Självbiografi

Jag hörde några röster, en kvinna och man som talade lågmält med varandra. De verkade inte vara överens. När jag öppnade ögonen såg jag dessa två stå vid fotändan av en bred och hög säng, som jag låg i. På min vänstra sida fanns en konstig sak, en hög ställning med en uppochnedvänd flaska hängandes i, från flaskan gick det en slang som ledde fram till sängen. En genomskinlig vätska droppade från flaskan ner genom slangen och in under den ljusa, beige filten som jag var omstoppad med. Rakt fram över deras huvuden fanns en rund cirkel, med två sträck, som pekade åt var sitt håll, det ena sträcket var kortare än det andra. Det längsta sträcket rörde sig knyckigt i en cirkel. Så var jag borta.

Nästa gång som jag öppnade ögonen var det tomt i rummet. Cirkeln fanns kvar och nu hörde jag att det knäppte var gång som det längre sträcket knyckte till. På sidan om cirkeln fanns en dörr, det kunde jag se, en dörr med glasruta i. Det droppade från flaskan som förut, dropp…dropp. Det var någon, med vit munkåpa, som tittade in på mig genom glasrutan, hon vinkade och log. Nu kom en man i vit rock in i rummet, fram till sängen. Han hälsade med stadig röst:

– God dag Ingrid, han sträckte fram handen.

Jag låg blickstilla, alldeles orörlig. Han satte sig på sängkanten. Jag försökte se åt hans håll, men lyckades inte. Jag höll blicken stadigt rakt fram. Han tog min hand och höll den mellan sin händer, jag kände hans värme. Han satt så, tyst, en lång stund, tankfull. Jag kände att han såg på mig. Till slut sa han med mjuk röst:

– Ingrid är mycket sjuk. Är det något, så tala med Syster.

Så reste han sig och gick dröjande mot dörren, vände sig om, såg medlidsamt på mig innan han gick ut ur rummet. Jag höll blicken stadigt fäst vid cirkeln på väggen. Bara så kunde jag slippa yrseln.

Jag vaknade till av att någon rörde vid mig. Det var Syster, nu utan munkåpa, som ville bädda om. Hon vek filten åt sidan, och jag såg att slangen från flaskan var fästad i foten. Nu fanns det nästan ingen vätska kvar i flaskan. Det kom en sköterska till och på ett överraskade enkelt sätt kunde de bädda om utan att behöva rubba mig. De småpratade och skojade med varandra medan de utförde dessa vana sysslor. En ny fylld flaska hängdes upp i ställningen. När hon satte dit slangen på min fot frågade hon om det gjorde ont. Jag hade inget att svara, kände ingenting.

– Du har fått lite färg ser jag, sa Syster uppmuntrande. Doktorn vill att du ska äta. Säg något du vill ha, något du tycker riktigt mycket om, vad som helst, så ordnar vi fram det.

Jag tänkte och tänkte, men kunde inte komma på något.

– Känn efter och tala om för mej när du vet!

Jag försökte sätta mig upp, prövande, men det gick inte. På min vänstra sida fanns ett högt rullbord. Jag sneglade ditåt. Där låg det flera brev. Hur hade de kommit hit? Ett var från Sune såg jag, men från vilka var de andra breven? Jag la märke till att inget var från Mamma. Jag lät dem vara.

Nu var jag intresserad av att krya på mig, för Systers skull och för Doktorns. Det var full aktivitet: Flera olika doktorer var inne och tittade, såg tankfulla ut, rådgjorde med varandra. Man visste inte vad det var för fel på mig. Jag hörde att de talade om blodkräfta. Jag hade hört talas om att det fanns de som fått kräftan. Men när det hade kommit på tal uppstod det alltid en obehaglig stämning och samtalet halkade snabbt in på annat, så jag kunde aldrig få reda på vad det egentligen var för sjukdom. Det dör man nog av, hade jag tänkt.

Doktorn berättade att de skulle borra ett hål i min bröstkorg för att ta ett benmärgsprov.

– Det kommer inte att kännas alls, sa han tröstande, så var inte rädd.

Jag hade velat svara honom att jag inte var rädd, inte för någonting. Men jag var tyst, också då han ville veta vad jag hade varit med om. Var det något som jag hade varit utsatt för och som jag inte ville tala om?

– Ingrid måste låta oss veta, så att vi kan hjälpa henne att bli frisk, fortsatte han.

Men jag förstod inte vad han frågade om, vad han ville veta. Mamma fick inte besöka mig. Jag hade hört hennes upprörda röst därute: Hon var väl i sin fulla rätt att träffa sin dotter. Men hon blev inte insläppt. En ung man, i vit rock, rullade in en vagn med instrument. Med sköterskans hjälp kunde jag sätta mig upp så att hon fick av mig sjukhusskjortan. Han kände lite på min bröstkorg och stack sedan en spruta in under skinnet på flera ställen. Jag kände att det brände till och efteråt kändes det som en blöt, kall sandkaka placerats på bröstet. Jag blundade, hjärtat började dunka häftigt och när jag hörde borren försvann jag.

När jag vaknade till igen var flaskan utbytt mot en med rött innehåll, som nu droppade genom slangen.

– Ingrid har besök. Se här!

Syster visade in Berit, min gamla bästis, i rummet och lämnade oss. Hon såg rädd ut där hon stod med en bukett blommor i handen, såg ut som om hon helst velat springa därifrån. Hon kastade en snabb skrämd blick på flaskan:

– Vad e re där? E’ru mycke sjuk? Jag ska nog gå, kom hon på och backade mot dörren.

Jag såg på henne lugnt, kände mig lite glad: Något sådant här har hon i alla fall inte varit med om.

– Dom fråga mej om jag visste vad du gjort. Ha’ru gjort nåt?

Jag svarade med en axelryckning. Jag tyckte hon såg liten och barnslig ut. Det var lika bra att hon gick, jag hade inget att säga henne i varje fall. Hon la blommorna på filten och skyndade iväg. De fick ligga där till Syster kom, vad skulle jag med blommor till.

Det ena brevet var från Solna kunde jag läsa på baksidan, från E. Holmqvist som skrev:

Bästa Ingrid!

Jag har talat med din mamma på telefon och hör att Du ligger på sjukhuset. Men vi hoppas att Du snart kryar på dig. Du får inte gå å leds för mycket efter Sune, lagom kär är bäst. Margit vill skriva några rader också.

Må så gott

Edvin

Kära lilla Ingrid!

Hör att du har gått och blivit sjuk. Ni får väl skriva till varandra Sune å du, å du skall se att tiden nog kommer att gå

Kära hälsningar till dig

Margit

Jag grät, det var för sorgligt alltsammans.

– Du ska få en kraftig dos penicillin, en spruta morgon och kväll, så ska vi se om du inte snart är på benen igen.

Doktorn, jag visste nu att han hette Bengt, satt åter igen på min sängkant och höll min hand mellan sina varma händer. Han var ung, med ljust rött hår och ansiktet fullt med fräknar. Han pratade med stadig, ljus stämma, mer som en vän än som en främmande. Nu såg jag på honom, mötte hans blick. Jag ville att han skulle se att jag lyssnade.

– Vill du inte tala om vad som har hänt? Jag kanske kan hjälp dej.

Åh, om jag bara hade haft något att tala om, något att säga: Kanske kunde jag hitta på något, som han blev nöjd med.

Syster hade ställt en bricka på det höga rullbordet på min vänstra sida. En kopp med välling, havremust, det kände jag på lukten och en limpsmörgås med en tunn skiva ost på. Jag kände, lätt, med fingret på vällingen: Jo det var skinn uppe på. Hur skulle jag göra nu? Om jag smakade på vällingen skulle jag nog spy och det ville jag inte. Inte heller skulle jag kunna spotta ut den för jag kunde ju inte resa mig upp. Jag började med smörgåsen, osten la jag åt sidan så länge. Den hade redan börjat bågna och svettas. Jag nöp små bitar av brödet, la en på försök på tungan, kastade huvudet bakåt samtidigt som jag svalde. Det gick, den åkte ner. Så gjorde jag med bit efter bit. Slapp jag tugga så gick det bra. Så var det osten. Jag rev av en lagom stor bit och la också den på tungan, kastade huvudet bakåt. Ostbiten hamnade i gommen där den fastnade. Jag försökte peta ner den med tungan, samtidigt som jag kväljdes och tyckte att jag var nära på att kvävas. Jag spottade och fräste tills den, slemmig och seg, hamnade på filten. När Syster kom låg jag och blundade. Hon bar iväg med brickan och jag var lättad för ett tag.

När jag skulle läsa brevet från Sune, tog det emot, fast jag ville. Det hade legat oläst i flera dagar och jag vågade inte dröja längre med att läsa det. ”Jag blir ledsen när jag läser dina brev och du skriver att du är så väldigt sjuk”, skriver han och fortsätter ”igår var jag på Sjukan för just hum, hum. Du vet vad jag menar va, antagligen så hade jag det, för jag fick en spruta och ska tillbaks på fredag. Och så får jag inte gå ut på kvällarna. Du säger inge till morsan och farsan va.” Jag förstod inte. Vad menade han? ”Jag hoppas att du är frisk när jag kommer hem, så vi kan gå ut och ha lite skojigt. Du blir väl inte ledsen om jag kommer?” Jag orkade inte bli glad. Hur skulle jag hinna bli frisk till dess, till Midsommar? Det var bara några veckor dit.

Jag lades på bår och kördes med bil till andra delar av sjukhuset för olika röntgenundersökningar. Man röntgade lungorna och magen. Jag skulle svälja en vit tjock smet, som smakade krita med en aning vanilj. Den skulle stelna i magen och synas på röntgenplåten. Men den stelnade redan i munnen eftersom jag dröjde med att svälja den. De gjorde om proceduren flera gånger och uppmanade mig att svälja den direkt. Till slut tappade de tålamodet och sa till mig att jag måste svälja den ändå, redan stelnad. Jag kände hur den åkte ner genom halsen och bröstet till magen och stannade där som en klump. Skulle den lösas upp sedan eller vara där för evigt?

Efteråt var det lättare att svälja. Jag kunde äta plötsligt. Och nu kunde jag också prata igen. Jag berättade för Syster vad jag önskade mig: Jordgubbar med vispgrädde.

– Jag ska se vad jag kan göra, sa hon med ett brett leende.

Nu ville jag också försöka gå på toaletten. Det fanns en toalett med badkar intill rummet. Jag kasade ner för den höga sängen och kröp in på toaletten och med stort besvär lyckades jag komma upp till sitsen och sätta mig för att kissa. Men jag kom inte därifrån, utan fick trycka på hjälpknappen. Syster kom och hittade mig gråtande, hopsjunken på toalettsitsen. Hon hjälpte mig tillbaka till sängen och gav mig rådet att be om hjälp nästa gång. Doktorn lovade att jag skulle få komma till allmän sal och slippa stanna på observationsavdelningen, om jag gick upp i vikt. Jag tyckte inte om maten, den smakade ingenting, men åt ändå. Inte ens jordgubbarna smakade som jordgubbar och grädden kletade bara runt i munnen. Men det sa jag inte när Syster frågade om det var gott. Jag nickade ihärdigt för jag ville att hon skulle tro att jag var nöjd och glad.

En dag kördes jag till det stora huset. Syster sa att nu skulle jag få sällskap och slippa att ligga ensam. Det gjorde mig inget att vara ensam, men det sa jag inte. Jag kom till en sal med fem gamla tanter. De hälsade vänligt och lovade Syster att ta väl hand om mig. Jag tyckte genast om dem. De pratade i mun på varandra och skrattade åt sitt elände. Flera av dem var söndervärkta av reumatism. Svullna och förvridna fingrar, knän stora som fotbollar. Även ansiktena var vanställda, kanske av värk och smärta. All min blygsel försvann tillsammans med dem. När sjukgymnasten kom tystnade de och samlade ihop sig för en stunds obeskrivlig pina. Hon sträckte och drog i de värkande kroppsdelarna för att något hålla emot stelnad och invalidisering. De varnade mig och sa att de kanske måste skrika och svära.

Jag kunde gå uppe, en kort sväng fram till handfatet och tillbaka, flera gånger på varandra. En gång om dagen tog jag mig till toaletten, efter att jag sagt till. Jag hade alltid någon med mig, för säkerhets skull och för att det skulle kontrolleras vad jag uträttade. Jag var alldeles påpassad. Det var Doktorns order att jag skulle vara under uppsikt. Inne på salen underhölls jag av tanterna. Av dem fick jag veta en hel del om livet, sådant som de tyckte att en ung och oerfaren flicka som jag borde känna till. Jag lyssnade och la på minnet.

Men hur skulle jag göra för att komma hem till Midsommar? Jag ringde till Mamma.

– Du måste se till att jag blir utskriven till Midsommar, gnällde jag, Sune har permis då, å jag dör om jag inte får träffa han.

– Nä nu får du lugna ner dej. Det där bestämmer doktorn. Han släpper inte iväg dej förrn han ser att du klarar dej. De har han sagt.

– Han bestämmer inte över mej. Då rymmer jag, hotade jag.

– Ja jag ska försöka prata me han, men lovar inget, gav hon med sig.

Nu var det bråttom med att bli frisk. Jag satt uppe i fåtöljen vid fönstret, när doktorn kom på ronden. Och jag var ute i korridoren så ofta jag orkade för att visa hur mycket piggare jag hade blivit. Men jag hade svårt att öka på vikten. Det var en plåga varje gång som jag skulle ställa mig på vågen inne hos sköterskan och känna besvikelsen över hur litet som hade hänt sedan jag sist vägt mig. Och höra hennes tröstande ord: Nästa gång ska du se..!

Doktorn menade att det inte var någon mening att skynda på, han trodde på att låta livskraften komma naturligt. När jag stod och såg ut genom fönstret ner på Valhallavägen, så tänkte jag att de som gick där nere inte visste hur lyckliga de var. Jag ringde till Mamma från telefonburen och klagade.

– Oh om du visste vad vi längtar efter dej, Pappa och jag. Vi spelar din skiva, du vet den där med Platters, Only you, på Åkes grammofon, å gråter en skvätt.

– Jamen ha´ru pratat med doktorn, tjatade jag.

– Ja, å han har sagt att du behöver komma ut på landet för att tillfriskna.

– Till landet, vicket land!?

– Ja de undrar ja med. Det kunde han visst ordna, som det lät.

– Jag åker ingenstans, så mycket du vet. Jag har ju sagt att Sune kommer hem, skriker jag hysteriskt

– Vad vill du att jag ska göra, frågade hon.

– Du får hitta på nåt, va som helst, du vet va ja har sagt, jag sticker.

Så blev jag inkallad till Doktorn.

– Sitt, sitt för all del. Det har framkommit… din mamma har berättat att du ska resa till en lantgård hos släktingar i Gnesta och tillbringa sommaren där. Vad säger du om det? Vill du det?

– Ja, svarade jag med blicken i knät.

– Du förstår jag tror att du är en förståndig och klok flicka. Det är du själv som kan bestämma hur det kommer att bli i framtiden. Du ska vara ute i friska luften, bada och sola, äta, ett ägg varje morgon och frukt, glöm inte det.

– När får jag lämna sjukhuset då? frågade jag försiktigt.

– Ja till Midsommar, då du skulle bli hämtad förstod jag av din mamma.

Tanterna var glada för min skull. Men var jag inte för tunn och blek ändå. Tänk om det är för tidigt, tänk på hur sjuk du har varit. De oroade sig uppriktigt, det märkte jag. Men jag kunde inte tänka på det nu. Jag hade lovat Sune att vara på Centralen och möta honom klockan 8.55 på midsommaraftons morgon. Dagen före blev jag utskriven från Epidemiska sjukhuset. Jag hade med mig sjukintyg med återbesöksdatum. Man ringde efter taxi, hjälpte mig ner till bilen och vinkade av mig. Det gick fort och snart var jag hemma på gatan. Redan i trappan hörde jag att det var skrål och fest hos oss. Eftersom jag var utan nyckel, ringde jag på dörren, upprepade gånger. Till slut slogs dörren upp. Mamma vacklade till när hon såg mig.

­- Här är du ju!

– Ja, har du glömt det!

Jag gick förbi henne. I köket ropade Pappa:

– Vart tog du vägen?

– Det är Ingrid, som kommer från sjukhuset. Gå ut och hälsa på Pappa, han har inte vart sej lik sen du kom på sjukhus.

Allt var sig likt och ändå inte.

Barbro var nu rund och tjock om magen. Snart skulle hon få en bebis.

Jag tyckte om att känna på magen. Den var hård och spänd som en ballong. Att det fanns något därinne, som levde, var svårt att fatta. Men ibland kände man små, lätta stötar mot handen.

– De e bebisen som sparkar, berättade Barbro.

– Varför gör’en de, undrade jag förvånat, e’re trångt kanske.

– Den e inte så stor, så här bara, sa hon och måttade med händerna.

– Liten som en docka va, tyckte jag.

Jag ville känna på hennes bröst, de var stora och trängde upp i urringningen.

– Får jag känna hur mjuka dom e?

Hon knäppte upp och brösten ramlade ur behån som bollar. Jag kände försiktigt, de var mjuka och lena. Och bröstvårtorna putade ut som små nappar, att suga på.

– Här får bebisen sin mat sen, sa Barbro och höll fram brösten.

– De vet’ja väl, svarade jag, det har jag sett förut.

Vi plockade bland bebiskläderna, som var lagda i små högar, tvättade och nystykna. En del var nytt, men mest var det avlagda saker, som hon fått ärva efter storasysters lille pojke Peter. I skolan hade vi fått sy en liten bebisskjorta, i syslöjden och en pytteliten mössa, med band att knyta under hakan. Jag hade lagt mina saker i fint omslagspapper längst in i byrålådan. Ibland tog jag fram dem och kände mig stolt över att jag lyckats med något så bra. Men så litet det var.

– Ja, och ändå är dom för stora till bebisen, när den har kommit ut, visste Barbro, som hade varit med när hennes systers bebis kommit.

I hörnet stod korgen, där bebisen skulle ligga. Den var omklädd i tunt, fint bomullstyg; himmelsblå bakgrund med små blommor, fint bäddad med täcke, som Barbro hade sytt, lakan och örngott med bomullsspets. På utsidan hängde tygkappan, nystärkt och fluffig. Det var självklart att det var en bebispojke vi väntade på. Något annat kunde vi inte tänka oss. Hennes rum var förvandlat till ett rart och ordnat flickrum, istället för som innan, ett stökigt med pinaler överallt. Hennes yngste bror hade fått tränga ihop sig med de två andra bröderna i det mycket mörkare rummet ut mot ängen.

Då Barbro var klar efter alla sysslorna hon hade att göra, hon var ju den som hade hand om hela hushållet i familjen, satte vi oss tillsammans i hennes säng och fantiserade ihop allt som vi önskade oss. Vi skapade underbara historier, där vi satt med benen sammanflätade och gestikulerade med armar och händer för att tydliggöra det som vi tyckte oss uppleva. Vi la till och tog bort, ändrade och gjorde om historierna eftersom. Men det var alltid samma tema: Mamma, Pappa, barn; var vi bodde, hur det såg ut där, hur vi själva såg ut, hur pappan såg ut och hur söta barnen var. Det fanns ingen hejd på hur fantastiskt allt var, som vi kom på. Vi pratade helst inte om det som verkligen var.

Våren 1959.

Framtiden såg mörk ut. Jag var utan arbete och den artonde maj skulle Sune in i lumpen. Ända upp till Luleå, längre bort än vad jag kunde tänka. Han var förväntansfull och uppåt och skärrad. Vid mönstringen hade de frågat honom vilka som var hans intressen: Hästar, hade han svarat utan tvekan. Då fann de för gott att han skulle till kavalleriet K4 i Luleå. Men Sune hade tänkt på sitt brinnande intresse för hästkapplöpningar, på travsport. Men nu var det så att han skulle dit upp, till ”lapphelvetet”, i tio långa månader. Vi räknade dag för dag hur långt kvar det var till inryckning och den ofattbara mängden dagar till det var muck den tjugoförsta mars, året därpå. Varje morgon när jag vaknade tänkte jag på att han skulle försvinna från mig och vara onåbar, kanske för alltid. Nätterna var fulla av mardrömmar, som att jag var kvarglömd i främmande land utan att kunna göra mig förstådd, och en annan att jag befann mig irrande naken ute bland folk, och att jag hittade massa tjugofemöringar i trottoarkanten, vek upp kjolen till en behållare och öste i med handen så mycket jag hann innan någon annan fick syn på dem, men när jag tittade efter så var det bara grus. Jag hade länge haft svårt för att äta, nu blev det än svårare. Jag hade alltid en lögn i beredskap när det blev tal om mat. Förresten var det inte så noga med maten hemma, ibland fanns det, men det saknades lika ofta.

Jag hade varit sjukskriven en tid för anemi, men när den tiden var slut vågade jag inte gå tillbaka till doktorn för jag var säker på att hon skulle börja prata om min vikt igen och klaga på att jag var för mager. Istället började jag tänka på att jag måste ha ett jobb, Pappa väntade på pengar för hyran, det kom jag inte undan vad jag än hade för orsak, det visste jag. Men när det var så liten tid kvar tills Sune skulle försvinna dit upp, så ville jag inte hitta på något annat än att bara tänka på honom. Han jobbade hela tiden och jag ville kunna vara med honom när han körde ut varor.

Mamma som hade jobbat en längre tid på ICA-restaurangernas centralkök borta på Eriksbergsgatan, i personalmatsalen som köksbiträde, Pärlan kallad, hade länge gått och linkat med ett ont knä. Hon vägrade att gå till doktorn, och envisades med att fortsätta att jobba fast värken höll henne vaken på nätterna.

– Andersonskan ska inte få chansen å ta mitt jobb, som hon snikar efter, så det så, utropade hon häftigt när vi föreslog att hon skulle söka hjälp mot värken.

Mamma hade länge varit i fejd med den snälla och beskedliga fröken Andersson, som vanligtvis skötte om disken, men hoppade in och serverade när Mamma var borta. Och, hade hon fått höra av chefen, är minst lika rask som fru Jönsson och sköter uppgiften till full belåtenhet. Av det fick Mamma för sig att hennes jobb var hotat och att hon med näbbar och klor måste vara där och bevaka sin plats. Det gick inte att tala henne till rätta och mena att det var viktigare att hon tänkte på sin hälsa och på oss som var tvungna att stå ut med hennes dåliga humör och ständiga klagan.

Men när hon hade linkat länge nog hade vristen också tagit skada och foten svullnat upp så pass att hon inte fick på sig några skor. Då fick hon motvilligt ge med sig och stanna hemma. Istället kom hon på den strålande idén att jag skulle vikariera för henne, tills hon blev återställd. Hon ordnade det genom att ringa till personalchefen som hon hade fått bra kontakt med, de delade nämligen samma intresse för teater och opera. Jag var inte tillfrågad. Det var självklart för henne att det var lika livsviktigt för mig, att hålla fröken Anderson stången, som hon uttryckte det.

– De kan ja´nte, klagade jag, inte så tidigt.

– Jodå, sa Mamma, du vänjer dej, det e bara i början som de tar emot, snart blir de en vana.

Och det blev som hon hade bestämt. Två veckor innan Sune skulle ge sig iväg började jag att jobba på ICA-restaurangernas centralkök i personalmatsalen. Jag blev snart kallad Lillpärlan. Arbetstiden var från halvsju på morgonen till klockan tre på eftermiddagen. Redan klockan kvart över fem, började Mamma väcka mig, för att jag skulle hinna med vagnen som gick kvart i sex från Hökarängen in till Hötorget där jag fick byta till spårvagn vid Stureplan för att komma till Erikbergsplan. Alla satt och sov i varsina hörnor i vagnen vid den tiden på morgonen. Det var omöjligt att hålla sig vaken. Jag stod upp, vid dörren, för att vakna till varje gång som den öppnades, rädd att somna in så hårt att jag missade hinna av vid Hötorget.

När Sune hade tid och ville träffa mig istället för sina kompisar, så var jag överlycklig och tänkte inte alls på morgondagens tidiga morgnar. Under dagen var jag som i en dimma, och hade svårt att hålla mig vaken. Jag fick bära höga staplar av tungt porslin från disken till matsalen, duka fram och efteråt samla ihop disken och bära tillbaka allt porslinet. Plus allt annat som jag skulle hinna med: Koka ägg till kallskänken, rensa räkor, breda formbrödskivor med ett tunt lager margarin, hundratals och åter hundratals. I kallskänken var det tyskor som jobbade, ingen som talade svenska. De bara pekade och ville att man skulle förstå vad de menade.

Snälla fröken Andersson såg snart att jag hade svårt att klara av allt detta. Hon föreslog att jag skötte disken istället, så tog hon hand om serveringen. Det andra kunde vi dela på, eftersom hon visste hur det skulle göras kunde hon ju visa mig: Blir inte det bra, fröken säg? Jag var tacksam för all hjälp jag kunde få. Bara inte Mamma fick reda på det.

Jag hankade mig fram, dag för dag på jobbet. Roligaste var det att vara i kallskänken. Jag tyckte om att se på hur lätt och skickligt de arbetade, hur naturligt samarbetet gick till. Där stod de bredvid varandra i långa rader utmed rostfria bänkar, med var sin uppgift; rensa räkor, skära upp skinka, tunga och hamburgerkött, som egentligen var hästkött, men det fick man inte säga för det kunde väcka avsmak trodde man. Någon, sorterade lagom stora salladsblad, som skulle ligga underst på var brödskiva. Jag fick sköta den svåra uppgiften att koka äggen. Man la försiktigt i, hundratalet ägg med samma storlek i en stor trådkorg, som sedan sänktes ner i en jättekastrull med kokande vatten, spetsat med ättika, när äggklockan skrällde gällde det att snabbt få upp korgen och flytta över den till ett vattenbad med iskallt vatten, hålla koll på klockan så de inte var där för länge. Sedan skulle äggen skalas och skivas och läggas i rostfria kantiner med lock så att de skulle hålla sig porösa och fräscha tills de hamnade på smörgåsar med ansjovis eller räkor. Fröken Andersson lärde mig hur man snabbt fick av skalet på äggen, man rullade ägget mot det hårda underlaget med ett lagom hårt tryck så att skalet krossades sedan var det lätt att liksom trä av det.

Till köket där kockarna höll till och lagade maten hade vi inte tillträde. Någon gång kunde jag se den vita höga kockmössan vippa förbi ute i kallskänken och märka att kvinnorna stramade upp sig i nästan andlös aktning. I personalmatsalen som fröken Andersson och jag skötte åt inte kockarna. Den var för kvinnorna i kallskänken och chaufförerna som körde ut allt till snabbarerna runtom i stan och de två gubbarna i kökets grovdisk. Kvinnorna satt på den ena sidan i matsalen och männen på den andra sidan. En gång råkade jag sätta mig bland männen då började alla som satt där att för oväsen, de slog med besticken mot tallrikarna eller skrapade med stolarna tills jag reste mig och satte mig på motsvarande sida. Kockarna åt uppe i direktörsvåningen med kontorspersonalen. Där serverades maten vid bord med vita dukar av servitörer. Det visste Mamma för hon hade haft ärende ditupp och sett den vackra matsalen.

Vårt omklädningsrum låg nere i källaren. Man var tvungen att åka hiss, den stora skakiga och smutsiga varuhissen dit ner. En halvskum, lång och kal gång ledde till ett fuktigt och råkallt rum med betongväggar utan dörr. Där hade vi var sitt plåtskåp med hänglås. Varje morgon fick vi hämta en ren vit rock och huvudhätta i tvätteriet som vi vid arbetspassets slut lämnade på samma ställe. Alla som lämnade detta restaurangkök kollades noggrant vid utgångsspärren, ingen kom därifrån utan att visiteras. Allt matspill från köket och kallskänken samlades i stora tunnor som kördes till svingårdar i Stockholms utkanter

Vi hade flera raster, en kafferast på förmiddan och en på eftermiddan, däremellan var det en kort lunchrast. Då satt alla tanter ute, i personalträdgården. Om det var vackert väder och sol stack det i ögonen av alla deras bländvita rockar. Tyskorna satt hopklumpade för sig, de verkade ha så mycket att prata om, de var oftast allvarsamma, men ibland hördes det skratt därifrån. Fröken Andersson ville aldrig ta någon rast, så jag satt för mig själv och rökte och tittade på. När jag sa till Mamma att det var tråkigt, när jag inte förstod vad de pratade om, berättade hon att det var synd om dem. De hade kommit hit för att deras land Tyskland hade blivit alldeles sönderbombat under kriget, mycket låg fortfarande i ruiner. Jag hade sett bilder på det i tidningarna, men kunde ändå inte tänka mig hur det hade varit att vara med om något sådant. Hur hade de stått ut? Var de inte rädda?

– Ja va skulle dom göra? Krig kan man inte göra nåt åt, man får rädda sig bäst man kan och många dog, sa Mamma och suckade.

Det var otäckt att tänka på att de hade varit med om sådana hemskheter, och ändå kunde de skratta.

– Livet går vidare trots allt, var Pappas slutsats.

Efter arbetsdagens slut var jag också slut. Med små krafter tog jag mig hem, sista biten var värst. Jag knäade och manade mig själv: Lite till… å lite till, snart så… Väl innanför dörren släppte jag väskan i golvet och klev ur skorna och vinglade fram till mitt rum. Det brusade i huvudet och jag hade lock för öronen. Glad att ingen brydde sig vek jag ihop mig på sängen, låg så tills jag domnade bort och föll i sömn. Det hände att Mamma väckte mig framåt kvällen. Hon ville att jag skulle berätta vad som hade varit på dan. Det var inte så mycket att berätta tyckte jag.

– Men va nu´ra… försök, manade hon, e´re ingen som frågat efter mej?

– Jo en, en av gubbarna i grovdisken, kom jag på.

– Jaså Kalle, har Kalle frågat efter mej, hon smilade upp sig.

– Jaa, han fjantar omkring å kallar mej Lillpärlan.

– Du ska va snäll me han, han har inte haft de så lätt, menade Mamma.

– Den där äckliga gubben, spottade jag ur mig.

– Så ska´ru inte säga.

Jag hade kunnat tala om vad han hade gjort i hissen, men det ville jag inte. Jag skulle åka ner i källaren och hämta min kofta, när han stod och lurpassade vid hissen. Det skulle ha sett konstigt ut om jag ändrat mig, så jag låtsades som att jag inte sett honom. Han skyndade sig in och ställde sig flinande tätt intill mig. Hissen skakade igång och sänkte sig med små ryck bit för bit neråt.

– Du e fin du Lillpärlan, sa han, med låg inställsam röst, lika fin som mamma din. Få se om du e lika bra på att kyssas du me.

Han trängde sig inpå och tryckte sin mun mot mina läppar. Hissen dunsade till och var nere. Jag sköt undan honom, för att komma förbi, ut därifrån. Han snyftade till och bad med sorgsen röst:

– Snälla, snälla fröken var lite snäll med mej.

Jag darrade i hela kroppen, fumlade med låset till mitt skåp, ryckte till mig koftan och tog mig raskt tillbaka till hissen. Gubben stannade kvar därnere i dunklet.

Jag försökte att låtsas som ingenting. Gubben, Kalle, höll sig på avstånd, men jag kände hans blickar på mig, tyckte att jag såg honom överallt. När jag måste ner i källaren så väntade jag tills det var någon mer som skulle dit. Jag fick svårare och svårare att klara av jobbet. Jag visste att jag måste äta, men det gick inte att få ner det jag tuggade på, jag var tvungen att spotta ut det. Och var skulle jag göra det, toaletten låg nere i källaren. Var morgon lovade jag mig själv: Idag, idag ska jag äta! Det var lättare att dricka, för då behövde jag inte tugga. Kaffegrädde, kunde jag ta några munnar av, när jag dukade av efter kaffet. Visserligen mådde jag illa efteråt, magen liksom vände sig och jag var nära att spy, men det gick över efter ett tag. När jag såg de bleka, runda potatisarna i öar av brun sås på tallriken, flimrade det för ögonen. Och jag blev som bedövad i hela ansiktet och det kändes som om tungan svällde upp och fyllde hela munnen. Nöp jag mig i låret, det hårdaste jag kunde, så kunde bedövningen försvinna. Måltiden, att sitta där med alla de andra, var en utdragen pina.

Hemma hos Sune, i Solna, var det lättare. Där kunde jag längta till att det snart var middag. Och tant Margit hade alltid något hembakat att bjuda på till kaffet. Det fanns liksom inget annat som hände där, än måltiderna och kaffestunden på kvällen framför televisionen. Där var det tyst och tråkigt på ett vilsamt vis. Farbror Edvin prenumererade på Det Bästa. I dessa lagom behändiga tidskrifter kunde jag få veta en hel del om världen, som jag hade ingen aning om. Vissa artiklar var så uppseendeväckande att jag måste läsa om dem flera gånger för att fatta att det var verkligheten som de handlade om. En som jag minns särskilt handlade om ingrepp i hjärnan. Hjärnan, innan dess visste inte jag om att vi har en hjärna, utan bara att vi hade ett huvud. Inte vad vi hade inuti huvudet. Nu fick jag veta att man kunde peta i hjärnan och få vissa delar av kroppen att röra på sig, utan att man själv ville det. Och att patienten kunde vara vaken och själv se vad som hände under ingreppet, för eftersom man inte har någon känsel i hjärnan, så behövde man inte sövas. Detta fick jag läsa många gånger för att begripa och föreställa mig. Jag läste också om att man kunde ta bort bitar av hjärnan, där minnen som försvårade livet fanns. Alla misstag och risker med sådana operationer kunde de också tala om och beskriva. Det var lika rafflande att läsa om sådant, som att se skräckmästaren Alfred Hitchcocks rysare.

Men nu var det inte långt kvar tills Sune skulle iväg upp till Luleå och bli borta länge. Det var vår sista helg tillsammans och jag var hängig och bedrövad. Sune ville som vanligt vara med kompisarna och hinna en sista sväng ut till Valla på söndan. Jag ville inte att han skulle se hur ledsen jag var, det skulle bara irritera honom, tänkte jag. Om jag ändå fick vara hemma hos honom, så gjorde det ingenting om han gjorde vad han ville. Jag ville i alla fall helst ligga och slöa och drömma mig bort. Nere i villan fanns blomsterrummet, det största och finaste rummet i hela huset, som bara var till för växternas skull. Dagsljuset strilade in genom de många små spröjsade rutorna i burspråket. Rummet var fyllt av växter, blommande och doftande. Sällsynta kaktusar och orkidéer som tant hade fått i blomning. Jag hade aldrig sett en sådan blomsterprakt någon annanstans. Allt var vackert och omsorgsfullt arrangerat på bord och piedestaler, på fönsterbrädor och klängande utefter väggarna. Detta bröt tvärt av från den annars så intetsägande, tråkiga inredningen i bruna, dämpade färger, utan varje prydnad eller krusidull. Mitt i detta rum stod en soffa. Den var hård och klädd i ett strävt, stickigt grönmönstrat möbeltyg. Hit smög jag mig när tant Margit och jag var ensamma. Här kunde jag ligga på soffan och fantisera i timmar, dövad och vaggad av den starka blomdoften, låta blicken vandra över alla former och skuggor i rummet.

I badrummet fick jag vara så länge jag ville, utan att någon bultade på dörren och skrek att jag måste skynda mig, att det var kö och så vidare. Jag stod framför spegeln och kråmade mig, tuperade och sprejade håret och målade mig det värsta jag kunde. Sedan lekte jag att jag var olika personer, som antingen gullade med varandra eller bråkade om något som de hade delade meningar om. Jag kunde bli så uppfylld av leken att jag helt glömde mig, och då kunde det ta ett tag innan jag fått igen mig och visste var jag var. När jag var klar så torkade jag bort det värsta av sminket och nöjde mig med att så här kunde jag visa mig.

På måndagen orkade jag inte gå till jobbet. Vi hade vinkat av Sune på Centralstationen, farbror Edvin, tant Margit och jag, på söndagskvällen. Det var fullt på perrongen av killar som skulle rycka in. Man hade satt in särskilda vagnar för rekryterna. För att hålla dem separerade från andra passagerare, då det brukade gå vilt till. En del var på pickalurven, de gapade och stimmade värst av alla. Andra som hade sina föräldrar med sig var mer korrekta och uppsträckta, men jag såg att de sneglade på dem som utmärkte sig mest. Jag hade velat ta farväl på ett sådant där filmiskt sätt: Gråta i hans famn och bli tröstad av hans försäkringar om att jag var den enda, att jag betydde mest för honom i hela världen. Men jag stod handfallet och glodde, utan att komma på ett enda ord att säga. Sune trampade och vred sig, ivrig att komma iväg. Han såg ut att vilja bli av med oss. Jag kände mig överbliven. Och när farbror Edvin bestämde att det var dags att släppa iväg grabben, så tog han sin väska och skyndade bortåt perrongen med fart, utan att vända sig om.

Vad skulle jag nu göra? Åka hem ville jag inte. Tänk om farbror Edvin kunde fråga om jag ville bli med dem hem till Solna istället. De gick med raska och bestämda steg mot den stora vänthallen, jag traskade bakefter, moloken med sänkt blick. Inne i den stora hallen kände jag mig bortkommen och vilsen bland alla dessa människor som verkade veta precis vart de var på väg och varför de var där. Minnena av att bli bortskickad varje sommar till främmande människor och platser satt som klistrade innanför ögonlocken. Det var här på Centralen, som Mamma nervös och stirrig hade lämnat av mig till andra vuxna som skulle se till att jag hamnade på rätt tåg och sedan se till att jag kom fram till avsedd adress. Själv hade jag ingen aning om vart jag skulle eller vem som skulle ha hand om mig. Jag förstod inte heller varför jag skulle skickas bort, varför jag inte fick vara hemma med Mamma jag också: Varför får Bengt vara hemma, gnällde jag, när jag måste resa bort. Men bråka inte om det nu. Du vet! Så sa hon alltid när hon inte visste vad hon skulle svara. Och då slutade jag att fråga för jag tyckte inte om att se henne osäker.

Men nu stod jag där i folkvimlet. Det var väl meningen att jag skulle säga adjö, ta i hand och uppföra mig. Men det gick inte, jag kunde inte för alla ljud och allt folk. Det gick runt i huvudet. Jag måste komma därifrån, ut… på gatan… få luft… andas. Efteråt när jag stod därute och det hade slutat snurra, var det för sent. Nu var det inget annat att göra än att åka hem till Hökarängen.

Så på måndag, dagen efter, när Mamma väckte mig klockan kvart över fem, sa jag att jag inte orkade gå upp, att jag kände mig sjuk.

– Är du sjuk? Men hur blir det då med ICA, undrade hon.

Jag såg att hon tvivlade på vad jag sa.

– Ja jag e sjuk, hör du inte vad jag säger.

– Men gör ett försök nu, du piggnar till när du kommit på benen, försökte hon.

– Nä, nu får du ge´re, hör du inte, jag går inte dit,!

– Jaha, så de låter så nu… hm… om du e på det humöret så, hon gav upp och lät mig vara ifred.

Jag var sjuk, hade ont i halsen och svårt att svälja. Det gjorde inget, det fanns ändå inte någon mening med att vara uppe, så jag kunde lika gärna ligga i sängen och ha tråkigt. Direkt började jag att vänta på brev. Sune hade flera gånger sagt: Du skriver väl? Men jag hade ju inte någon adress, det skulle han skicka så snart han hade installerat sig däruppe. Pappa tyckte det var roligt att retas, han såg hur olycklig jag blev när han sa: Du ska se att han snart glömmer dej, nu när han fått annat att tänka på. Jag var rädd att han skulle få rätt, men det visade jag inte för honom. Febern steg och jag orkade ingenting. Jag fick ligga i soffan inne i vardagsrummet och vara under uppsikt, som Mamma sa. Med feber så flyter tiden samman i ett enda nu, allt är som i ett töcken, vaka och sömn går liksom upp i varandra.

Efter en tid kom Mamma och la ett kuvert på min mage och sa: Se här, nu blir du väl frisk. Jag såg en spretig handstil med mitt namn fröken Ingrid Jönsson och kände igen att det var från Sune. Hade jag inte varit så sjuk hade jag kunnat bli överlycklig, men nu lät jag brevet ligga oöppnat, till sedan. Bengt som var nyfiken på vad det stod i brevet ville gärna läsa upp det för mig: Får jag? Han klippte med sina långa ögonfransar och kråmade sig. Helst hade jag velat hålla det hemligt, mitt första kärleksbrev, ja det första brevet jag fått överhuvudtaget. Om man borträknade de brevkort som Mamma brukade skicka till mitt sommarhem. Men de var sällan roliga att få, de handlade mest om hur svårt allt var hemma och hur mycket hon längtade efter mig. Något som jag inte trodde på.

Brevet började ”Hej Sötnos”, Bengt och jag flabbade, det lät larvigt och mesigt tyckte vi. ”Vi kom fram i morse, efter ett väldigt stå hej hela natten” Han var lättad över att ha blivit ”tilldelad Motorproton och slipper Rida häst”. På flera ställen skrev han ”du är väl inte ute med andra killar”. Han är svartis va!, Bengt himlade med ögonen, det tyckte han var kul. ”Du måste skriva meddetsamma du får brevet, Lova det!! till 233 Holmqvist K4 Luleå 4 Skvadronen Motorpronton. Från din endast din Sune.” Det stod Vänd nere i hörnet. På baksidan stod det JAG ÄLSKAR DEJ med stora bokstäver.

När det hade gått en vecka tyckte Mamma att jag kunde flytta in till min säng. Det blev ju ingen bättring. Jag fick stödja mig på henne, benen vek sig under mig och jag kom precis fram till sängen då jag föll ihop totalt kraftlös. Jag ville skriva svar till Sune, men jag var så svag att jag inte kunde lyfta på huvudet utan att det svartnade för ögonen. Jag fick skriva några ord i taget med armarna upplyfta och hålla pappret i luften och lägga ifrån mig det emellanåt. Bengt hade lovat att gå till Posten och sända iväg det, när jag var klar.

Det var som om jag sjönk ner i en mörk brunn, varifrån mina svaga rop på hjälp inte kunde höras. Ute i köket var det skrål och tjo, Pappa hade fått ordentligt med pengar och det var fest, som kunde vara i flera dar. Jag förstod att jag skulle dö och att jag hade mig själv att skylla, att var mitt eget fel. Jag hade lyckats få ner några rader i brevet till Sune, där han fick veta hur sjuk jag var, men vad kunde han göra åt det. Ingen kunde göra något.

Långt bortifrån hörde jag Pappas röst.

– Så här kan vi inte ha det. Hur länge har hon legat så här? Har du tagit tempen på jäntan? frågade han.

– Men bry dej inte! Låt henne vila, hon e snart på benen igen.

– Nä, inge mera snack, nu skaffar du hit en febertermometer och det med en gång, befallde han.

Sedan blev det fart. Pappa skällde på Mamma, som förskräckt kröp ihop bakom hans rygg. Han stod stor och upprörd vid sängkanten och stirrade ner på mig med skrämd blick.

– Ring omedelbart till Jourhavande! Flickan har över fyrtio grader, fan vet hur länge hon legat så, sa han sammanbitet.

Doktorn kom och hon kände igen mig. Direkt hon såg mig sa hon till om en ambulans, för omedelbar transport till Epidemin i Roslagstull: Flickan har difteri och måste genast isoleras. Hon tog mig i hand och bad mig att krama hennes hand så hårt jag kunde. Jag kunde inte röra mig alls. Nu är det bråttom, sa hon strängt och föste undan både Mamma och Pappa ut ur rummet och stängde dörren. Hon gick oroligt fram och tillbaka över golvet. Snart hörde jag sirenerna utanför fönstret och in kom man med en bår. Det som jag mest av allt hade varit rädd för, att bäras ut på bår inför allas åsyn, slapp jag vara med om för jag var inte längre vid medvetande.

Barbro kom snubblande ut ur bilen, med skorna i hand. Hon vände sig bort när hon knäppte knapparna i blusen och krånglade sig i koftan, sedan strök hon med händerna över kjolen i ett försök att räta ut skrynklorna och rättade till nylonstrumporna, innan hon klev i skorna. Efter henne kom Smockey ut, sträckte på sig och knäppte byxorna. Han såg ut över sjön. Så ropade han till Sune:

– Öh, ska vi komma iväg då!

Sune skyndade sig upp till bilen. Jag följde honom med ögonen, skulle han inte säga något till mig. Barbro stod en bit ifrån och bara glodde. Sune satte sig vid ratten, startade motorn, backade och svängde runt. Smockey hojtade:

– Ska ni me, så sätt fart.

Han svängde med armen för att få fart på oss. Barbro rörde sig inte ur fläcken. Jag sprang fram och drog henne med till bilen.

– Sätt er där bak, anvisade Smockey. Själv satte han sig där fram, bredvid Sune.

Sune svängde ut och körde iväg.

– Kör mej till Råsta, sa Smockey kort.

När vi kom dit klev han ur och drämde igen dörren.

– Ja, va gör vi nu’ra, undrade Sune.

– Jag vet inte, svarade jag. Barbro sa ingenting.

Han körde till Odenplan, släppte av oss där, utan att säga något om när vi

skulle ses nästa gång.

– Låg du me han, frågade jag Barbro. Hur kunde’ru, me han, fortsatte jag fråga när hon inget svarade.

– Sluta, jag vill inte prata om’et, sa hon till sist.

– Gjorde’re ont, ville jag veta.

– Inte så värst, sa hon och nu sken hon upp.

Det fick min avundsjuka att blossa. Nu var hon före mig på det där också. Bara för att jag var så mjäkig

Det var sommar och jag skulle ha min första semester: Tre veckors ledighet med lön. Sune åkte till Örnsköldsvik för att spela minigolf. Själv skulle jag tälta på Gålö, med Berit och hennes föräldrar, i en vecka. Pappa hade fått murningsjobb på Steninge Slott och var hemifrån i veckorna, men kom hem över helgerna. Det skulle bli ordentligt med betalt, sa han och lovade att det nu skulle bli andra bullar av. Han var så lycklig och berättade hur fint det var där. Han och hantlangaren bodde i litet hus nere vid Mälarens strand.

Jag hade ett eget tält, som Mamma hade fått låna på sitt jobb. Det var ensamt. Ett spritkök hade hon också ordnat, som det var mening att jag skulle laga maten på. Det fanns en liten affär för enklare inköp. Jag vågade aldrig tända det där spritköket, utan åt konserverna kalla. En bit ifrån var Berits föräldrars plats. De hade varit där varje sommar hur länge som helst och alltid på samma plats. Deras tält var stort, med uteplats. Där fanns det bord och stolar, en bänk med gasolkök och diskbalja. Vatten hämtade de i dunkar borta vid tvättstället. Jag sov på luftmadrass med filt och kudde. Inne hos Berit hade de sovsäckar och tältsängar. På kvällen när Berit gått till sitt, var jag rädd och längtade efter Mamma. Jag hade en ficklampa som jag höll tänd under filten tills jag somnade, men vid minsta ljud vaknade jag. Nätterna var långa och kalla.

Jag hittade på att jag skulle rista in Sunes namn, på min vänstra arm. Med en säkerhetsnål fick jag hål på skinnet. Jag karvade och karvade tills det blödde ordentligt, sedan gned jag in cigarrettaska i såret. Jag tänkte att det skulle fungera som tatuering. På kvällen när jag blev ensam i mitt tält, så fortsatte jag med karvandet. Under dagen hade det bildats en tunn skorpa över såret. Och jag kunde se att det fungerade. Aldrig skulle jag nu kunna glömma honom, tänkte jag. När han kom hem skulle vi vara tillsammans och aldrig mer vara ifrån varandra, hade han lovat när vi skildes. Jag skrev skuggbrev till honom, där jag skrev allt som jag skulle vilja säga till honom. Brev som jag gömde i dagboken. En dag skulle jag låta honom få veta vad jag tänker och känner.

När veckan var slut och jag fick åka hem igen, var jag mest nyfiken på om Sune hade skickat kort, som han hade lovat att göra. Det hade han fick jag höra av lillebror Bengt.

– Va e kortet da? skrek jag ivrigt.

– Det har Pappa tagit. Han e jättearg på dej, sa Bengt glatt.

Jag frågade Mamma om hon visste var kortet var.

– Nej, Pappa har tagit hand om det. Du får fråga honom, när han kommer hem på fredag.

– Men det e ju mitt, till mej, han har ingen rätt å ta det, sa jag med gråten i halsen.

– Ja nu är det så i alla fall. Du vet vad han tycker om att du dras med pojkar.

– Jag dras inte med pojkar, som ni tror, svarade jag trumpet.

Jag satte igång att leta efter kortet. Överallt där han brukade ha sina papper; i skåpet inne i vardagsrummet, i den lilla förbandslådan högst upp i ett av köksskåpen, där den vassa rakkniven låg undangömd och några av Mammas bästa smycken, i sekretären i hallen.

– Var far du efter, frågade Mamma. Reta inte upp honom mer nu, han är tillräckligt upprörd ändå. Lugna ner dej tills han kommer hem.

Hur skulle jag kunna förklara för dem att mitt liv hängde på detta kort, att jag måste få veta vad Sune hade skrivit och det nu meddetsamma.

På fredan kom Pappa hem, glad i hatten och med bagen full av flaskor. Jag var sprickfärdig av otålighet och kunde inte vänta med min fråga: Var är kortet? Ge mig kortet innan jag går åt.

– Vicke kort? Va dillar hon om? Här kommer man hem å e gla efter en veckas hårt arbete, å va får man se: sura miner. Va e’re me dej, kan du inte va gla nångång.? Fanny, va e’re me jäntan?

– Hon frågar efter kortet, hör du väl.

– Jaså e’re de hon menar. Sune, vem e han? Va har jag sagt, kom inte hemdragandes me en unge, så mycket du vet de. För då åker du ut, de e ett som e säkert.

– Lyssna inte på vad han säger. Han menar inte ett ord med det ändå. Ge jäntan kortet nu så det blir lugnt här.

Under plåtskrinet på skänken i köket hade han stuckit in det. Jag rusade in på toaletten och låste dörren. Det var ett vykort med en bild av Torget och Stora Hotellet i Örnsköldsvik. På andra sidan stod det: ”Skickar Här en Hälsning från Din Sune”. Och Din var understruket med sex streck. Det var det finaste jag någonsin fått.

Jag ringde varje dag och frågade om Sune hade kommit hem från Örnsköldsvik. Han skulle vara borta över midsommarhelgen. Men tiden gick och han kom inte. Jag frågade om han hade hört av sig, men de hade inte hört ifrån honom. Vad hade hänt, en olycka eller hade han bara stannat kvar däruppe i Norrland och inte tänkt komma tillbaka. Jag hade hört berättas om en karl som gått ut för att köpa tidningen och inte återvänt, någonsin.

– Men va hade hänt da, undrade jag misstroget när Pappa berättade det.

– Ja, han hade väl lessnat å dra lasset. Det kan man väl tänka sej, svarade han som om han själv hade upplevt det.

– Kan man göra så, frågade jag och tittade på Mamma. Fick man aldrig veta vad som hade hänt sen?

Mamma svarade ingenting.

Sune kom en vecka senare. Han var utsvulten och helt uttröttad. När jag träffade honom berättade han att han hade fått gå tillbaka hem från Örnsköldsvik. Efter att ha spelat bort sina pengar på poker, tänkte han lifta hem. Men det var ingen som stannade. Man såg på honom med misstänksamhet där han gick utmed vägen. Han sov i skogen och såg snart både smutsig och trasig ut. Två gånger hade han blivit upplockad efter vägen av polisen och körd till stationen där de hade utfrågat honom. De hade velat ta in honom för lösdriveri, men efter att han hade berättat sin historia och med körkortet visat vem han var hade de släppt honom. Han var mager och ömklig, med stora munsår. Han visade mig skorna med stora hål. Jag tyckte förfärligt synd om honom och var mer kär än någonsin.

Sista semesterveckan var jag mest i Solna med Sune. Vi var hemma på dagarna och spelade grammofon och låg och kramades. Farbror Edvin var inte hemma, så vi kunde vara helt ogenerade. Tant Margit lät oss vara ifred.

Sune berättade att de hade bott utanför Tranås innan de flyttat till Solna. Farbror Edvin hade tagit över sin fars sågverk och köpt en hel del skog av bönderna i trakten. Så hade han träffat tant Margit, som bara var en ung bondjänta när hon blivit med barn. Det var en skam för hennes familj som menade att han måste gifta sig med flickan och ta hand om barnet. Så blev det. Den unga Margit var nära att dö när barnet föddes. Hon hamnade i koma och man upptäckte att hon var sjuk i sockersjukan. Hon var efter det så uppskrämd att hon ingen nära kontakt tålde med någon. Och hon kunde heller inte ta sig an det lilla nyfödda barnet. Det gjorde istället fastrarna efter bästa förmåga, inga av dem hade några egna barn.

Sune var ofta på sågverket när han var barn och tittade på när den stora sågklingan plöjde genom trädstammen och sprutade spån i en kvast. Han tyckte det var skoj att hålla handen med vanten uppepå det stora hjulet, på klingans tandade kant och känna hur det hoppade. Och plösligt en dag hakade vanten i och fastnade och drogs in… Där slutade han att berätta. Han mindes inte mer. De hade berättat för honom vilken uppståndelse det hade blivit när de hade hört honom skrika. De hade inte vågat ta av honom vanten, som var fylld med blod, befarade det värsta, och for med ilfart in till lasarettet. Så hade han blivit av med långfingret på höger hand. Han var ledsen för det.

Så småningom flyttade de upp till Solna i villan på Sjövägen. Och Farbror Edvin startade sågverk i Stäket, dit man fraktade timret som avverkades därnere. Tant Margit var bara intresserad av en sak: Jesus. Varje söndag klädde hon sig fin och for in till stan och Filadelfiakyrkan för att lyssna på Lewi Pethrus. I köket hade hon en IBRA-radio, som hon betalade pengar för varje månad till Pingstkyrkan. Man kunde ofta höra hans upphetsade röst utifrån köket och hennes utropade böner och underliga tal.

När vi var helt för oss själva en dag blev det så att vi skulle ligga med varandra. Sune hade inte varit så angelägen efter första försöket i bilen ute på Djurgården då vi var nybekanta. Nu blev det så i alla fall. Det var inte så märkvärdigt, tyckte jag.

Jag var tillbaka på jobbet igen. Sune sökte jobb som chaufför hos Hemköp ute i Älvsjö. Han fick jobbet. Nu kunde han köpa sig ett par nya skor. Vi firade det med att gå och ta en öl, på min lunch. I en stor skåpbil, en röd Ford, skulle han köra hem varor som kunden hade ringt och beställt. De var packade i speciella hemköpslådor av trä, som var fiffigt hopfällbara. Han hade en körlista, med adresser till kunder, som han skulle leverera till. Med bilen fullt med lådor staplade i en ordning som precis stämde med körlistan körde han ut ett förmiddagslass och ett lass på eftermiddagen. Han kom snart på att lägga upp det så att han fick en körning till norra förorten på eftermiddagen, på så vis slapp han att åka tillbaka med bilen till Älvsjö, utan fick ta den hem efteråt. Nu kunde han göra sig av med sin gamla Citroën, med sina utslitna bromsar. Farbror Edvin klagade på att den stod och skräpade, och tog plats i garaget:

– Laga den så du kan köra den, eller så kör den till skroten, där kan den inte stå å ta plats.

Sune kunde inte tänka sig att vara utan bil. Han hade aldrig åkt tunnelbana, sa han stolt. Inte gick han långa stycken heller om han kunde slippa.

En dag hade polisen kört upp framför huset, ringt på och frågat efter honom.

– Varför då, undrade jag när han berättade hur pinsamt det hade varit.

– Som tur var så var inte farsan hemma, det var morsan som öppna.

– Va ha’ru gjort da, frågade jag.

– De e nån knäpp brud som har satt dit mej för drypan. Jag tänker inte gå till sjukan, sa han med eftertryck.

Jag förstod inte alls vad han dillade om. Barbro kanske vet, tänkte jag, ville inte visa mig dum och fråga Sune. Men det oroade mig att man kunde bli hämtad av polisen, för att köras till sjukan. När jag träffade Barbro kom jag mig inte för med att fråga. Jag kom inte ihåg vad Sune hade sagt, och snart hade jag glömt händelsen. Vi träffades varje vecka, ofta gick vi på bio i stan bara han och jag. Och på lördan åkte jag till Solna efter jobbet. Vi var inne på kvällen och tittade på teve, Kvitt eller dubbelt med Nils Erik Baehrendtz, tillsammans med farbror Edvin. Det var en högtidsstund. Tant Margit tittade inte på teve, det var ett djävulens påfund, menade hon och stängde in sig i köket efter att hon ställt in kaffebrickan med hembakat till oss. Det blev senare och senare när jag skulle åka hem. Jag lämnade Sune ibland sovande, och gick huttrande till Råsundavägen för att ta nattspårvagnen till Odenplan. På tåget, ibland det sista för natten, föll jag i sömn stup i ett fast jag ansträngde mig att hålla mig vaken, rädd att missa Hökarängens hållplats och hamna i Farsta. Det hade hänt att jag fått gå hem därifrån mitt i natten.

När Pappa hade jobb och inte satt och bevakade mig dagarna i ända, hände det att jag firade från jobbet. Istället var jag med Sune och hjälpte honom att köra ut varor. Jag höll reda på körlistorna, prickade av dem som var klara och talade om vilken som stod i tur. Sedan höll jag upp porten för Sune, så det gick snabbare för honom. Jag lyssnade på bilradion medan jag satt och väntade. Tio kronor fick jag i betalning för varje dag jag var med. Det köpte jag snarr för som jag smaskade på när jag blev hungrig. Vi åt lunch på stamkaféet i Älvsjö, Sune bjöd. När vi kom in där, visslade jobbarkompisarna och skrapade högljutt med stolarna och hojtade retsamt till Sune: Ha’ru tjacket me’re ida´. Det tog han med ro, såg ut ett bord alldeles för oss själva. Jag beställde alltid fläskkotlett med stekt potatis. Vi serverades vid bordet. Sune drack pilsner till maten. Alltid läste han Sporten, om det fanns någon tidning där. De som ägde kaféet kände snart igen oss och hälsade med ett vänligt leende när vi kom.

Det var höst. Sune blev sjuk med mycket hög feber. Han berättade att han hade ont ”därnere” och att han nästan inte kunde pinka, för att det gjorde så ont. Nu ville han att jag skulle vara därhemma med honom på dagarna. Tant Margit trodde att Gud hade all makt över oss och att vi helt måste lita till Honom. Därför menade hon att det var en gruvlig synd, att söka hjälp på annat håll. Vi hade haft livliga diskussioner om detta vid middagarna. Jag tyckte att hon var svår att förstå sig på. På vilket vis ingrep Gud då? Hur kunde Han veta vad det var för fel på mig till exempel? Men hon gav aldrig några svar på mina frågor. Farbror Edvin ville aldrig säga vad han tyckte i saken. Jag ville att han skulle tala om hur det var, så att tant Margit skulle ändra sig. Sune var nu orolig för att han skulle ligga och dö där hemma. Han ville att jag skulle lova på hedersord, att se till att han kom till sjukhus om han blev sämre. Jag frågade Mamma till råds:

– Om han e så sjuk som du säger…

– Ja de e han.

– Då får de väl ringa efter Jourhavande.

– Men tant Margit tror inte på doktorn, hon säger att det är Gud som ska bota Sune.

– Jaså, jaha, ja då vet jag inte.

Farbror Edvin kallade på jourhavande doktor när Sune inte blev bättre. Tant Margit stängde in sig i köket och bad högljudda böner som hördes lång väg. Sune fick penicillin. Han teg om att han hade ont ”därnere”, ville inte att farbror Edvin skulle få veta det.

Det blev svårare och svårare att gå till jobbet. Jag kände på mig att de var missbelåtna med mig. Men vad skulle jag göra? Pappa väntade sig att jag skulle betala för hyra och mat som det var sagt, det kunde inget ändra på det visste jag. Och nu började jag också oroa mig för att jag var på smällen. Det vågade jag inte tala om för någon. Jag ville inte säga något till Sune, för jag var så rädd att han skulle göra slut med mig om han fick reda på det. Berit hade också kille nu. Vågade jag prata med henne tro, om hur man blev med barn? Jag visste inte säkert hur det gick till. Jag drog på det, väntade och väntade, nästan sjuk av oro. Till slut frågade jag min kusin Mocka, som hade fått barn när hon var sexton år. Hon berättade vad man kunde göra om man inte ville ha ungen, man skulle sticka in en strumpsticka och sticka hål, så att allt rann ut. Eller hoppa rep så mycket man orkade till det började blöda, då var det borta.

– Gjorde du det, frågade jag förskräckt.

– Nä, som du ser, sa hon glatt

– Va sa moster Berta när du talade om det, blev hon arg?

– Nä, du vet väl hur hon är.

Ja, det visste jag. Hon tyckte ingenting var fel eller konstigt, utan att allt ordnade sig på något sätt. Så vågade inte Mamma tycka.

Jag började med att hoppa rep, det andra var för otäckt, det måste göra hur ont som helst. Jag hoppade jämfota, hundra bubbelvarv. Då stack det som tusen nålar i armarna och jag såg stjärnor för ögonen. Så vilade jag mig, och hoppade hundra dubbelvarv till. Mamma undrade vad det skulle vara bra för, att ta ut sig på detta sätt. Jag sa att jag övade för en tävling vi tjejer hade. Dagen efter hade jag träningsvärk i hela kroppen, men jag fortsatte att hoppa ändå. Nu skulle det kanske ta bättre, tänkte jag. Men det hände ingenting. Jag fick ge upp. En vecka senare visste jag att jag inte var på smällen. Då hade jag så ont i magen att jag fick gå dubbelvikt. Jag låg på mitt rum och vred mig av plågor, fick bita mig i läppen för att inte skrika högt. Det kunde vara blindtarmen, tänkte jag och fasade för att jag då måste åka till sjukhuset. Min storebror Åke hade haft blindtarmsinflammation och blivit körd i ambulans till sjukhuset, där han hade blivit sövd med etermask. Det var det värsta han hade varit med om, berättade han. Jag ville hellre dö, än vara med om något sådant.

Länge låg jag till sängs med ont i magen. Sune ringde och frågade hur det var. Han längtade efter att jag skulle bli frisk snart, så vi kunde träffas. Jag frågade Mamma om inte han skulle kunna få komma hem och hälsa på mig. Pappa anade nog att jag träffade Sune, men han sa inget. Mamma visste att jag brukade vara hemma hos honom i Solna på lördagarna. Att jag åkte dit istället för till jobbet också på vardagarna, det visste hon inte. Men hon tyckte att det nog kunde dröja ännu en tid innan Sune visade sig här hemma.

– De e så typiskt! Jag får aldri nåt, som jag vill, gnällde jag.

– Å jo vars, så illa är det väl inte, Mamma höll inte med.

Det var november och jag var sjukskriven igen. Jag var tröttare än vanligt, nu åter med dåliga blodvärden och doktorn var bekymrad för att jag tappade vikten så, som hon sa på sitt bakvända sätt. Mamma anmärkte igen på att doktorn hade så mycket att säga om min vikt: Vad har hon med det att göra.

– Säg de till’na, förslog jag.

– Äsch, inte e det nån idé, fastslog Mamma.

I december var jag tillbaka på jobbet. Jag hade bestämt mig för att sköta det bättre nu. Gun, som nu var butikselev, skvallrade gärna om vad man sa om mig: Herr Johansson hade klagat på mig hos chefen, att jag inte gjorde så mycket nytta, som man hade rätt att vänta sig av en passflicka. Istället hade han blivit tvungen att sända iväg Gun på sådana ärenden. Det tyckte jag var lagom åt’na.

Jag tyckte inte om att äta, utan sköt upp det så länge jag kunde. När jag kände mig konstig och svag i benen tog jag några bloss på cigarretten. Det hade jag hört skulle hålla hungern borta. Mitt ideal var att se ut som en kille, platt, utan bröst och höfter. Eftersom jag hade kortklippt, krullpermanentat hår, så var det lätt att ta mig för en kille. Jag blev visserligen retad för detta och kallades för benget eller plankan och en massa annat, men det gjorde mig inget, bara det blev som jag själv ville. Mamma tjatade på mig att jag skulle ta på mig kjol eller ännu hellre klänning, och se ut som en riktig flicka, inte gå och dra i byxor. Men jag kände mig alltid så fånig och tillgjord när jag hade klänning på mig. Då skulle man sitta på ett visst sätt och gå ordentligt och inte hoppa omkring som en groda. Och det passade sig absolut inte att tala högt eller fort, att svära eller vissla, utan man skulle prata lite, om alls, och mer lyssna än framhäva sig själv. Allt detta undervisade Mammas bästa väninna Märta mig, som visste hur man skulle föra sig, om man ville göra gott intryck på andra.

Hemma var det vad Pappa tyckte om, som kom på bordet. Marianne som bodde dörr i dörr med oss, hade ingen pappa, och hon fick välja precis vad hon ville ha att äta. Hennes mamma gjorde allt som Marianne bad om. Jag kom på en urbra idé: När det var något som jag inte gillade hemma, skulle Marianne be sin mamma att laga något som jag tyckte om, sedan kunde vi byta mattallrikar. Mamma tyckte inte att det var en bra idé. Pappa skulle nog ta illa upp om jag bytte bort det han tyckte om.

– Det förstår du väl, tyckte hon

– Nä, de gör ja’nte. Varför ska han bestämma allt för, gnällde jag.

– Du vet vad som händer, när du trilskas. Han blir på dåligt humör och så får vi andra lida för det. Så tänk dig noga för, varnade hon.

Jag tänkte inte göra som hon sa. Aldrig ska han få mig till att bli som Mamma, som fjäskade och dummade sig. Hon vågade aldrig säga ifrån till honom, på skarpen.

Barbro var på smällen och nu syntes det. Jag frågade henne vem det var, som gjort henne med en unge, men det ville hon inte tala om. Hade hon kille, utan att berätta det för mig? Efter en tid så ville hon ändå säga det. Hon hade bara varit med en och det bara en enda gång: Och det var Smockey.

– E’re han som e farsa, jag kunde inte tro mina öron.

– Ja, å nu måste jag prata med han, har mor sagt.

– Ville ru’de, undrade jag. Me han?

– Nä, det ville jag inte. Det bara blev så, den gången. Nu måste han ta det på sej och betala för ungen, säger mor.

Barbro ville att jag skulle be Sune ordna så att hon fick träffa Smockey. Jag berättade som det var för Sune.

– Hur kan man veta att de e han som e farsa da, undrade han och såg skeptisk ut.

– Ja men, de vet väl Barbro. Vad tror du?

– Det kan man aldrig vara helt säker på, sa han och lät uppriktigt allvarlig.

Jag blev orolig. Kunde det vara så, att man inte blev trodd? Hur skulle man göra då, för att bevisa att man talade sanning? Samtidigt som jag visste hur lätt det var att ljuga eller inget låtsas om, när det behövdes.

Smockey slog ifrån sig, han hade inget med hennes unga att göra, framförde Sune. Jag ville nästan inte berätta för Barbro vad Sune hade sagt. Hur skulle det nu bli?

– Vad ska jag göra? Mor är arg, säger det är mitt fel, klagade hon.

När Barbro berättat för mor vad Smockey sagt, så hotade hon med polisen: För han måste erkänna faderskapet. Jag tänkte på Mocka, min kusin. Till hennes unge fanns det ingen farsa. Och det gick ändå. Men det var ingen tröst för Barbro, hennes mor var inte alls som min moster Berta. Mor var sträng och kunde inte tänka sig att gå med skammen för en oäkting.

När Smockey fått höra att han skulle bli anmäld för polisen, gav han med sig och det bestämdes att han och Barbro skulle träffas; utan att mor var med. Det var hans villkor. Han tänkte i alla fall inget betala för ungen. Men han skrev på och erkände faderskapet. Och Barbro visste inte hur det skulle gå till att tvinga honom att betala, utan nöjde sig med det han ville. Till våren skulle hon få sin unge. Och då hade hon fyllt arton år. Hon hade ju redan hand om familjen, sin mor och sina fyra syskon. Nu skulle det bli en till, en liten. Tänk att få en alldeles egen liten bebis att sköta om.

En dag i januari, det var en lördag vinkade fru Lundqvist till sig mig. Hon viskade:

– Det finns några bullar i mitt skåp, däruppe i personalrummet, om fröken Jönsson vill ha. Smyg sig upp och ät upp dem, föreslog hon.

Jag hade inte ätit något på hela dagen som vanligt, knixade och tackade, sprang genast uppför trappan. Väl uppe hörde jag Herr Olins röst nerifrån.

– Är fröken Jönsson där?

Jag låste in mig på toaletten och låtsades att jag inte hörde honom. Han ropade fler gånger. Jag stannar här tills han har gått, så smyger jag mig ner sedan, tänkte jag. Jag väntade ett bra tag, vågade inte hämta bullarna, utan låtsades att jag bara hade varit på toan. Så gick jag ner. Herr Olin stod och väntade på mig i verkstan tillsammans med Herr Johansson. Och jag såg Gun skymta i bakgrunden.

– Har fröken Jönsson inte haft sin rast redan idag, frågade Herr Olin allvarligt.

– Jo, svarade jag dämpat och såg i golvet.

– Det har varit många klagomål på Ingrid. Och nu har jag bestämt att hon stannar till den sista i månaden och sedan ser sig om efter ett annat arbete. Ska vi säga så.

– Jag skulle ju bara på toan, får man inte det, svarade jag näbbigt.

– Det är inget att resonera om, sa han, vände och gick mot kontoret.

Herr Johansson såg nöjd ut och Gun klev fram och ställde sig bredvid honom, demonstrativt, tyckte jag. Innan jag hann tänka mig för sprang jag efter Herr Olin och sa högt så att alla som var i verkstan hörde:

– Jag kan sluta på direkten i så fall, sa jag högt och satte näsan i vädret. Jag krusar inte, så de så, fortsatte jag av bara farten.

Herr Olin gick in på sitt kontor och stängde dörren. De andra tittade frågande på mig.

Jag stod villrådig. Vad gör jag nu då?

De andra i verkstan återgick snart till sina arbeten och brydde sig inte, kände jag. Herr Johansson vände mig tvärt ryggen och Gun svansade efter. Nu var jag inte ilsken längre, utan ångerfull. Men hur visar man det? Skulle jag våga gå upp och hämta bullarna? Jag skakade i hela kroppen. Nä, jag skulle minsann inte krusa. De ska få som de vill: Jag går!

Ute på gatan, i vinterkylan upptäckte jag att jag hade glömt mössan och vantarna därinne. Jag skyndade mig till T-Centralens tunnelbanestation, där visste jag att det fanns en telefonapparat. Det här skulle jag berätta för Sune:

– Jag har fått sparken, hasplade jag ur mig direkt när han svarade.

– Ha’ru, sa han bara.

– Å jag vågar inte gå hem, farsan kommer å slå ihjäl mig, pep jag. Kan jag komma till dej?

– Nä, jag ska till Lillen och spela poker, sa han kort.

– I morron da, kan jag komma då, bad jag.

– Äh, då ska jag till Valla, med Smockey, han drog på det, som att det kanske kunde ändras.

– Kan ja’nte få följa me till Valla da, vågade jag fråga.

– Nä, nu har jag inte tid längre. Vi kan väl ses i veckan, sa han och ville ringa av.

Det svartnade för mig och jag var som borta en lång stund. En gubbe dök upp tätt inpå mig och viskade i mitt öra, med sliskig röst:

– Hej, lilla gumman!

Med all kraft jag kunde få till, stapplade jag fram till spärren och ner till perrongen, där sjönk jag ner på en bänk och började lipa. Det värsta var och vad jag helst av allt inte ville, men nu var jag tvungen att åka hem. Från Hökarängens station hem till Hauptvägen var det alltid lika nervöst att gå: Vad skulle jag få se, hur var det där hemma? Redan i trappan hörde jag högljudda röster och musik. När jag låste upp och gläntade på dörren kände jag lukten av cigarrettrök. Jag hängde av mig kappan och hade tänkt smita förbi köket in på rummet, innan någon hann se mig, men Mamma såg mig och ropade genom allt glam:

– Se här kommer Lillsöta, kom och hälsa! Ser du vilka som är här, undrade hon tillgjort. Jag hörde på en gång att hon var på sniskan.

– Nä, låt mej va’ifre, snäste jag.

Mamma kom efter mig in på rummet och satte sig på sängkanten.

– Ska du inte komma och hälsa? Va inte så avig nu, du vet hur glada de blir.

Vi har lite kul bara. Det kan du väl inte missunna mej, va?

– Finns de nån mat, jag e hungrig.

– Den har gått åt. Vem visste att du skulle komma hem så här plötsligt. Jag tänkte att du for till Solna, som du brukar. Kom med ut i köket nu, å var inte så tjurskallig, fortsatte hon. Du kan ta dej en smörgås, om du e hungrig.

– Varför måste du också dricka, undrade jag.

– Ja vad tycker du jag ska göra då, när han håller på, frågade hon mig.

– Låt han hålla på. Du behöver väl inte göra som han, envisades jag.

– Du vet hur vrång och tvär han är annars. Det blir liksom lite lättare när han dricker. Kan du inte förstå det, vädjade hon.

– Jo, medgav jag. Men det e inte så kul för Bengt å mej i alla fall.

– Du är ju för det mesta inte hemma, så vad gör det dej, avgjorde hon.

– Nä, suckade jag. Det e ingen mening me nånting, sa jag trött.

Mamma reste sig, fluffade till håret och gick i väg.

Jag följde efter henne ut i köket. Där satt Allan, som bodde längre upp på gatan, och spelade på sin hawaiigitarr. Pappa kallade honom ”Två gånger två e fyra”, för att han alltid bröt av alla resonemang och dispyter med att komma med denna logiska slutledning. Han hade sin hund Sessan med sig, som låg under köksbordet. Hon var gammal och nästan döv. Det hade han alltid. Mamma sa att det var för att det skulle verka som att han var ute med hunden när han kom till oss. Gösta, en annan granne, stod upp och tutade på sin klarinett. Han hade baskern på, demonstrativt, för att visa att han var konstnär och skulptör. Han försörjde sig på att putsa fönster åt stadsförvaltningen. Honom kallade Pappa för ”Fönsterputsarn”. Han körde omkring i en liten Fiat, med två långa metallstegar på taket, som for åt olika håll, när han körde. Det liknade en gräshoppa, som när som helst kunde hoppa iväg. Och så var det John, ”Allätaren”. Han satt mest och nickade med. Det förklarade varför det inte fanns någon mat, han åt nämligen allt han kom över. Det finns ingen botten i karln, brukade Mamma säga. Du e bra du, Fanny, sa han alltid och klappade henne tacksam på ryggen.

De var inte särskilt samspelta, men spelglada. I ett tjatade de på att Mamma skulle sjunga: Ta den här, hur går den nu? Du vet Fanny, den där…! Pappa visslade en snutt för att friska upp minnet på henne. Och Mamma visste, hon visste precis vad Pappa önskade höra. Mamma hade en underbart vacker röst, sjöng vad de bad om, alltifrån slagdängor till kända arior. Sådant hon lärt in från radion. Och Pappa låtsades spela piano på köksbordet, för att ackompanjera henne. Så applåderade de och Mamma neg och tackade med utspänd kjol. Jag hade svårt att inte smittas av deras förtjusning och glada humör. Men jag ville inte visa dem någon som helst erkänsla eller uppskattning utan höll mig avsides och bredde mig en hårdmacka och hällde upp ett glas mjölk, som jag tänkte ta med mig in på rummet.

– Men va nu då… Lillsöta kom å sätt dej här, Pappa klappade sig på knät.

Jag hade önskat att jag också kunde vara så road; sjunga med och klappa händer.

Jag visste att det ingen mening var att prata med Pappa nu. Han skulle ändå inte komma ihåg i morgon vad vi hade sagt. Så var det alltid. När han hade druckit så fanns det inga problem. Annat var det dagen efter, då tornade problemen upp sig likt åskmoln. Inne på rummet snurrade jag in mig i täcket och ville bara bort, bort. Jag var den mest olyckliga människan på hela jorden.

Ute i köket var de igång, jag försökte låta bli att tänka på dem. Men det var omöjligt att inte höra hur de höll på. Allan larvade iväg tidigast med Sessan i släptåg. Han skulle hem till gumman, som kanske hade börjat undra. John, ”Allätaren” gick snart därefter hem till sitt, tackade för sig mätt och belåten.

Gösta, som var konstnär med basker, dröjde kvar så länge som möjligt. Jag hörde en ilsken signal på dörrklockan just innan porten gick i lås. Ingen från köket reagerade på signalen. Efter ett tag bultade det på dörren och det hördes gälla skrik ute i farstun. Jag tänkte på grannarna, och gick och öppnade. Utanför i trappuppgången stod Göstas fru Elsa rödgråten, i bara nattlinnet med morgonrocken halvöppen. Hon huttrade och skakade av köld. Med hysteriskt stirrande ögon fixerade hon mig med blicken och skrek med gäll röst:

– Det är du, jag visste det, som vill ta honom ifrån mej.

Hon slet tag i håret på mig och ryckte allt vad hon orkade. Jag försökte knipa åt om hennes hand, så att hon skulle släppa. Men hon drog mig ut i trappen och skulle just knuffa mig nerför trappan, när Gösta plötsligt stod där och röt:

– Är du galen kvinna, släpp flickan och lugna ner dej.

Hon släppte taget om mitt hår, sjönk ihop och hulkade översiggiven.

– Kom med mej Gösta, snälla kom. Låt mej inte vänta mer, bönade hon.

Mamma kom också ut i farstun för att se vad som stod på. Jag skämdes, fast jag visste inte varför. Jag stod undrande och försökte begripa vad hon kan ha menat. Vi hade spelat badminton några gånger på ängen, Gösta och jag, på hans förslag. Jag hade känt mig stolt och märkvärdig, för att han hade frågat mig. Pappa ylade från köket, nu ordentligt full.

– Gå å försök få tyst på’n, innan han väckt hela huset med sina avgrundsvrål.

Mamma skuffade till mig. Gösta hämtade sin klarinett och kavaj och gick iväg tillsammans med frun.

– Jag tänker inte hjälp ‘an i säng, så de så, sa jag innan jag gick in på rummet och smällde igen dörren.

Jag hörde hur han rumlade omkring och slog i här och där på väg till toaletten, lyssnade på helspänn, beredd att rusa upp om han skulle dråsa i golvet. Men han raglade vidare in till den uppbäddade soffan och vräkte sig omkull med ett jämrande läte. Jag väntade ett tag innan jag gick för att se efter. Där låg han med kläderna på, slipsen vriden ur kurs, den vita skjortan glipade över magen, och andades jämrande. Så bedrövligt sorgligt det var att se honom sådan. Jag tog av de välputsade skorna och drog täcket över honom. Mamma hade smugit sig ner bakom ryggen på lillebror Bengt. Äntligen var det tyst och stilla.

Jag sov inte mycket den natten, låg och fantiserade om att jag skulle fly, bort ifrån alltsammans. Bort från Mamma och Pappa, bort från Sune, inte höra av mig, bara försvinna. Jag skulle göra mig oigenkännlig, börja ett nytt liv, med andra som inte kände till någonting om mig. Göra som storbrorsan hade gjort, packa en liten väska och lifta till Någonstans, ta ett jobb, vilket som helst. Så fick dom söka efter mig, vara riktigt oroliga, efterlysa mig på radionyheterna. Det skulle vara lagom åt dom, tänkte jag muntert. Det var mest synd om Bengt förstås, då skulle han bli tvungen att vara ensam med de här idioterna. Småningom somnade jag, nöjd och stärkt av mina fantasier. Det fanns i alla fall något annat, än det här, hade jag kommit på. Jag sov till Pappa kom och bultade på dörren och undrade om jag hade somnat in för gott. Då mindes jag hur det var, att jag hade fått sparken och bara gått min väg.

Pappa var inte på sitt bästa humör, men det var lika bra att få det gjort så jag gick ut i köket och berättade vad som hade hänt.

– Sparken, skrek han, har du fått sparken. För va’då, om man får fråga.

– Jag vet inte, svarade jag.

– Vet inte, du vet inte, fortsatte han att skrika. Men nåt har du väl gjort? Annars ska jag förbanne mej gå å läsa lagen för’n. Va hette han nu igen?

– Herr Olin heter han, nu var jag spak och rädd.

Han fick för allt i världen inte gå dit och bråka. För då skulle han få höra hur jag hade misskött mig.

– Jag sa till han att jag kunde gå med en gång, så de så. Jag tänker inte krusa, sa jag också.

– Sa du det? De e rätta takter, det har du efter mej. Dom ska inte tro att dom kan sätta sej på’n. Nä, man ska säga ifrån, det mår man bäst av själv.

– Men du har väl me’re intyge…å semesterpengarna?

– Nä, jag bara gick, sa ja ju.

– Då får du gå tillbaka på måndag, han började gå av och an i köket.

– De gör ja’nte, sa jag motsträvigt.

– Ja då går jag. För inte ska du skänka efter det till dom. Du har rätt till dina semesterpengar å hör sen, sa han, vinglade till och höll på att ramla omkull, men rätade upp sig och föll ner på köksstolen svettig och blek.

– Tänk på hjärtat, Harald, varnade Mamma. Låt nu jäntan sköta om det där!

Jag visste att han inte skulle ge sig, utan tjata om detta tills han fått det som han ville. Så det var bäst att jag gick dit ändå, då kunde jag hämta mössan och vantarna också. Och pengarna, hur mycket det nu var, behövde jag faktiskt.

Jag gick dit på måndagen. Det var konstigt att stå utanför bakdörren och veta att jag inte var väntad, att ingen brydde sig ifall jag kom eller inte. Men jag hade mig själv att skylla. Jag hade själv sabbat för mig. Kunde jag ändra mig, be om förlåtelse och fråga om en chans till? Fast då skulle jag bli tvungen att stå ut med Herr Johanssons smil och självbelåtna uppsyn. Jag kunde ju försöka bli vän med Gun, istället för att vara ovän. Hur skulle jag göra nu då, inget kändes kul. Inte vända om nu, då blir det etter värre att komma tillbaka, det visste jag.

Så gick jag beslutsamt in i alla fall. Jag smög förbi silveravdelningen för att slippa möta vänliga fru Lundqvist och gamla fröken Rapp. Inne på verkstan var de upptagna som vanligt med sina uppgifter, utan att titta upp. Jag gick direkt till Herr Olins dörr och knackade på. Hans varma, trygga röst, skulle jag sakna.

– Varsågod och stig på!

Jag tog i handtaget med svettig hand, gläntade på dörren och stack in huvudet.

– Men se, fröken Ingrid, var så snäll och kom in vetja. Är hon på bättre humör idag måntro, frågade han och log.

– Pappa har sagt att jag ska hämta semesterpengar. Å min arbetsbok också, rabblade jag inövat.

– Jaså, det har han sagt, sa han dröjande. Då kan fröken gå till kassan, så får hon vad hon ska ha, sa han med bestämd röst, sträckte sedan han fram handen till adjö.

Var det klart nu? Vad snopet det kändes. Jag stod kvar orörlig, skulle han inte försöka övertala mig att stanna?

– Ja, var det något mer, han såg frågande ut.

– Ja… nä.., svarade jag förvirrad.

– Adjö då fröken, sa han och sträckte åter fram handen.

Jag visste att jag skulle hålla fram handen och säga, tack och adjö. Men jag kunde inte. Fullt upptagen med att hålla gråten tillbaka, pressade jag ihop bröstet så hårt att jag tappade andan och var nära att falla omkull. Yr i huvudet svängde jag om och stapplade ut genom dörren. Jag vinglade till och fångades upp av fru Andersson.

– Här lilla vän! Kom, med mig in till oss, sa hon och stödde mig förbi den stirrande Herr Johansson.

Jag sjönk ner på en stol bredvid herr Andersson, inne i deras krypin bakom trappan. Där kom gråten, hejdlöst. Det kändes som att ett stort hål öppnades under mina fötter och jag föll och föll. Herr Andersson tog mig i sin famn och höll mig så tills gråten stillnade. Och som vanligt tog de fram sina smörgåspaket och delade upp dem i tre lika stora delar och bjöd mig att äta. Jag ville inte göra dem ledsna genom att tacka nej utan bet en bit och försökte tugga så naturligt jag kunde. Men svälja gick inte, jag kunde inte det, tuggan växte i munnen och jag måste bli av med den om jag inte skulle kvävas. Jag blev tvungen att spotta ut den igen rakt framför dem. Det var hemskt, nu kommer de att tycka att jag är otacksam också. Jag försökte resa mig för att springa min väg, men benen bar mig inte. Jag rasade ihop i en hög på golvet. Herr Andersson lyfte mig varligt och höll åter om mig. Jag skämdes och önskade att det skulle ta slut, alltihopa.

– Du ska se, att det blir bra ändå till sist, lilla vän. Du kommer att hitta ett nytt arbete, växa och bli stor och lycklig, det är jag säker på. Du är ung och har hela livet framför dig, han vaggade mig som en liten unge.

Jag fick tillbaka krafterna, blev varm igen och glad. Det skulle trots allt bli skönt att slippa gå dit något mer. Efter en kopp stärkande kaffe, var jag, visserligen rödgråten, färdig att gå till kassan och få mina pengar. Jag tackade paret Andersson, lovade att komma och hälsa på snart igen och berätta något roligt.

Doktorn tyckte att jag såg mycket piggare ut nu, men hon var inte nöjd med att jag fortfarande var så mager och utmärglad, som hon sa. Du måste äta upp dig, var hennes varningsord. Det tyckte jag lät så roligt och bakvänt, tänk att äta upp sig själv. Det är för att hon kommer från Ungern, berättade Mamma, som hon inte vet hur vi säger. I alla fall så ansåg hon att jag kunde återgå till arbetet igen. Det var redan i mitten av maj, så sol och värme skulle göra mig gott och skynda på mitt tillfrisknande, trodde hon. Jag var tillbaka på Hallbergs, med en ny och stoltare känsla nu när jag kunde säga att jag hade fästman. Hemma var det inte tal om att jag skulle berätta om Sune, inte ens för Mamma. Jag ringde honom som vi avtalat. Det var inte så lätt att få tag på honom. Hans mamma svarade lika vänligt varje gång som hon sa att han inte var hemma, men om jag ringde lite senare så kanske… Men det kunde jag inte, för när Pappa var hemma vågade jag inte använda telefonen, han bråkade om hur dyrt det var om man ringde.

– Va ska man då ha telefon till om man inte får ringa, gnällde jag för Mamma.

– Du vet hur noga han är med att hålla kostnaderna nere, försvarade hon honom.

– Men det gäller inte när han ska köpa sprit, svarade jag upproriskt.

– Så där ska du inte säga, Pappa gör vad han kan.

Det var ingen mening med att prata eller klaga, Mamma försvarade alltid honom och brorsorna med för den delen.

Jag ringde varje dag i en veckas tid efter Sune och fick samma svar, att han var ute, men skulle nog snart vara hemma. Det var ingenting som var roligt längre. Jag höll mig inne på mitt rum om kvällarna, låg på sängen och våndades av oro för att jag aldrig mer skulle få se honom. Bit för bit, scen för scen återupplevde jag varje minut vi hade varit tillsammans, för att hitta något som kunde vara orsaken till att det blivit så här. Var det något som jag hade kunnat göra på annat sätt? Var det för att jag inte låtit honom få som han ville? Fanns det nu någon annan tjej som hellre lät honom få det? Jag ringde till Sonja, men undvek att tala om min oro. Vi skulle ses på lördagen, efter jobbet. Hon ville att vi åkte till Grönan, men jag ville ut till Solna.

– Va ska vi dit å göra?

– Jag ska bara se efter en sak, svarade jag.

– E’re den där killen du ska till? Hur mycke ska’ru hänga efter han.

– De e en sak jag se efter nämligen, förklarade jag.

Vi träffades vid Odenplan och tog den skramliga 15. Den gamla spårvagnen gnisslade och krängde, man fick hålla fast sig, så man inte åkte av i kurvorna. Vi stod längst bak, ute och rökte. Mig hutade man åt: Inte ska en sån liten flicka röka och svära som en borstbindare. Sonja var minsann lika gammal, men henne sa de inte ett knyst till. Jag såg barnslig och flickig ut, det visste jag, och försökte verkligen tuffa till mig och bli som Sonja. Men nu var jag inte så morsk. Hungrig och frusen, illamående av cigarrettröken och spårvagnens vingliga färd började jag ångra mig. Vad skulle jag där att göra, leta efter Sune, men var, inte visste jag var han höll till. 15 svängde av vid Haga Norra och skramlade vidare Råsundavägen. Efter den första skarpa svängen skulle vi komma till Stråket, torget vid Fotbollsstadium, nu kände jag igen mig. Där låg ju fiket som Sune varit inne på, medan jag satt i bilen och väntade, den första kvällen.

– Här ska vi av, sa jag lättad till Sonja.

– Jaha, å va ska vi göra här?

Jag gav henne inget svar. Ute på torget var vi väldigt synliga kände jag, jag ville undan från nyfikna blickar och drog med mig Sonja till en port.

– På fiket där, pekade jag, vill du gå in å se om Sune e där?

– Nä de få’ru göra själv. Ska’ru spionera på’n, varför då?

– Följer’u me da, jag vill inte gå ensam.

Hon ryckte på axlarna, som att det inte spelade henne någon roll vilket. Så gick vi över torget till fiket. Jag tvekade precis framför dörren, men Sonja skuffade till mig. Så tog jag sats och drog till mig dörren, som öppnades med en skräll. De som satt med ryggen till vände sig häftigt om och skrapade med stolarna. Alla därinne stirrade på oss, som om vi kommit från månen eller så. Jag for med blicken över lokalen för att se om jag såg Sune. Det var bara tjejer, som satt vid borden. Sonja sträckte upp sig och stegade fram till ett ledigt bord och satte sig. Jag följde efter, mer hopkurad. Jag såg de två tjejerna, som hade glott på mig i bilen, första kvällen jag var här med Sune. De kände nog honom, skulle jag våga gå fram till dem och fråga? Servitrisen kom och frågade vad vi ville beställa. Vi tittade frågande på varandra, måste vi det.

– Ta in en dricka och två glas, sa Sonja högt och viftade med handen.

– Vad för sorts dricka, frågade servitrisen lugnt.

– En Pommac, svarade jag lågt för att avstyra att det blev mer uppståndelse.

– Du får betala, sa Sonja. Det är ditt påhitt.

Jag satt upptagen med att samla mod till att gå fram till de där tjejerna, som nu åter vänt sig till varandra.

Så utan att jag ens tagit sats gick jag fram till henne jag kände igen.

– Du, du känner Sune va.

Hon vände bort ansiktet. Den andra vid bordet fnissade och vände sig med ryggen mot mig. Sonja hade kommit efter och ryckte i min jacka. Men jag gick inte att hindra. Jag ryckte åt mig jackan, fräste över axeln till henne:

– Va gör’u, släpp.

Hon tog ett steg tillbaka med förvånad min. Jag blev också förvånad över vilken kraft jag hade fått.

– Du, säg bara om du vet var han e, envisades jag.

– Han e nere på klubben, svarade hon motvilligt men inte elakt.

– Jasså klubben, jaha, va e’re den ligger nu’ra?

Jag ville verka som om jag redan hade varit där, redan var en av dem. Det var min högsta önskan att tillhöra ett gäng, nästan vilket gäng som helst.

– E’ru fläng va, den andra tjejen vid bordet vände sig hastigt om och glodde ursinnigt på mig. Ge fan i han, han bryr sej inte, fatta ru’nte de.

– Jamen ja bara fråga, e de så farligt, jag svarade med samma frenesi som hon.

Sonja drog sig mot dörren. Men jag kunde inte ge mig nu. Hon, den där gapiga tjejen skulle inte skrämma mig, så det så.

– Han e nere på kaféet vid gympasalen, svarade den vänligare tjejen. Du e inte härifrån va? kom hon på.

– Nä, medgav jag. Gympasalen i plugget alltså, ville jag få förklarat men fick inget svar.

Ute på gatan stod Sonja och rökte häftigt. När jag kom ut trampade hon ihjäl fimpen irriterat och skrek till mig.

– Du e bara så helvetes jävla ding, hur kan du låta dom där skitarna hålla på.

– Följer du me mej, ner till plugget, jag vet va de ligger.

Hon följde med, motvilligt och knyckigt, stannade stup i ett och skällde som en ilsken hund. Jag gick tyst och envetet ett par steg före henne. Framme vid skolan, sa hon beslutsamt:

– Du får gå in, jag stannar här ute och väntar.

Det var stängt på framsidan. Jag ryckte i var dörr, såg att det lyste därinne nedanför trappan.

– Du ser, det e ju stängt, kom nu så åker vi till Grönan istället för stå här å hänga, tjatade Sonja.

– Men det lyser där nere. Jag går till baksidan och kikar.

Jag gick runt. Där var det en dörr, uppställd. Jag såg en lång korridor, hörde musik, långt bortifrån. Det luktade svett och unken fukt. Här måste gympan vara, tänkte jag, och gick in. Längst fram till vänster var det, ett rum upplyst med olikfärgade glödlampor. I ena änden var det en disk med fikabröd och dricka, lite koppar och sånt, där satt det en tjej och hängde. Några bord stod planlöst placerade. Vid den bortre väggen stod en stor skimrande skivbox, med lampor som blinkade. Det var därifrån musiken kom. Två flipperspel fanns det också. De lyste och blinkade, pep och skrällde. Jag såg ryggen på Rumpan, han rörde sig rytmiskt och svängigt lutad över spelet, han knyckte till med underkroppen då och då. Jag tvärstannade, ville inte att han skulle se mig, nu genast. Jag ville spegla mig först. Var fanns det en toalett? Det fanns en dörr till höger också. Där inne var omklädningsrummet. Det hängde några enstaka, glömda paltor kvar. Det var blött på stengolvet ännu. Jag trippade på tå över golvet. Inne på toaletten stod två tjejer. De var lika varann som bär. De måste vara tvillingar, tänkte jag. Det var första gången som jag såg ett par tvillingar, jag hade bara hört talas om att det fanns två likadana människor, men hade haft svårt att tro på det. Nu såg jag att det var sant. De höll på att ordna till håret på varann, touperade och sprejade det mörka långa håret. De såg mig inte ens. Jag smög förbi dem och in på toaletten.

– Rumpan har kommit, såg du det? Men inte Sune, sa den ena.

– Nä, jag vet, han e hos Lillen å spelar poker, svarade den andra, han kommer senare.

Jag satt stel på toasitsen och höll andan. Å om de bara gick sin väg, så jag kunde komma därifrån osedd.

Jag satt en bra stund och hörde på deras flamsiga trams, innan de äntligen var färdiga och gick iväg. Jag smög mig förbi klubbrummet utan att se åt det hållet, rädd för att bli sedd. Nu ville jag bara därifrån. Sonja stod kvar på framsidan.

– Ja fick du tag i han? frågade hon irriterat. Vilken jävla tid det tog.

– Nä, han var inte där, svarade jag undvikande.

– Va, va han inte, jag såg ju när han kom.

– Jag såg’en inte i alla fall. Var e bilen i så fall?

Det fanns cyklar och ett par mopeder på parkeringen, men ingen bil.

– Jag tänker gå hem till han och fråga. Jag vet att han bor där nere vid sjön.

– Varför då, när han e där inne, skrek Sonja och pekade ihärdigt.

Jag gick iväg, ville inte lyssna på henne. Från skolan var det inte så långt ner till Sjövägen och villorna. Jag var säker på att han nog var hemma nu och åt middag. När jag kom närmare såg jag hans bil och hans pappas bil stå parkerade utanför huset. Jag blev så glad att jag var färdig att börja lipa, men bet mig i underläppen och lyckades låta bli. Sonja var långt bakefter. Väl framme vid grinden tvekade jag. Nä, jag vågar inte ringa på, vad ska jag säga, nu ångrade jag att jag alls tagit mig dit. Sonja hade hunnit upp mig och började genast gorma en massa.

– Skrik inte, dom kan ju höra!

Nu kunde jag inte backa, för Sonjas skull var jag tvungen att göra som jag hade sagt. Jag gick med ansträngd beslutsamhet fram till trappan och upp till dörren. Med skakande pekfinger tryckte jag på dörrknappen. Jag kunde inte höra någon signal, så måste jag försöka igen. Nu hördes ett skorrande ljud. Jag vände ett öra mot dörren och lyssnade inåt om det var någon som kom nerför trappan. Så öppnades dörren och Sunes pappa stod där. Han rynkade pannan, såg funderande ut. Han kanske inte känner igen mig, tänkte jag. Jag neg och böjde ner huvudet innan jag lågt fick fram vad jag ville säga:

– God dag farbror, är Sune hemma?

– Nej, det är han inte. Skulle han vara det?

Jag skakade. All kraft var borta. Nu var jag rädd för att falla ihop. Jag började lipa.

– Kära barn, inte ska du vara ledsen. Var kommer du ifrån, bor du här i närheten?

– Nä, jag bor i Hökarängen, långt härifrån, snyftade jag.

– Lugna dej nu, ingen grabb är värd att fälla tårar för. Kom in ska du få nåt i dig.

Jag såg mig om, Sonja stod kvar vid grinden, bortvänd. Jag gick in och följde honom upp till övervåningen. Han knackade på den stängda köksdörren. Sunes mamma tittade ut och undrade vad som stod på.

– Se här, vem som har kommit. Hon är här för Sunes skull. Hur var det nu du hette?

– Jag heter Ingrid, svarade jag och neg igen.

– Koka lite kaffe och bjud flickan på, bad han innan han gick iväg.

Jag satte mig på kökssoffan och såg på medan tanten dukade. Hon var liten och rund, hade håret gammalmodigt flätat med en kringla vid var öra. Tre koppar med fat ställde hon fram på bordet. Från det stora skafferiet tog hon fram flera kakburkar som hon ställde på diskbänken. Hon fyllde ett stort kakfat i flera våningar, med kakor av flera sorter, kanelsnurror och det bästa av allt chokladrutor med kokos uppepå. Vände sig till mig och sa:

– Är det så att hon vill ha mer, så finns det, säg bara till.

– Ja tack, sa jag, och försökte niga sittande.

– Gå nu å säg till farbror att kaffet är serverat.

Han låg på den smala sängen, som knappt räckte till, med fötterna dinglande utanför sängkanten, den stora tidningen uppslagen på magen. Han blundade. Sänglampan spred ett varmt sken över hans vilande ansikte. Rummet var sparsamt möblerat; ett runt, lågt sängbord, två enkla karmstolar med brungrå klädd sits. Det brunaktiga sängöverkastet gick i samma stil. Väggarna var tomma så när som på att det fanns en vävnad i dova färger, som föreställde Jesus vandring på vattnet. Genom fönstret såg man ut över Råstasjön, tätt omgiven av vassruggar. Vid bortre väggen stod en stor glänsande möbel, en radiogrammofon med television. En sådan som jag hade sett i skyltfönstret hos Radiohandlaren uppe på Hökarängsplan. Jag harklade mig försiktigt. Han tittade upp, fick syn på mig och småskrattade förnöjt när jag sa att kaffet var klart.

Vi satt tysta och drack det kokvarma, tunna kaffet, som Mamma hade kallat det. Tanten sköt kakfaten åt mitt håll. Och jag åt den ena bullen efter den andra, nästan utan att tugga, kaka på kaka och bäst av allt var de saftiga chokladrutorna med kokos. Tanten och farbrorn satt tysta och följde mig med blicken och log, medan jag tuggade och åt.

– Det smakade ser jag, sa han.

Jag tänkte att Sune kunde komma när som helst och finna mig här i deras kök.

Jag ville så gärna stanna kvar där, länge. Där var det lugnt och vänligt. Och jag tänkte på om jag kunde få se på televisionen också.

– Ja du Ingrid, vänta på Sune är inte lönt. Det är bäst att jag kör dig till tunnelbanan, så att du får komma hem, innan det blir för sent.

Nej, inte hem, jag ville framför allt inte hem. Det var lördag och hemma var det fest och bråk, som vanligt, till långt in på natten. Jag brukade hålla mig borta så länge jag kunde. Nu kunde jag inte sova hos Sonja heller. Hon var säkert arg. Och det skulle ta ett bra tag innan hon var sams med mig igen.

– Kan jag inte få stanna lite till, bad jag med min snällaste röst.

Jag tittade på tant Margit, som jag nu visste att hon hette. Hon såg på mig med en inträngande blick, som om hon på något sätt förstod att det inte stod rätt till. Så brukade ingen se mig; intresserad utan att vara forskande. Jag kände mig genererad, vad var det hon såg, att jag var för mager, att jag hade mörka ringar under ögonen?

– Nej, nu blir det som jag bestämt. Förresten du kan telefonera hem och berätta att du är här och stanna lite till då, ändrade han sig.

– Får jag se på televisionen också, frågade jag ivrigt.

I hallen vid det stora skrivbordet fanns telefonen, jag lyfte luren, snurrade på nummerskivan medan jag höll nere knappen i klykan, väntade lite och så pratade jag på. Jag låtsades att jag pratade med någon som var intresserad av var jag var och när jag skulle komma hem. Då kunde jag också tala om att jag var i Solna, hemma hos Sune och undrade om det gjorde något om jag stannade lite till. Annars hade jag aldrig vågat berätta om att jag träffat en kille, än mindre att jag var hemma hos honom, till på köpet på andra sidan stan. Det skulle göra Pappa rosenrasande och livet hemma mer svårt än vanligt. Jag väntade ett tag och så sa jag hej då och la på luren.

Han hade kommit och ställt sig på andra sidan bordet, plockade lite bland sakerna där och frågade:

– Nå, hur blev det nu då?

– Jo jag fick, stanna ett tag till å se på television, svarade jag glatt.

– Jaha, är det säkert nu då.

Han såg tveksam ut, som om han ville höra mer och bli övertygad. Jag ville inte prata något mer om det utan ville gå till köket och tant Margit. Dörren var stängd och jag mindes att Sune hade sagt att hon bodde där och låste om sig. Jag vågade inte känna efter om dörren var låst, utan knackade. Hon låste upp och tittade ut, frågande. Jag blev generad, visste inte vad jag skulle säga, stod där och väntade på att hon skulle säga något; be mig komma in. Men hon stängde dörren igen och jag hörde hur nyckeln vreds om två varv.

Jag gick till rummet där farbrorn var. Han låg åter på sängen, nu med en svart katt på magen, som spann ljudligt. Radion var på och han lyssnade på dagsnyheterna. Jag stannade och lutade mig mot dörrkarmen; lite rädd för katten, men den såg mjuk och stillsam ut. När han öppnade ögonen och såg att jag stod där sa han:

– Kom in och sätt sig, vetja.

Jag satte mig och satt tyst, ville verka som att även jag lyssnade på nyheterna. När de var slut reste han sig och slog av radion. Vände sig om och frågade om jag ville lyssna på musik. Tyckte jag om musik?

– Ja, oh ja!

– Då ska vi sätta på några grammofonskivor och lyssna, sa han uppspelt.

Han plockade fram några stenkakor ur sina omslag och trädde dem, en efter en på en stång och sedan en platta ovanpå. Den understa skivan föll ner med en smäll, svängarmen med pickuppen sänktes ner på skivan och ut ur apparaten kom det musik. Det var Evert Taube, det kände jag igen. Hemma var han mycket populär. När den hade snurrat färdigt så lyftes svängärmen och drogs åt sidan och nästa skiva föll ner över den andra och nu hördes något annat. Vi lyssnade båda på musiken och sången som fyllde rummet. Det var en högtidsstund. Utan att vi märkt något stod tant Margit i dörrhålet, fnös och sa allvarligt:

– Vad är det här för trams? Ska du inleda flickan på dina dåligheter?

Han reste sig och tystade grammofonen. Jag blev förvånad och visste inte vad jag skulle tycka: Att lyssna på musik, kunde det vara dåligt?

– Det är lika gott att du kör hem henne, nu med en gång, sa hon lågt men avgörande bestämt.

– Nä, men jag skulle få se på television, utropade jag besviket.

– Det får bli en annan gång, svarade han och nu var all glädjen borta.

Det var maj och kvällsljust, när vi satte oss i bilen, den silverfärgade Mercedesen. Jag fick sitta där fram, bredvid honom. Han körde långsamt. Vi satt tysta. Det var samma känsla av högtidlighet, som när vi hade hört på grammofonen, att sitta där med en vuxen och vara på väg någonstans.

– Är Ingrid hungrig? frågade han efter en stund.

– Nä, svarade jag artigt.

– Är det säkert nu då? Skulle det inte smaka med en varmkorv?

Han vände på huvudet, såg åt mitt håll och granskade mig. Jag blev generad, nu hade jag satt mig i en knipa, bara för att jag alltid var så snabb att svara. För visst var jag hungrig. Det var kväll och jag hade inget ätit på hela dagen. Bullarna och kaffet hade givit en snabb mättnad, men nu var magen tom. Jag var van att uppleva detta tillstånd av hunger: Vara omgiven av det dämpande ytterhöljet som höll allting på avstånd och skyddade mig från att nås av slag och hån. Men nu var det fara på färde, det fick inte gå för långt. Gjorde det det så kunde jag bli svimfärdig och inte kunna reda mig på egen hand. Och jag ville absolut inte att han skulle se en sådan svaghet. Det kunde skrämma bort honom.

– Lite hungrig e ja nog, sa jag svagt.

– Jag tänkte väl det, sa han med ett brett leende. Då åker vi till Erika, min syster och får oss en korv.

Jag visste vem det var. Sune hade berättat om sin faster, som bodde där nere i villan på Sjövägen. Hon och hennes man hade en liten korvkiosk på Kungsgatan, mellan broarna, som de drog dit på hjul, från ett garage i närheten. Det såg festligt ut, när de kom dragandes på den lilla smala, höga kiosken, var kväll i ur och skur, hade Sune berättat.

Han parkerade mitt på Kungsgatan och bad mig följa med fram till kiosken. Där han presenterade mig för tant Erika. Hon hade rött, färgat hår, som var uppburrat, kletigt målade läppar, långt utanför och starkt rosafärgade kinder. Det glittrade och skramlade av bijouterier i halsen och kring handlederna. Kontrasten till Sune mamma var så slående att jag var nära att börja skratta. Tant Erika var som från en helt ny värld, en cirkus eller kabaré.

Med två varmkorvar, en i vardera handen, gick jag mot bilen och hann äta upp dem innan farbror Edvin skämtat färdigt med Erika, som var glad i att prata och skoja.

– Nu ser du, får du ta dig hem själv. Jag ska berätta för Sune att du har varit efter honom.

Han satte sig i bilen och for iväg. Kvar stod jag på Kungsgatan, det var lördagskväll, ännu varmt i luften och inte riktigt mörkt. Hem ville jag inte. Vart skulle jag gå? Det var inte långt till Kungsan därifrån. Kanske var Sonja där, jag kunde ju se efter. Jag gick nerför gatan, spänd och på min vakt, svängde in på Norrlandsgatan som jag visste ledde fram till Kungsan. Där var det fullt med folk, som vanligt. Jag höll utkik efter Sonja, eller någon annan som jag kände igen. Det var ängsligt att vara själv där, det hade jag inte varit tidigare, Sonja hade alltid varit med. Gubbarna glodde, smög sig inpå och mumlade sina erbjudanden medan de passerade. Man behövde inte bry sig, de var som skuggor, upplöstes så snart de var förbi. De unga killarna var desto mer verkliga, begärliga. Jag vågade inte tilltala någon av dem. Men jag kunde stå på håll och kika. Vissa kände jag igen, som jag sett tillsammans med Sonja. Men de kände inte igen mig, de såg mig inte ens. Det var egendomligt upphetsande att vara på en gång osynlig och ändå där.

Jag tänkte på Sune, jag ville vara trogen och inte kolla efter andra killare. Men var det så att han var min kille egentligen? Jag önskade det så mycket. Nästa gång skulle han få det som han ville, jag skulle inte krångla, bestämde jag mig för. Jag gick fram och tillbaka några gånger, letade efter Sonja, innan jag bestämde mig för att trots allt åka hemåt, till Hökarängen. Med spårvagnen kom jag till Slussen, men for förbi uppför Katarinavägen och hela vägen till Skanstull. Där kände jag mig hemma. Det hände att jag gick hem därifrån, för att slippa att åka tunnelbanan. Det var gjort på mindre än en timme, men nu var jag trött och skakis i benen av dagens alla händelser. Det var heller inte så sent att det skulle bli otäckt att åka. Senare, när det nästan inte var några som åkte, kunde det hända att äckliga gubbar satte sig bredvid och ville tafsa på en.

En gång, när det bara var jag som satt i en vagn, kom det en gubbe, inte så värst gammal, och satte sig mittemot och glodde konstigt på mig med tillgjort flin. När jag tittade bort, ut genom fönstret, så viskade han: Titta här lilla flickan. Och när jag såg ditåt såg jag att han tagit fram grejen ur byxorna. Den var slapp och lealös. Han höll den i handen, fingrade tafatt, böjde sig framåt och bad mig vädjande att hjälpa honom att få fart på den. Det var hemskt, jag visste inte vad jag skulle göra. Om jag gick av skulle det ta minst en halvtimme till nästa tåg, satt jag kvar var det som att jag gick med på det han gjorde. Och jag tyckte dessutom synd om honom, stackaren, som inte visste hur han skulle göra utan måste be mig om hjälp. När jag berättade för Mamma om vad jag hade varit med om, sa hon, att det inte var något att bry sig om: Låtsas som ingenting, var hennes råd om det mesta.

När jag kom hem var det släckt, det kunde jag se på långt håll och blev lugnad. Det hade varit fest, det kände jag direkt i porten, för då var det alltid stinkande röklukt ute i trappan. Jag låste upp och smög mig tyst in. Glad över att ha fått egen nyckel. Det hade varit mycket bråk innan Pappa kunde gå med på det. Han ansåg att vi barn inte hade rätt till det, utan att vi fick lov att passa tiderna och gjorde vi inte det fick vi skylla oss själva om vi blev utelåsta. Men nu slapp jag ringa på dörrklockan och väcka upp Mamma, utan kunde låsa upp och komma in. Jag hörde att Pappa sluddrade och svor ute i köket. Han satt och sov vid köksbordet. Jag gick en sväng genom lägenheten för att se efter hur det var. I min säng låg morbror Ivar och sov med kläderna på, och på golvet nedanför sängen stod flaskan med återställaren i. Jag väckte upp Mamma och viskade:

– Mamma, morbror Ivar ligger i min säng. Var ska jag ligga då?

– Jaja, nu blev det så att han inte kom iväg, innan de stänger hotellet. Han ger sig snart iväg, lägg dig hos Bengt så länge, sa hon och somnade om.

Morbror Ivar bodde på ungkarlshotellet Pelikanen tidvis, när han hade slarvat och blivit utan bostad. Där på hotellet, hade morbror berättat, sov gubbarna i sovsalar. De som hade skött sig och stått i väntekö kunde få ett enkelrum att sova i. Men ingen fick vara där under dagen, de släpptes ut efter frukosten på morgonen och in till middagen på eftermiddagen. Och intaget, som det kallades, stängdes en bestämd tid på kvällen. Han var ofta hos oss. Och på Julen var han ibland hos oss och ibland hos moster Berta. Det var så sorgligt med morbror. Han snyftade och grät när han talade om sig själv och sitt liv. Han hade inget att leva för, bäst vore det för alla om han dog, kunde han säga. Men, ser du Ingrid, till det krävs det mod och det modet har jag inte. Jag förstod inte hur man kunde slarva till det så, som han hade gjort. Mamma var alltid extra känslig när morbror Ivar kom på tal. Hon försvarade honom utan att man ens hade sagt något ont om honom. Det hade varit bäst för honom om han hade blivit kvar där hemma, i Härnösand där de vuxit upp, menade hon. Men, de skulle ju ranta efter mig hit till Stockholm, den ena efter den andra av syskonen, sa hon ofta. Och det var svårt att tyda om hon var besvärad över det eller tacksam.

Jag hjälpte Pappa i säng, tog av honom skorna och bäddade ner honom påklädd, innan jag kröp ner bakom ryggen hos min bror Bengt.

Vi var nu ihop Sune och jag. Åtminstone var det så jag ville, att det var. Vi träffades på lördagarna och ibland även på söndan. Sune bestämde vad vi skulle göra och jag var med på det. Oftast var vi på Grönan. Han tyckte om att spela på rouletten. Vi kunde stå där i timmar medan han noga efter ett hemmagjort system antecknade och tänkte ut var kulan skulle hamna och bli kvar. Jag tyckte att jag kunde se att det fungerade, inte så att det blev rätt varje gång, men tillräckligt ofta för att det skulle verka som att han hade inflytande över spelet. När det hade gått dåligt under en längre tid och vinsten krympte, då spelade han på rött eller på svart.

– Det är ganska lätt att pricka in förstå’ru, undervisade han mig, femtio procents chans se’ru.

Inte för att jag förstod hur han menade, men jag var glad att han vände sig till mig som till en medspelande, i alla fall. För det hände att han var så upptagen med att spela och anteckna att han glömde bort att jag var med.

Det var en alldeles speciell stämning där vid spelbordet. På en grön filtduk var det inrutade nummer i rader, från ett till trettiosex. Man kunde markera ett nummer, det var högsta vinsten, trettio gånger insatsen eller två på en gång, då fick man femton gånger insatsen. Sedan minskade vinsten ju fler nummer man markerade med polletter. Hälften av numren var svarta och andra hälften röda.

Croupieren vred igång den roterande skivan åt ett håll och satte igång kulan åt motsatta hållet. När han ropade ut: Inga fler insatser, fick inga armar eller händer vara på bordet, då reste sig alla som stått lutade över bordet och höll andan, med uppspärrade ögon följde de kulans färd runt, runt, tills kulan låg där den låg och croupieren ropade ut det vinnande numret. Halvkvävda utrop av besvikelse och lågstämda glädjerop blandades med rasslet av spelpolletter som rakades in av croupieren. Han sköt fram vinsten i prydliga högar med rakan till den eller de som hade vunnit. En kort stunds ansträngd tystnad gick snabbt över i ivrigt mummel, frasandet av kläder och trängsel av kroppar. Alla var återigen hoppfulla och ivriga att lägga ut nya polletter på de nummer som nu skulle ge dem den vinst som de hela tiden väntade på. Cigarrettröken var tät, man fick akta sig så man inte brände sig på cigarrettstumparna som låg på bordkanten och pyrde.

När Sune var nöjd, gick vi till restaurangen Blåsut, där tömde han fickorna, la upp alla polletterna som han hade vunnit på bordet. Vi travade dem i högar med fyra i varje, räknade samman vinsten. Så tog han bort en summa, som han kallade för spelpengar, de skulle användas för att återvinna de pengar som vi hade handlat för. Sedan åt vi för resten av vinsten. Man fick inte växla in polletterna i rena pengar, utan måste förbruka dem inne på Grönan. En annan kväll kunde vi bli stående vid det höga runda bordet, där det spelades tjugoett. Med tiden förstod jag även hur det spelet fungerade. Jag kunde märka att Sune verkligen var bra på att spela. Han kunde vara helt avskärmad och totalt inriktad på spelet, ingenting fick honom att släppa spelet med blicken. Jag var stolt över honom, och mallig att han var med mig.

Jag fick höra av Smockey, en annan av hans kompisar, att Sune var en mästare på att spela minigolf. Själv talade han aldrig om att han var bra på något, inte så att han var blygsam, nej det skulle bara försvåra för honom att vinna på det, resonerade Sune. Allt kunde göras till spel och vadslagning, så också minigolftävlingarna. Till sommaren skulle SM i minigolf gå av stapeln i Örnsköldsvik. Och Sune var uttagen att spela för Råsunda golfklubb. Jag vågade inte fråga honom om det var sant. Bara tanken på att han skulle resa bort, så långt bort gjorde mig stel av skräck och inbillningssjuk. Jag försökte att inte tänka på det när vi var tillsammans. Men när jag låg hemma, ensam på mitt rum och skulle sova, så kom det hemska tankar om att han skulle försvinna eller att han skulle träffa någon annan tjej som han tyckte mer om och som inte skulle släppa honom ifrån sig.

Ännu hade det inte blivit så, att vi hade varit tillsammans på riktigt. Han hade inte gjort något mer försök efter händelsen på Djurgården. Och jag visste inte hur jag skulle göra, för att han nu skulle förstå att jag var beredd att låta honom få. Det var nu så, att jag var ute i Solna, hos hans föräldrar, över helgerna. Vi låg i samma säng när jag sov över hos honom. Den smala rangliga sängen, gnisslade och kved bara man det minsta rörde på sig. Farbror Edvin som låg på andra sidan väggen, skulle bulta om det hördes några ljud. Det visste vi, både Sune och jag. Hans pappa brukade raljera och skämta om vad vi hade för oss i sänghalmen. Det retade upp tant Margit som fnös och genast gjorde sig ärende ut i köket. Jag hade hört att det kunde fungera som ett kitt att man legat med varandra. Det hade Mammas kusin Gullan berättat, när hon var lite på pickalurven på Pappas femtioårskalas. Hon hade suttit på min säng med vinglaset vippande i handen och öppenhjärtigt talat om för mig och min kompis Berit hur det där fungerade. Då sa hon också att det var mycket, mycket viktigare för en karl än det var för fruntimret. Det fick vi bara förstå.

Vi skulle träffas på lördan och Sune frågade om jag inte hade någon snygg kompis som kunde komma med, så vi blev fyra. Det skulle Smockey gilla. Vem skulle jag fråga då? Inte var det någon idé och fråga Berit, hon ville ju aldrig. Och Sonja ville jag inte fråga. Men Barbro, min granne, som var ett par år äldre än jag, kunde jag försöka med. Hon var visserligen inte så snygg, men det fick gå. Smockey var ju inte snygg han heller; plufsig och sjabbigt klädd och så luktade han illa.

Jag var ofta hemma hos Barbro på dagarna när jag var sjukskriven. Till henne berättade jag allt som hände mig. Det var hon som tog hand om familjen, tre bröder och en syster och sin ensamstående mamma, som arbetade hela dagarna. Hon hade alltid fullt upp med att städa, tvätta, diska och laga mat. Jag var imponerad av vad mycket hon kunde och lärde mig en hel del av henne hur man sköter ett hem. Hennes mamma var sträng. De fick inte säga du till henne utan måste säga Mor. Och Barbro vågade inte göra någonting, utan att först fråga om lov. Jag frågade henne:

– Kan du’nte följa me på lördag?

– Nä, jag vet inte. Varför då?

– Men, de kan väl va kul. Så få’ru träffa Smockey.

– Jag tror inte jag får.

– Du kan väl säga att vi ska gå på bio, du och jag, föreslog jag.

Jag visste att hennes Mor inte tyckte om att Barbro var med mig. I vår trapp såg de ner på min familj och visade öppet sitt ogillande.

På lördan åkte jag in till Odenplan för att träffade Sune. Smockey var med. Han frågade efter tjejen som skulle vara med.

– Jag tror inte hon kan, svarade jag.

– Ring henne å fråga, tyckte Sune.

Det gjorde jag. Nu ville hon komma. Vi åkte ut till Hökarängen och hämtade henne. Hon hade klätt upp sig och var nypermanentad i håret. Smockey ville att Barbro skulle sitta i baksätet med honom, så vi bytte plats och jag satte mig fram. Sune tyckte att vi skulle åka till Grönan, som vanligt. Det tyckte inte Smockey, som hellre ville att vi skulle åka hem till honom. Så singlade de slant och Sune vann. Vi åkte ut till Grönan. Sune drog mig lite åt sidan, menade att Smockey skulle få chansen att flirta in sig hos Barbro. Jag vet inte hur det gick. Till mig sa Barbro inget om vad hon tyckte. Vi blev hemskjutsade sent. Smockey var sur och gruffade på Sune: Varför ska vi köra dem, de kan väl ta tricken, menade han.

Sune stannade bilen på Fagersjövägen, en bra bit ifrån vår port, och stängde av motorn. I baksätet satt Smockey och Barbro, tysta. Sune och jag småpratade sinsemellan i framsätet. Efter en stund hördes det att de hånglade där bak. Sune såg nöjd ut. Jag var förvånad: Hur kunde hon, med honom?

– Ska vi inte gå en sväng, viskade Sune, så de får vara ifred en stund.

– Det tror inte jag Barbro vill, viskade jag tillbaka.

– Som det verkar, sa han och gick ur bilen.

Jag var då tvungen att göra likadant. Det var sent och jag mådde illa, som vanligt hade jag inte ätit något på hela dagen. Barbro kom utrusande hafsigt klädd. Hon drämde igen bildörren, stirrade på mig med öppen mun, som om hon ville säga något, men teg och gick med raska steg mot Hauptvägen. Bildörren öppnades, Smockey kastade ut hennes väska på marken och skrek till mig: Här, här har du hennes förbannade väska!

– Ja hej då, sa Sune hastigt, de e bäst vi sticker.

Jag plockade upp hennes handväska och såg efter bilen som for iväg. Jag visste att Barbro ingen portnyckel hade eftersom jag hade hennes väska, så jag skyndade mig efter henne. Utanför porten stod hon och grät häftigt. Hon fick sin väska och vi gick var och en till sig.

Vi hade bestämt att vi skulle träffas dagen efter, klockan ett och meta abborre i Ulvsundasjön. Sune skulle komma och hämta oss. Jag var och ringde på hos Barbro: Ville hon följa med? Ja, till min förvåning så ville hon det. Det syntes inte ett tugg på henne vad som hade varit kvällen innan. Smockey var på bättre humör och vi åkte iväg till andra sidan stan. De hade med sig fiskedon och visste var det var bra att fiska. Sune körde till Huvudsta, parkerade i närheten av badet. Vi klev ur bilen och gick ner till sandstranden.

– Jag tänker bada, E’re nån mer som vågar, undrade Sune.

– De e ju svinkallt, invände Smockey.

– Du’ra Ingrid, kom nu, ett snabbdopp bara, skämtade Sune

Jag tänkte visa att jag inte var en fegis eller badkruka. Jag tittade på Barbro, som inte visade vad hon ville. Så gick jag till bilen och klädde av mig, behöll trosorna på. Med manchesterjackan utanpå sprang jag ner till vattnet, kastade av mig jackan, som Sune fångade upp, och plaskade ut i sjön. Det var så kallt att benen domnade av och utan känsel slängde jag mig framåt, skrapade knäna i sandbottnen, reste mig hastigt, vände om och vadade tillbaka till stranden. Jag försökte skyla mig med armarna och samtidigt hålla i de vattentunga trosorna så de inte åkte av mig. Sune räckte mig jackan. Jag frös så jag skakade tänder.

– Du var mej en baddare. Det trodde jag inte om dej, flinade Sune

När jag gick mot bilen skrek han:

– Du kan inte gå dit nu.

– Varför då? Jag måste hämta mina kläder, innan jag fryser ihjäl.

– Inte nu, de e igång, du får vänta.

Jag sprang till bilen, öppnade bakdörren med bortvänt ansikte, för att slippa se vad som var igång.

– Va gö’ru, e ru’nte klok, väste Smockey.

– Jag måste få mina kläder, fräste jag tillbaka.

– Va e de för nåt da?

– Byxor å tröja, de ligger där nånstans.

Han kastade ut kläderna och drog igen dörren. Jag böjde mig fram, klev ur de iskalla trosorna och drog på mig långbyxorna, släppte jackan till marken, nu brydde jag mig inte om att skyla min nakenhet, och fick på mig tröjan. Sune stod på bryggan och rökte med blicken ut mot andra sidan sjön. Jag satte mig på gräset tryckte benen tätt intill kroppen, la hakan mot knäna och väntade.

Det var 1958 och i april öppnade Grönan, Sonja och jag var där lördagskvällar och hela söndagar med ibland. En lördag i början av maj träffade jag en kille där som kallades för Lalla. Han var lik honom som jag kikat in på fiket på Brogatan, svart lockigt hår, och skinnjacka med nitar. Han ville träffa mig dagen efter, på söndagen, vid Hammarby tunnelbana. Jag sa till Sonja att vi inte kunde träffas den dan, att jag inte fick gå ut för Pappa. Till Pappa sa jag att jag skulle gå upp till Berit och låna en bok. Så åkte jag in till Hammarby för att träffa Lalla. Det var första gången som jag på helt egen hand träffade en kille. Vi åkte till T-Centralen och gick omkring där i kvarteren. Det var så lätt att prata med honom. Han berättade att han hade bott där i Klara som barn, men nu bodde han och hans mamma i Solna.

– Din pappa’ra? undrade jag.

– Äh han har stuckit, tröttnade på morsan och drog.

– Men saknar’unte han?

– Nä, för fan, sa han och såg ledsen ut.

Jag tänkte att han nog inte ville låtsas om det, för att det gjorde ont. Jag tyckte så synd om honom och ville trösta honom.

– Du kan va gla att du’nte har nån farsa, så slippe’ru allt bråke, menade jag och tänkte på hur det skulle vara om min pappa skulle dra och lämna oss.

– Fast han bråka’nte, han var bussig. Nu e re värre, när morsan sitter å lipar dagarna i ända.

– Kan du’nte söka upp en da?

– Nä, jag vet inte va han e.

– Kan han va dö, tro’ru?

Det var det värsta som jag kunde tänka, att någon var död. När jag tänkte det så blev det kallfuktigt och halvskumt omkring oss, där vi satt på parkbänken på Klara kyrkogård. Jag huttrade till och flyttade mig närmare Lalla. Kyrkan var som en jätte bakom våra ryggar. En kort stund kändes det som att vi var ihop på riktigt. Så tände Lalla en cigarrett och skakade på sig och sa:

– Äh jag måste dra, skulle träffa en kompis, höll ja på å glömma.

Han reste sig med ett ryck, stampade med fötterna, sköt iväg cigarretten och drog jackan tätare omkring sig.

– Fan, de e kallt! Ska´ru till tricken? Kom då.

Jag kunde inte resa mig genast, allt var så svårt igen, ville inte att han skulle gå och lämna mig så här, ensam. Det varma ögonblicket var över och allt var sig precis likt. Klockan var mycket och nu var det bara bråket hemma som var kvar. Lalla skyndade på stegen, med mig bakefter, motvilligt. Jag försökte att inte sura, ville inte att han skulle tycka att jag var barnslig. Vi skildes åt, han skulle norrut och jag söderut.

– Ring mej på torsdag, de e ledigt då. Om du vill, la han till, innan han rusade nerför trappan och försvann.

Jag ringde honom på torsdan; Kristiflygardan. Han var inte riktigt nykter och dillade något om att han skulle till Solvalla med sin kompis Lasse. Hans kompis kom till telefon och sa att jag skulle låta Lalla vara ifred. De ringde av och jag kände mig snopen och förstod ingenting, skulle jag inte ringa något mer eller vad menade de.

Jag ringde på en gång till Sonja. Jag skulle minsann inte krusa, ville han inte så..! Vi åkte till Grönan och där träffade vi ett par grabbar, som kom fram och frågade om vi ville åka Kärlekstunneln med dem. Den ena killen var snygg, den andra var ful som stryk. Jag ville i så fall åka med den snygga. Jag tittade på honom och frågade:

– Vem vill du åka me’ra?

– Med dej förståss, svarade han och log med hela ansiktet.

Sonja drog mig åt sidan och sa att vi skulle skippa dem.

– Nä, varför de. Vi kan väl åka en gång me’rom, de gör väl inge.

Jag vände mig till den snygge och frågade om de tänkt bjuda oss, annars kan det vara.

– Självklart, svarade han.

Men hans kompis såg inte ut som han hade någon lust, han drog sig bortåt en bit. Men jag ville plötsligt ingenting hellre än att åka Kärlekstunneln nu. Sonja gav med sig och den andra killen med. Man åkte båt, två och två, i en smal ränna med vatten genom en tunnel och kom till en grotta, med dämpad belysning. Där stannande han båten och sa att vi skulle gå av. Då såg jag att det stod par lite varstans och kysstes. Men hur kommer man ut sedan då, undrade jag. Det fixar sig, man skickar in tomma båtar bara, svarade han. Han verkade så van. Vi klev ur båten och den flöt vidare. Sonja och den andra killen kom efter oss, de satt kvar i båten och försvann. Det var fuktigt och kallt därinne, vatten rann och skvalade överallt. Jag tänkte att nu skulle vi kyssas, så som de andra gjorde. Men det blev inte så, han verkade inte alls intresserad av det. Jag huttrade och frös och ville därifrån. Men det kom ingen tom båt, som han hade sagt. Jag tyckte inte alls att det var kul längre, nu ville jag ut och det fort. Hjärtat skenade iväg och jag blev torr i munnen, paniken lurade. Han såg road ut, tycktes trivas med att jag blev rädd.

– Va gör vi nu’ra? Jag var gråtfärdig.

– Ja, jag vet inte. Vi blir kanske kvar här, sa han glatt.

Han tog det på skoj, verkade inte det minsta rädd. Jag tänkte på att vi kunde bli kvar över natten och att jag då skulle frysa ihjäl. Och Mamma och Pappa som inte visste var jag var, kunde inte rädda mig. De andra paren var upptagna med varandra och inte ett dugg bekymrade. Sonja hade till slut ledsnat på att vänta och talat om att jag var kvar därinne, så det kom en farbror och hämtade mig. Han såg pillemarisk ut och flinade åt killen, som sträckte på sig. Vi fick gå ut genom en sidodörr. Jag var glad och lättad när vi kommit ut, ville inte låtsas om att jag hade varit nära att lipa där inne. Killen, som jag nu visste hette Sune, ville skjutsa oss in till stan.

– Har du körkort, frågade jag tvivlande.

– Javisst, han tog fram det och sträckte över det till mig, stolt.

– E’re säkert, va Ha’ru bilen då?

Jag som aldrig hade åkt bil, trodde inte att det var sant: En kille med bil. Sonja ville inte att vi skulle åka med.

– Vi kan väl åka med en bit, in till stan i alla fall, övertalade jag henne.

– Jag vill inte sitta breve honom, den där läskbubblan, sa hon surt.

– Nä, nä du slipper.

Vi gick till parkeringsplatsen. Där stod den, en Citroën B11, lärde jag mig att den hette. Sune visade mig platsen i framsätet, men jag sa att vi ville sitta där bak. Vi åkte en sväng upp över Östermalm och jag visade var jag hade bott förut, på Banérgatan 25. Sonja satt och tjatade hela tiden att vi skulle gå av. Men jag tyckte att det var så roligt att åka omkring, så där enkelt. När vi kom till Kungsgatan sa hon till Sune att stoppa bilen, så att vi kunde komma av. Det gjorde han och vände sig om och tittade på mig och sa:

– Vill du också gå?

– Ja, de vill hon, svarade Sonja.

– Vill du det?

Vad skulle jag göra, gick jag av nu skulle jag aldrig få se honom mer. Jag satt blickstilla, sa ingenting. Sonja slog upp dörren och klev rakt ut i gatan, drämde igen den och försvann. Rumpan, han kallades så, tyckte att det var lagom åt’na.

– Du kan sätta dej därbak nu, sa Sune till honom och bad mig sitta fram.

Jag satte mig fram. Bilstolen var stor som en soffa. Jag kände mig liten och skamsen, satt stel som en pinne med blicken stadigt rakt fram. Vi for iväg under tystnad. Det var första gången som jag åkte bil och fick inte må illa. Sune körde långsamt Kungsgatan ner och svängde till vänster vid Stureplan och vidare Birger Jarlsgatan bort mot Roslagstull. Jag kände till gatorna väl och visste hela tiden var vi var. Jag smygtittade på Sune. När jag såg honom på Grönan tyckte jag genast att han liknade Elvis, där han stod bredbent med händerna i byxfickorna och skinnjackskragen uppvikt bak. Han hade framkammat sitt mörka hår som en plog i pannan och när han skrattade föll den ner över ögonen. Men nu såg jag inget av det. Rumpan kröp ihop i baksätet och somnade. Sune satt och trummade på ratten, ibland tutade han till lite lätt på tjejer vi åkte förbi. De låtsades bli rädda och flinade till. Så såg jag att hans långfinger var av på högra handen, det fanns bara en kort stump kvar. Det brände till i bröstet, jag blev alldeles varm: Det var synd om honom. Han var inte som andra, det kände jag. Vi for ut från stan.

– Jag ska bara köra hem Rumpan till Solna, sa Sune, när vi svängde av från Uppsalavägen vid Haga Norra.

– Har du varit i Hagalund nån gång, frågade han på måfå.

Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag hade ju inte varit någonstans. Hagalund var inte alls som hemma i Hökarängen. Det var som en bilderboksstad, backig med små pastellfärgade hus på kullerstensgator. Han körde vidare bort mot Solna. Sune knuffade på Rumpan som tittade upp yrvaket och undrade var vi var.

– Vi e i Solna, du ska gå av nu.

– Varför då, va ska du’ra? undrade Rumpan stött.

– Vi ska hem till mej en sväng, sa Sune kort.

– Kan ja’nte få följa me’ra, vädjade Rumpan

– Nä, de kan du inte, gå av nu när jag säger det, tjafsa inte.

Rumpan gick motvilligt ur bilen, stod trumpet och glodde efter oss, innan han lommade iväg.

– Bry’re inte om honom, han ger sej snart, sa Sune. Vi åker till fiket i Råsunda, det e nåt jag måste kirra först.

Han körde vidare med gasen i botten, det skrek i däcken och jag tyckte det var kul. Han parkerade utanför fiket, slog av motorn och sa till mig att sitta kvar, han skulle strax vara tillbaka. Efter en stund kom det ett par tjejer ut därifrån, och fram till bilen, de lutade sig framåt och glodde in på mig. Jag såg tillbaka på dem, frågande. Så sa de någonting till varandra, skrattade högt och gjorde miner, gick sedan tillbaka in på fiket. Det dröjde, jag började tänka på hur jag skulle ta mig hem. Jag hade inga pengar kvar, de hade vi gjort av med på Grönan. Spårvagnen, gamla 15, skramlade förbi uppe på Råsundavägen flera gånger medan jag satt där och väntade. Det började skymma, jag hade ingen aning om hur mycket klockan var eller hur länge jag hade suttit och väntat. Så kom Sune till sist.

– Ha’ru tråkigt?

– Nä’ra, men jag måste nog hem, svarade jag lågt.

– Ja, jo jag kör dej hem sen, först ska vi bara hem till mej en sväng.

Han körde lite krokvägar, så var vi nere vid Råstasjön. Han stannade utanför en gul villa, parkerade bredvid en stor silvergrå Mercedes och slog av motorn.

– Kom, vi går in å hälsar på farsan

– Bor du här, frågade jag skeptiskt.

– Javisst, kom då.

Han klev ur och slog igen dörren med en smäll. Jag ville inte, satt kvar och försökte tänka mig bort därifrån. Nu ville jag verkligen hem. Han gick runt bilen och öppnade dörren där jag satt och kände mig dum.

– Men larva dej inte, kom då, upprepade han.

Jag var rädd att han skulle bli arg och börja bråka, så jag gick ur bilen och följde med honom in genom grinden och fram till dörren. Han låste upp och vi gick in.

– Här nere bor min faster och farbror förstår du, vi bor där uppe, sa han och pekade uppåt trappan.

– Jag väntar här, förslog jag.

– Nä, kom nu.

Jag gick med upp för trappan till en stor öppen hall, där hans pappa satt vid ett skrivbord och tryckte och vevade på en apparat med tangenter. Han vände sig om, log och sa:

– Men se här, är det en ny fjälla, frågade han retsamt.

Han reste sig, hälsade, tog i hand. Jag neg. Sune drog mig ivrigt i armen, bortåt i korridoren, till ett rum.

– Här e mitt rum, sa och puttade in mig innanför dörren.

Det var ett pyttelitet rum, där rymdes bara en säng och ett litet skrivbord och en pinnstol. Han satte sig på sängen och drog ner mig bredvid sig. Så började han kramas. Jag satt stel, och kände mig urbota fånig. Han försökte sedan få omkull mig. Men jag stretade emot. Då han ville knäppa upp min jacka som jag fortfarande hade på mig, höll jag fast i den stadigt. Vi brottades en stund, så gav han upp. Jag tänkte, nu kör han nog inte mig hem. Det knackade i väggen.

– Hallå där inne, hördes det svagt.

– De e farsan, viskade Sune, lika bra vi sticker.

– Va e din mamma’ra? frågade jag viskande.

– Äh, hon låser in sej i köket på kvällarna.

– Varför då?

– Hon gör så bara, hon sover där.

Jag frågade inte mer, för han verkade inte vilja prata om det. Vi gick ut och han körde iväg. Det var sent, jag var hungrig och trött, hade inte ätit på hela dagen. Han frågade om jag ville ha en cigarrett, vi rökte under tystnad när han körde mot stan.

Vi åkte genom hela stan, till Götgatan där jag kände igen mig och ut på Nynäsvägen. Härifrån kunde jag tala om hur vi skulle köra. Sune hade aldrig varit i dessa trakter, sa han. Men jag var hemma här, så många gånger som jag hade cyklat Nynäsvägen in till Åhlen&Holm. Det kändes bra att jag fick visa hur vi skulle åka. När vi närmade oss Hökarängen och Sune frågade var jag bodde, så ville jag inte tala om det, utan jag visade honom förbi Hauptvägen och vidare Fagersjövägen ner över järnvägsspåret mot sjön Magelungen. Där var det alldeles obebyggt. Nere vid stranden var det stopp. Sune slog av motorn. Det blev alldeles tyst. Jag började prata en hel massa, berättade om hur jag hade det på jobbet och att det inte var så kul hemma. Sune sa inte så mycket, han grejade och plockade med instrumentbrädan. Han sa att han skulle sätta in en bilradio där, när han fick tag i en. Sedan kunde man lyssna på musik här inne i bilen. Det var sent mitt i natten, jag visste att jag borde varit hemma för länge sedan. Men jag ville inte att det skulle ta slut, jag ville vara där med honom för alltid. Det blev fuktigt och kyligt där inne i bilen och imman på fönstren gjorde oss inneslutna. Jag var som bortdomnad, kände varken hunger eller trötthet längre.

– Det e bäst jag kör dej hem nu, det e sent, eller ska man säga tidigt, skojade Sune.

Det började bli morgon, ett svagt ljus lyste upp himlen bakom oss. Man kunde höra fåglar kvittra.

– Jag ska snart iväg å jobba, det ska väl du me, sa han bortvänd.

– Nä jag sa ju att jag e sjukskriven. Var jobbar du’ra?

– Äh, hos farsan, å han e så jävla noga med tiderna.

Han startade bilen med ett ryck och ögonblickligen var stämningen bruten. Han backade vant, svängde runt och körde tillbaka över järnvägen. Och då kom jag ihåg att berätta om grabbarna som hade tävlat om vem som vågade ligga kvar längst på spåret då tåget kom. Och att de sagt att man kunde ligga kvar medan tåget körde över en, om man låg blickstilla tills det var förbi.

– Tror du på det, frågade jag Sune.

– Ingen aning, svarade han kort.

Jag bad att han skulle stanna bilen på Fagersjövägen, ville inte att han körde mig till porten. Det skulle höras och Pappa fick inte veta att jag kommit med bil. Men Sune envisades med att han ville köra mig ända hem, som han hade lovat. Då visade jag honom till en annan port, på andra sidan lekparken. Nu ville han kramas en stund, sa han. Men jag var för nervös och inte alls pigg på att dra ut på avskedet.

– Jag e kär i dej å vill träffa dej igen, sa han tyst.

Jag trodde inte att jag hade hört rätt. Då fick han kramas en stund i alla fall, men det kändes ovant och konstigt, inte alls som jag hade trott. Så äntligen släppte han mig lös. Jag fick upp dörren och vara på väg ut när han frågade:

– När ses vi igen, får jag ringa dej, han tog min arm och höll mig kvar.

– Vi kan ses på söndag, uppe vid tunnelbanan, föreslog jag, klockan tre.

Jag slog igen bildörren och gick dröjande mot en av portarna. Den var låst det visste jag, så jag låtsades leta i väskan efter portnyckeln och hoppades att han skulle komma iväg innan jag var framme. Han for och jag kunde springa över parken till min port. Mamma stod i nattlinnet i hallmörkret när jag kom.

– Gudskelov jänta att du e välbehållen, smyg nu tyst i säng innan Pappa vaknar å får se dej, viskade hon.

Det var flera dagar till det var söndag då vi skulle träffas. Jag gick och sög på det som hade hänt, kände mig märkligt uppfylld. När det var lördag ville Sonja att vi skulle åka till Grönan som vi brukade, men jag kände inte det vanliga suget efter det. När jag tvekade frågade hon genast vad som hade hänt.

– Hänt? Va då hänt?

– Ja, du har väl inte gått å kärat ne’re i den där killen?

Jag ville inte förstöra minnet med att prata om det. Så jag sa istället att jag hade utegångsförbud, för att jag hade kommit hem så sent i torsdags.

– Va gjorde ni’ra, sen?

När jag inget svarade, sa hon snabbt:

– Vi åker dit i mor’n istället.

– Nä, det går inte. Vi ska träffas då, sa jag försiktigt.

Det kändes så bra att säga vi.

– Va’re inte de jag trodde, du har kärat ne’re. När ska ni träffas da?

– Klockan tre, här vid tunnelbanan.

– Jaha, då kommer jag dit.

Jag var osäker på vad Sune skulle tycka om det, men jag kunde inte säga ifrån till Sonja heller. Lördagen släpade sig fram. Jag ville helst inte vara hemma på lördan det var då Pappa hade besök av sina spritkompisar som satt i köket och skrålade. De lyssnade inte alls på vad någon annan sa, de pratade bara på, samma sak om och om igen. Och fram emot kvällen var de så fulla att de inte kunde röra sig utan att falla omkull. Pappa fick vi, oftast jag, hjälpa i säng. Mamma var inte så bra på det, hon var för arg och grälade på honom fastän man visste att det inte var nån idé. Sedan var det stora besväret att få iväg de andra. Det kunde ta evinnerlig lång tid att bli av med dem. De tyckte det var roligt att bli så i centrum för vår uppvaktning, som de sa. Och ville gärna dra ner en i knät, när man skulle ta tag och få dem upp från stolen. Mamma lirkade och var bemötande, skrattade och låtsades tycka om de larviga komplimangerna, allt för att få dem medgörliga och på benen. När de äntligen var avhysta var kvällen slut och vi kunde pusta ut och gå och lägga oss, Mamma och jag.

Jag gjorde mig ärende till Berit redan på söndagsmorgonen, ville inte riskera att Pappa skulle få för sig att förbjuda mig att gå ut. Det hände nämligen att han kom på något att bråka om, vad som helst egentligen, och sedan använde det som anledning att tvinga mig att stanna hemma. Särskilt söndagar var han lättretlig. Det behövdes inte mycket för att han skulle känna sig provocerad. Jag berättade för Berit om Sune, hur förvånad jag var att han ville träffa mig igen, att han hade bil och att hans föräldrar bodde i villa ända borta i Solna, på andra sidan stan. Hon som själv inte hade någon kille, blev avundsjuk det såg jag på henne.

Jag gick och ställde mig vid tunnelbanan redan klockan två, kunde inte vänta längre. Sonja kom strax före tre. Jag var nervös och spänd. Hade jag hört rätt, blev det bestämt, hade han hört vad jag hade sagt? Nu var jag osäker på det mesta. Sonja kunde inte låta bli att vädra sin skepsis.

– Du ska få se att han inte kommer. Det vet man väl vad dom där menar.

Det hade nu gått en kvart. Det var väl inte så farligt. Han hade ju lång väg att köra, ända från andra sidan stan. Och till på köpet hittade han inte så bra häromkring. Jag höll mig bortvänd från Sonja, ville tänka bort henne. Om jag hade varit ensam så hade väntetiden kunnat vara som en förberedelse inför vad som skulle komma, istället för som nu en pina. När det hade gått en timma hade också jag tappat modet. Han kommer inte, så får Sonja rätt i alla fall.

Så ser jag bilen, ja…jo det är han som svänger runt rondellen. Jag rusar ut och står där nedanför på gatan när han kör fram. Allt förlorat hopp var bortblåst och jag var bara glad, så mycket glad jag bara kunde. Rumpan satt i baksätet. Sune lutade sig fram, la huvudet på sned och såg skrattande mot mitt håll, tryckte upp framdörren och viftade in mig bredvid sig. Jag kom ihåg Sonja, vände mig om för att se efter, men hon var inte där. Stod hon kvar däruppe i biljetthallen?

– Vänta lite, jag måste hämta Sonja, hasplade jag fram.

– E hon me? sa Rumpan besviket.

– Ja, gör de nåt?

– Nä…ra visst inte, skrattade Sune och slängde en road blick mot baksätet.

Jag sprang upp tillbaka. Där innanför dörrarna stod Sonja helt orörlig med uppspärrade ögon. Hon skelade mer än vanligt.

– Va e re, ska run’te me? Du får skynda’re, han e ju här nu.

– Den där äckelpeckeln e ju me, hojtade hon.

– Ja en sen da.

– Ja, jag åker me till stan, gav hon med sig.

När vi kom ut så stod Sune och Rumpan med näsorna nere i motorn. Sonja och jag stod och väntade. Jag lutade mig lite lätt mot framskärmen för att det skulle synas att jag hörde till dem.

– Ni kan sätta er i bilen så länge, sa Sune.

Men hur skulle vi sitta då? Jag vågade inte sätta mig där fram när inte Sune uttryckligen sagt det, utan vi satte oss båda där bak. Och där fick vi sitta både länge och väl. Det verkade vara något som var vajsing.

Så, äntligen kom vi iväg.

– Jag ska be å få bli avsläppt när vi kommer till stan, sa Sonja direkt.

– Jaha, va ska du’ra, undrade Sune.

– Hem, jag ska hem, svarade Sonja snabbt.

– Men jag kan köra’re hem. Va bo’ru?

Jag tyckte att Sonja krånglade lite för mycket, att hon var överdrivet besvärande. Det räckte väl om hon fick skjuts till stan.

– Jag bor på Essingen. Det vet du väl inte va de e? bjäbbade hon.

– Nä, men du kan ju visa mig vägen dit, svarade Sune opåverkad av hennes ton.

Jag la märke till att han inte lät sig retas eller provoceras av att hon var avog. Killar är nog så, tänkte jag, olika oss tjejer, de liksom inte bryr sig. Tänk vad skönt det skulle vara att vara likadan. Men det skulle nog inte killarna gilla, förstås. Jag visste ju hur Pappa alltid gjorde stor sak av att fruntimmer var på ett visst sätt, medan karlarna inte alls var som kärringar. Det fanns ju undantag förstås, och då menade han morbror Gunnar, som han gärna slängde en gliring åt.

Så körde vi Sonja hem, som hon bett om. Sedan tog vi en sväng till Södertälje, för att köpa korv. Det var något man skojade om. Hade man bil var avståndet inget hinder. Rumpan hade åter igen fått sätta sig bak, och jag fick sitta fram. Det var tur det för jag hade svårt att hålla mig från att må illa, ovan som jag var att åka i bil. Och Rumpan somnade snart där bak hopkrupen som ett knyte. Tillbaka till stan, frågade Sune om jag ville se Djurgården.

– Va finns de å se där da? frågade jag alldeles ovetande.

Han skrattade åt mig. Det verkade som att man skulle veta det. Han svängde i alla fall dit ut. När vi gled långsamt fram på de sparsamt upplysta småvägarna, så såg jag att det fanns andra bilar som stod nedsläckta lite varstans. Och man kunde skymta att det var några därinne. Längst ut på en skogsväg stannade han bilen och släckte lyset, men lär motorn vara igång. Så purrade han Rumpan, sa till honom att sätta sig fram.

– Kom, sa han till mig, vi sätter oss där bak en stund.

– Varför de? Jag vill inte, svarade jag bestämt.

– Jo då, kom nu, du behöver inte vara rädd, jag ska inte göra dej någe illa, fortsatte han enträget.

– Jag vill inte i alla fall, nästan skrek jag.

– Du hör väl va hon säger, hon vill ju inte, hjälpte Rumpan till försiktigt.

– Du lägg dej inte i de här, sa Sune barskt.

Jag var på väg att börja lipa, fastän jag inte ville visa mig så barnslig. Jag hade ju mig själv att skylla, det visste jag allt för väl. Om man följer med, så har man också givit sitt medgivande, hur många gånger hade inte Mamma tragglat det. Rumpan gick i alla fall ur bilen och jag också. Han satte sig fram. Sune satte sig i baksätet med öppen dörr.

– Ska du inte komma da, upprepade han med låg röst, jag vill kramas lite bara, de kan väl inte vara så farligt, va dum du e, fortsatte han.

Var det något som jag avskydde att höra, så var det just att bli kallad dum. Jag gav med mig, satte mig därbak. Sune började hetsigt dra i mina kläder. Han drog upp kjolen och ville komma mellan mina ben med handen. Jag tryckte ihop dem allt jag orkade.

– Ta av dej kappan, bad han.

– Nä, jag vill inte.

Jag tänkte inte göra som han sa, det var jag bergsäker på. Så fick det bli som det blir.

– Envisa unge, så slipp då, sa han och suckade uppgivet.

Han satte sig vid ratten, slog på lyset, svängde runt och for tillbaka mot stan. Jag satt kvar i baksätet. Skämdes över att jag var så omedgörlig. Rumpan vände sig om stup i ett och log mot mig, som ville han trösta mig på något sätt. Jag bara glodde tillbaka på honom: Vad trodde han, att jag brydde mig det minsta om vad han tyckte? Men han såg snäll ut i alla fall.

– Jag kör dej hem, sa Sune vänd till mig.

Jag förstod att kvällen var slut och att det nu bara återstod en ny väntan på nästa gång, om det blev någon nästan gång vill säga. Det kunde inte jag vara säker på, allt låg i Sunes händer. När vi närmade oss Hökarängen sa Sune överraskande.

– Nästa gång kan vi gå på bio, om du vill. Vad vill du se?

– Jag vet inte. Bestäm du.

– ”Desperat ungdom” e bra, har’u sett den?

– Nä, svarade jag enstavigt.

– Bra, då säger vi så.

Han körde in på Hauptvägen. Nu ville jag inte ljuga för honom, utan talade om var jag verkligen bodde.

– Ha, ha du lilla luring, jag såg dej när du sprang iväg sist.

Jag rodnade och kände mig urlarvig. Det var ingen mening med att ljuga, sanningen kom ändå alltid fram till slut, brukade Pappa säga. Han sa också att det syntes på ögonen när man ljög. Därför brukade jag vända mig bort när jag inte talade sanning. Men jag trodde nog att man kunde lära sig att ljuga utan att det syntes. Det kunde vara bra att kunna, resonerade jag med mig själv, för det är inte allt man vill tala om. Vi satt i bilen en stund utanför min port. Sune hade åter skickat Rumpan till baksätet och bett mig kliva fram. Flera gånger sa han viskande att han tyckte om mig. Jag kände på mig att jag borde svara med att säga likadant, men jag vågade inte.

– Jag ringer dej, sa Sune när vi skulle skiljas. Va ha’ru för nummer?

– Kan inte jag ringa dej istället, svarade jag snabbt.

– Jo vars om du vill: 27 90 89 e re, glöm inte de.

Jag hade det redan inristat för alltid i minnet: Han heter Sune Holmqvist, med Q och inte med K, han bor på Sjövägen 6 i Solna, med telefonnumret 27 90 89.

Det var tillsammans med min kusin Sonja som jag började hänga i Kungsan. I veckorna var det svårt att vara borta på kvällarna, för Pappa var benhård och krävde att jag skulle vara hemma klockan åtta. Men på torsdan, avlöningsdagen var det inte så noga. Då kom han ofta hem senare än vanligt. Mamma brukade hålla utkik från köksfönstret när han kom från tunnelbanan, för att se hur pass onykter han var och om han skulle klara sig hem till porten på egen hand. Och var han full och ”glad”, som han själv sa, då skickade Mamma ut mig.

– Nu får du gå å se efter va han hitta på, å få me han hem.

Han brukade dela ut kronor till gatans alla ungar som samlades kring honom. De visste att han var frikostig när han var full.

– Farbror berätta nåt ruskigt, tjatade de.

Och Pappa var inte nödbedd. Han vinglade och trampade i luften, hade svårt att hålla sig upprätt, men ivrig att berätta och gestikulera med viftande armar. Och ringen kring honom tätnade och fler och fler kom till. Jag ville ha honom kvickt därifrån och drog honom försiktigt i armen. Det var ingen idé att gå hårt fram för då blev han trilsk och ovillig och det värsta av allt kunde hända, att han satte sig på bara marken och vägrade att resa sig, medan ungarna omkring honom jublade och skrek av förtjusning. Jag fick lirka och locka länge och väl med barnsliga ord och len stämma. Men inte förrän han själv hade tröttnat gav han villigt med sig och följde med.

– Du e snäll du Lillsöta. Du e inte arg, va?

– Nä, nä bara du går me nu så.

Jag fick inte låta det allra minsta irriterad eller otålig på rösten för då började han trilskas igen och vara på väg att vända. Ungarna tyckte att detta upptåg var lika spännande att följa som det var att lyssna på hans spännande berättelser. Så travade vi gatan fram steg för steg, han stannade till här och var och ville prata med alla vi mötte, ända tills vi närmade oss porten och såg Mamma stå på balkongen nervöst trampande och blossande på cigarrett.

– Se där har vi henne, världens vackraste, ropade han upprymt.

– E du inte riktigt frisk, ska det va nödvändigt å låta hela gatan få bevittna ynkedomen, svarade hon nertystande.

– Var kommer alla enkronorna från, frågade jag Mamma.

– De e vinstpengar. Han har väl varit på ölkaféet och spelat enkronorspoker som vanligt.

Jag brukade sno åt mig av kronorna jag också, från kavajen som hängde i hallen. När han hade baxats i säng av Mamma kunde jag åka till stan och träffa Sonja.

Sonja hade haft eksem över hela kroppen sedan hon var barn. Hennes skinn var som elefanthud. Hon var med om många olika behandlingskurer, allt hade prövats för att få bukt med denna plåga, som hon led av. Hon smörjdes in med en gulaktig salva över hela kroppen och lindades med heltäckande bandage innan hon skulle sova. Det luktade svavel i hela rummet. Ibland bands hennes händer så att hon inte skulle komma åt att klia sig medan hon sov av något medel som skulle döva henne. På detta var hon vindögd på båda ögonen och genomgick flera operationer för att rätta till detta. Jag var imponerad och skrämd av hennes förmåga att uthärda dessa svårigheter och orolig för att själv smittas av samma sjukdomar. Så när jag sov över hos moster Berta ville jag inte dela säng med henne utan bad att få sova med lillkusin Karin istället. Jag skyllde på att det var mer plats i hennes säng än i Sonjas. Jag märkte att Sonja fattade att jag försökte hålla ett avstånd till henne och jag skämdes över det.

Hon var hemtam i Kungsan och var mer ogenerad bland dem hon kände där, än hon var annars. Det var vissa gäng som hon mest höll till med, ganska vassa typer om man jämförde. Mig presenterade hon som Kusin, kort och gott.

Hon ville visa mig, hur man kunde fixa pengar. Ville jag veta det? Klart att jag ville.

– Man ser ut en gubbe, som verkar vara ute efter det, för de ser man på långt håll, sa hon övertygat.

– Ute efter va då?

– Fatta’ru inte de?

– Joho, jag ville inte verka helt bakom flötet.

– Sen gör man bara som han säger, så får man pröjs.

Jag fattade inte dyft vad hon pratade om. Men jag frågade inget mer, ville liksom inte veta.

– Hänge’ru me’ra?

– Nä, jag väntar, svarade jag prövande

– Jaha skyll dej själv då, fick jag som tur var till svar.

Hon var så tuff och van med allt. Det hade jag ingen aning om. Jag ställde mig en bit ifrån och såg när hon gick fram till en gubbe som länge hade stått i bakgrunden och glott åt vårt håll. De samtalade kort och Sonja pekade bort mot husen på andra sidan Kungsan, uppåt mot Brunkan. Gubben sneglade åt mitt håll och sa något. Sonja kom fram till mig och frågade om jag inte ville följa med jag också, vi skulle få ordentligt med pröjs.

– Va ska vi göra’ra?

– Vi ska bara titta på när han får fjong på apparaten. De ha’ru väl vari me om.

– Nää! Jag vill inte. Jag väntar här.

– Som du vill, vi kan dela på pengarna i alla fall.

Hon vände på klacken och gick iväg med gubben. Jag var ångerfull, nu kanske hon tröttnat på att vara med mig. Jag kom att tänka på vad Mamma återkommande varnade för, att aldrig prata med främmande karlar och absolut inte följa med dem hur angelägna de än var och vad de än lockade med. Hon hade visserligen inte talat om vad som kunde hända ifall, jag trots varningen, gjorde det. Nu började jag fundera på det. Jag visste vad apparaten var för något.

För det fanns en farbror där vi bodde, som brukade gömma sig i buskarna vid lekplatsen och stå med neddragna byxor och visa den.

– Bry dej inte, titta bara bort, så tröttnar han snart, rådde Mamma mig när jag talade om det.

– Men varför gör han så, ville jag veta.

– Ja, han är väl ensam och behöver visa upp sig på nåt sätt stackarn, vad vet jag. Du behöver absolut inte bry dig, låt han bara vara. Hör du det!

Jag fick vänta ett bra tag innan jag såg Sonja dyka upp mellan husen. Under tiden hade jag börjat bli frusen och hungrig. Hon kom direkt fram till mig. Killarna i ett av gängen närmade sig oss, en av dem visslade till med skarp ton.

– Vänta här jag ska bara snacka lite me han, sa hon och nickade med huvudet åt hans håll.

Jag såg att hon gav honom pengar och att hon fick något i utbyte av honom. Killarna droppade av och Sonja stoppade något i munnen, kastade huvudet bakåt och såg ut att svälja något.

– Vill du ha?

Hon sträckte fram handen och visade två små runda piller.

– Va e de?

– Bantningspiller, man blir pigg som fan. Ta..!

– Nej! Jag såg skeptiskt på de små pillren. Jag vill hellre ha en varmkorv, har’ru så jag kan?

– Ja för helvete…kom.

Hon stegade iväg påtagligt upprymd, varje rörelse var nu förstorad. Allt hon gjorde var överdrivet på något sätt. Så började hon skratta utan någon anledning alls, som jag kunde se. Jag försökte hänga med i samma tempo, härma hennes rörelser och låtsas att jag med hade knaprat, som jag snart lärde mig att det kallades.

Hemma var det inte roligt att vara. Pappa trivdes inte, alltid var det något som han kunde slå ner på.

– Det är för att han har svårt med jobb, försvarade Mamma honom.

Vi gick på helspänn, när som helst kunde han komma hem och dänga väskan med verktygen i golvet och häva ur sig all ilska över någon ”idiot till verkmästare”, som retat honom. Och en ny period där han skulle sitta med nedsänkt huvud och stirra i köksbordet var att vänta. Man visste aldrig hur länge det skulle vara den här gången. Allt stannade upp vid dessa perioder. Mamma försökte muntra upp honom med god mat, men han sköt tallriken ifrån sig utan ett ord. Hon gick själv till bolaget och köpte ett ”kvarter”, men inte ens det kunde få honom att dra på smilbanden. Allt utrymme krympte ihop, teveljudet var för högt fastän det var så lågt att ingen hörde var där sas, man fick se på bilderna och gissa sig till vad det handlade om. Jag hade en radio inne på mitt rum, där jag brukade lyssna på musik från Radio Nords sändningar. Det fann han anledning att klaga på, reklam var kapitalisternas utsugningsmetoder och det skulle vi hålla oss för goda att bli påverkade av. En annan gång var han själv den som skruvade upp volymen på högsta nivån och sjöng med och makade undan mattan i stora rummet och bjöd upp till dans. Och då var det inte värt att man stretade emot eller gjorde sig märkvärdig. Det var bara när han var på gott humör som glädjen var tillåten, annars rådde begravningsstämning.

Jag lärde mig att vara tyst och dämpad när det var så dags och glad och uppsluppen när det gällde. Svårare var det att få Bengt att dansa efter Pappas pipa. Han gjorde honom emot så ofta att jag blev nervös på honom.

– När han e full ska man vara ute å när han e nykter ska man va inne, mopsade Bengt upp sig. Jag tänker inte göra som han vill

– Det måste du, försökte jag, annars får vi andra lida för det, särskilt Mamma. Du kan väl tänka på henne i alla fall.

– Nä, det tänker jag inte.

Jag ville mest av allt hålla mig borta hemifrån. Det var bara att det var så synd om Mamma, som måste vara där och mildra, och muntra upp.

– Ja, hur skulle det annars se ut, undrade hon, om jag inte brydde mej.

– Du kan väl säga ifrån, tyckte jag.

– Hur då menar’u? Hur säger man ifrån till en tjurskalle om jag får fråga. Vet du?

– De e väl inte jag som e gift me han, kom jag undan med.

– Nä, nä du får väl själv se en dag hur lätt de e att styra över en karl.

Bengt ville följa med mig in till stan. Det var inte jag så pigg på. När han gav mig sitt snällaste leende och blinkade med sina långa ögonfransar, så gav jag med mig.

– Men du måste hålla dej till mej hela tiden. Det är farligt förstår’u, om vi kommer ifrån varann så blir det katastrof, du kommer inte hitta hem ser’u.

– Du behöver inte va orolig, jag klarar mej.

Sonja tyckte inte om att jag hade Bengt med mig. Men vad skulle jag göra? Låta honom vara där hemma ensam utan mig?

– De e väl inte din sak att hålla reda på honom, menade Sonja.

– Nämen gör det nåt om han e me’ra?

Hon var inte nöjd, det märkte jag. På något sätt kändes det tryggt att han var med. Men det höll jag tyst om.

– Va ska vi göra här’ra, var Bengts omedelbara fråga när vi nyss kommit.

– Man går omkring och kollar på folk, killar å’de, förklarade jag.

De riktigt vassa killarna kom fram till oss och snacka, om vad som helst, mest med varandra. Men de andra tjejerna kunde se att det var med oss de stod, och det var det som räknades. Bengt sällade sig till dem och jag kunde se hur han försökte förlänga sig genom att sträcka på sig och lyfta sig på tårna, för att inte verka så liten. Han tog direkt efter dem, talade som de talade, gick som de gick och grävde djupt i strupen efter något att loska. Det kändes som att jag på en gång förlorade min lillebror, så som jag kände honom. Han höll sig på några stegs avstånd, ville inte låtsas om mig.

Jag bad Sonja att inget säga om ”gubbarna” till Bengt. Det var onödigt att han visste om vad Sonja sysslade med. Bengt var rätt pigg på att skvallra om saker som kunde ställa mig i dålig dager hos Pappa, om det var till fördel för honom själv. Men nu kändes det som att det inte spelade så stor roll vad jag eller Sonja sa eller höll tyst om, för han hade på ett ögonblick glidit ifrån mitt inflytande och var onåbar för tillsägelser, till och med för hot. Jag kände mig ensam, plötsligt hade jag ingen att ta hand om eller bry mig särskilt mycket om. Sonja hade ju sitt som var så betydelsefullt, att hon inte brydde sig om något annat. Och jag hade ingenting som betydde mycket för mig. Då tänkte jag på Mamma, henne var det synd om, det kändes bra.

Hur jag klädde mig blev viktigt nu. I smala svarta jeans, som måste sys ihop nertill efter att jag krängt på mig dem, kände jag mig tuff. Att trycka dit nitar, som vissa killar hade, vågade jag inte själv ha. Jag hörde ju inte riktigt till de värsta gängen och ville inte heller räknas dit. För det var osäkert vad det skulle betyda i så fall. Jag gick ner i källaren och kletade dit Kleopatramakeup, svarta tjocka streck runt ögonen, innan jag tog tunnelbanan in till stan. Att de äldre glodde på mig och med talande miner visade avsmak bekräftade att jag hade lyckats göra mig uppmärksammad. Jag var kortklippt med krullpermanentat hår, smal och spinkig, kort till växten, och saknade allt var kurvor och figur hette. Det ville jag dölja med att ha bylsiga tröjor, som gick en bra bit ner över ändan. Det var så jag såg ut när jag skulle träffa Sonja i Kungsan.

Annat var det när jag var med Berit, min kompis sedan första klass. Vi ville helst se ut som de redan vuxna. Jag hade fått ärva en stålgrå figursydd dräkt, med snäv kjol som slutade strax under knäet. På krage och ficklock var det svart sammet. Den satt inte precis, men ändå. Av min kusin Marianne hade jag fått en beautybox i svagt, svagt rosa. Hon tyckte att den var för barnslig och när jag frågade om jag kunde få den, sa hon utan vidare ja. Jag fick också välja vad jag ville ha bland hennes halsband och örhängen. Överlycklig tog jag för mig. Om ingen var hemma klädde jag upp mig i dräkten och Mammas högklackade skor, krokade boxen på armen, trippade omkring och försökte få det att se naturligt ut, men det var inte lätt. Det var ju inget att gå omkring med ute i Hökarängen. Där väckte det bara munterhet och gliringar från killarna och de andra tjejerna. Varje avvikelse eller förändring mottogs med protester och hånfulla kommentarer från dem som kände en.

Hemma i Hökarängen var det inte så roligt längre. Där var allt sig likt. Jag ville bort hemifrån, och grep varje chans som dök upp. Jobbet på Hallbergs hade för länge sedan blivit utan mening och framtid, så det skötte jag dåligt, brydde mig inte. Sonja jobbade inte.

– Varför ska man gå å slita när man kan slippa, var hennes mening.

– Va säger morbror Gunnar då?

– De har väl inte han me å göra.

– Måste du inte betala hemma’ra, undrade jag förvånat.

– Jag ger morsan lite pengar då å då, när hon verkar vara utan. Farsan har inge me mej å göra.

Jag kunde inte göra som hon, det skulle Pappa aldrig gå med på. Skulle det komma fram till honom att jag höll till i Kungsan, så blev det utegångsförbud för all framtid.

Jag tyckte inte om att åka tunnelbana under rusningstid. Så jag försökte åka på andra tider. På morgonen var det inte så farligt, då var alla trötta och inåtvända, men vid femtiden och en tid till var det obehagligt. Det kunde vara så trångt att folk stod hoptryckta tätt inpå varandra utan att man kunde röra sig ett enda dugg.

– Tycker inte du också att de e äckligt när gubbarna tafsar på en där i trängseln? frågade jag Berit.

– Nä, de har jag aldri känt, svarade hon och såg troskyldig ut.

– Varför ska’ru allti säga imot?

– De gör ja’nte alls. De bara e så, stod hon på sig.

Jag trodde inte på henne. Det kunde inte vara sådan skillnad på vad jag är med om och vad hon är med om, bestämde jag mig för. Hon ska bara verka finare än mej. Jag tänkte fråga Sonja istället. Hon var genast med på noterna.

– Ja du ska nypa’n eller klösa till, hårt, var hennes knep.

– Men ja biter ju av mina naglar, sa jag besviket.

– Du de finns ett ännu bättre sätt, hon såg finurlig ut, du sticker han med nåt vasst.

Hon började skratta.

– Nåt vasst?

– En nål, kom hon direkt på, ta me’re en säkerhetsnål å stick han när han tafsar.

Hon var överförtjust över sin påhittighet. Och jag tyckte att förslaget inte var så dumt. Nu skulle jag beväpna mig. En säkerhetsnål skulle inte vara så svårt att komma över. Jag fäste den på insidan av fickan, så kunde jag lätt komma åt den när det var så dags. Nu gällde bara att våga använda den också.

Nästa gång jag stod där i trängseln med grova, sträva rocktyger som skavde mot ansiktet och ingenstans att hålla i mig, och kände en hand trevande söka sig ner mellan mina lår och hörde en flämtande röst tätt intill mitt öra:

– Nu, lilla hjärtat, nu ska du få känna nåt du längtat efter.

Jag stelnade till, nu var det dags. Jag sökte nervöst efter nålen. Måtte jag nu inte tveka eller schabbla mig. Jag fick fatt i nålen och trevade efter var han fanns, bara jag nu inte träffade fel person. Jo då, där var han. Jag kände hans flämtande andedräkt nära mitt öra. Så tryckte jag till, ordentligt. Han jämrade sig kort, innan han väste i mitt öra:

– Hörru du, din lilla slyna. Du ska passa dej djävligt noga. De här ska du få ångra.

Jag kände hur han klämde åt min arm så hårt han bara kunde. Jag bet ihop käkarna hårt, hårt för att inte gallskrika. Det gjorde så ont och jag blev livrädd. Jag ville bara av, bort från allt. Vid nästa station trängde jag mig ut, såg om han var bakefter. Länge stod jag kvar på perrongen, darrande. Tåg efter tåg kom och gick. Jag kunde inte ta de få stegen fram till vagnen och kliva på. Det var som en tjock luftvägg hindrade mig från att röra mig mot tåget. Jag vet inte hur länge jag stod där orörlig. Inte heller hur jag kom hem den dagen. När Sonja frågade hur det hade gått, om jag hade använt hennes knep, så kunde jag inte svara, tungan växte där inne bakom låsta käkar. Och jag såg bara dum ut. Hon propsade inte på svar, som tur var, utan hittade något annat att prata om. Och min låsning släppte.

Redan tidigt på dagen började jag oroa mig för att åka hem efter jobbet. Jag drog runt på stan, irrade planlöst omkring utan tankar eller särskild lust. Jag prövade med att gå till olika stationer, till Hötorget, till Gamla Stan, ibland ända till Slussen. Men det var samma tjocka vägg av motstånd, som jag måste pressa mig genom för att ta mig ner till perrongen. Där kunde jag stå hur länge som helst och stirra på dem som utan vidare klev på och av tågen. Lutad mot en pelare för att inte falla ihop och göra mig löjlig var jag säker, därifrån var det en oöverkomlig sträcka på ett par meter, som jag inte vågade överskrida, av skräck. Av skräck för att bli knuffad ner på spåret eller än värre att själv få en impuls att kasta mig framför tåget när det rusade in till perrongen från tunneln, gällt tjutande och gnisslande. Jag ville skrika, men bet ihop hårt, hårt. Jag ville springa därifrån, men benen bar mig inte.

När det glesnade och folkrusningen var över, klev jag på, skakande och tom. Färden mellan varje station kändes oändlig. Jag ville sitta ensam på sätet och inte ha någon mitt emot mig. Jag ställde mig upp långt innan, beredd att rusa av så snart tåget stannade, men höll ut en hållplats till och så var det ny oändlig färd till nästa station. Skulle jag sätta mig eller stå kvar vid dörrarna? Skulle inte de andra passagerarna undra vad jag höll på med? Det hände nästan aldrig att jag kom ända fram till Hökarängen, utan att en eller flera gånger ha klivit av under resans gång.

Jag var ofta sjuk den våren; hängig och håglös. Mamma följde med mig till distriktsläkaren i Gubbängen. Det konstaterades att jag hade dåliga värden, värst var blodbristen. Doktorn tyckte att det vore bra om jag la på mig några fler kilon. Men Mamma var helt emot det, hon ville inte att hennes barn skulle vara runda. Det var bara dumma människor som inte kunde hålla vikten, var hennes mening. Hennes ideal var ju Greta Garbo och hon hade minsann inte ett kilo för mycket. Tänk på det! varnade hon mig. Doktorn ville sjukskriva mig och hon skrev ut järnmedicin som jag skulle dricka tre gånger om dagen. Sedan skulle jag komma tillbaka om några veckor för att se om mitt blodvärde hade förbättrats. Hon var uppriktigt oroad över min hälsa, sa hon till Mamma.

– I puberteten är det så här, då man växer och utvecklas, nånstans måste det ju tas.

Mamma såg det helt naturligt.

– Å förresten, inte ska väl hon komma me nåra pekpinnar. Sköter bara hon sitt, så sköter jag mitt, muttrade Mamma då vi gick över ängen hem.

Jag sa inget, var nöjd med att slippa gå till jobbet på ett tag. Pappa hade tillfälligtvis jobb, och det var lättare att vara hemma. Jag sov till långt fram på förmiddan och dåsade resten av dan, till det blev kväll. Då piggnade jag till och var på humör att sticka till stan och träffa Sonja. Pappa opponerade sig, var man sjuk hela dagen, så var man förbanne mig sjuk också hela kvällen, ansåg han. Och eftersom han för tillfället var nykter och arbetssam, så blev det som han bestämde.

Nu började stan dra, därinne hände det mer, fanns mer att välja av. Berit och jag for in till Götgatan, som då var det populära ströget. Där stod raggarbilarna tätt, utmed trottoarerna, med spinnande motorer igång: Vräkiga, pastellfärgade amerikanare med långa fenor och skinande krom; cabrioleter var allra finast, breda säten i skinn och vackert utsmyckade paneler i blanklackade träslag. De var hela tiden på gång, färdiga att sticka iväg med skrikande däck och vrålande motorer, bara för att köra runt kvarteret och hitta en ny plats i ledet.

Raggarna, som alla satt i framsätet, visslade uppskattande på de tjejer, som föll dem i smaken. Och vi, tjejer, defilerade förbi bil efter bil med blicken halvt bortvänd, för att inte verka för angelägna, men samtidigt inte för ointresserade, då det kunde upptas som snobbigt och alldeles förstöra varje chans att bli utvald och inbjuden till att få sitta med i baksätet och visa det, för de andra tjejerna. Det var bara i enstaka undantag, som någon av oss tjejer fick åka med på en runda.

Vi gick från Skanstull mot Medborgarplatsen på vänster sida, fram och tillbaka. Det var mycket att titta på i fönsterskyltningen, speciellt de som skyltade med kläder. Och vid guldsmedsfönstret stannade vi länge och valde och valde bland smyckena, vilka vi skulle önska oss den dan vi blev tillfrågade. Men leksaksaffären skyndade vi oss förbi, det var för genant att visa intresse för nu.

Varje biograf måste vi stanna vid och läsa vad som skrevs om pågående film, och få ett hum om vad filmerna handlade om. Sedan hittade vi på, spann vidare på spännande berättelser där vi själva spelade huvudrollerna. Så kunde vi skapa oss allt vad vi ville skulle hända med fantasins hjälp. Ofta var det olycklig kärlek, trånad och längtan, som vi i all oändlighet utspann oss om. Vi hade också våra egna favoriter och idoler, om vi hade samma, vilket vi ofta hade, så fick vi turas om att spela just denna. Jag minns att det var fantastiskt att leva mig in i en utvald karaktär och föreställa mig att jag var hon, hur jag förvandlades till en skönhet som ägde allt det jag saknade. Ibland var det nästan omöjligt att skaka av mig inbillningen och jag kunde vara förbytt i flera dagar och saligt lycklig i en annans skepnad. Mamma köpte Hemmets Veckotidning, där fanns det följetonger, som jag läste och hämtade inspiration till egna fantasiförställningar. Vi samlade på ”filmisar”, små kort med filmstjärnor på, som vi bytte till oss. Där lärde vi oss namnen, som jag rabblade om och om igen för att komma ihåg. Storebror Åke, rättade till uttalet, så jag skulle slippa bli utskrattad, som han sa.

Under dessa strövtåg, utan annat mål än vara i händelsernas centrum, fick vi veta och höra vad som var i görningen. Upplysningarna surrade i luften, man visste inte alltid varifrån de kom, men plötsligt visste man något, något som vände på ens planer eller föresatser. Och så var man indragen i eller involverad med något som man aldrig hade kunnat tänka ut själv eller tänka sig vara med på eller vara med om. Det var det som var så spännande. Så hörde jag talas om att det spelades musik, i Eriksdalsskolans aula. Det var Rockkonsert, sas det. Det ville jag vara med om. Jag tog av sparpengarna och Berit och jag tog oss dit, längst bort på Ringvägen, nära Södersjukhuset, som vi upplevde som olycksbådande och skrämmande. Där hamnade man när man var dödligt sjuk och ofta kom man aldrig därifrån utan kördes ner i kalla och mörka kulvertar och lades i frysskåp, som lik. Bara tanken på att bli lik fick iskalla kårar att sticka i kroppen på mig.

Man berättade i tidningarna, att flickor blev som galna på dessa rockkonserter, att de skrek och bar sig åt, alldeles hysteriskt. Därför menade vissa att det var ett djävulens påfund, att musiken lockade fram de sämsta sidorna hos publiken. Och frågan var om man inte måste förbjuda dessa uppvisningar. Elvis Presley som var hejdlöst populär i Amerika, uppträdde utmanade och fick publiken i extas. Vågade vi verkligen gå dit, tänk om också vi blev galna. Ryktena som surrade fick mig nyfiken, men också på min vakt. Jag skulle minsann inte skrika och bära mig åt.

Vi fick stå länge och trängas i kön innan vi blev insläppta. Spänningen ökade och när det så äntligen var fritt fram, rusade vi in i aulan och slogs om de främsta platserna. Framme på scenen stod ett litet batteri trummor och en mikrofon på ställning. När allt tumult hade lagt sig sprang rockgruppen in på scenen och började spela. Som på en given signal satte ett öronbedövande oväsen igång. Jag rycktes med, skrek och vrålade lika högt och motståndslöst som alla de andra. Vi hörde inget av musiken eller sången, men vi såg dem, de knyckte med kroppen, och han som sjöng kastade sig ner på knäna och sträckte sig bakåt med halsen i en båge. Något sådant hade jag aldrig varit med om: En gemensam utlevelse där avståndet mellan publik och de som uppträdde utplånats.

Efteråt raglade vi allesammans ut på Ringvägen, omtumlade och högljudda drog vi i stora klungor vidare och in på Götgatan. Nu höll vi oss inte till trottoarerna, utan mitt i gatan drog vi fram i breda led. Någon började ge sig på en av bilarna med sparkar. Det hettade till ordentligt och flera stycken tog gemensamt tag i sidan på en bil och gungade den. Hejaropen skallade och så med ens tog de i och fick bilen att slå runt. Som en löpeld spred sig förstörelselustan och allt som var löst slängdes omkring, så hördes sirenerna: ”Snuten kommer, vi sticker!”. Och som genom ett trollslag försvann alla in på tvärgatorna. Jag och Berit stod alldeles handfallna med ryggarna tryckta mot väggen, när polisbilarna i hög fart och i bredd körde gatan fram.

Jag gick omkring i vimlet på Drottninggatan, uppspelt och på samma gång omtöcknad. Nu tittade jag i skyltfönstren med nya ögon, såg ut vad jag ville köpa, vad jag skulle köpa när jag fick min lön. Det var så mycket som nu var annorlunda, som nu var möjligt.

Jag visste att Pappa och Mamma var spända och förväntansfulla på att få höra hur det hade gått och att de ville att jag skulle berätta i detalj vad jag hade varit med om. Händelsen spelades upp som en film innanför ögonen medan jag gick där på okända gator. Här skulle jag snart bli van att vara och röra mig som en inbodd. Det var så spännande.

Jag gick bort mig i Klara, bland de trånga gatorna, med de smala trottoarerna, där hade jag aldrig varit förut. Men jag hade hört talas om Klara, att det var där som konstnärer och poeter höll till. Och att det var där som de stora tidningarna låg. Hemma satt de ofta och talade drömmande om bohemlivet i Klara och om tiden då de själva hade kommit till storstaden på trettiotalet, unga och förväntansfulla. På festerna var det uppläsningar av favoritdiktarna Nils Ferlin och Dan Andersson. Det blev ofta en mörk och sorglig stämning när de kom på tal. Jag tyckte inte om det, det var bättre när de sjöng visor och operetter. Kupletten ”Det var på Arendorffs tid” sjöng de hjärtans gärna i korus med särskild inlevelse. Här fanns allt som behöver sägas, menade Mamma.

Min faster Majken, hade varit kocka på sjön, ”seglat på de sju haven”, berättade Pappa stolt för dem som ville höra, men till slut blivit förälskad och hamnat i Köpenhamn. Hon sjöng med fin uttrycksfull stämma de danska visor hon lärt sig. En av deras vänner hade varit i främlingslegionen i Algeriet och krigat, han sjöng franska visor. Och särskilt Marseljäsen ville Pappa höra gång på gång, då sjöng han med på sin hemmagjorda franska, som för ett okunnigt öra lät precis som på riktigt. Det blev ofta upptakten till mer revolutionära sånger, som satte igång dessa evinnerliga politiska diskussioner, som alltid slutade med bråk och gräl. Och när de skildes som ovänner, lovade de varandra att aldrig mer ses. Men nästa gång var de åter lika såta vänner.

Lite ruskigt var det, att vara där i Klara. Mörka, trånga barer, man kunde inte se vad det var där innanför. De som gick in liksom försvann i dunklet. Det var mest karlar som brådskande pilade fram, som jagade. Jag vågade inte stanna och titta ordentligt på någonting, rädd att det skulle väcka uppseende, utan gick på som om jag hade ett bestämt ärende att uträtta där. Jag ville smälta ihop med de vana och känna mig som en av dem. Staden skulle bli mitt eldorado, lika hemma som jag var i Hökarängen skulle jag bli här inne i händelsernas centrum, bestämde jag mig för. Trött och hungrig sökte jag mig till Tegelbacken för att ta spårvagnen till Slussen och gröna faran hem.

– Nå, hur gick det? Mamma var först med att förhöra sig.

– Jag fick jobbet, svarade jag mer förvånat än övertygat.

– Jag tänkte väl det, Mamma var nöjd.

Jag nästan hoppade av otålighet för att få berätta nyheten för Pappa. Han var utan arbete, som vanligt var under vintrarna. Och nu var han inne på schackkaféet på Hornsgatan. Där var han ofta och ”spelade av sig”, som Mamma sa. Det blev kväll och sent, men ingen Pappa. Jag som ville vara pigg och utsövd första dagen på nya jobbet försökte hålla ut i väntan, men gav till slut upp och gick och la mig. Mamma tröstade mig med att han nog glömt bort vilken särskild dag det var. Jag hörde senare på natten att han kom och skulle in till mig, och att Mamma viskande ville hindra honom.

– Väck inte jäntan, hon behöver sova, vädjade hon.

– Va nu då, har jag inte rätt att få prata med min egen dotter, undrade han högröstat.

Han slog upp dörren så att den for i väggen och både jag och lillebror reste oss raklånga upp i sängen. Så kom han fram till min säng och ville ha en ordentlig redogörelse för hur det hade gått. Jag berättade kortfattat att jag hade fått arbetet med tvåhundraåttio kronor i lön.

– De e bra. När ska du börja då?

– I morgon är hennes första arbetsdag, så låt henne nu få sova, Mamma föste honom ut ur rummet ganska omilt.

Och han fann sig i det som en lydig hund. Jag fick svårt att somna om, låg länge och kände efter hur roligt och spännande det skulle bli, att jobba i stan.

Herr Johansson var noga med att jag höll mig till de arbetsuppgifter han lade för mig och att jag inte uppehöll mig ute i butiken. Medan damerna på silveravdelningen gärna ville att jag hjälpte till med att putsa silversakerna och damma glashyllorna. Jag stod på rangliga höga stegen uppe vid taket och vågade inte titta ner. Med ett mjukt, väl använt sämskskinn gned jag de kupiga sakerna och fick dem att glänsa och skina. När det kom en kund, tecknade de diskret åt mig att försvinna bakom. Stegen fick stå kvar.

Det var meningen att jag skulle leverera det köpta hem till kunden. Jag tyckte att det var konstigt att man inte tog med sig det man hade köpt, på en gång. Men det var nu en gång så att kunden förväntade sig den servicen. Det kunde vara sådant som hade lagats, eller lämnats in för upputsning, eller gravering. Glas som graverats med monogram, tog herr Johansson själv hand om. Han sa att det var alldeles för riskabelt att låta en flicksnärta som jag handskas med dyra kristallglas. För hur skulle jag kunna ersätta ett enda av dem om det skulle råka gå sönder, med den ynka lönen. Annars gick det bra att jag åkte spårvagn kors och tvärs över stan med de små paketen. Mest var det till Östermalm jag hade ärenden. Det var inte så roligt, för där fick jag sällan någon dricks av hembiträdet som öppnade. Och aldrig fick jag komma in och vänta, såsom det hände när jag kom till andra delar av stan. Nej på Östermalm fick jag stå i trappan och vänta medan kvittot på leveransen undertecknades.

Hemma ville de veta vad som hände och hur det var där och jag berättade om mina framtidsdrömmar, att få stå där vid disken med guldsmyckena och hjälpa kunderna att välja bland de finaste och dyraste ädelstenarna.

– Ja men då måste du kunna allt om stenar och juveler. En juvelerare, förstår du, är en yrkesman, så god som en an, upplyste Pappa.

– Hur gör man då’ra?

– Du får börja med att göra som de säger och sköta dig, hålla tider och vara påpasslig. Sedan … ja sedan blir det nog något råd.

Jag tyckte det var roligast att vara ute i affären. Frk Nilsson, han kallades så ute i verkstan, var en vänlig man, som doftade svagt av parfym. Han visade mig gärna hur han gick till väga när han la colliererna. I en sorts mallar klädda med sammet, fanns skåror, av olika bredd och varierande längd. Han valde ut pärlorna med stor omsorg och la dem på försök i en viss ordning, vickade på huvudet och granskade resultatet närgånget och på håll. De kunde vara enkelradiga eller dubbelradiga, mera sällan flerradiga collierer. De var de allra dyraste. Pärlorna hade olika form och nyans, ville han visa mig. Ingen pärla var den andra lik, fick han mig att se, en del var runda andra mer avlånga. De äkta pärlorna var mycket dyrbara, de oäkta som odlades av japanerna var mera jämna till form och storlek, inte alls lika vackra, ansåg han. Han berättade och visade med kupade händer hur musslan öppnade och stängde sig om det lilla sandkorn som slunkit in och som den sedan vävde in i pärlemor, lager på lager så att det av det blev en pärla.

En trappa upp fanns ett litet lunchrum, trångt och utan fönster Där var det meningen att man skulle äta sin medhavda mat. Jag hade sällan något med mig hemifrån, det kunde hända att jag någon gång fick med mig ett par smörgåsar. För att det inte skulle märkas att jag var utan mat, så höll jag mig inne på toaletten medan de andra satt och åt. Småningom började de äldre damerna ha med sig något till mig. De sa att det ändå var så mycket och att de inte orkade med allt: Ville jag inte sitta med och smaka ändå? Jag svarade att jag inte var hungrig. När de gick iväg lämnade de resterna framme, ifall jag skulle ångra mig.

Jag höll helst till inne hos paret Andersson, de var så vänliga och roliga. Det var så otroligt varmt och trevligt att sitta där i deras sällskap och dricka halvvarmt kokkaffe från termos och äta smörgåsar med stekt ägg på hembakat bröd. Men jag såg alltid först skrämt åt plåtkarets håll för att förvissa mig om att det var tillstängt och låst. Gubben berättade gärna om sådant han varit med om i livet och frun fyllde i när minnet svek. De verkade ha levt tillsammans i all evig tid, tätt, tätt och gärna. En gång ville fru Andersson visa mig hur geschwint det gick till att få silvret att blänka välputsat utan ansträngning. Hon använde en lång tång som hon sänkte ner saken i badet med, väntade en stund och tog upp det och granskade det ordentligt, var hon inte riktigt nöjd, så doppade hon ner det en gång till. Jag följde varje hennes rörelse med vaksamhet och försökte att inte andas under tiden, rädd att förgiftas av ångorna. Gubben Andersson berättade att den tidigare butikschefen hade hittats en måndagsmorgon död inne på kontoret. Han hade tagit sig av daga med detta giftet.

Efter två veckor fick jag min allra första lön. Man hämtade den hos kassan. I ett brunt kuvert låg sedlar och lösmynten. Jag väntade till arbetsdagen var slut innan jag öppnade det och räknade pengarna. Jag hade redan fått låna till åkkort för hela månaden. Ett viserkort hade jag köpt, som man fick åka hur många gånger man ville på, man bara visade upp det i spärren. Det var dyrt, mycket dyrare än klippkortet. Pappa frågade efter pengar direkt när jag kom hem. När jag hade betalat tillbaka lånet var det inte mycket kvar.

– Du ska betala för mat och husrum också, det kommer du inte undan.

– Kan jag inte få vänta med det till nästa lön, det blir ju inget kvar annars, vädjade jag.

– Tror du hyresvärden väntar, nej han ska ha sina pengar på dagen. Det är bäst att du lär dig från allra första början.

Ja, så var jag pank igen, som väl var hade jag mitt månadskort. Det skulle jag använda flitigt.

Jag hade ofta ärende till Guldsmedjan, som var inrymd i en tvårumslägenhet en trappa upp i ett av de äldsta husen på Gamla Brogatan. Där var det två unga guldsmeder som utförde beställningsarbeten åt Hallbergs. Rummet låg alltid i mörker, det var bara där de satt och arbetade som det var upplyst. Jag kunde hänga där hur länge som helst. På en snurrpall tätt inpå Lundin satt jag och följde varje moment i utförandet. Av tunna stänger i guld smidde han med gaslågans stråle och knipsade fram, det smycke som han först tecknat upp i detalj efter kundens egna önskemål. Jag fick följa hur en brosch växte fram ur hans små handrörelser, hur han lade in knappt för ögat synliga stenar i mönster och infattningar: Hur kunde han, det var som trolleri. Det var noga att jag satt helt stilla, insvept i ett nylonskynke, så att inga guldflagor fastnade på mina kläder. Efteråt kröp han omkring på alla fyra och samlade upp med fuktad fingertopp allt som såg ut att glimma. Och dessa korn och flagor smältes sedan samman i en liten kopp av emalj. Ingenting fick förspillas. Att hosta eller prata var strängeligen förbjudet. Allt där andades stillhet och bländande skicklighet.

En bit därifrån, på Bryggargatan, fanns ett fik där de som jobbade på Postgirot och sorterade girokort, brukade sitta och fika. Jag ville också sitta och hänga där med dem och låtsas att även jag jobbade på ”Girot”. Tänk att få jobba tillsammans med samma sorts syssla, vara en i gänget, ha det likadant. Det verkade så avundsvärt. Girot låg på baksidan av den stora vackra Centralposten. Det var dit jag gick när jag skulle posta paket, upp för breda trappan som försvann in i byggnaden och genom de tunga svängdörrarna in till den stora salen med högt till tak och väggar målade med berättande motiv. Det var lika högtidligt att komma in där som det kändes att komma in i Centralstationens hall.

På Sankt Eriksgatan låg Hantverkshuset, där alla sorters hantverksstäder fanns. Ibland lämnade och hämtade jag saker där. Jag hissnade när jag gick i denna jättestora fabriksliknande byggnad med olika verkstäder på var våning, med buller från de olika maskinerna som skallade öronbedövande. Skulle man fråga eller säga något till varandra fick man gå alldeles inpå och prata direkt i örat för att göra sig hörd. I brunljuset fanns inga dagrar eller skuggor, allt var smutsfärgat och luften var unken av sågspån eller järndamm och fukt. Tunga fladdrande gummisjok fungerade istället för dörrar. Jag var alltid rädd att jag skulle klämmas fast och inte komma loss. Det var stort och oöverskådligt, och ingen som tog notis om en. Alla var upptagna och inte kontaktbara. Det ville till att jag visste exakt vart jag skulle och vad jag hade där att göra, annars blev jag olidligt vilsen. Det hände att jag blev tvungen att gå därifrån och ut på gatan för att hämta luft, och sedan på nytt försöka leta reda på vart jag skulle.

Ibland hördes det musik från den lilla gården, på Drottninggatan. Det var en liten grupp med dragspel, gitarr och bas som spelade och sjöng de mest älskade sångerna. De tittade med längtansfulla blickar upp mot husväggarna och fönstren, där tanterna stod lutade mot fönsterblecken och gungade i takt med musiken. Efter avslutad konsert seglade penningpaketen av tidningspapper ner, slog i marken med ett klirr. Ju fler slantar i paketet desto ljudligare klang. Jag brukade stå dold i trappfönstret och lyssna. Eftersom jag inte hade några slantar att skänka bort ville jag heller inte att de skulle se att jag lyssnade. Det var ett och samma gäng som återkom och uppskattades efter förtjänst.

Jag skickades ibland till Konsum som låg i kvarteret för att handla till personalen. Det var den enda självbetjäningsbutiken i området, den andra låg borta vid Hamngatan. Med lappar skrivna av var och en, försökte jag först tyda vad som stod och sedan leta fram varan. Det var ofta sådant jag aldrig hade hört talas om eller visste vad det var. Jag kunde gå både länge och väl bland hyllorna och leta. Ibland hittade jag inte det jag skulle ha. När jag kom tillbaka sa jag att det inte fanns, vilket de inte verkade tro på. Jag hade hellre handlat i de betjäningsbutiker som fanns rikligt av runt i kring, men det vågade jag inte föreslå. Jag fick handla matvaror till herr Olin också och åka till hans bostad på Narvavägen längst bort på Östermalm och lämna dem till fru Olin: Här lilla vän, en slant för besväret, sa hon vänligt, och tryckte en peng i min hand.

Det hade börjat en elev, som hette Gun. Hon var något år äldre än jag och ”hade realexamen”, fick jag höra både en och två gånger av herr Johansson. Att hon skulle läras upp till butiksbiträde gjorde att alla mina drömmar gick kras. Nu var jag inte så intresserad av att vara i butiken, inte heller av att gå med ärenden. Jag höll mig borta, ute på stan, kom längre och längre från det arbete jag skulle utföra. Jag drogs hela tiden till kaféet på Bryggargatan, kunde sitta länge och stirra förhäxat på de andra, som pratade och skrattade tillsammans. Jag lekte med tanken att även jag satt och hade roligt och var lika bekymmerslös. Särskilt grabbarna drog till sig mina blickar. En av dem, svarthårig och med skrattgropar, kunde jag inte slita blicken från. Han var lite av kung i gänget, säker och munvig. När han sa något var de andra tysta, annars pratade de i mun på varandra och det var omöjligt att höra vad de sa. Jag märkte att han alltid var där. När jag vaknade till ur min trans fick jag springa hela Drottninggatan bort till Hallbergs och till herr Johansson. Det fanns alltid något som han klagade på och visade sig missbelåten med. Nu började han också få anledning att skälla på mig. Jag brydde mig inte, ryckte bara på axlarna, ville visa att jag inte var det minsta rädd för honom.

Våren kom och jag hade sett ut en kappa som jag ville ha, men jag behövde även ett par nya skor, de jag hade var det tjocka rågummiskor på och de skulle inte alls passa till kappan. Men hur skulle jag göra: köpte jag skor hade jag inte pengar till kappan, och köpte jag kappan skulle det inte vara något nöje att ha den på. Jag bestämde mig för att fråga om förskott på nästa lön. Jag frågade herr Johansson om det gick för sig.

– Nja, han drog på det, fröken har ju fått pengar, är de redan slut! Fröken får lära sig hushålla.

– Men kan man få förskott? jag ville inte ge mig med hans undanglidande svar.

– Det får fröken tala med Herr Olin om.

Det blev genast mycket svårare. Jag skulle nog ha skjutit på det om det inte var för att jag så hemskt gärna ville köpa de där skorna. När jag stod utanför hans dörr kunde jag inte lyfta handen och knacka på, armen var som förlamad. Jag kom att tänka på hur dåligt jag passade tiderna och vad nonchalant jag hade varit mot herr Johansson. Och jag visste att de andra i verkstan såg hur jag stod där som fastspikad i golvet utan att komma vare sig hit eller dit. Till slut efter en evig tid lossnade förstelningen och jag knackade lågt på dörren. Kanske var han inte där, och jag kunde för ännu en tid skjuta upp besöket. Jodå, han svarade med sin vackra klara röst: Varsågod! Jag snubblade på mattan och höll på att tappa balansen, men rätade upp mig i sista stund.

– Hoppsan! han tog mig handfast i armen och nickade mot stolen.

Jag ville helst stå och tvekade att sätta mig, men tänkte att det kanske verkade oartigt, så jag satte mig ändå, ytterst på stolkanten.

– Nå, vad är det nu som är så brådskande, han log roat.

Jag tog ordentlig sats och hastar fram orden:

– Kan man få förskott?

– Det kan gå för sig om det är angeläget, svarade han med betoning på varje ord. Till vad ska fröken använda dessa pengar?

– Jag behöver köpa ett par nya skor, svarade jag ärligt.

– Ja, det tycks mig vara anledning nog. Vad kostar dessa skor då?

– De kostar trettio kronor, svarade jag ivrigt: Det verkade ju gå vägen.

– Då kan fröken Jönsson hämta trettio kronor i kassan. Men se nu till att de blir inköpta och ha mycket nöje.

Han reste sig, sträckte fram handen till adjö och ärendet var avklarat. Jag var omåttligt glad och stolt när jag gick ut genom dörren: Det var inte så farligt trots allt.

Jag hade redan sett ut kappan som jag ville ha på PUB, en beigefärgad trenchcoatsmodell. Jag hade sett på bio att de mer skarpa tjejerna hade sådana, med hårt åtdraget skärp i midjan. Jag tittade också på basker, en svart skulle ha passat bra till, men så långt vågade jag inte gå. Jag ville inte väcka uppseende på fel sätt, hellre inte synas alls, resonerade jag med mig själv. Jag hade sett svarta, släta lågskor på Oscaria som jag absolut ville ha. Med förskottet och mina hopsparade pengar kunde jag nu köpa detta. Sedan var jag pank.

Hemma klädde jag mig i den nya kappan, drog åt skärpet i midjan så mycket det gick och satte på mig skorna, de klämde fram och jag var tvungen att kröka tårna en aning för att de skulle få plats. Jag speglade mig på rummet med spegeln jag tagit ner från väggen i hallen, vände och vred på mig för att se ur alla vinklar. Det gick inte att se hela mig på en gång, om jag inte vinklade spegeln, men då såg jag ut som en dvärg med korta ben och enorm överkropp.

Det var lördag och Mamma och Pappa satt i köket och festade. Jag ville visa upp mig i min nya stil. De gjorde miner, såg menande på varandra och sedan på mig. Jag kände att hade jag gjort mig märkvärdig och rodnade. Jag som hade tyckt att jag var fin, till och med snygg och modern, blev skamsen och generad. Så skrattade de och fortsatte att göra miner.

– Men få se, sa Mamma, en riktigt liten dam har vi här. Kom fram och visa dig ordentligt.

– Nää, jag vill inte, svarade jag trumpet.

– Men va nu inte sån, tål du inte lite skämt. Pappa var road.

– Ja, mannekänga lite för oss nu, Mamma tog det hela på skämt. Vem är det du försöker likna? Inte är det väl Greta Garbo?

Det var som hon hade läst mina omedvetna tankar. Greta Garbo var Mammas idealkvinna på alla sätt och vis. Och jag visste att jag i jämförelse med henne saknade allt. Så skrattade de igen. Jag rusade till mitt rum. Rev av mig kläderna, slängde mig på sängen och stortjöt. Jag hörde dem i köket. De hade redan glömt hela episoden och fortsatt att roa sig.