Självbiografi

Berit berättade senare, vad som sedan hade hänt. De hade kallats till lärarrummet där Överläraren hade förmanat och varnat för att fortsätta med dessa fasoner. De som hade avvikit från skolan skulle bli prickade för skolk, en skriftlig varning som skulle uppvisas för föräldrarna.

Han hade också talat om, att vi nu skulle få en ny lärare, en manlig, som med krafttag skulle skapa ordning i skolans mest svårhanterliga klass. Så blev det också. Vår nye lärare var ganska ung, liten och muskulös, vältränad som en brottare med illande rött hår och högröd ansiktsfärg. Han hette Nylander, kallades direkt för ”Nyllet”.

Det syntes från första stund att han var beredd att ta i med hårdhandskarna om det skulle behövas, också att han gärna gjorde det, kanske till och med alltför gärna. Grabbarna var till en början avvaktande, men alls inte uppgivna eller slagna. De repade bara tid för att lägga upp en ny strategi, striden var inte på långa vägar över eller avgjord. Men nu var det en annorlunda motståndare, som skulle besegras. Vi flickor hade alldeles gett upp och vågade inte längre utmärka oss, vi var nu helt och hållet åskådare. Det var klart, att det nu inte skulle stanna vid ordkrig, utan det skulle bli nävarnas språk som talades.

På skolgården under rasterna övades slagsmål. Tonen hade blivit Han hade också talat om, att vi nu skulle få en ny lärare, en manlig, som med krafttag skulle skapa ordning i skolans mest svårhanterliga klass. Så blev det också. Vår nye lärare var ganska ung, liten och muskulös, vältränad som en brottare med illande rött hår och högröd ansiktsfärg. Han hette Nylander, kallades direkt för ”Nyllet”.

Det syntes från första stund att han var beredd att ta i med hårdhandskarna om det skulle behövas, också att han gärna gjorde det, kanske till och med alltför gärna. Grabbarna var till en början avvaktande, men alls inte uppgivna eller slagna. De repade bara tid för att lägga upp en ny strategi, striden var inte på långa vägar över eller avgjord. Men nu en annan. Skolans äldre grabbar kände sig utmanade av att vår klass nu hade tagit plats och gjort sig så bemärkt. Jag var mallig över att tillhöra den ”värsta klassen” men orolig över fortsättningen: Slagsmål var grymma. Vem det än var som hamnade underst, så tyckte jag synd om den och ville handgripligen gå till försvar, utan att det minsta kunna slåss.

Lektionerna var tysta, spänningsfulla uppvisningar i ställningskrig. Nyllet mötte varje motstånd med en örfil, han prickade alltid just på örat, där det smärtade mest och lämnade rodnad länge efteråt. Han ägnade bråkstakarna hela sin uppmärksamhet och då särskilt en av pojkarna som han inte kunde få till att lyda. Var det riktigt allvarligt tog han syndaren i håret och ledde honom ut i korridoren och klådde upp honom ordentligt, som han också hade varnat för. Aldrig att syndaren klagade över behandlingen, men det syntes vad han blivit utsatt för. En dag kom han snaggad, med högburet huvud såg han stint på Nyllet, som blev röd av ursinne: Hur vågade han, var han alldeles okänslig för stryk?

Vi andra kom mer och mer i skymundan. Ordning och lydnad var det som Nyllet ägnade all sin kraft åt att verkställa. Inget var roligt längre. Det var en pina att gå till skolan. Vi slutade att prata med varandra. Några av de tuffaste grabbarna växte i mod och styrka, började bete sig som härskare, även över oss andra, som från början inte alls hade varit motståndare utan medhjälpare. Stämningen var våldsam och när som helst kunde en snyting utdelas, som direkt efterföljdes med en ström av svordomar. Nyllet eggades av motstånd och det var svårt att få något stopp på våldet.

Jag berättade hemma om vad som hände i skolan och att jag mådde illa, hade ont i magen och inte ville gå till skolan alls. Det var liksom ingen mening. Mamma menade att det var min plikt att gå till skolan, att jag inte kunde slippa bara för att det var otrevligt. Jag hade redan fått en skriftlig varning, och det kunde leda till att mitt betyg i uppförande var i farozonen. Och det skulle vi inte kunna underlåta att Pappa fick veta. Men jag ville att hon skulle förstå att det var farligt, det som hände i vår klass, att det när som helst kunde hända en riktig olycka och att det då kanske var för sent, att göra något åt det.

Jag var ofta sjuk under den här tiden, halsont och feber var vanligt. Dessutom fick jag konstiga utslag på händerna som jag rev och kliade på ständigt och jämt tills det blödde. För att inte komma åt att riva lindade jag in händerna i gasbinda. Jag längtade till dessa sjukdagar, då kunde jag glida in i dagdrömmar och fantasier. Där skapade jag en fantasivärld, som jag befolkade med personer som hörde ihop och angick varandra. Där kunde allt, det jag verkligen saknade, finnas och ske. Med tiden gjorde jag mig oåtkomlig för det som hände på riktigt. När det var bråkigast under lektionerna stängde jag av den yttre världen och ägnade mig åt min inre. Med tiden blev den mer och mer detaljrik och levande. Mitt intresse för studier var helt utslocknat.

När jag började i femte klass (1953) i Hökarängens folkskola, flyttade vi till Stora skolgården. Jag hade länge längtat efter att bli så stor, att jag skulle få räknas till dem. Jag tyckte nu att det kändes barnsligt att tillhöra småklasserna.

Det var pirrigt att gå i den stora trappan upp till första våningen och sedan den långa korridoren fram till vårt klassrum. Jag kände mig märkvärdig och stor, nu när jag äntligen nått dit. Vi ställde upp oss två och två i rad utanför klassrummet och väntade på att Fröken skulle be oss komma in. Jag fick sitta ganska långt fram intill fönstret och dela bänk med Berit, min bästis. Den första tiden var så spännande, jag var mallig och stolt. Vi var en blandklass, det vill säga att både pojkar och flickor gick i samma klass. Det var stojigt och flamsigt och Fröken hade svårt att få ordning i klassen, så att lektionerna kunde komma igång.

Jag var ivrig att hänga med dem som busade, ville visa mig modig. Pojkarna var redan inordnande i gäng, med två som var ledare och de andra som följde och gjorde ledarna till viljes, mer eller mindre. Jag såg upp till dessa modiga ledargestalter och ville visa mig på styva linan jag också. Vi uppmanades att tiga när vi fick en fråga och vi skulle säga fel namn när vi talade om vad vi hette. Och alla följde dessa uppmaningar, även flickorna. När Fröken blev förvirrad och nervös utbröt ett hejdlöst jubel. Vi var så eggade av att vi kunde få ett sådant övertag och att Fröken hade så lite att sätta emot, så det inte gick att hejda denna fientliga framfart.

På rasterna märktes det, att det fanns de som var större och mäktigare än vi femteklassare. Då var vi flickor luft för pojkarna, som istället höll sig i närheten av de äldre grabbarna och detaljerat, med vilda överdrifter berättade om hur vi plågade Fröken på lektionerna.

Småningom, en bra bit in på terminen, kom Överläraren och tog över lektionerna. Fröken var skadad av vår behandling och det var osäkert om hon alls skulle komma tillbaka till vår skola, berättade han. Var vi inte ångerfulla? Skämdes vi inte över vad vi hade gjort? Tystnaden var kompakt, inte ett ljud kom över våra läppar. Jag började bli rädd, kunde detta komma till Pappas kännedom, tro? Hade Fröken skvallrat och berättat om vilka som hade varit värst? Hade hon nämnt mitt namn?

Snart fick vi en annan lärare, en vikarie. Hon var snyggare, yngre och tuffare. Till en början blev det lugnare, grabbarna var nog bländade av hennes direkta ton och skarpa utstrålning. Vi flickor imponerades av hennes klädsel och snygga sminkning. För var dag steg intresset för hennes person. Hon överraskade oss ständigt, med oväntade infall och egensinniga frågor. Och vi började snart tävla om hennes gunst. Nu klankade vi på varandra istället för på Fröken. På rasterna var hon det hetaste samtalsämnet. Det förde oss mer samman. Vi hade något gemensamt, något de andra i skolan saknade, vi hade skolans snyggaste och smartaste lärare.

Nu var det inte så att detta ledde till att vi intresserade oss mer för studierna. Fortfarande kom dessa långt ner på vår lista. Det fanns säkert de som verkligen var intresserade av att lära sig och att studera, men de kom helt i skymundan i så fall, av dem med mer dominant inflytande. Samtalen under lektionerna böljade fram och tillbaka över ämnesområdena. Ingen handuppräckning eller turordning behövdes, den som hade något att säga eller tillägga tog till orda spontant. Stämning var ivrig och högröstad. Men så fort Fröken ville, fick hon oss att tystna och stillna, som väldresserade hundar.

Efter en tid av lugn och ro blev det spänt och otåligt i klassen igen. Lektionerna masade sig fram utan att leda till något. Visst det var kul och god stämning, men aningen långtråkigt ändå. Någon började med att skjuta suddgummi med linjalen mot svarta tavlan. En annan svarade på utmaningen och prickade Fröken mitt i pannan. Det blev fniss, lite försiktigt, i bänkarna. Fröken tittade upp förvånad och för första gången verkade hon ha tappat fattningen. En exalterad laddning spred sig i salen. Vad skulle nu hända? Skulle lugnet åter lägga sig, eller buset ta fart igen. Alla väntade spänt på fortsättningen, även Fröken. Den tuffaste av grabbarna kände sig manad att ta kontrollen över den svävande situationen. Han hoppade upp på bänken rev av sig tröjan, svingade den över huvudet och gav i från sig ett stridsrop, som man sett på film att cowboys gör, när de anfaller indianerna. Det blev den tändande gnistan, alla grabbarna hoppade omkring som galna av segerrus. Vi flickor klappade i händerna och skrek. Kriget var i full gång, klassen åter herre på täppan och Fröken besegrad.

Dagen efter fick vi stå länge i korridoren. Dörren in till klassrummet var låst och någon Fröken syntes inte till. Hela första lektionen fördrev vi utelåsta. Först var det skrik och glam, men med tiden allt tystare. Var vi bortglömda? I de andra salarna i korridoren hölls lektioner, tyst och städat, som vanligt. Ingen tycktes bry sig om oss. När klockan ringde ut till rast satt vi slokörade utefter väggarna, de andra eleverna gav oss inte så mycket som en blick när de sprang förbi ut. Vi satt så hela rasten. När det ringde in reste vi oss och ställde oss tysta två och två på rad utanför vårt klassrum, precis som de andra gjorde. De kallades in och åter stod vi ensamma i den långa korridoren.

– Men vad fan är det här? Här kan vi inte stå å hänga, vi sticker!

Grabbarna samlade ihop sig och gjorde upp planer för vad de kunde göra istället. Flickorna såg mest förvirrade ut och stirrade på varann: Vad händer nu? Jag tänkte i alla fall hänga med grabbarna. Jag kastade ut frågan till Berit: Hänger du med, vi sticker också?

– Vart då? hon verkade inte det minsta tänd.

– Ja, vart som helst, med hög röst försökte jag väcka liv i henne.

Men hon drog sig mot de andra flickorna och jag fattade att hon inte tänkte hänga på. Då vände jag mig till grabbarna och frågade vad de hade tänkt hitta på. Den tuffaste vände på huvudet och glodde på mig med vidöppna ögon:

– Hur så, vad fan har du med det att göra i så fall?

Jag ville inte ge mig. Nu kändes det som viktigast av allt, att jag fick följa med dem. I klungor drog de sig mot trappan. Jag höll mig på avstånd, men i tät följd. Nu var jag mest nervös för att vi skulle bli hejdade, att någon lärare, eller ännu värre att Överläraren skulle dyka upp och ställa till med hinder. En efter en vände de sig och glodde varnade åt mitt håll:

– Fattar du dåligt, va!

Jag tvekade inte, trots den hotfulla uppsynen så var jag fast besluten att följa dem.

De sneddade över skolgården med bestämda steg. I fönstren stod de andra eleverna och glodde. Hela skolan hade fått veta att vår klass var utan lärare. Grabbarna hade gett upp att mota bort mig nu. Vi var på väg och det var otroligt spännande. Gänget delade upp sig i mindre grupper och drog åt olika håll. Jag höll mig i bakgrunden av dem som gav sig upp i skogen, bortåt Kontoristvägen. På baksidan låg nedgångarna till källarna det visste jag, för där fanns en cykelverkstad. En gammal gubbe som lagade punka och bytte sådant som var slitet och trasigt för ”nästan ingenting”. Det gick också att köpa begagnade cyklar där, ett sorts hopplock av alla möjliga märken. Det syntes direkt om cykeln kom från Gubben.

Jag såg att grabbarna slank ner i en av källartrapporna. Jag skyndade mig fram innan källardörren gick i lås. Precis i sista sekunden hann jag sticka foten emellan innan dörren gick igen. Jag dröjde en stund, nu klappade hjärtat fort, skulle jag våga gå in och bli upptäckt eller skulle jag vända om. Men vad skulle jag vända om till? Det fanns liksom ingen återvändo, det var lika bra att löpa linan ut. Jag lutade kroppen mot dörren och lät den långsamt glida upp, ljudlöst. Jag hörde dem längre bort i källargången och närmade mig dröjande. Utanför ett av källarkontoren som stod öppet var de samlade. Och jag såg att där fanns en massa cykeldelar, prydligt uppradade och ordnade efter var sort. Jag drog ljudligt efter andan. En av grabbarna vände sig om och fick syn på mig.

– Men vad fan nu då, sa jag inte att du skulle dra dit pepparn växer.

– Ja, ja jag ska! nästan skrek jag, förlåt, så mycket, jag ska aldrig göra om det, jag lovar.

Nu var jag rädd, inte ett dugg nyfiken längre. Jag kände på mig att jag sett alldeles för mycket, mer än jag borde.

– Vad ska vi göra me´na? Han såg frågande på de andra, de skakade på huvudet.

Jag backade några steg, vände mig om och rusade upp i huset och ut genom porten, sprang allt vad jag orkade, gav mig inte ens tid att se efter om jag var förföljd. Jag lugnade ner mig när jag var framme vid skolan. Såg att man där hade ställt upp sig på led för att gå till matsalen och äta frukost. Det var lapskojs med lingonsylt den dagen, som jag tyckte så mycket om. Men jag vågade mig inte fram. Jag letade med blicken på behörigt avstånd efter om jag såg Berit eller någon från vår klass, men såg ingen. Slokörad gick jag hemåt.

Jag brukade kuta hem på frukostrasten, för att lyssna på musikstunden på radion med Mamma. Den började alltid med en marsch, sedan kom något klassiskt och efter det en visa eller kuplett, någon gång en aria, finast av allt var när vi fick lyssna till Jussi Björling, då darrade hela rummet av känslor och vi var andlösa av inlevelse. Men sist kom alltså det jag väntade på; något modernt. Det var snävt med tid och jag stod i dörrhålet färdig att med full fart kuta tillbaka till skolan när den populäraste schlagern hade klingat ut.

Denna gång gick jag också hem. Mamma anade ingenting. Jag frågade om jag fick ta en smörgås.

– Javisst, men har du inte ätit i skolan?

Jag undvek att svara, för att slippa ljuga.

– Skynda dig nu, så du inte kommer för sent, manade Mamma på när det var dags.

Jag gick iväg motvilligt. Vad skulle jag göra nu? Jag gick upp till Berit och ringde på. Hennes mamma såg undrande ut, när jag frågade om Berit var inne.

– Är hon inte i skolan då? Har det hänt något… säg… svara. Vad är det som har hänt?

– Nä, ingenting!

Jag drog mig undan från hennes blickar, ville inte svara på några frågor. Jag neg hastigt och sprang snubblande nerför de tre trapporna och ut genom porten.

Berit berättade senare, vad som sedan hade hänt. De hade kallats till lärarrummet där Överläraren hade förmanat och varnat för att fortsätta med dessa fasoner. De som hade avvikit från skolan skulle bli prickade för skolk, en skriftlig varning som skulle uppvisas för föräldrarna.

När jag var i tioårsåldern (1952) började jag bli intresserad av att mer förstå de vuxnas levnadsförhållanden. Det var inte vanligt att de talade om hur de tänkte eller vad de kände, utan att de liksom höll det för sig själva. Det oroade mig, jag kände mig utanför, fick för mig att viktiga saker utspelades hemligen.

I porten bredvid vår, på Hauptvägen i Hökarängen, bodde det en tant som var mamma till en liten flicka. En dag ringde jag på deras dörr och frågade om jag fick se efter henne. Jag blev bjuden in och presenterad för den lilla, som hette Lola. Hon var så bedårande, att jag blev helt betagen. Något sötare hade jag aldrig sett, en nätt liten flicka med svarta glittrande ögon, långa ögonfransar och mörkt hår med korkskruvslockar.

Det pratades om den familjen. Tant Mona och farbror John bodde med sina tre pojkar i en tvårumslägenhet. Farbror John var nattvakt, stor och rund med en enorm nyckelknippa skramlande vid sidan. Han var vänlig och hälsade alltid på oss barn med namn när vi möttes på gatan. När vi fick se att tant Mona blev rund om magen visste vi att hon snart skulle få en liten. Jag hörde hemma att de nämnde något om skandal, att det fanns en annan man, som skulle vara far till barnet, en annan än farbror John. Jag förstod inte hur det kunde vara möjligt. En betydligt yngre man, som kom på besök om kvällen, när farbror John var på sitt arbete.

Men nu hade jag blivit inbjuden att få se på den lilla och på alla hennes fina små kläder och saker. Tant Mona pratade på om allt mellan himmel och jord. Hon bodde i det stora rummet med sin lilla flicka och den andre mannen. Och i det mindre rummet bodde farbror John och de två yngsta pojkarna. Den äldste sov i köket om han var hemma, men höll mest till hos sina kompisar. Den andre mannen, kallade man för tattaren, han var mörk med svart lockigt hår och guldkedja om handleden. Han fick bara vara där då farbror John inte var hemma.

Jag trivdes tillsammans med tant Mona och lilla Lola och besökte dem så ofta jag kunde. Där i rummet var det som en lekstuga, hela rummet var fullt med saker huller om buller, på stolar på bord och på golvet, överallt. Och ett matförråd fanns där också på en hylla. Tant Mona berättade att det var bara på speciella tider som hon fick tillgång till köket för att laga sin mat. En liten kokplatta stod på bordet bland allt annat, där kokade hon kaffe och värmde Lolas välling. Och det fanns en hink med vatten och en balja att skölja av disken i.
Tant Mona hade alltid så mycket att berätta och jag lyssnade allt vad jag kunde. Hon ville gärna berätta om vad som hände när hon var ute på dans. Hon var flera gånger i veckan på dansstället Sveasalen: Där går det vilt till ska du veta, man dansar på borden och slår klackarna i taket. Jag kom särskilt ihåg att det hette Sveasalen, för min faster hette Svea och henne tyckte jag mycket om, fast det ville jag inte säga så mamma hörde för hon var arg på henne, för att det var dit pappa åkte när de hade grälat. Att man dansade på borden trodde jag nog inte på, det var sådana där överdrifter man tog till när man vill roa dem som lyssnar, hade jag lärt av pappa: Man dramatiserar.

Tant Mona var en tid mycket olycklig och ville inte ha några besök. Jag såg längtansfullt upp mot hennes fönster, men där var fördraget. Lilla Lola var inte synlig heller. Jag ville veta varför hon var olycklig och pratade med mamma om saken:
‒ Jaa… du förstår, det inte är lätt att behöva krusa och böna för allt såsom tant Mona är tvungen att göra.
‒ Men varför måste hon det? Mamma undvek att svara, så jag väntade.
‒ Bry dig inte, lek du med din kamrat istället, tids nog hinner du med sådana bekymmer, var glad så länge du slipper.

Jag höll i alla fall tant Monas fönster under uppsikt. En dag var där fråndraget, några gardiner syntes inte alls. Något hade hänt, kände jag på mig. Jag ringde på dörren, en av pojkarna kom och öppnade, jag frågade efter lilla Lola.
‒ Visst, kom in du, hon är här.
I köket satt hon i barnstolen och höll på att äta. Jag sneglade in mot tant Monas rum, där var helt tomt, inte en pinal fanns kvar.
‒ Var är tant Mona då? frågade jag förvånad.
‒ Hon har flyttat, fick jag till svar.
Lilla Lola blev glad när hon fick se mig och sträckte upp armarna och ville bli lyft. Jag tvekade, men tog sedan upp och kramade henne:
‒ Får jag gå ut med henne?

Det fick jag. Vi gick till lekparken. Där satt flera tanter, de pratade viskande. Jag lyssnade allt vad jag kunde. Jag fattade att det var om Lola de pratade: Nej, inte skulle då jag lämna mitt barn för en karls skull, det är oförlåtligt! Rösterna var upprörda och fördömande. Och de stirrade på Lola som om hon också hade förvandlats till något oförlåtligt. Jag tyckte förfärligt synd om henne och om tant Mona. Det var så förfärligt alltihop. Lilla Lola hade ingen mamma!
Jag berättade för mamma att tant Mona hade flyttat och att Lola inte hade någon mamma: Kunde inte Lola bo hos oss, jag kan se efter henne, hela tiden.
‒ Men hur skulle det gå till, du är ju i skolan mest hela dagen. Och man kan inte göra så, det är ingen kattunge som man flyttar hur som helst, avvisade hon bestämt.

Jag var inte nöjd med svaret, nu kändes det som allt ansvar vilade på mig. Jag ringde på hos farbror John och nu ville jag prata med honom. Han öppnade och hälsade vänligt. Jag frågade efter Lola och fick komma in. Hon satt på golvet inne i det stora rummet och plockade med det som man lagt för henne.
Jag fattade mod, frågade var tant Mona var. Hon har flyttat som sagt var. Men vart, ville jag veta. Hon bor nu nere i Veckoområdet, på Måndagsvägen. Där bara de värst utsatta bodde. Jag fick veta husnumret och bestämde mig för att söka upp henne. Veckoområdet var en del av Hökarängen, men låg lite vid sidan om, man fick åka matarbuss från tunnelbanestationen dit.

Jag frågade Berit om hon ville med, men hon ”ville vänta till sen”. Efter skolan nästföljande dag letade jag mig dit. Det var inte vanligt att vi var i de trakterna. Det gick rykten om att det ofta var bråk och fylla där. Jag hittade fram till huset och en handskriven lapp med tant Monas efternamn var uppsatt på dörren. Jag tvekade, vände och gick en runda i kvarteret, men kunde inte släppa tanken på lilla Lola. Tillbaka igen ringde jag på dörren. Jag väntade länge, det var alldeles tyst därinne. Så tryckte jag åter på dörrknappen, nu lite ihärdigare, men inget hände. Ute på gatan såg jag upp mot fönstret och skymtade någon där i skydd av gardinen. Jag blev glad, det var alltså någon hemma ändå. Efter en kort stund såg jag tant Mona i fönstret, hon vinkade att jag skulle komma in. Nu öppnade hon dörren.

En litet rum med kokmöjligheter i ett hörn, mörka gardiner fördragna för fönstret och nära nog omöblerat, men det fanns en säng, en pall till bord och en köksstol. Jag satte mig på stolen och tant Mona i sängen, hon sjönk ihop med ryggen så krökt att hon nästan hade huvudet i knät. Vi satt så länge under tystnad. Hon tände en cigarrett, bjöd mig om jag ville ha. Jag tvekade, det hade varit skönt om jag kunnat dela stunden med henne rökande, men jag ruskade på huvudet. Ännu hade jag inte lärt mig att röka. Hon hade svarta ringar under ögonen, ansiktet var skrämmande blekt och hon var ofattbart mager, håret var okammat och tovigt, oklädd, ännu i nattlinne fast det var sent på eftermiddagen. På pallen stod en urdrucken vinflaska.

Hopplösheten var total. Jag fick svårt att andas, visste inte vad jag skulle säga. Jag ångrade att jag hade kommit. Jag tänkte på vad mamma upprepande hade sagt:
‒ Du är för ung. Vad kan du göra? Bekymra dig inte om dem. Det är inte din sak. Lägg dig inte i. Gör dig inte själv olycklig.
Men jag kunde inte låta bli, det var som att jag var tvingad.
Jag berättade till sist att jag hade träffat Lola och att hon hade blivit glad att se mig. Tant Mona stirrade med tom blick förbi mig, rakt in i väggen. Var fanns alla hennes saker? Här var det så gott som tomt. Jag frågade, men fick inget svar. Efter en oändligt lång tid kände jag att jag ville gå.
‒ Jag går nu, men jag kommer tillbaka en annan gång.
Tant Mona sträckte på sig och som om hon först nu såg mig sträckte hon ut armarna böjde sig fram och kramade mig hårt. Så föll hon i gråt och kved: Min lilla flicka, min lilla flicka. Vi satt så en stund, sedan slaknade hennes armar, hon sjönk åter ihop och blicken blev tom. Jag reste mig och gick därifrån. Jag var som drabbad, med tunga ben masade jag mig hemåt.

Jag tänkte, att om jag pratar med äldste grabben i familjen, som jag kände sedan gammalt, så kan jag kanske få veta något om vad som hade hänt, om varför tant Mona är så olycklig och måste bo där nere, helt ensam. Att vara helt ensam kändes som det värsta straff man kunde utsättas för. När jag såg honom på gatan sprang jag fram och frågade, om han visste varför tant Mona var borta.
– De ska skilja sig, svarade han enkelt.
– Skilja sig, hur går det till?
– Ja, de ska inte vara gifta längre.
– Men lilla Lola, vad ska hända med henne?
– Hon stannar här hos oss.
Jag var förstummad, förstod ingenting, så skrämmande det hade blivit. Det var ingenting som jag kunde göra nu, kändes det som. Så gick en tid. Inuti mig gnagde tanken på tant Mona, bilden av hennes mörka stela gestalt var levande.

Så en dag stötte vi på varandra i vår Mjölkaffär på hörnet. Det var en solig sommardag. Hon såg piggare ut, var svartklädd, som sörjande brukar vara. Jag hälsade och frågade om lilla Lola: Jo, henne fick hon träffa ibland, hon kom just därifrån. De andra kunderna och mjölktanterna bakom disken vädrade nyheter. Det hade pratas en hel del om tant Mona och ingen visste riktigt hur det stod till.
– Men varför kan du inte bo här med lilla Lola? bad jag.
– Nej, det får jag inte. Men farbror John är snäll och låter mig få hälsa på henne ibland.
– Varför får du inte det? envisades jag
Hon ville inte svara på det, sa adjö och gick iväg.

Efter något år besökte jag åter tant Mona nere på Måndagsvägen. Hon hade nu inrättat sig där, möblerat och hade åter fullt av allehanda saker huller om buller. Nu var hon glad och pratsam. Hon berättade om sina danskvällar på Sveasalen och att hon där träffat sin nya kavaljer, som hon beskrev med målande ord som ett under av skönhet och medkänsla. Tant Mona var inte vacker, snarare ful, om man såg efter: Slarvigt blonderat hår, de flesta tänder saknades, kantig figur hjälpligt hyfsad med korsett och fyllnadsbysthållare, när hon vinglade iväg på höga klackar, något förfriskad, kraftigt sminkad, i snäv kjol var det hennes utstrålning av lycklig förväntan man la märke till. Det dröjde inte länge innan tant Mona var rund om magen igen. Hon var ingen ungdom, väl över de femtio. Till vintern födde hon en pojke. Nu var hon frånskild och behövde inte oroa sig för att förlora vårdnaden om honom. Lilla Lola träffade hon regelbundet hos farbror John, ibland hade hon henne över natten. Men nu skulle jag få en ny liten bebis att se efter. Det blev inte så, strax efter att pojken var född så flyttade tant Mona och fästmannen från Måndagsvägen. Jag visste inte vart.

Pappa beställde telefon snart efter att vi flyttat in i vår moderna lägenhet. Det var en stor svart, tung sak av bakelit, som luktade illa. På sidan fanns en vev, den använde man om samtalet skulle skickas vidare till grannen som bodde över oss. Snart lärde jag mig att höra på signalen, en starkt genomträngande skräll, när det var till oss och när det var till de andra. Jag retades för det, inte kunde man höra någon skillnad på signalerna inte, menade de. Men för mig var det avgörande för att jag alls skulle våga lyfta på den tunga luren och viska fram telefonnumret som Mamma hade skrivit på en lapp, som låg vid telefonen. Hon tyckte inte om att svara själv, utan stod bredvid mig och förestavade vad jag skulle säga. Det var inte ofta som det kom några signaler från denna inträngande nymodighet. Senare kom Pappa att få mycket nytta av denna, när han annonserade efter murningsjobb. Då var det bra att jag hade skaffat mig vanan att svara och kunde notera vem som hade ringt, så att jag kunde berätta det för Pappa när han kom hem.

Vi hade radio också. En stor vacker apparat, med en glasskiva framtill i svagt grönt, där det stod namn i guld på städer runt om i världen. Om man vred på den stora runda knappen så flyttade sig en nål fram och tillbaka över skivan och det kom underliga ljud ur apparaten. I ett litet glasöga, som lös när radion var påslagen, kunde man se om en radiostation var nådd. Då blev ögat alldeles klart lysande grönt, annars var det grumligt och liksom i skugga. I så fall hördes det främmande tal, ibland musik. En speciell melodislinga lärde jag mig snart att känna igen, den hördes vid alla tider på dygnet. Det var sovjetunionens störningssignal, som ville hindra alla andra från att lyssna på deras station, berättade Pappa. Varför då? ville jag veta. Så gör de bara, blev svaret. Pappa ville inte prata om Sovjet, förstod jag, det var ett särskilt komplicerat och invecklat ämne, som alltid ledde till gräl och bråk när vi var borta på kalas.

En station, som var väldigt populär, var Luxemburg. Sent på kvällen, så kom det populärmusik därifrån. Musik som jag aldrig tidigare hade lyssnat till: Jazz, svart musik kallades det. Jag kunde inte förstå hur musik kunde vara svart, fanns det vit musik också, undrade jag. Det var musik som spelades av negrer, förklarade man. Negrer, de jag hade sett på undervisningsfilm i skolan, fanns i Afrika och bodde i hyddor av bast. De levde som djuren, utan kläder och i stora klungor. De hoppade jämfota och klappade sig på magen när de var glada. Hur kunde de spela piano och trumpet, funderade jag. Men jag älskade att lyssna till denna rytmiska, svängiga musik. Och jag längtade hela dagen efter att det skulle bli kväll, så att jag fick höra mer. Jag började känna hur det spratt i benen och jag ville snart lära mig konsten att dansa. Ibland på fester fick jag dansa med Pappa, som var kung på att dansa. Men eftersom jag kände att jag gjorde allt fel, så var det mer pina än skoj.

Ibland på kvällen fick min lillebror och jag somna i soffan inne i stora rummet, där Mamma och Pappa hade sina sovplatser och samtidigt lyssna till de olika kvällsprogrammen som sändes från Motala. Det kunde vara upplysningshistoria; intressanta berättelser om platser ute i världen, om sådant som hade hänt för länge sedan; det kunde vara skojiga skrattprogram och någon gång fick vi lyssna till radioteater, även konserter med klassisk musik och till och med dansmusik spelades för oss andlöst lyssnande. Världen växte för var gång och jag var glad att jag redan låg ner för tanken svindlande. Så mycket de stora visste och kunde. Djupt imponerad, och förväntansfull somnade jag lugnt till de förtroendeingivande radiorösterna.

När min lillebror hade vuxit till sig och inte längre var bebis och docklik, så började jag att leta efter någon annans bebis att se om och leka mamma till.

En dag när jag var i lekparken och gungande så hörde jag någon ropa.
– Hallå där! Jag tittade upp mot översta våningen på ett av trevåningshusen som omgärdade lekplatsen och såg en tant viftande med handen, som ville hon locka till sig någon av oss. Jag tvekade inte utan vinkade tillbaka.
– Ja, du där, vill du vara snäll och komma upp, jag vill fråga dig om en sak.
Jag såg mig sökande omkring, var det bara mig hon menade. De andra tittade på mig och frågade om jag kände henne. Nää, det gjorde jag inte förstås, men jag visste att hon hade en jättesöt liten bebis, för det hade jag sett när hon varit med henne i lekparken. Så ropade hon igen när det dröjde.
– Ta med dig din kamrat om du vill.

Min kamrat det var Berit, vi gjorde ingenting utan varandra. Jag repade mod och gick de tre trapporna upp till lägenheten där jag räknat ut att hon måste bo. Hon stod redan i dörren och hälsade mig välkommen. Berit hade blivit ångerfull, ”ville vänta till sen”. Jag kom in i en liten lägenhet med ett rum och kök. På köksbordet låg en handbroderad duk med knypplad spetskant; blåklockor i slingor utmed kanterna och i mitten blåsippor med sina treflikade blad. Blommor som jag redan hade lärt mig att känna igen och veta namnen på. De växte ju alldeles här omkring.
Två glas röd saft och ett fat med smörbullar, stod framdukat.
– Jaha, du kom ensam. Vad hände med din kamrat?
Jag svarade något undvikande, att hon blivit tvungen att gå och handla till sin mamma.

På en trasmatta, som låg på tvärs över golvet satt den lilla flickan, nykammad med ljusblå sidenrosett i en tofs uppe på huvudet och i en klänning med små blå prickar på vit botten, sydd med puffärm. Hon var så oemotståndligt söt och gullig. Jag ville genast ta upp henne i knät och se om hon kom att tycka om mig.
– Ja, här har du Susanna, min lilla flicka. Skulle du vilja se efter henne ibland åt mig och gå ut och gå med henne i vagnen?
– Ja, svarade jag på en gång.
– Är du van att byta blöja och sådana saker?
– Det kan jag, bedyrade jag stolt, för det gör jag på min lillebror.
‒Jag kan tro det, för jag har sett hur duktigt du tar hand om din lillebror här i parken. Ja, då säger vi så då, att du kommer upp i morgon efter skolan och går en promenad med Susanna.

Jag svävade på små moln när jag gick tillbaka till de andra, som nyfiket ville veta vad som hade hänt. Nä, vad gulligt, ska du få gå ut med bebisen alldeles ensam, lät de i kör. Jag var redan äldre på bara en kort stund, nu var jag någon att räkna med, någon som hade ett uppdrag som skulle skötas, någon man frågade efter. Det dröjde inte länge förrän det hade spridit sig att jag tyckte om små bebisar och gärna drog omkring med dem i barnvagn.

Hökarängen är byggd på mark från Farsta gård. Hökarängen blev först med en bilfri affärsgata.

Eftersom bebyggelsen blev mer omfattande än vad som avsågs från början gjordes en planändring 1949. Det gavs utrymme för fler butiker, lokaler och ett höghus som markerade förortens kärna. Det verkligt banbrytande var den bilfria svagt sluttande gågata med butikerna in mot gångstråket och lastzonerna mot trafiken på baksidan. Gatan mynnade i torget där nivåskillnaderna löstes med en elegant trappa. Så småningom skulle samma upphovsmän skapa Sergelgatan i Hötorgscity.

I Hökarängen anlades också separata gång-och cykelvägar genom grönstråken som skilde de olika bostadsenklaverna åt. De olika bostasområdena i Hökarängen ligger som enklaver i terrängen, alla med sin egen speciella karaktär. Flera av tidens namnkunniga arkitekter har inom snäva ramar lyckats skapa bostasmiljöer med arkitektur som är både trivsam, varierad och intressant. Husen, lamellhus i 3-4 våningar och en del måttligt höga punkthus, är alla väl utformade med stor omsorg om detaljer, portar och burspråk.

Området kring Hauptvägen bebyggdes 1949-1950. Lamellhusen grupperar sig kring en öppen gård och i övergången mot naturmark står punkthusen. Fasaderna är vanligen spritputsade och avfärgade i olika jordfärger och har fasadindelningar och fönsteromfattningar och vita slätputsade band. Konstnären Olle Bonnier samarbetade med arkitekterna vid färgsättningen.

Veckoområdet planerades ursprungligen för radhus, men området bebyggdes 1948 istället med nödbostäder för socialt särskilt utsatta, så kallade halvpermanenta bostäder med mycket låg standard, små enrummare med kokvrå uppvärmda med kamin och vedspis.

När Hökarängen var färdigbyggt och inflyttat i början av 1950-talet bodde 16 000 personer i stadsdelen. Hökarängsskolan uppfördes 1949, senare kom brandstationen 1955 och en ny kyrka, på vägen till Gubbängen.

1949 flyttade jag och min familj till en helt nybyggd söderförort i Hökarängen från Banérgatan på Östermalm i Stockholm. Vi var fem personer. Mamma och Pappa, jag och två bröder, min storebror och min lillebror. Vi lämnade en liten omodern enrummare, som var kall och mörk, inträngd på en bakgård för att komma till en stor, ljus och modern trerummare, med badrum och balkong.

Det var rena himmelriket. Skogen nära och längre bort låg sjön Magelungen. Utanför våra fönster låg Ängen, som vi älskade den, översållad med vilda ängsblommor om somrarna, på vintrarna spolad till isbana. Där vi flickor drömmande lekte att vi var isprinsessor, och smygande förvandlades till stelfrusna. När pojkarna var där fick vi flickor hålla oss undan de vinande puckarna. Deras lek var allvarsammare, de skulle en gång bli riktigt betydelsefulla kände vi. I kvällsmörkret blev det vita snötäcket spöklikt självlysande och stämningen förtrollad. Då kunde vi försjunka i fantasirika framtidsdrömmar, utan att behöva tänka på verklighetens orosmoln: Barndomens skyddshinna är förtrollningen, det inte riktiga.

Mitt på Ängen fanns Diket, som svämmade över om vårarna. Vi fångade grodyngel i glasburkar, som vi hoppades skulle växa till fina grodor som vi sedan kunde ha som gosedjur. Jag minns inte att de någonsin växte till. Pojkarna byggde flottar som vi flickor fick dra fram, likt pråmdragare. Nere på botten kunde det finnas ruskiga vattenvarelser, som när som helst kunde dra ner oss i djupet, sa pojkarna. Under hösten var Diket uttorkat och lockade oss inte alls. Då fungerade det som en gräns till Gubbängen på andra sidan. Det utkämpades regelrätta strider mellan Hökarängsligan och Gubbängsligan på Ängen. Med påkar och knogar drabbade de samman under vilda tjut. Vi hörde talas om att riktiga gäng använde kraftigare slagträn, knogjärn och cykelkedjor när de gick till anfall. Vi flickor stod på behörigt avstånd och såg på, färdiga att fly om någon sa: ”Stick!”

Som en liten ö på Ängen låg Dungen. Den var stenig, några var stora och höga. Vi klängde och kasade upp och ner för dessa bumlingar. På sommaren kunde de vara stekheta. Till långt fram på kvällen var de ännu varma och la man kinden till så kändes det som en varm hand. De var våra starka beskyddare, sittande däruppe hade vi fri sikt över Ängen. I ena hörnan av Dungen växte tre stora träd, som i en triangel. Där byggde vi en koja. Det fanns gott om kastvirke, eftersom det byggdes överallt. Vår hemort blev till medan vi själva tog den i besittning. Det var spännande att följa hela denna byggnadsprocess, hur område efter område, gata efter gata växte fram. Vi såg också vår skola byggas. Och väntade ivrigt på att den skulle bli klar, så att vi slapp att hålla till utspridda lite varstans.

På hösten 1949 började jag första klass i Gubbängens folkskola. Till våren fick vi flytta över till Hökarängens folkskola, som då stod nybyggd, tre våningar hög i gult tegel.

De tre först skolåren var lätta och roliga. Alltid något nytt att lära och det fick ta den tid som behövdes för det. Skrivkonsten, Läskonsten, Räknekonsten, ämnen som trollband ett barnasinne. Varje bokstav lärdes för sig, skrevs i mjuka runda former upprepade tills de liksom rann ner i skrivboken utan ansträngning eller svårighet. Det var så vackert. Inte det vi barn lyckades med, men frökens förebild på svarta tavlan. Jag minns helst hur fantastiskt det var att kunna förstå hur det hela fungerade, att bokstäverna som sattes samman i viss ordning blev ord och orden i en viss ordning blev meningar, som betydde något som man redan visste, att läsande stava sig fram över ordbilden och höra hur ordet kom ur munnen som ett trolleri. Där på pappret låg ordet som jag hade skrivit.

När Fröken läste för oss ur någon bok kunde jag se bokstäver dansa runt i rummet som snöflingor. Och veta att de kommit till ordning där i boken. Jag blev en ofrivillig läsare, överallt där ord var skrivna stakade jag mig fram, om och om igen. Vi fick lära oss hur siffrorna såg ut på samma sätt som vi lärde oss bokstävernas form. Siffrorna hade också en bestämd ordning som vi fick lära oss precis som med bokstäverna. Det där tyckte jag om, att ordna saker och ting var glädjefullt, lika som när solen tittade in genom fönstret om morgonen strax innan det var dags att kliva ur sängen.

En stor aula också klädd i gult tegel möttes man av direkt innanför de stora dörrarna. Aulan var centrum, där samlades skolans elever och lärare för olika gemensamma verksamheter. Där åt vi vår frukost. Långt senare fick jag lära mig att frukost äter man på morgonen strax efter att man klivit upp från sängen och lunch är ett mål längre fram på förmiddagen. Det förekom inte i min vardag, att vi åt flera gånger om dagen. Vi åt middag när Pappa kom från arbetet, var någon sedan hungrig under dagen fick det bli en smörgås och möjligen ett glas mjölk. Hunger var en av mina vanligaste känslor på den tiden, ett ständigt gnagande hål i maggropen. I aulan samlades vi alla till skolavslutningarna, då skolans kör sjöng och överläraren berättade om terminen som gått, vad som hade varit bra och vad han var mindre nöjd med. Han kom alltid med ”goda råd” inför framtiden. De som slarvat med läxorna och som hade varit dåliga på att passa lektionstiden var kända, men det gavs inga namn. Så vi var många som kände oss skyldiga. Och jag minns att jag alltid lovade mig själv att bli bättre på både det ena och på det andra.

En gång i månaden, på kvällstid var det filmförevisning i stora aulan. Då var det ställt skolstolar i täta rader framför den stora vita filmduken. När eleverna skulle ta plats var det ett förskräckligt oväsen av skrapande stolar mot stengolvet, fniss och högljutt stoj. När jag hade blivit stor nog för att få vara med var jag säkert redan tonåring. Vad jag minns är att jag ofta fick sprängande huvudvärk av upphetsning och spänning inför vad som skulle visas på stora duken. Dessutom var jag särskilt spänd i stora folksamlingar. Jag var rädd för att det skulle hända något som skulle skapa hysteri, något liknande det jag hade hört talas om händer när många människor samtidigt blir rädda.

Skoldans var det i aulan en gång per termin, ibland var det elever som var upplärda av musiklärarinnan, som spelade, men oftare spelades musiken upp från grammofon. Skolbandet var väl inte så där hemskt bra att dansa efter, men de hade ett annat värde: Vi beundrade dem som livslevande rockstjärnor och vi stod i klungor nedanför scenen och hojtade och skrek, precis som vi sett att man gjorde på rockkonserter. Dämpad belysning gjorde att fler vågade det stora steget att bjuda upp och att alls våga sig ut på dansgolvet. Vi hade övat de vanligaste sällskapsdanserna på gymnastiklektionerna och också fått träna på att bjuda upp till dans och att tacka för dansen efteråt. Pojkarna var blygast och busade och hade sig, ryckte i klänningarna på oss flickor, sprutade läsk som de skakat upp i flaskorna, medan vi flickor dansade med varandra, när pojkarna inte ville.

På Hökarängsplan fanns ett vattenspel, en modern skapelse i betong, där vattnet föll skvalpande i våningar ner i en liten damm. Här satt folk omslutna av en låg stenmur och lapade sol om våren och trivdes med vattenspelets lugnande toner. Där fanns Radioaffären som sålde radiogrammofoner, så småningom kom också televisionsapparater. Vi kunde inte för en sekund begripa vad det var eller hur det gick till. Men vi ungar stod där och tryckte näsorna mot fönsterrutan och försökte gissa oss till vad som skulle komma ut från den blanka och stumma glasskärmen. Egentligen var det lika obegripligt att det kunde komma bilder i televisionsapparaten som att det kunde komma röster från radioapparaten som vi hade hemma. Och faktiskt, hur var det med telefonen, hur kunde man prata med varandra fastän man bodde långt ifrån? Vi trodde absolut att de stora visste allt sådant och att blev man bara stor så skulle vi också få den gåvan, att förstå hur allt hängde ihop och fungerade. Där fanns Posten med alla pengarna, Fotostudion där man fotograferade sig vid speciella högtidstillfällen. Färgfotografier av små söta barn, vackra lyckliga brudpar, femtioåringar, sextioåringar stod utställda i fönstren. Vi hängde gärna vid dessa skyltfönster och odlade djupa förställningar om hur lyckosamt allt skulle bli en dag, då livet skulle börja på riktigt.

I femtiotalets början var det sällsynt med bilar. Den ende på vår gata som hade bil, var droskägare. En stor, svart och hög bil, väckte beundran och nyfikenhet, när den stod parkerad. Vi kände oss lite märkvärdiga för att den fanns just på vår gata. De som vågade ställde sig på fotsteget och om de sträckte sig kunde de se in i kupén. Det var svårt att begripa vad attiraljerna därinne skulle användas till, men just det höjde bara värdet på denna tingest. Vi visste när den kom och när den for, motorljudets spinnande trängde igenom alla andra ljud, och smällen från den tunga bildörren gav säkert besked. På eftermiddagarna ställde vi oss vid den stora genomfartsleden Fagersjövägen, beredda med block och penna, för att anteckna bilnummer, länsbokstav och bilmärke på bilarna som for förbi. Någon enstaka gång kunde man få se en långväga bilist, då fick man se efter i skolatlasen varifrån bilen kom. En lyckad dag kunde vi se ett tiotal bilar passera, om vi var på plats.

Den första allvarliga bilolyckan inträffade vid kiosken på vår gata. Jag såg det inte själv, men fick det berättat för mig av en som kunde bre på med chockerande detaljer om brutna ben och blod som sprutade, högljudda skrik och annat otäckt. Länge efter det såg jag, för min inre syn, den hemska händelsen, var gång jag gick där förbi. En gång, det var på vintern, när potatishandlaren kom, blev en liten flicka påkörd och släpades med många meter innan föraren fick stopp på lastbilen, det var som tur var isgata så flickan gled med bilen och undgick att få hjulen över sig. Hon hade sprungit ut på gatan ”utan att tänka sig för”, berättades det gång på gång. Efter det förstod jag att man inte kunde göra något utan att tänka sig för. Det hade med ens blivit olycksbådande att vara på gatsidan men Ängen fanns, som vår vän i nöden, där lurade inga verkliga faror.

Potatishandlaren var inte den enda bilen som kom körande på den tiden. Tidningsbilen kom också och köpte upp gamla tidningar, som var buntade och hopsnörda. De vägdes och betalades med en struntsumma. Vi gick runt i husen och ”samlade tidningar” och fick ihop lite löspengar att köpa snask för. Snart började jag spara varje öre jag på olika sätt tjänade ihop för att köpa sådant som jag önskade mig. Sparsamhet var en dygd i min familj. Annat som gick att få pengar för var stanniol, som vi fick från cigarrettpaketen och från finare chokladkakor. Vi bucklade ihop det till bollar. Alltid blev vi besvikna att det gav så lite pengar för så mycket arbete. Det är bra, sa de stora när vi klagade, då är ni väl förberedda, arbetslivet kräver mycken nitälskan. Nitälskan var ett stort, fint ord, som bara användes vid allvarsamma tillfällen. Arbetslivet lät också allvarstyngt. Allt som de stora ägnade sig åt var upplyft på något sätt, viktigt och meningsfullt.

På Hauptvägen, där vi bodde, fanns kiosken: Bladhs kiosk. Bladh var en konstig prick, tyckte vi barn. För hur kunde en farbror hålla på med att plocka med snask, det var väl inget riktigt arbete. Det sas, att han hade fått komma över denna rörelse på grund av sitt handikapp. Vad var det? Så vi undrade och spekulerade. Kunde det vara något med hans händer, men kapp vad betydde det? Springa i kapp, och komma före, var det något med att vara först på något sätt? I så fall var han märkvärdig. Vi höll oss ofta i närheten av kiosken. Den eller han utstrålade en säregenhet som bröt mot det vanliga. Annars var det bara tanter och mammor som vi såg. Ja, bortsett från droskägaren Ringstrand, som kom och for vid alla tider på dygnet. Men han var inte synlig och tillgänglig, som Bladh var. Vi kunde stå, på tå, och välja bland småsnasket nästan hur länge som helst, peka och fråga om priset. Alltid svarade han med uppriktighet på våra frågor. Det var ettöres och tvåöres sega pengar i olika färger och de dyrare femöreskolorna. Köpa choklad hade jag inte pengar till. Chokladbitarna och kakorna, låg längst in på snedställda hyllor. Och uppe på en hylla längst vid taket låg askarna med choklad, en del var redan inslagna med vitt guldstjärnebestrött papper.

På samma gata fanns det också en affär där man köpte kolonialvaror (råprodukter införda till Europa från dess kolonier), kaffe till exempel och socker som man fick köpa begränsat av på ransoneringskort. Affären var uppdelad i tre delar, en mejeridel, en annan för kött och fisk och så denna kolonialdel. Det var svängdörrar mellan dessa olika delar. I mejeridelen var det svalt och också i köttavdelningen, men inte i delen med torrvaror, där var det tvärtom lite unken luft, med främmande lukter. Där fanns också konserver, mat som lagts i burk, för dyra för att vi skulle köpa. Jag skickades för det mest att handla. Mamma ville inte visa sig bland folk, när hon saknade vigselringar, vilket hon för det mesta gjorde. De hamnade på pantbanken titt som tätt, för att dryga ut matkassan. Och det tyckte Mamma var för genant att skylta med, som hon uttryckte det.

Turordningen sköttes så att man fick ta en nummerlapp, en liten platta av masonit med handmålat nummer på, som hängde på en krok högt över huvudet på en liten flicka som jag. Jag stod alltid längst bak i butiken, utan nummerlapp, och tryckte mig mot väggen, både nervös och upphetsat nyfiken på allt som sas och fanns. Jag kunde få stå både länge och väl där i bakgrunden innan någon av de stora fick syn på mig och bad mig kliva fram med mitt ärende. Jag var för blyg och bortkommen för att med egen stämma tala om vad jag skulle ha. Jag hade en skriven lapp med mig som jag fick hjälp med att räcka fram till expediten, över den höga och välvda glasinfattade disken med alla köttvarorna utlagda och väl synliga. Jag var alltid orolig för att få frågor som jag inte kunde besvara. Om någon vara fattades och frågan kom: Vad vill du då ha i stället, så kunde jag bli så nervös och rädd att jag var nära att springa ifrån alltsammans. Det hände till och med att jag började gråta. Och alltid stod jag med benen i kors färdig att kissa på mig.

För att köpa mjölk skulle man ha med sig en egen mjölkhämtare. Den vi hade rymde två liter, det var tungt att bära. Man köpte kaffegrädde, i en liten glasflaska som det sattes en kork i, den hade man också med sig hemifrån. Och äggen bar man i en papperspåse och det var bäst att man var försiktig, de kunde hur lätt som helst gå sönder och klibba fast. Matbröd fanns också att köpa i samma butik och smör, som skars loss ur större bitar och gjordes till ett paket av prassligt papper. Det fanns ingen färsk frukt och inga färska grönsaker att köpa. Konserverade grönsaker, i alla fall morötter och gröna ärtor fanns. Det var inget som vi köpte, men jag såg att det fanns på hyllorna med uppradade burkar.

Under senare delen av femtiotalet, öppnades en modern matvaruaffär längre upp i backen: Sparköp. Där fanns allt och det var Konsumföreningen, som vi var medlemmar av. Var det något som Pappa var noga med så var det just dessa konsumkvitton, ett litet, lätt försvinnande blad med summan på. De skulle vid årets slut buntas och räknas för redovisning. Summor under en krona i en hög, en hög för summor under fem kronor och en för summor under tio kronor, resten obegränsat, alltså över tio kronor. Återbäring hette det, en summa pengar som sparades på ett konto, som vi kunde använda till dyrare inköp, som kläder och ibland någon möbel. Allt inhandlat på KF:s (Konsumtionsföreningen) affärer för dylikt.

Man gick runt och plockade åt sig själv vad man skulle ha i en bärkorg av stål. Sedan köade man för att betala varorna i en kassa, som man måste passera för att komma ur affären. Detta var en ny och omskakande upplevelse. Här kunde jag inte springa min väg om det plötsligt blev för mycket. Det bästa var att jag slapp säga något, varorna var redan paketerade och uppvägda. Men eftersom jag hade dålig kunskap om vad saker och ting hette, så fick jag vandra runt länge och väl för att lista ut vad som var vad genom att se på bilderna på paketen. Och så lärde jag mig småningom hela sortimentet och kunde berätta för Mamma och Pappa vad som fanns och vad det kostade.

Granne med Sparlivs låg Tobaksaffären, där höll jag mig kvar länge i doften av tobak och papper. Och jag beundrade veckotidningarnas omslag i färg. En gång, när jag hade sparat ihop en slant, så köpte jag en vacker brevpärm som man kunde vika upp, smyckad på framsidan med en duva med brev i näbben. På ena sidan fanns ljusblåfärgade kuvert och på den andra linjerat skrivpapper, också ljusblått. Jag fantiserade om att en gång i framtiden sitta och i hemlighet skriva brev till någon kär vän. Jag köpte också min allra första dagbok där, den var rosa, med en tecknad vacker flicka i korkskruvslockar på framsidan, som log hemlighetsfullt. Jag fantiserade om att det var jag som fanns på bilden, lycklig och utvald för något av någon. I denna tobaksaffär fanns också ungdomsböcker att köpa: flickböcker och pojkböcker i väl åtskilda boklådor. Jag tänkte att det förstås var olika verkligheter som det berättades om där.