

– Men skolväskan, var är den? gnällde jag.

Ankan rycker på axlarna. Jag har slarvat bort skolväskan och vad ska Pappa säga.

– Åh… jag som har nästan spytt på Jonte, han kommer aldrig att vilja se mig igen. Nu har han säkert tröttnat på mig.

– Äh, bry dig inte om honom.

Anki stöttade mig när jag vingligt började gå hemåt. Jag försökte att inte lipa. Pappa stod i dörren när vi kom i trappan.

– Var har du varit? Vet du inte att vi äter här klockan fem?

Anki började objudet berätta en helt påhittad förklaring, som skulle göra oss skuldfria. Pappa motade bort henne när hon skulle följa med in.

– Nä…nä, nu räcker det för idag!

Jag ville gå direkt och lägga mig.

– Vill du inte ha nån mat!? Här har mamma varit snäll och hållit maten varm för din skull. Nu sätter du dig och äter!

Mamma ställde fram tallriken med paltbröd och vitsås och såg olycklig ut. Det var pappas älsklingsmat och något av det värsta jag visste. Oftast blev jag utan mat när jag hade kommit för sent till middagen, men inte denna gång. Pappa satte sig mitt emot och bevakade varje tugga. Jag la en bit av den torra, svampiga palten under tungan och låtsades tugga, när han puttade på tallriken och pekade på den vita såsen som låg där tjockflytande, med en glansartad hinna.

– Såsen då, glöm inte såsen! sa han utan att röja någon känsla.

Jag stirrade i tallriken som hypnotiserad medan tuggan växte i munnen.

– Får jag gå på toaletten? viskade jag fram.

– Ska det vara nödvändigt så, med en irriterad handviftning fick jag tillåtelse.

Jag spottade ut tuggan i toaletten som nu växt till en kväljande slemmig klump, svalde och svalde ner illamåendet som åkte upp och ner i halsen. Jag vågade absolut inte spy nu, det skulle höras. Jag lutade mig över handfatet och drack klunkvis med kallt vatten, innan jag gick tillbaka till köksbordet. Jag såg sökande efter Mammas ögon; om hon skulle kunna beveka Pappa att låta mig slippa. Men hon höll sig upptagen med att torka och plocka in disken. Jag kunde inte förmå mig att öppna munnen, satt med händerna mellan knäna, hukad över bordet och stirrade i tallriken. Så satt vi, Pappa och jag hela kvällen tigande, innan han reste sig och lämnade köket. Det var första gången som jag så konsekvent, gick honom emot. Stel och svimfärdig av trötthet gick jag och la mig med kläderna på, tillfreds med mig själv. Mamma kom tassande, undrande: Hur är det? Jag vände henne ryggen och låtsades sova.

Året därpå delades vi upp i pojkklass och flickklass. Det blev lugnare så. Vi fick en ny lärare återigen, en äldre kvinna, som undervisade oss med säker hand. Hon hade en alldeles naturlig auktoritet, som gjorde det onödigt att trotsa eller sabotera. Vi ville komma vidare.

Nu kom nya flickor och fyllde på platserna efter pojkarna. Ganska snart trädde en ledargestalt fram bland oss: Kiki, en av flickorna som var vuxnare än vi andra på flera sätt. Lång och smal som en mannekäng klädde hon sig i svart snäv kjol och nylonstrumpor med söm, svarta lågskor och angorajumpers i olika pastellfärger. Den i ljust, ljust blå kunde jag inte se mig mätt på, hon var så fin i den. Hon hade mörkt shinglat hår, uppseendeväckande modernt för oss, vackert ansikte med rena drag. I en liten puderdosa som såg ut som guld med inslag av pärlemor speglade hon sina läppar titt och tätt, drog några drag med läppstiftet, tryckte läpparna mot varandra, slätade sedan ut färgen med lillfingret, innan hon med ett ljudligt klick klämde igen dosan och stoppade ner den i ytterfacket på axelväskan i brunt skinn, som hon alltid bar med sig. Kring halsen hängde ett långt halsband i låtsaspärlor, som hon knutit i en knut och lät hänga ner till magen. Ingen i hela skolan var så uttänkt klädd och självmedveten som hon.

Det var inte alls konstigt att hon tog ledarskapet på sig eller att vi andra inrättade oss. Vi såg verkligen upp till henne och tävlade i att vara henne till lags. I tävlandets spår uppstod rivalitet, vi slogs om att stå henne närmast. Hon gick sällan ut på rasten, istället höll hon sig i korridoren, där vi flockades runt henne. Blev vi utkörda av rastvakten, så skyndade hon sig till lärartoaletten i korridoren, där var det trångt, men Kicki valde ut ett par stycken av oss, som fick plats där med henne, tills det ringde in. Det var en ynnest att få bli invald, det visade att man tillhöra den innersta kretsen, och ökade ens popularitet i övrigt.

Men tiden blev det obalans i ledarskapet. Runa, också lång och smal, gjorde sig känd genom att göra sig lustig över Kiki. Kiki var klassens snyggaste och Runa klassens fulaste flicka, grov och klumpig. Hon hade mörk, lite sprucken röst, gick i säckiga, alldeles för stora långbyxor, de hölls uppe med hängslen: Det är väl bara karlar som har, tyckte vi.

Och bara för att hon var så ful, väntade man sig inte något speciellt från henne. Men hon kom att visa oss en helt ny sida att vara på, en rolig. Hon skämtade och gjorde narr av sig själv, härmade andra på pricken, kunde förvrida ansiktet i groteska grimaser. Om Kiki var frånvarande någon dag, så hängde vi efter Runa istället. Då kivades vi inte om vem som skulle bli med, det fanns plats för alla, som ville vara med henne. Var och en som ville visa sig rolig eller kvick kunde göra det utan att känna sig dum. Vi skrattade åt varandra och hade kul.

Kiki brydde sig inte det minsta om Runa. Jag tror inte att hon ens såg henne, omsvärmad som hon var av oss beundrarinnor. Några i klassen valde att vara med Runa och de började reta oss som hängde efter Kiki, kallade oss för apor. Jag vacklade och visste inte vad jag ville. Jag beundrade Kiki och njöt av att vara i hennes närhet, men kände samtidigt att det var roligare att vara med Runa och de andra. Vågade jag gå mellan dem, ja vara med dem båda två och slippa välja? Det försökte jag, men blev på en gång åthutad.

– Du får välja! Är du med Runa så får du inte vara med oss, sa de som talade för Kikis del.

– Får man inte vara med vem vill, när man vill? Det bestämmer inte ni, försökte jag försvara mig

Det blev två sidor; en som stod på Kikis och en som ställde sig på Runas sida. Men Runa själv ställdes sig utanför hela frågan. Hon spexade och skojade inför alla som ville se på, verkade alldeles obekymrad om de fejder hon hade blivit orsak till.

En dag, under långrasten var det uppståndelse på skolgården, de skvallrades om att något var på gång nere i källaren. Vi hade fått använda ett av källarrummen för att förvara de tidningar och flaskor vi samlat in för att säljas och bidra till vår skolresa ner till Östergötland senare på våren. Jag undrade vad som hade hänt och gick ner i källaren för att se. Det luktade unket av gammal sprit och pilsner från de uppradade tomflaskorna, som täckte en stor bit av golvet. Utmed långväggen var det packat med tidningsbuntar. På håll hörde jag upprörda röster, någon som skällde och skrek. Det var Kiki som gastade:

– Erkänn! Erkänn, du ska erkänna att du tagit den, upprepade hon lutad över Runa som låg raklång på golvet med Kiki gränsle över sig.

Runa garvade och försökte orma sig loss ur hennes grepp. Runt omkring stod de andra och fyllde i med egna tillrop: Erkänn! Erkänn! Erkänn! ropade de i kör uppeggade av stundens egendomliga scen. Men Runa fortsatte att garva. Kiki blev än argare och tog tag i Runas huvud och dunkade det hårt mot betonggolvet, gång på gång. Jag rusade fram utan att tänka mig för och försökte vräka Kiki åt sidan.

– Vad har hon tagit? Vad har hon gjort? Du kan väl erkänna då, så slipper du det här, vädjade jag till Runa.

– Du ska inte lägga dig i. Du har inget med det här att göra. Gå härifrån, varnade Kiki.

De andra hakade på och började slå på mig med knutna nävar. Det haglade slag över mig. Runa vräkte sig upp, med en sådan kraft att Kiki kastades av och in bland flaskorna, Runa ställde sig skyddande med mig bakom ryggen, de andra gav sig på henne i stället och knuffade henne mot tidningshögarna, som föll isär och spred sig över golvet. Trots höga tjut och ett öronbedövande skrammel, hördes en myndig röst utropa.

– Vad är det som försiggår här, om jag får fråga. Har ni blivit alldeles från vettet.

Överläraren klev bland rullande flaskor och utspridda tidningar och skakade på huvudet.

Vi sträckte på oss, slätade ut kläderna och försökte se oskyldiga ut.

– Dom säger att Runa har tagit något, hasplade jag ur mig. Kiki kastade en mördande blick på mig.

– Vad har Runa stulit, frågade han och såg sig sökande omkring efter vem Runa var.

– Jag har inte stulit någonting, svarade Runa enkelt och klev fram.

– Hon har tagit Kikis puderdosa, sköt en av de andra in när Kiki teg.

– Jag vet ingen annan råd än att ni två får följa med till lärarexpedition, så vi får reda ut hur det förhåller sig. Ni andra kan ta och städa upp här.

Han gick iväg. Kiki såg sig kring och när hon fick syn på mig sa hon hotfullt:

– Dej ska jag göra upp med sen!

Jag började resa upp flaskorna. Stämningen var fientlig, de andra slog omkull flaskorna med foten vartefter som jag reste dem. Jag plockade med tidningarna då istället, men samma sak hände med det, de vräkte omkull packen när den hade blivit hög, så att jag fick börja om från början. Ingen sa något, det var tryckande tyst. Till slut gav jag upp, de spärrade utgången genom att ställa sig tätt ihop och göra miner med framskjutna hakor. Jag trängde mig emellan och pressade mig ut, med dem bakefter, upp ur källan och ut på skolgården. Både Kiki och Runa var frånvarande under resten av skoldagen. Det blev en otrevlig stämning i klassen efter detta. Vad hade hänt med puderdosan?

I ett fristående litet hus på skolområdet en trappa ner fanns elevtoaletterna. Nedgången till pojkarnas var på ena sidan och till flickornas på andra sidan. Toalettrummet var helkaklat med betonggolv. Det var fem toalettutrymmen på rad och fem på motsvarande sida, rygg mot rygg om man så säger, alla med svängdörrar utan lås, som endast skylde stolen där man satt. Det var därför lätt att se från utsidan om det var någon där, böjde man sig ordentligt så kunde man också se vem det var. Det var alltid nervöst att gå dit och sitta där, så jag höll mig helst till jag kom hem.

En dag på rasten, kom Yvonne i vår klass fram till mig och frågade om jag ville vara med på något kul.

– Det beror på, svarade jag avvaktande.

Jag var inte van vid att hon kom fram till mig, efter det som hänt i källaren.

– Jag tycker att Kiki är dum, hon vill alltid bestämma. Tycker inte du det med?

– Jag vet inte, kanske.

Hon stod kvar och svängde sig med kjolen. Hon var alltid klädd i hemsydda fina klänningar och i koftor, som hennes mormor hade stickat. När det var kallt hade hon en ribbstickad randig halsduk i fina färger, virad flera varv om halsen, och en blå sotarmössa, också ribbstickad. Det var jag avundsjuk på.

– Vi kan väl vara bästisar, du och jag, viskade hon nära mitt öra.

– Jag har redan en bästis, svarade jag och såg mig sökande om efter Berit.

– Ja, jag vet, men vi kan väl vara tre, fortsatte hon.

Jag visste inte vad jag skulle svara, så jag gick iväg och sökte upp Berit. Efter en stund kom Yvonne i sällskap med Kiki och flera andra fram till mig. Jag stelnade till och ville gå därifrån, då Kiki tog tag i min arm och vred om den. Det gjorde ont, men jag sa inte ett knyst.

– Jag hörde nog vad du sa om mig, snäste hon

– Jaha, vad då?

– Du ska inte vara så snorkig, för då kan du åka på stryk. Jag vet vad du sa till Yvonne nämligen.

Jag tittade frågande Yvonne. Hon drog sig en bit bort och Berit backade en aning. Jag ville springa därifrån, men kunde inte röra mig ur fläcken. Äntligen ringde det in och rasten var slut. Yvonne höll sig borta från mig. Jag hade velat fråga henne vad Kiki hade menat.

Senare, nere på toaletten, blev jag överfallen av flera stycken, däribland Yvonne. En av dem knuffade mig fram mot en av toaletterna, där hon tog tag i min nacke och pressade ner mitt huvud i toalettstolens vatten medan Yvonne spolade. Sedan sprang de därifrån storflabbande. Min mössa hade fallit av och ner i vattnet, och när de spolade fastnade den i hålet, jag stirrade på vattnet som steg och steg och på mössan därnere. Jag var tvungen att sticka ner armen och fiska upp mössan.

Det hade ringt in när jag kom upp från toaletterna. Skolgården var tom. Jag ville gå hem, men vågade inte, för tänk om jag fick en anmärkning till. Jag knackade på dörren till vår skolsal och väntade. Fröken ropade ”varsågod”. Jag stod kvar och väntade, då den öppnades av Yvonne. Hon slog ner blicken när hon såg mig, blöt och rödgråten.

– Vem är det, frågade Fröken.

– Det är Ingrid, svarade Yvonne.

– Be henne komma in, så vi får fortsätta lektionen.

Yvonne tittade frågande på mig. Jag skakade på huvudet, ville inte gå in och visa mig. Hon gick tillbaka till sin plats. När Fröken kom till dörren och fick se mig frågade hon.

– Du är ju alldeles blöt flicka lilla, vad är det som har hänt.

– Jag vill gå hem, viskade jag.

– Ja gör det, gå hem och byt om, och stanna hemma resten av dagen.

Mamma blev förskräckt när hon såg mig. Jag berättade vad som hade varit. Hon tyckte då att det var bäst att jag berättade alltsammans för Fröken.

– Det vill jag inte.

– Det måste du, för så får det inte vara.

– Det blir bara värre om jag skvallrar, jag gör det inte, gnällde jag.

– Vi får höra med Pappa hur vi ska göra. Något måste vi ändå göra, det förstår du väl.

På darrande ben gick jag till skolan dagen efter. Fröken ville prata med mig och bad mig stanna kvar inne när det ringde ut till rast.

– Jag har hört att det är bråk om en puderdosa som har försvunnit för Kiki. Känner du till något om det?

Hon tittade uppmärksamt på mig medan hon väntade på svar. Jag svarade inget, utan teg.

– För att vi ska kunna bringa reda i vad som har hänt, är det viktigt att du talar om vad du vet, fortsatte Fröken.

Jag sa ingenting, väntade på att det skulle ringa in och att förhöret skulle vara avslutat.

Ankan, en av de andra i klassen, kom fram på rasten och frågade om jag ville följa med hem till henne efter skolan.

– Får Berit följa med också?

– Nää, bara du.

Jag blev villrådig: varför frågade hon mig och ingen annan? Hoppas att det ringer in så jag slipper svara, tänkte jag. Men hon upprepade frågan innan.

– Vill du eller vill du inte?

– Jag vet inte, jag måste nog hjälpa Mamma i tvättstugan, kom jag på.

– Fast i morrn följer du med hem till mig, avgjorde hon.